Hur kommer man ens på idén att man skall gå 10 mil?

Jag har fått frågan av andra och ställde den till mig själv flera gånger under loppet men det återkommer jag till vi tar det från början. Men eftersom jag gått ett ultralopp så får ni förbereda er på en ultraläsning.

Anmälan

18 januari 2010, jag får tips om tävlingen (hade hört talas om den redan året innan men då aldrig uppfattat att den hade en gångklass) tanken på att anmäla sig slår rot men jag agerar inte på det på länge. Väntar väl på att platserna skall ta slut eller nåt sånt :-)

Den 7 juni fick jag tummen ur, jag bokade och betalade för Lapland Ultra, då fanns ingen återvändo längre det var dax att börja promenera igen efter allt cyklande, vilket jag slarvade med ändå. En längre promenad blev det med stor blåsa och jäkligt ont i höften som resultat. Men det finns compede och voltarengel som tur är.

Ditresan

1 juli skjutsade jag resten av familjen till busstationen tidigt på morgonen, fick kliva upp vid 6. Jag hade jag tänkt åka från jobbet kl 16 för att hinna i god tid till pastapartyt i Adak kl 19 men jag kom inte ifrån på jobbet förrän kl 17:30 och då skulle jag dessutom hinna på elgiganten och köpa mig ett par hörlurar. Att hinna hem och hämta de grejer jag glömt på morgonen var inte att tänka på. Stressad som attan körde jag iväg till Elgiganten och hamnade mitt i trafikkaoset till det nyöppnade MAX som ligger bredvid. Tog en evighet att komma in på parkeringen men väl framme gick det snabbt att köpa lurar och en glass, lite energi behövdes.

Trasslade mig ut från parkeringen igen och tog sikte på Bodenvägen och drog söderut. Första anhalten var Arvidsjaur, där stannade jag och tankade, körde med “tankalampan” tänd länge vilket var stressande. Köpte mig en chiliostkorv i börd och en kopp te. Teet var kokhett så det fick stå en stund. Men när jag väl drack så brände jag gommen och tungan :-(

När jag skulle åka iväg lyckades jag köra åt fel håll först men upptäckte det rätt snart och vände rätt igen. Kom mig ut till 45:an där jag visste att jag skulle svänga över på en mindre väg. Men jag tittade inte tillräckligt ofta på telefonen och missade avfarten med några km. Fick vända och köra tillbaka. Överallt såg jag renar och en ren behagade att springa framför bilen en bra stund men bestämde sig sen för att vända och springa förbi mig. Jag höll på att svänga in på fel väg först, nu i efterhand vet jag att den vägen hade varit bättre.

Vägen jag svängde in på var riktigt riktigt dålig, det pågick ett vägbygge i över 2 mil med gigantiskt grus/stenar som underlag. Jag skakade fram som i en torktumlare, hade behövt njurbälte eller nåt. Efter ett tag kom äntligen någon km med asfalt men sen blev det en grusväg modell bättre igen. Där svängde jag av och insåg att jag var på tävlingens bana såg 35 och 30 osv…. vågade inte titta allt för mycket ville ju ha något nytt att kika på när jag avverkade banan men jag såg att det var mysig väg i alla fall.

Tillslut kom jag till Adak men var osäker på var jag skulle men utanför skolan stod i alla fall några bilar så jag svängde in där. Kastade mig ur bilen och skyndade mig in. Mötte lite folk och hittade in i matsalen för att upptäcka att maten kostade 60 kr och jag hade bara 40 i plånboken. Maten av spagetti och köttfärssås, ingen av mina favoriter direkt och min mage gillar ju inte vit pasta heller så det var kanske tur det. Fick veta att närmsta uttagsmaskin var i Malå så det var bara att brumma dig 2,5 mil enkel väg. Men innan det fick jag mitt rum, 2 andra låg redan där och läste. Jag var inte direkt hungrig men jag visste att jag skulle bli under kvällen/natten om jag inte åt något mer. Efter uttaget hittade jag en Sibylla som såg öppen ut, det satt ungdomar utanför men när jag gick fram och ryckte i dörren så var den låst. Blev att åka tillbaka utan något i magen.

Uppladdning

Jag kröp ner i sängen, läste en liten stund, bloggade och sen var det dags att sova kring kl 23 men kunde inte sova så bra. Jag hade en skön madrass men det var omväxlande varmt och kallt och sen gjorde sig väl nervositeten sig påmind plus att de andra i rummet var upp på toa. Vaknade redan kl 7, tassade upp på toa och försökte sen somna om en stund men det gick inte så jag gick och duschade och åt frukost kring 08:15. Min tanke var att ta det så lugnt det bara gick hela dagen. Jag tog en kort promenad till Handlar’n köpte en Mer och en rulle Ballerinakex, satt och pratade med några av de andra deltagarna, åt lunch och försökte sova mer. Vid lunchen satt jag och pratade med Robinsonvinnaren Hans Brettschneider som var jättetrevlig och som berättade en del om det man inte ser i TV. Gick ut i solen och läste, drack te och funderade på vad sjutton jag gett mig in på.

Lade mig igen vid 14:20 och ville sova till 16:30 men det var väldigt svårt att sova, de andra i rummet gick in/ut, pratade (de hade sovit tidigare) och när jag väl lyckades somna så började de spela musik ute på “minimarknaden” som pågick. Helt omöjligt att sova i det oljudet. Så jag sov nog som mest 30 minuter sammanhängande och kanske 10 minuter till i 2-minutersomgångar. Jag låg kvar en stund till nu utan försök att sova men för att vila, stoppade in hörlurarna i öronen och låg så avslappnat jag kunde i 30 minuter. Sen blev det fotvård, dvs tejpning av fötterna, och jag bytte om. Sprang ner till sekretariatet och hämtade ut min nummerlapp och lämnade in grejer jag ville ha inlåsta under loppet. Klockan var nu några minuter över 17 och jag hörde hur invigningen börjat Hans Brettschneider pratade. Jag valde mellan flera olika ryggsäckar men beslutade mig för min Haglöf Airbac 20 som är lite tyngre än min Black Diamond RPM 26l och min Fjällräven Off Limit 8l (midjeväska) men den har ett bra bärsystem med fickor fram på höftbältet och har en baksida som gör att man inte blir varm på ryggen. Skoval var en annan svår fråga mina gamla SC2:or som var lite slitna på insidan av hälen och rejält nedgånget mönster undertill eller mina nya SC2:or som bara gått en mil än så länge. Jag chansade, jag tog de nya.

Starten

Nu började jag bli riktigt nervös och klockan tickade snabbt. Jag gick ut och det var 10 minuter kvar tills vi skulle börja gå bort till starten kl 18:00. Hävde i mig min Mer för att i alla fall ha lite vätska och socker i kroppen till de första kilometerna. Vi samlade ihop oss, passerade målfållan för att bli avprickade för start och ställde upp på startlinjen. Gult verkar vara en populär färg.

Jag och Peter Tjärnlund började prata och det föll sig naturligt att vi slog följe. Alla andra drog iväg i en hiskelig fart. Vi var nöjda så länge vi hade “kostymkillen” bakom oss. Man kan ju inte bli slagen av en kille i kostymbrallor och skjorta :-)

Peter är från Adak och var perfekt att gå med, han kunde berätta om området, byarna vi passerade mm och alla på stationerna kände honom. Vi blev även påpassade av bilåkande vänner som stannade till och peppade på eller försökte få honom att ge upp. Ja tom hans egna barn hade satsat på att han inte skulle klara det och arbetskamraterna hotade med att han skulle få köra truck en hel vecka om han inte tog sig i mål.

GPS/pulslockan tokpep jag gick för fort men det kändes bra och jag visste att jag skulle kunna hålla det i alla fall en mil så jag stängde av varningen för att jag gick för snabbt.

Loppet

Jag och Peter sa redan från början att vi skulle gå en mil, en mil i taget. Vid varje avklarad mil började en ny och att gå en mil är ju inte så jobbigt. Första kilometern gick fort att passera, vi var fortfarande inne i byn. Här är vi på väg som synes hade vi kanonväder. Tack till den man vi mötte som tog fotot åt mig. Så fort vi passerade ett hus stod det någon där och hejade på en och önskade lycka till. Tävlingen är verkligen en angelägenhet för alla i bygden. Alla andra förutom kostymkillen ligger framför oss ett par hundra meter. Men det var ingen idé att försöka gå ikapp dem nu, det skulle bara leda till trötthet senare.

Plötsligt var jag omsvärmad av getingar, säkert en 12-20 st som envisades med att vara överallt men främst försökte de landa på min nummerlapp. Jag fick nästan panik, livrädd för att bli stucken. Försökte springa en stund för att bli av med dem men de hakade på. Peter verkade mest skratta åt mig och tycka att jag skulle ta det lugnt. Försökte vara så lugn jag bara kunde men det var då inte lätt. Getingar är läskiga saker.

Men i övrigt flöt allt på bra och vi fick oss ett gott skratt när vi passerat 10 km kom vi till andra stationen och på den stod det 9,9 km. Någon borde ju ha reagerat när de satte upp stationerna att de gamla markeringarna inte stämde efter kontrollmätningen av banan. getingarna verkade gilla maten på stationen mer än mig så de lämnade mig i fred.

Vi hade nu påbörjat vår andra mil, att gå en mil var ju nada och humöret var på topp. Första milen tog 1 timma och 37 min (tiderna hämtade från när mitt twittermeddelande registrerats så det kan diffa någon minut).

I Kokträsk vid 13,5 var jag tvungen att skutta av banan en stund och ett toabesök, inne i en bygdegård av något slag, där inne satt de och drack kaffe, medan Peter fixade med sten i skon. Efter ca 5 minuter var vi på gång igen. Men innan det hade jag lyckats upptäcka att det som skulle vara saltgurka var smörgåsgurka, dessutom en sort med sötningsmedel. Där rök den saltkällan. Synd för jag älskar ju saltgurka.

Kostymkillen passade på att gå om oss medan jag var på toa så vi fick pinna på lite för att komma ikapp. Just honom måste man ju ha bakom sig :-) Han hade ett beundransvärt avslappnat sätt att gå på.

Men innan vi tog honom stannade jag för att fota det charmiga huset vid sidan av vägen. Tyvärr hade jag solen i ryggen så min skugga kom med. Huset lutade åt ett håll och den lilla verandan åt andra.

Grusvägen var för det mesta mycket behaglig att gå på men ibland var det lite väl mycket småstenar som man halkade omkring på. Bilar passerade då och då och man var tvungen att gå ut i gruset längst ut som var jättejobbigt att gå i. Vi gick förbi vackra vyer och ibland tog jag upp kameran. Vid en liten sjö låg något som nog varit en gammal tvättbrygga. Vi gick och samtalade med kostymkillen en stund. Han hade för övrigt ett eget serviceteam i en bil som då och då servade honom med saker och en kompis hoppade ur och gjorde honom sällskap en kilometer eller två då och då. Egen hare med andra ord.

Vi passerade 2 mil som tagit 3 timmar och 24 minuter. Solen gjorde det svårt för Peter att ta milfotot på mig.

Och så här glad kan man se ut när man gått i 3 timmar och 25 minuter.

Inte trött det minsta ännu. Vädret fortfarande kanon enda jobbiga var att ha solen rakt i ögonen.

Stenarna kastade långa skuggor.

Vid 22,7 km var det en station som bemannades av Gabriels ungdomsgäng, dvs Gabriel och hans kompis. De var bäst, de hade chips! Dillchips åh så gott det var.

Efter 4 timmar och 11 minuter hade Peter fortfarande svung i benen.

Jag gillade ängarna/myrarna vi passerade.

När vi gick vid några renhägn fick jag syn på en man längre fram som vinglade fram och tillbaka över vägen. Jag blev orolig att det var någon som fått totalslut på energi eller vätska så jag kutade allt vad jag orkade de 300 meterna bort till honom, än fanns det liv i min kropp. Det var en tysk som hade ryggsäcken full av energi och vätska så det var inte problemet men han hade ont överallt. Han hade tydligen varit skadad och inte hunnit träna och dessutom slagit upp någon skada i ryggen. Så kan det gå när man går ut för hårt. Han såg inte direkt ut som den vältränae typen heller.

Peter ringde sin fru som var ute och körde på banan och bad henne komma och hämta tysken men innan hon han komma, kom bussen som körde runt och de plockade upp honom. Tysken tackade oss med en tumme upp när han svischade förbi i bilen. Måste var trist att tvingas bryta före 3 mil när man åkt så långt.

Efter 5 timmar och 12 minuter passerade vi 3 mil. Jag besvärades av myggor när jag stod stilla och dödar en i pannan på kortet.

Kring 23:20 började vi gå längst med vatten och det var skönt med lite omväxling från alla skog.

Kring 23:40 började det faktiskt bli lite mörkt och svalare.

Vid midnatt lyckades vi gå om några som hade legat lång före oss i 2 mil, försökte fota över axeln men kom mest i bild själv. Det var grymt skönt att ha flera bakom, hela 3 st :-) Men jag hade inga som helst ambitioner att vinna denna tävling utan bara att ta mig runt så jag brydde mig inte så mycket. Men jag chansade på att några av de som hade gått och gått ut så hårt som vissa gjorde skulle tvingas bryta. Bland annat tjejen som jag delade rum med, hon hade en jäkla fart vid starten men sen fick jag höra att hon tvingats bryta. Var glad att jag höll nere tempot så gott det gick.

Nu började natten och det skulle bli än lite kallare och tröttheten skulle komma smygande.

En halvtimme senare hade vi passerat dammen och gick nu med blomsterängar tunt omkring oss. Otroligt mysigt ställe, såg lite husgrunder, en gammal jordkällare mm.

Än så länge glad och pigg men Peter börjar ha ont. Men vi var snart framme vid Delmål 1, Norra Bastuselet vid 38,2.

Peter satt ner och vilade medan jag stod upp och åt varmkorv och serverade honom. Peter fick en värktablett, energibars och några gel av en kille som åkte runt banan och passade upp folk (mer om honom sen aka mannen i gult). Vi fick tipset att ta en rejäl tugga på energi bars en gång i halvtimmen, tugga det tills det var nästan rinnande och dricka mycket. Det rådet följde jag resten av loppet. Eller ja jag hade nog kunnat dricka lite till men då hade jag inte fått göra något annat än stanna och kissa. Höll på att bli tokig var kissenödig en gång i halvmilen ungefär.

Här var första stället man kunde bryta på och ändå få ett deltagardiplom. En kille med smärta i fötterna kom in och bröt medan vi var där.

Jag var fortfarande omänskligt pigg och vi gick vidare. Plötsligt hoppade Peter till och jag tittade upp, vi blev omsprungna av första löparen från efterkommande startgrupp. Jag kollade på min GPS och den hade precis passerat 40 km. Jag hade innan loppet sagt att första löparen borde passera oss kring 4 mil och jösses så rätt jag hade. Han såg inte det minsta trött ut och några minuter efter kom nästa och sen matade de på rätt snabbt ett tag.

Snart passerade vi 4 mils skylten, efter 7 timmar och 2 minuter.

Snart hade vi avverkat ett maraton, det ni. Enligt min GPS hade jag avverkat ett maraton 7 timmar och 22 minuter men banan hade maratonskylten lite senare så jag är registrerad på ett maraton på 7 timmar och 27 minuter så vi går väl efter det.

Vägkanten var täckt av mossa som såg så otroligt mjuk och skön ut, hade jag varit trött hade jag nog provat att lägga mig ner i den, eller kanske inte det var nog rätt blött under trodde Peter.

Solen var på väg upp igen men det var lite småkyligt i bara shorts. Jag bestämde mig för att ta på mig lite mer nästa gång vi stannade till lite längre.

När vi närmades oss Björklund 44,2 hade de satt upp ballonger lång innan själva stationen så det blev liten besvikelse att man inte var framme utan fick gå en bra bit till men där framme hägrade våfflor. När vi närmade oss var det rena feststämningen där borta det peppades på när vi närmades oss och Peter frågade direkt "Var är våfflorna?". Vi struntade i ordinarie maten denna gång.

Det var lite jobbigt att som tävlande behöva bära med sig pengar för vissa matinköp längst med vägen. Det hade varit bättre med någon form av förköpta biljetter eller nåt. Men jag hade ju ryggsäck och sedlar väger inte så mycket. Började leta efter pengar när killen (i gul tröja på bilden nedan) som gett Peter smärtstillande tidigare dök upp och sa att han bjöd mig och Peter på var sin våffla och jag fick en kopp te. Vi satt i ett tält och bara njöt i ca 15 minuter och jag passade på att besöka torrdasset. Jag tog på mig lite mer kläder. GPS-klockan hade börjat pipa och ville ha mer ström så det var dags att stoppa på laddaren. Bilden tog 02:00 vi hade alltså hållit på i 8 timmar prick.

Det var skönt att vila benen en stund men jag blev också lite rastlös av att sitta stilla. Peter hade fortfarande ont även om tabletten hade hjälpt lite. Själv började jag känna av min höft lite och skulle ta en voltaren men fick även en värktablett av mannen i gult och efter ca 30 minuter stramade det inte lika mycket i höften längre. När jag kände att benen stumnade till lite ökade jag takten några sekunder och vips var de pigga igen.

Det kanske var tur att våfflorna kostade pengar, annars hade jag lätt satt i mig 3-4 st och sen suttit med dålig mage i ett dike en timme senare. Mjölmat och jag går inte ihop.

6 km till nästa milmarkering, 5 mil. Vi knatade på. Farten började nu gå ner vilket var lite jobbigt för mig som vill hålla en jämn fart men jag ville inte släppa Peter riktigt ännu, han sa själv att han ville ta sig förbi där han brutit en gång tidigare och jag tyckte att delmål 2 i Slagnäs var väl ett minimum för honom. Nu var vi mest tysta när vi gick där, tidigare hade vi pladdrat på om ditten om datten men jag försökte peppa på honom så gott det gick. Vi kämpade på. Framför oss hade vi kostymkillen som då och då gått om oss under loppet och vi gått om honom igen. När vi kom till nästa station vid Sjnjerraviken vid 48 km bestämde sig kostymkillen för att ge upp, han orkade inte mer. Försökte peppa honom till att ta sig till 50 km eller till delmålen men nä nu orkade han inte mer.

När vi gick där tysta i skogen så ägnade jag en del tid åt att kika på omgivningarna och de här två träden såg lite lustiga ut, som om de höll på att växa ur sig själva.

Plötsligt kl 03:11, efter 9 timmar och 11 minuter hade vi gått 5 mil, halvvägs, jösses men fort hade det inte gått. Nu började jag faktiskt känna av lite trötthet, jag var inte lägre pigg. Men inte heller dödstrött. Jag började inse att jag skulle nog kunna klå mitt mål på 21 timmar.

Nu började Peter vara riktigt trött och ha ont igen om jag skall tolka hans hastighetsminskning. Jag gjorde mitt bästa för att hålla upp vår fart men så fort jag ökade lite tappade jag honom så det var bara att bromsa ner igen.

Solen började titta fram på allvar mellan träden och jag ville egentligen stanna och ta av byxbenen igen men ides inte fleecetröjan hade dock åkt av redan. Vi blev plötsligt omsprungna av en tjej som startat i gång/joggklassen vars kille tvingats bryta tidigare (de vi hade gått om vid dammen när jag fotade över axeln), vi trodde även hon hade brutit men efter att ha fått en mp3-spelare i öronen av mannen i gult så blev det visst fart på henne. Fast jag såg henne aldrig i resultatlistan så jag tror hon bröt vid något delmål. Men det var imponerande att börja jogga efter nästan 10 timmar.

Spelade in en liten filmsnutt.

Solen kämpade med att jaga bort de få moln som låg på himlen även det här som såg ut som en liten minitornado. Det skulle bli en fin dag.

Kring 4-tiden på natten passerade vi kontrollen Strotsjövägen 57,1 km där Peter brutit tidigare och nu skulle han alltså förbi. Det var dags för vila, jag hade bestämt mig för att sitta ner en stund. Peter behövde definitivt vila lite. Men när vi kom fram fanns bara en stol så jag stod upp och höll igång benen och proppade i mig frukt, började vara hungrig. Mannen i gult tittade förbi och kollade om vi behövde något. Men vi hade det vi behövde. Efter en stunds vila var det nu asfalt som gällde.

Och oj vad jobbigt det var stelt och stumt försökte gå i gruset bredvid men det var antigen för smalt eller lutade för mycket så det var bara att gå upp på asfalten igen. Asfalt må vara skönare för löparna men inte för mig däremot går det onekligen snabbare på asfalt (även om det inte mäktes i början). Efter en stund började några av de första tjejerna som startat i löpklassen komma om oss. Nästan alla hade några uppmuntrande ord och öste beröm över oss som orkade gå hela sträckan. Det var ju ännu osagt om det skulle bli hela sträckan. Vi hade en 3 km lång backe framför oss, många hade pratat om denna långa backe men jag tyckte inte den verkade så farlig.

Efter 11 timmar och 23 minuter nådde vi 6 mil. Nu hade det gått långsamt och jag var aningen frustrerad.

Nu började Peter gå så långsamt att jag hade svårt med styrfarten. Så efter 60 km kortet så gick jag en bra bit före men vände mig om och gick baklänges då och då för att få lite ögonkontakt med honom men han stirrade stint i backen. Vi fick kontakt en liten stund men tappade den sen igen när en tyska kom och sprang förbi och gick ner till gångtempo bredvid mig och vi pratade någon kilometer innan hon sprang igång benen igen. Själv tyckte jag det var skönt att få trampa på i min egen fart igen.

Det fanns andra skyltar med avståndsmarkeringar på.

Vi mötte en tidig cyklist som susande ner för backen, åh vad skönt det hade avrit att cykla nu istället.

Peter var nu tillräckligt nära Slagnäs 63,9 km där jag antog att han skulle bryta och han skulle klara att ta sig dit för egen maskin. Jag hade lite dåligt samvete för att jag inte backade bakåt och sa till honom att jag skulle dra ifrån innan jag satte fart på benen och matade på.

Snart var det dags att på nytt korsa Skellefteälven. Stannade upp någon minut och njöt av de friska fläktarna och bruset från vattnet. Man får inte glömma att titta på omgivningarna då och då och vatten är magiskt, det är alltid uppfriskande om man så bara tittar på det.

I Slagnäs sålde de färskt bröd men jag vågade inte chansa på att min mage skulle stå ut med ljust bröd just då så trots de underbara dofterna höll jag mig till frukt, sportdryck och lite wienerbröd. Jag bad de på stationen att hälsa Peter så gott och berättade att han var på väg.

Några löpare som hade sprungit om mig i en korsning strax innan bron satt och vilade på stationen och en annan kom in precis när jag hade lämnat. Blev plötsligt tokskitnödig efter att jag lämnat byn och letade aningen panikartat efter ett bra ställe att skutta av vägen men när jag väl såg ett så hade jag plötsligt en löpare bakom mig och jag insåg att han skulle komma ikapp och sååå långt in i skogen att jag skulle bli helt dold orkade jag bara inte gå. Det var bara att knipa ihop och fortsätta gå. Men så började löparen bakom att gå, jag insåg att det här var min chans så ut i skogen snabbt och jag han innan han kom i närheten. När jag skuttade ut på vägen igen så kände jag hur det blev alldeles blött i skon, fan blåsan på vänsterfoten hade spruckit och helvete vad ont det gjorde. Jag fick linka på tå på vänsterfoten en bra bit innan jag hittade någonstans att sätta mig ner för att ta hand om foten.

Av med sko och två par strumpor, försiktigt pilla bort tejpningen. Jo visst var det den där lilla lilla valken jag inte lyckades fila bort som blivit en full blåsa och nu ett mindre mysigt sår. Vilken tur att saxen var med och compedeplåster. Bara att klippa rent och smacka på ett plåster. På med alla grejer igen och ge sig iväg. Här har vi ett ypperligt exempel på hur jag tänker i bilder, åh ett sår på foten det måste jag fota till blogginlägget, var fan är kameran sådär ja, hmm hur får man bäst med hur ont det gör? Syns sprickan i foten så här tro?

