17 november 2018

Att stå naken

Jag skrev igår om att skriva. Skrivande eller rättare sagt berättande är något som jag alltid sysslar med. När jag hör/ser/fotograferar så skapas berättelser i mitt huvud. Ett exempel är solrosor som är udda på ett fält på mina vandringar eller som nu senast när jag berättade (på Insta) om majsstänglarna som gjorde uppror och försökte rymma och samlas för protest. Det kan vara vad ett djur tänker, var en väg går eller något om hur jag känner och mår. Jag noterar tankarna i mobilen, på servetter osv. Men det har sällan publicerats något mer än fragment på Instagram. Men i mitt huvud finns det hela mikrovärldar.

Idag var jag vid Aldersjön, min tanke var att fånga guldljuset en timme förr solnedgång men jag glömde bort att sjön ligger i en svacka och när jag kol försvann ljuset. Så jag gick runt sjön och försökte fånga lite kyla i stället (första bilden blev dagens bild).
Jag känner mig oftast sjukt lycklig när jag får vara ute i naturen. Brukar gå omkring med ett fånflin. Men idag kom en sorgsenhet över mig. Jag tänkte på saker som gör mig nedstämd och det kan ta ett tag att få bort de tankarna. Efter bilderna på kylan kände hela jag mig kall (kan ju bero på att jag legat i iskanten och fotat och plumsat fot och knä) och stod på stranden och lät solens sista stålar dansa över isen.
Och ord kom i huvudet och en bild tog form. För en gångs skull delar jag dem med andra. Och ett försök till översättning men är inte så säker på den.

Hon kom för att nå botten
Kläder i en hög på stranden
Men någon hade lagt locket på 
Solens sista strålar träffade 
Skapade en glipa
Kvar finns ett avtryck i sanden
———————————————
She came to reach the bottom
Clothes in a pile on the beach
But someone had put the lid on
The last rays of the sun
Created a rupture 
There remains a print in the sand

Att klä av sig kläderna på en frusen strand med is på sjön och risk att någon hundägare skulle kunna komma och rasta hunden var lite nervöst. Och ännu nervösare var det att lägga ut bild och text på Instagram. Men skall jag komma någonstans måste jag väl våga. Just denna är en sådan där som jag skulle vilja ha återkoppling på, hur tolkar du som läsare den. Vad händer?

Det känns sjukt utlämnande. Både text och bild. Så det är väl tur att jag inte har så många följare :-)

På insta passade jag på att skriva att det är en 45-årig kropp med kärlekshandtag och allt men jag gillar den för den är stark och låter mig göra saker. Ser ingen anledning till att ogilla sin egen kropp för lite extra hull, bristningar och celluliter. Det är en kropp som fått hänga med ett tag och det är inte konstigt att det syns på den. Den har dessutom burit 2 barn.

Inga kommentarer: