11 mil Fjällräven Classic 2011 i sprillans nya skor går rätt fort

Förberedelse

Ifjol bestämde jag mig för att göra FC med Vincent men när han på anmälningsdagen bestämde sig för att han inte ville gå så skippade även jag det så startplatserna i startgrupp 1 tog slut i ett nafs. Sen velade jag fram och tillbaka ett helt år och två dagar innan loppet bestämde jag mig alltså för att åka och köpte en biljett från en som skadat sig och inte kunde gå.

Det blev aningen stressigt, jag hade ju inte ens hunnit packa upp allt ur ryggan från turen med Vincent, Nell och Robert. Skorna var helt slut och de nya låg fortfarande i sin kartong ouppackade.

Jag ägnade hela torsdagen till att leta fram grejer, sambon fick köpa nya linerstrumpor till mig då Vincent tydligen inte hämtade våra ur torkrummet veckan innan när vi for hem. Jag fick checka av på min lite över grejer för att ha en chans att få med allt, huvudet bara snurrade. Lyckades få tag på boende på Samegården eftersom Ripan var tokfullt.

Tåget skulle gå 17:20 så det var ju i alla fall hyfsat med tid. Jag gjorde mig några mackor samtidigt som sambon kom hem. Kramade om min familj och skyndande mig till tåget.

Jag tänkte inte på att det var ett litet regionaltåg = ingen restaurangvagn. Jag hade inte hunnit äta någon lunch på dagen och dagen innan åt jag frukost, tacobuffé på Western Farm men ingen middag. Så kroppen var rätt tom på energi. Insåg att jag inte heller skulle hinna äta något framme i Kiruna. Shit hur skulle det här gå. men frukost i Nikkaluokta skulle jag i alla fall hinna innan starten.

Tågresan gick rätt fort, småpratade med några andra som också skulle upp och gå loppet. Deras första. De tittade lite avundsjukt på min ryggsäck som vägde ca 10 kg medan deras vägde in på det dubbla. De satsade på att ta sig runt.

Framme i Kiruna navigerade jag mig fram till boendet, kokade mig en kopp te och kröp ner i sängen med en bok. Magen kurrade lite och jag insåg att det nog var bäst att skynda sig att somna. Jag skulle vara på camp Ripan kl 06:00 och nu var klockan över 21 redan. Precis när jag höll på att somna slog det mig att kameran låg i en väska jag stuvat ner i den väska som skulle åka transport till Abisko. Det hade ju varit mycket obra då en stor del av det roliga på turen är att stanna och fota. Skuttade ur sängen, rotade fram kameran och somnade om. Jag hade ställt väckarklockan som fanns på rummet, iPhonen och mitt armbandsur på väckning. Ville inte försova mig.

Morgonen

I normala fall när jag skall upp svintidigt kan jag inte sova, vaknar en gång i kvarten typ men nu sov jag som en stock. Kan ju bero på att jag typ sovit 3-4 timmar i flera nätter innan. Det var i alla fall välbehövligt.

Hyfsat utvilad packade jag ihop det sista, lyckades med konststycket att kliva in i badrummet på det blöta golvet med vandrarstumporna på. Blöt om ena foten. Faan. Fram med en av strumporna jag hade på tåget. Tur att jag hade valt att ha ullstrumpor på då med. Hängde den blöta strumpan på ryggan, det blåste ute så den borde hinna torka innan det var dags att åka från Kiruna. Förbannade även att jag lyckats glömma min fotfil hemma i Boden men hoppades på att den provisoriska butiken på Camp ripan som sålde friluftsprylar och apoteksgrejer skulle ha en. valde mina helt nya dojor, de andra såg så otroligt slitna ut att jag var rädd att sulan skulle nötas igenom på den långa vandringen. En vild chansning att gå i nya skor.

Jag gjorde mig en macka att äta på vägen till Camp Ripan och stoppade en i väskan att äta på bussen.

Jag lyckades först gå fel men med lite hjälp av GPS:en i mobilen så hittade jag och var där 05:50. Gott om tid. Träffade på lite folk från tåget men även Johan Skullman som jag mötte för första gången 2008 när jag gick loppet för första gången. Han är numer konsult åt Fjällräven och skulle gå loppet med folk därifrån.

Jag checkande in, fick namnet på startnumret ändrat till mitt eget och plockade på mig det jag behövde som karta, gas, mat mm. Frågade i butiken om de hade en fotfil men icke. Häpp nu stod hoppet till butiken i Nikkaluokta. Förhårdnaden på hälen var inte att leka med och skulle garanterat bli blåsa om jag inte fick fila bort den.

