Sveriges vanligaste mening är ovanlig ( i min värld)

Språktidningen har kommit fram till att Sveriges vanligaste mening är 'Jag vet inte'. Det är Lars Melin, docent i nordiska språk och författare till flera språkböcker, som har kommit fram till det rapporterar Ekot. Det är tidningens läsare som fått skicka in förslag på vad de anser är Sveriges vanligaste mening.

Om den nu är så vanlig varför verkar den då vara så farlig att säga?

Jag möter dagligen framför allt i arbetslivet en väldig rädsla för att våga visa sina svaga sidor, man skall vara komplett och perfekt. Det kan vara att någon i ditt CV skriver att hen är expert på något fast man vet att personen knappt ha hållit på med det se senaste åren eller man får ett klockrent självsäkert svar på en fråga utan minsta tvekan men när man sen kollar upp saken är det helt fel. Man kan även få en menande blick eller en ren utskällning för att man själv är korkad nog och erkänner att man inte kan en grej. Man behagar uppta någons dyrbara tid med att ställa frågor.

Jag är en sådan person som om jag har tid gör mitt yttersta för att själv hitta svaret innan jag bevärar någon med en fråga och om det är tokbråttom och jag vet att en annan person har det i huvudet så går jag till denne och frågar. Men tydligen är det ett svaghetstecken som absolut skall undvikas.

Jag märker oxå av att många nästintill fejkar kunskaper på andra sätt, man accepterar arbetsuppgifter man inte klarar av och sliter sen dag och natt med att försöka fixa det alternativt mer eller mindre ger upp och hoppas på att sakerna inte behövs om ett tag. CV:t får inte innehålla minsta lilla indikation på att man inte är expert på allt man har där i, det finns inga luckor för "detta skulle jag vilja utvecklas mer inom". Om alla som skall anställas måste vara perfekta redan, varför pratar man då om livslångt lärande och vikten av kompetensutveckling?

Följande kom från G när han hade läst delar av mitt personliga brev:

Min första tanke är att du ska ta bort "till viss del" så den blir lite mer Stockholmskompatibel. Där finns vad det verkar inte utrymme för några tveksamheter.

Det är så lätt att bara plocka bort det lilla tillägget, men vad svarar jag på en intervju om de säger att jag skall jobba med just det som jag gjorde förbehållet för?

Häromdagen fick jag uppleva baksidan av deatt våga stå för viljan att utvecklas. När jag hade mitt utvecklingssamtal i våras bad jag om att få gå en kurs i ett ämne som man kan säga ligger till grund för det vi pysslar med på jobbet på en väldigt detaljerad nivå. Jag har baskunskaperna men ville förkovra mig i lite mer tekniska detaljerna och framför allt allt få lite hand-on som kan vara bra att ha. Och att vilja lära sig mer kan ju aldrig vara fel. Min chef tyckte det lät som en väldigt bra idé och bad min skicka info om vad kursen skulle kosta osv. Jag gjorde så men allt rann ut i sanden från hans sida.

Nu hade jag en uppföljning av utvecklingssamtalet för ett tag sedan och jag fick det kastat i ansiktet på mig "men du har ju inte rätt kompetens för det, du tyckte ju själv att du behövde en kurs". Saken är den att jobbet i fråga kräver inte denna kurs/kunskap och min kollega som gör motsvarande jobb har inte den kunskapen. Så min vilja att att lära mig mer vändes helt enkelt emot mig, jag visade svaghet, jag visade upp en lucka i "det perfekta yttret". Så hur fasiken skall man då kunna kompetensutvecklas?

En annan tydlig signal är att jag märker av folks ovilja att lyfta problem, åter igen är det viktigare att visa på sina framsteg, vad man har uppnått istället för att även se på hur kan vi göra detta änne bättre och hur undviker vi de snårskogar som ligger framför oss? Jag är kanske lite väl pessimistisk ibland och ser problem överallt men jag får ofta oxå säga/tänka "vad var det jag sa?" när väl problemen kommer ikapp de som sopat dem under mattan.

Varför är det idag så viktigt att framhäva sig själv och sina egna framgångar hela tiden? Visst är det roligt att få uppmärksamhet för sina väl genomförda saker men det får inte hindra någon från att ge sig in på saker som kan tänkas misslyckas eller tvingar dem att visa sina svagheter.

Tänker på ett avsnitt ur Scrubs där en kirurg inte vill genomföra en operation, säger att det kan behandlas medicinskt istället, för att det är en riskfylld operation som kan göra att hon får ett dödsfall/misslyckande i protokollet. En plump på det yttre.

Jag kommer själv fortsätta svara att jag vet inte/kan inte när så är fallet och jag ser inget som helst behov av att sitta och känna mig som världens bluff. När jag söker jobb så gör jag det på mina meriter, inte de meriter som en perfekt Bea borde ha. Den som anställer mig får mig som jag är med en stark vilja att vilja lära och jag ser nya saker som en utmaning men jag måste även kunna känna att jag fixar det och ibland kan det betyda lite hjälp från andra, liter mer tid än vad det skulle ta för en som redan kan det. Borde det inte vara så för alla?

Så åter till min fråga hur kan 'Jag vet inte' vara Sveriges vanligaste mening men samtidigt så tabubelagd?

Kanske bäst att tillägga att detta främst inte handlar om mitt jobb utan något jag känner av i ren allmänhet men jag tänker inte sticka under stol med att jag känner av det på jobbet oxå.

Hur ärliga är ni gällande er kompetens? Vad gör ni när ni inte hittar svaret på något?

Andra bloggar om: Svaghet, språk mening, tabu, rädsla, CV