Men skönt var det inte, varje steg jag tog kändes som om om hälen sprack igen och igen. Fick linka på tå i ca 15-20 minuter innan bedövningsmedlet i plåstret började verka. Funderade lite på vad jag höll på med men bestämde mig att i mål skall jag om så haltandes och funderade på vilka konstiga ställen jag skulle kunna få ont i om jag haltade i 3 mil. Medan jag gick och linkade kom mannen i gult förbi i bilen och undrade hur det var och om jag behövde något, några fler energigel kunde nog vara bra att ha i väskan så jag fick några stycken och en av tyskan. Hon som jag hade pratat med vid 60 km, hon hade brutit och var nu på väg med honom tillbaka till Adak. Han sa att nu skulle han åka hem och sova och önskade mig lycka till. Sen stannade han igen och undrade om jag behövde musik. Jag kom plötsligt på att jag hade en MP3-spelare i fickan och lurar runt halsen så ljudboken åkte igång. Skönt med lite sällskap i öronen.

Vips hade jag efter 13 timmar och 27 minuter nått 7 mil. Mannen i gult dök upp som gubben i lådan och hjälpte mig med fotot. Frågade varför han inte var hemma och sov som han skulle varpå jag fick svaret att det var svårt att släppa de man börjat följa. Vi skulle ses igen :-)

Det var bara att stoppa in öronpropparna igen, tugga i sig en banan jag fått av manen i gult en tidigare sväng när han passerat och sen sätta fart igen för att komma någonstans. Hittade inget direkt sevärt att fotografera på ett bra tag det var en asfaltsväg, klarblå himmel, skog som på bilden ovan.

Jag trampade på och mellan 7 mil och 8 mil hade jag rätt tråkigt så jag filmade lite till. Jag låter väldigt trött kanske på grund av att jag just då provat att göra en fartökning och jag hade motvind. Just den här sträckan blev lite enformig men precis när jag filmade dök det i alla fall upp en myr av något slag som var rätt fin.

Snart var jag en halvmara från målet där i backen där halvmaran skulle starta och maran skulle vända mötte jag en tjej som höll på att värma upp genom att jogga upp och ner för backen. Jädrans så spänstig hon var. Vi bytte några ord innan hon försvann bortåt för att vända. Vi önskade varandra lycka till. Halvmarastarten skulle vara ca 20 minuter senare så det skulle inte dröja så länge innan jag skulle se dem komma susande förbi mig. Maratonlöparna hade startat samtidigt i Adak.

Snart så var jag framme vid 8 mil efter 15 timmar och 33 minuter.

Loppet var faktiskt som jobbigast precis efter 80, jag hade 2 mil kvar dvs en långpromenad, en halvmara. men jag fortsatte med matrat om mil för mil. Att gå en mil är inte jobbigt och det hjälpte. Och efter en liten stund till kom jag faktiskt fram till lite trevliga vyer vid vatten och det var riktigt behagligt igen.

Men ljuset besvärade mig, ögonen började bli ljuskänsliga.

De stationer jag passerade fick lite längre besök, kände att energin började ta slut så jag satte mig faktiskt ner och drack en kåsa med te i kanske 5 minuter vid delmål 3, Aspnäs 81, 1 km. Sen blev det bara några bitar frukt på några stationer. När jag kom fram till Lönås som också var 9 mil efter 17 timmar och 30 minuter stötte jag åter på mannen i gult. De måste undrat vad jag sysslade med ca 50 meter innan skylten stannade jag och stod stilla en stund. Min iPhone var avslagen och det tar ju en stund innan den startat upp så jag kunde få ett milfoto, man kan ju inte plötsligt skippa det när man tagit ett i 8 mil. Mannen i gult hjälpte mig att fota och peppade på mig nu när det bara var en mil kvar.

Bara en mil fattar ni vad lite det är, en mil är ju ingenting. Kolla de som springer maran har 3 mil kvar när de kommer hit de har massa kvar av sitt lopp :-)

Nu var det rejält varmt och jag hade velat ha kortärmat och borde ha stannat och tagit av mig byxbenen igen men att ta av och på skorna lockade inte det minsta. Nä då fick det hellre vara lite varmt om benen.

Nu var det bara att mata på, jag ökade tempot lite, herregud bara en mil kvar kände en klump i halsen var på väg att börja gråta, jag hade tagit mig 9 mil jag skulle klara det. Andra halvan av loppet skulle gå långsammare än första men så kan det bli. Svårt att spekulera i hur det hade varit om jag gått ensam, kanske den långsamma gången med Peter när han började tappa farten gjorde att jag orkade öka sen. Nu kom nästa skylt redan vid 95 och sen kom de en per kilometer för att man skulle kunna känna hur nära det var. För varje skylt ökade klumpen i halsen. Mitt nya mantra var "Maratonlöparna skall inte om mig, maratonlöparna skall inte om mig" och så matade jag på.

