Varför så tyst?

Var i Matteuskyrkan i söndags för att rösta i Kyrkovalet. Röstlokalen var i församlingssalen och det var några före mig i kö. Efter jag avlagt min röst bestämde jag mig för att göra det jag brukar göra när jag är i kyrkan. Gå till ljusträdet och tända ett ljus för mina nära och kära och skänka en extra tanke till de som inte är med oss längre. Men när jag kom till trädet i kyrkan som var helt tom förutom en lapp som pekade in i några bakre rum med ordet "Fikaservering" så brann inte det stora ljuset. Konstigt, när fler än v anligt går till kyrkan har man trädet släkct.

Letade upp en kvinna i köket bakom där fikat serverades och frågade om hon hade något jag kunde tända det stora ljuset med för jag ville tända några ljus. Hon tittade helt oförstående på mig, fick förklara igen. Hon såg verkligen ut som om jag störde och var besvärlig. Komma här och vilja tända ljus. Jag talade i helt normal samtalston där i köket och hon viskade med nästan ohörbar röst (jag är ju halvdöv dessutom), Va? sa jag och hon upprepade med sin ohörbara röst något och gick sen iväg, antar att hon svarade att hon skulle se efter. Jag gick ut i kyrkan igen och väntade. Det dröjde en stund och så kom hon men utan något att tända med. Jag sa något till henne, något i stil med att jag kan skippa det om hon inte har hittat några. Nu pratade jag med vanlig röst inne i kyrkan, jag fick en blick som sa som "SÄNK RÖSTEN" för svaret från kvinnan att hon skulle kika på ett ställe till kom ännu tystare än innan.

Varför viskar folk i kyrkan, när det är helt tomt, visst viskar även jag om det är någon annan i kyrkan som har en stilla stund men att alltid viska blir bara så konstigt för mig. Viska gör man för att inte störa enligt mig. Varför viskar kyrkofolk? Gör jag fel som försöker samtala i normal samtalston? Hennes bemötande fick mig att känna mig jätteobekväm tyvärr, kände mig som om jag var i vägen som ville tända ett ljus, helt malplacerad. När hon hade tänt det stora ljuset efter en stund skyndade jag mig att tända mitt köpta ljus och hastade igenom en tanke. Inte alls den lugna stund jag hade velat ha. Den jag brukar ta mig tid till i kyrkan.

Önskar att kyrkan kunde kännas lite mer välkomnande, nu besöker jag helst små lantkyrkor som knappt sett en människa på flera år. Där kan jag få vara i fred, inte känna det som om jag stör.