Strumpan hade torkat så jag tog av den andra och lämnade in min väska för transport, läste lite Twitter och tänkte inte på att mobilen nu inte låg i transportväskan.

Bussresan

Bussen skulle gå 06:30 och kön ringlade sig lång. Jag började prata med en tjej (Lotta) i kön och vi hamnade bredvid varandra. Hon hade gått i fjol och hade som mål att slå sin tid men en inflammation i ena knät med tillhörande kortisonspruta gjorde att det kändes osäkert. Hon var som jag vid första gången (då jag hade hälseneinflammationen) dvs planerade var som var sista stället att bryta.

Invägning och sista förberedelserna

Vi kom till Nikkaluokta och jag vägde min väska, 10 kg (ja något 100 gram mer men jag skulle plocka ur lite bröd mm men stoppa dig 6 hg vatten). Jag gick in och frågade efter en fotfil men icke då. Nä hö då får jag väl vänta tills det blir blåsa, klippa bort huden då och sätta på ett plåster istället. Jag köpte mig en frukost och slog mig ner, då kom Filip (som skulle gå sitt 7:e FC) och Malin och slog sig ner. De skulle starta i dagens sista grupp. Jag fick ner en tallrik gröt och 2 små mackor, mådde rätt illa, jävla mensvärk att ställa till det. Träffade på Nils Grundberg från Fjällräven oxå, han skulle gå loppet i år.

Tog min tekopp ut i solen och satte mig och tejpade fötterna, småpratade med några andra som oxå skulle gå. Kenny som jag träffat de andra gångerna kikade förbi och sa hej. Det är så kul när man träffar på samma folk år efter år.

När fottejpningen var klar tog jag en titt på listan med ryggsäcksvikter, det fanns en hel del 6 kg-säckar. Åh avundsjuka. Men man vet ju inte vad de har i sina säckar, en del springer i lag och har delat upp saker, en del har bara sovsäcksöverdrag istället för tält men några har säkerligen kostat på sig ex ett Laser Photon. Jag skulle gladeligen köpa lite nya saker men det kostar mer än vad det smakar, 10 kg är hanterbart på ryggen och jag vet att jag sover bekvämt och varmt även om det är skitväder och har bra skydd om något skulle inträffa som gör att jag behöver slå läger.

Gamle herr Sarri frågade mig om jag skulle gå loppet, jag nickade och sa ja. Han önskade mig lycka till och sa något om att vi hade tur med vädret. Jag svarade att jag har då aldrig varit med om dåligt väder i Nikkaluokta, han skrattade och bad mig säga det till alla.

Nikkaluokta – Kebnekaise

09:00-12:15, 19 km

I startfållan hamnade jag bredvid en norrman och hans hund. Vi småpratade lite, lyssnade på Sarris ord till oss och jag blev som vanligt lite tårögd, antagligen spänningen och längtan ut på fjället sen kom nedräkningen och vips var vi iväg.

Jag startade GPS-klockan och började bana mig förbi folk med stavar som gick rätt långsamt. Att de måste ställa sig längst fram när de tänker gå i inte ens styrfart.

 

 

 

Snart hade jag bara 2 löpare och 6 riktigt snabba gångare med lätta säckar framför mig. Löparna försvann rätt snart. Jag tog rygg på en kvinna framför mig. Hon höll ett bra tempo och jag kunde ligga på lagom avstånd i samma tempo.

Men när det blev lite stenigare tappade hon fart och jag kom ikapp. Hon hette Monika och kom från Tyskland. Det var hennes första gång och hon hade aldrig varit i Sverige förut. Hon var förvånad över underlaget, där hon hade tränat hemma i Tyskland var det inte några stenar på stigarna i bergen. Hon hade tränat stenhårt ett år och hoppades på en tid under dygnet. Jag frågade henne om hon hade tänkt stanna i Keb och äta men nä hon skulle äta gåendes. Hmm inga pauser då kommer hon få det tufft om hon inte är van vid underlaget. Men men det är ju hennes val.

Alla kvinnor vi mötte utbrast “Åh äntligen några tjejer, bra jobbat” och då var det ju ändå bara några få killar framför oss.

Strax innan Kebnekaise hamnade Monika rejält bakom mig och jag var nästan ikapp 2 män som gick och bar på en liten kylväska hade haft dem inom synhåll lite då och då tidigare. Imponerad över deras fart när de dessutom bar något i handen. Men de hade nog gått ut hårt för nu började de tappa farten rejält. När jag kom ikapp ökade de och drog ifrån en bit. Nu befann vi oss ca 3 km från Kebnekaise fjällstation och av någon anledning får jag för mig ungefär här att det ligger typ bakom nästa krök men icke sa nicke, de kilometerna är rätt dryga och tankarna på varför i helvete jag gör det här igen kom över mig. Men för att inte grotta ner mig i en negativ tankespiral valde jag att fokusera på benen och bestämde mig för att gå om grabbarna framför innan checkpointen. Tävlingsinstinkten är bra att slå på när tankar på hur jävla korkad man är kommer. Min rygg kändes lite, den där tröttheten som brukar komma när det är en mil kvar lade sig över mig. Åh nej tänkte jag skall ryggen stoppa mig den här gången. Men jag bet ihop, i Keb skulle jag få ta av ryggsäcken och vila.

Tog lite kort och undrade om jag skulle komma hem med exakt samma foton som året innan eller inte. Naturen ändras ju inte så mycket och det är ungefär det samma som fångar ens öga.

Jag låg och jagade på dem de sista kilometrarna och drog om dem de sista meterna så jag fick äran att komma in som nummer 6 i checkpointen. Jag hade sjukt hög fart i början men sackade av mot slutet så jag var framme vid checkpointen bara 15 minuter före året innan hade hoppats på lite mer. Kanske drogs jag ner av att gå och samtala med tyskan vi hade rätt lågt tempo just då. Men jag hade också rejäla krampkänningar i benen nästan en mil, energibrist och säkerligen saltbrist oxå. Borde ha stannat och stoppat elektrolyt i flaskan. Men så länge krampkänningarna var hanterbara så fick det vara. Mest troligtvis var det kramp jag hade känt i ryggen också för efter vätska, mat och lite salter fixade det till sig.

Jag skyndande mig att ta av ryggsäcken och ställa den utanför fjällstationen, tog av mig skorna, gick in i restaurangen och köpte en lunch. Insåg vid start att det var aningen tidsbesparande att äta där istället för att packa upp köket, koka vatten, vänta på att maten skall bli klart och sen äta. Jag tog mig en rätt liten portion ris, kyckling och tomatsås samt stoppade resorb i ett glas med vatten. Satte mig på verandan och åt min mat, fick sällskap av en mamma och son som varit uppe på Keb. skickade ett tweet och några meddelanden till kompisar. Jag mer eller mindre kastade i mig maten, såg hur medtävlande hastade förbi stationen medan jag åt. Stress stress. Halsade i mig 3 glas lingondricka innan jag kutade ner på toa (måste dricka mer såg jag), snörde på mig skorna, satte ryggan på mig igen och gav mig av. Ett stopp på endast 30 minuter mot 51 minuter i fjol.

Kebnekaise-Singi

12:45-16:03, 15 km (eller ja 16 med min omväg)

Nu upptäckte jag att min lilla lapp med tiderna från ifjol måste åkt med servetten från lunchen i soporna. Den låg inte i vandringspasset som den skulle. Fan borde tejpat fast den som jag tänkte. När sjutton var jag i Singi i fjol. Insåg att jag inte hade den blekaste aning visste bara några sporadiska hålltider som när jag hade slagit läger för natten och vilken tid jag varit i Tjäktjakontrollen.  Det irriterade mig som attan men var ju inget att göra något åt. Mobilen låg i ryggsäcken och jag orkade inte stanna för att ta upp den. Var osäker på hur långt efter Keb täckningen räckte och tänkte är jag så klantig att jag slänger lappen får jag väl skylla mig själv, nu är det bara att gå fort som fan så skall du nog slå fjolårstiden med i alla fall den kvart du tog in till Kebnekaise.

En bit från Keb satt killarna med kylväskan och åt lunch vi vinkade till varandra och jag antog att de skulle komma ikapp senare, de satsade ju på under dygnet. Funderade på att stoppa i lurarna till MP3-spelaren, hade ju trots allt köpt ljudböcker för några hundra att lyssna på. Men tänkte nä det kan få vänta i fjol tog ju batteriet slut precis när det var som tråkigast.

 

Jag gick där i min egen lilla värld och filosoferade, såg en skylt det stod bro på som pekade åt höger medan leden svängde till vänster. Kom ihåg från fjolåret att vi hade fått traggla oss över jokken här. Fortsatte på stigen och insåg att det var ju fel, fick vända snett uppåt över en massa stenar för att komma till bron. Väl över hamnade jag i min egen lilla värld igen gick och tittade på bergen, fotade lite och plötsligt tar liksom stigen slut. men vad fan har jag missat ett vägskäl, jo men se där borta går folk. Helvete. Skuttade fram över torr hedmark med inslag av mossa och lyckades ta mig ut på leden igen. Gick om 2 killar som passerat mig på min lilla utflykt. Då högg det till i vänsterknät, helvete så ont det gjorde. Åh nej skall knät flippa ur redan här, skall jag gå tillbaka? For genom skallen. Jag bestämde mig för att ge det 2 km till, stoppade i mig en voltarentablett och fortsatte att gå. Knät slutade att låsa sig och ha sig efter en stund och jag gjorde antagandet att det skulle funka hela vägen i mål. Smart tänkt när man ger sig ut i väglöst land där enda sättet att bryta är att antingen gå tillbaka eller ta helikopter.

