Lyckan som kom av sig

Idag skulle jag ha bubblat av lycka, precis som igår kväll. Jag var nämligen på Depeche Modekonsert och hade här tänkt skriva om hur alldeles underbart det var och ge min syn på kvällen. Men lyckan är som bortblåst, inlägget jag gått och skrivit i huvudet på morgonen är puts väck. Kl 15:03 ringde nämligen min mobiltelefon när jag stod på stationen Södertälje hamn. Det var en av mina arbetskamrater från jobbet som frågade om någon hade ringt mig. Tänkte direkt att nu har de strul med dokumenten eller nåt (jag har haft semester några dagar) och vill ha hjälp. Men beskedet han kom med var värre än så, han berättade att en av våra arbetskamrater dött i en bilolycka idag. Han hade troligen fått sladd och krockat med en lastbil. Jag stod där på en perrong full i folk och försökte att inte börja storgråta. Hela resan hem tänkte jag på de som han lämnade efter sig. En sambo och ett barn som bara är några veckor, hon kommer aldrig få lära känna sin far. Flera gånger kände jag hur tårarna började rinna, det är så jävla fel!!!