Gissa om det var lycka att se den här skylten. Jag var framme i byn nu skulle det snart vara över här började tårarna rinna en kort stund, jag var snart framme jag skulle få sova.

Och den här skylten, ja den var nästan overklig att se. Tyvärr fotade jag lite dåligt, det står 99. Där var jag efter 19 timmar och 6 minuter. Jag ser inte helt pigg ut på det fotot :-)

Jag hade sagt vid starten att om jag orkad skulle jag jogga sista kilometern så jag provade. Kom 2 steg sen krampade båda benen och jag höll på att falla omkull rakt framför en av arrangörerna som kom cyklandes, båda knäna låste sig. Var tvungen att snabbt stanna upp igen och flexa fötterna för att få krampen att försvinna. Nu hade jag snart målet i sikte och åter igen öppnade sig tårflödet av lycka jag skrattade högt, jag hade klarat min första ultra. Som synes var det inte direkt någon anstormning av personer som hjälpte en i mål de sista meterna men det sitter en funktionär där borta i gult och en annan kom ut ur huset när jag närmade mig. Så jag möttes i alla fall av två personer. Det är stor skillnad mot på Fjällräven Classic där målgången blir så otroligt speciell när alla i området klappar händer och skriker medan man kämpar sig i mål de sista meterna.

Målgång

Jag fick nöja mig med att gå sista kilometern men de sista 50 meterna sprang jag faktiskt med kramp i benen. Men i mål kom jag efter 19 timmar 14 minuter och 52 sekunder. Det hade kunnat gå några minuter fortare om jag inte stannat och fotat, inte snackat med funktionärer men jag slog min egen uppsatta tid med 1 timme 45 minuter och 8 sekunder så jag är toknöjd. Drack cola ur ett decilitermått när jag kom fram och Annika som hade hjäpt mig med inkvarteringen gratulerade till ett väl genomfört lopp.

Jag visste att många brutit och att jag var en av de sista in i mål. Visste att en nederländare var kvar ute, han har gjort det till sin grej att komma in sist, Bertil Palmqvist en mycket meriterad maraton/ultralöpare som startat 22:00 var också kvar ute och någon mer. Samt maratonlöparna. Jag satt en stund i målområdet och försökte få reda på hur långt de hade kvar men just då visste ingen så jag gick och hämtade mina saker på rummet och gick till duscharna och oj vad skönt det var.

Efter duschen fick jag massage i nästan 1,5 timme. Massören tyckte det var konstigt att jag inte var stel någonstans men eftersom ingen direkt stod på kö för massage så fick jag mig en rejäl genomkörare av ben, höft och ländrygg. Det var som att komma till himlen. Här är min masserande hjälte.

Efteråt

Jag var klar och ombytt vid 14:30 och trodde det skulle vara mat kl 16 så jag tänkte att det är ingen ide att gå och sova. Så istället pratade jag med lite folk, jämförde hur vi upplevt loppet och så. Hoppades få syn på de som skulle komma i mål. Maratonlöparna missade jag när jag låg på massagebänken. Jag var vrålhungrig, knappt ätit något på ett dygn och trött som attan. Kl 16 gick jag till matsalen för att upptäcka att maten skulle serveras först kl 17. Jag hade med andra ord kunnat sova en bra stund. Åh så jobbigt. Jag lade mig i solen och kikade på lite foton och tog det lugnt. Medan jag låg där så passade mannen från nederländerna och en man till på att gå i mål. Mannen som går först på bilden hade startat i snabba klassen medan han med gul lapp tillhörde mitt startfält. Skrattade när de skulle passera mållinjen för nederländaren ville absolut inte gå först utan stannade och vinkade förbi den andra killen.

Äntligen blev kl 17 så jag fick äta mat. Vi var många i matsalen så det blev många samtal. Alla skyndade med maten för kl 18 skulle vi vara i Sagabiografen för lottdragning och prisutdelning.

Prisutdelningen

Strax innan 18 var vi alltså en hel hög med människor som stapplade oss iväg till Sagabiografen och tog plats på de något obekväma stolarna. Men vilken miljö, vilken pärla gömd i inlandets skogar. Vi var alla bänkade 18:03 men då klev en man upp och började spela blues med ursäkten att man höll på att sammanställa resultatlistorna. Jag höll på att nicka till flera gånger medan han spelade men efter ca 25 minuter blev det dags för lottdragningen. Han var säkert duktig men jag var på tok för trött för blues det blev som vaggvisor.

Man hade kunnat köpa programblad med lottnummer på. Oftast är det byborna som kammar hem de vinsterna, inget år har en tävlande lyckats vinna förrän i år, en tjej bakom mig vann en levande ren. Tydligen första gången en av de tävlande vunnit på lottdragningen. Sen blev det prisutdelning först upp var de som kommit etta i respektive tävlingsklass och då såg jag att Bertil minsann hunnit i mål till prisutdelningen han vann i M60 där han var enda deltagaren fastän han hade en sämre tid än mig. Ha jag slog en av Sveriges mest meriterade ultralöpare undra vad som hände honom ute på banan egentligen för han hade tydligen öppnat väldigt starkt. Men strongt att ta sig i mål. kan kom in på 19 timmar 27 minuter. Alla fick en stående ovation för sin insats så det blev mycket upp och ner på stolarna, om vi inte hade träningsvärk av våra lopp skulle vi få det av detta.

Sen lyckades jag nicka till några sekunder jag hörde dem nämna gång/jogg och sen ett namn och sen plötsligt mitt eget namn och 2:a. Sen några killnamn. Jag blev helt förvirrad, jag, jag var ju typ in näst sist eller nåt sånt. Men det visade sig att vi var 6 tjejer som startade men bara 2 av oss tog oss i mål. Hon som vann över mig måste ha sprungit hon kom in på 13 timmar 40 minuter 2 sekunder. En jäkligt bra tid hon hade klarat att tävla i tävlingsklassen helt klart.
Jag fick välja ett pris på podier och hittade en jättefin handsmidd kniv så det fick bli mitt val. Den andra tjejen valde en yxa tillverkad av smeden i byn, funderade på en sådan jag också men jag har ju precis köpt ny yxa.

Efter att alla hade fått sina priser och diplom bar det av tillbaka till skolan. Jag drack en kopp te och gick sedan för att sova. Däckade direkt och sov som en klubbad säl i 12 timmar. Minns svagt att det tokregnade på natten och att jag vände på mig. Vaknade med stel nacke av allt stillaliggande i samma ställning.

Dagen efter åt jag frukost, lånade nät av killen i rummet bredvid, , surrade med andra deltagar, tog det lugnt och körde hem. Hemfärden kantades av renar, renar i massor. Måste också tillägga att jag var oväntat ostel i kroppen, det kändes inte som jag hade gått 10 mil dagen innan.

Gör jag om det nästa år? Vem vet, det hade varit kul att ställa upp med ett stafettlag.
Så hur kommer det sig att man utsätter sig för något sådant här? Efter 10 mils funderande i nästan 20 timmar så borde man väl ha ett svar kan man tycka. Mitt får väl bli att det är intressant att testa sina egna gränser, vad orkar kroppen och vad orkar knoppen. Jag är nyfiken på att testa Fjällräven Classic i ett svep i år men där går jag ju med 11 kg på ryggen så jag tror det blir svårt, ryggen orkar helt enkelt inte. Men om jag får ner packningen i vikt kanske, men då måste jag hyvla kortet för ny rygga mm.

Funderar du på en ultra satsa på Lapland Ultra nästa år, du kommer ha svårt att hitta ett vackrare lopp (ja när man går långsamt blir vägen lite tjatig ibland men det är vackert och finns mycket att se på) och de som jobbar med loppet är otroligt engagerade och trevliga. Det är en underbar stämning.

Ett stort tack till arrangörerna, alla frivilliga som stod ute på stationerna, ni som åkte runt och kollade att vi mådde bra, massörerna, kökspersonalen och alla andra i byarna som hejade på när man passerade. Ni är underbara!

Kartor

Det går att klicka på kartorna för att se dem större. Den första har jag lånad från Lapland Ultras webbplats.

Data

Tid: 19 timmar, 14 minuter, 42 sekunder

Banlängd enligt tävlingen: 100 km

Banlängd enligt GPS (inkl lite skuttande ut i diken): 101,84 km

Snitthastighet enligt GPS: 5,29km/h

Snittempo enligt GPS: 11,20 min/km

Maxpuls: 180 slag/min (Måste varit när jag kutade efter den skadade tysken)

Medelpuls: 136 slag/min

Stillastående: ca 60 minuter totalt (mat/kisspaus samt lite snackande och fotande)

Tider

Mil 10 1h 34 min

Mil 9 2 h 37 min

Mil 8 2 h 6 min

Mil 7 2 h 4 min

Mil 6 2 h 12 min

Mil 5 2 h 9 min

Mil 4 1 h 50 min

Mil 3 1h 48 min

Mil 2 1 h 47 min

Mil 1 1 h 37 min

Första maraton 7 h 27 min

Placering

Placeringen var alltså 2:a bland damer i långsamma klassen (4 bröt) och 11:a totalt av 12 som kom i mål. Totalt var vi 26 startande så även om jag var näst sin in så slog jag de 14 som bröt längst vägen vilket känns bra :-) De 3 första i min startgrupp hade alla klarat kvalgränsen på 14 timmar för att starta i löparklassen.

Uppdatering: via Peters berättelse på Utsidan fick jag veta att mannen i gult heter Göran. Ett stort tack till Göran för pepp och uppmuntran längst med vägen. Jag hoppas du fick sova tillslut.

Läs även andra bloggares åsikter om Lapland Ultra, ultra, ultramaraton, träning, foto, Adak, Västerbotten, Norrbotten, Arjeplog, Arvidsjaur, Sorsele och Malå