Vände tankarna inåt igen och lyckas göra om min felnavigeringsbravad men den här gången märkte jag det rätt snabbt och tänkte äh vad fan man kan väl då och då ta en liten annan väg, se något nytt och nu kan jag ju samtidigt kolla upp om det går att tälta härikring om jag skall ta med mig Vincent nästa gång eller om vi tar oss en kort tur kring Kebnekaiseområdet. Det blir bara ca 1-1,5 km omväg. Så jag fortsatte på stigen som går mot Silverfallet. Stötte på en familj som sa Men går ni alla olika vägar? Fick tillstå att jag hade gått lite galet men nu skulle försöka trassla mig ut igen. Hittade några riktigt fina tältplatser så omvägen var inte helt i onödan i alla fall. Var dock besvärligare än vad jag trott att gå ut på leden igen men det gick hyfsat snabbt. En stor fördel med denna lilla avstickare, jag hittade massor med mogna hjortron. Tydligen hade min lilla irrtur dragit med sig några andra fel väg, jag hoppas de trasslade sig ut igen. Konstigt att inte en så pass vältrampad stig som jag gick på fanns med på kartan som omarkerad stig.

När jag väl var på rätt spår igen kom jag ner till vattnet och blaskade av mig, ansiktet var fullt av saltkrisaller som vanligt. Nu var det inte långt kvar till Singi men av någon anledning hade jag fått för mig att det var mellan Singi och Sälka det var upp och ner över en massa kullar men det var ju här mot Singi. Hmm hur många kullar var det nu igen. Alltid betydligt fler än vad jag tror i alla fall. Där bland kullarna gick jag om Monika som hade passerat medan jag åt i Kebnekaise. Hon såg lite sliten ut men var vid gott mod. Hon hade trott att jag var långt före henne. Jag mötte en man som önskade mig lycka till, han berättade att det fanns en annan kvinna före mig, kunde ju inte vara Monika utan måste varit tjejen jag såg gå med en kille förbi i Kebnekaise när jag åt. Han trodde jag var nummer 9 just nu. Jag fick lite energi av hand info och pinnade på lite extra.

Plötsligt dyker skylten Singi 3 – Kebnekaise 10 upp, hur går det till, enligt vandringspasset är det 15 km mellan Kebnekaise och Singi. Var tar 2 km vägen?  Det var sjukt varmt och jag tänkte högt, vind snälla ge oss lite vind jag kan till och med gå med på motvind just nu. Och strax där efter kom en svag bris från sidan. Vilken lättnad.

Men tillslut så skymtade stugan där borta. Dags att lägga på ett litet kol Något vagt minne av att jag var i Singi strax före 17 i fjol och nu var klockan några minuter i 16.

Jag ökade farten och lyckades komma till Singi 16:03 (blev 49 minuter snabbare än året innan). Det var mat i Singi i år oxå, jag halade fram min kåsa för att få en kopp te men till min besvikelse var det inget te och ingen kaka i år. Kvinnan som gjorde renklämmorna frågade om jag ville ha lingonsylt på och jo det ville jag. Jag fick klämman i handen, petade ner kåsan i fickan och började gå. Mot Sälka. Det var ett kort stopp på bara 7 minuter den här gången mot fjolårets 28 minuter. Kapa tid vid checkpoints/vila verkar vara grejen om man vill korta ner sin vandringstid.

Singi-Sälka

16:10-18:56, 12,5 km

En bit kött hängde ut ur min klämma och jag tänkte den kommer ramla till marken om jag biter nu. Så jag tog den i handen och skulle precis stoppa den i munnen när jag insåg att det var väldigt konstig konsistens. Tittade närmare på den och det var en hel SVAMP, åh herregud vilken tur att jag inte börjat äta. Den kramp jag får i magen och övriga besvär är inget man vill ha under en tävling på fjället kan jag lova. Hur i helvete kan de stoppa svamp i maten. dels finns det ju massor med människor som verkligen ogillar svamp och dels är det svårt att bryta ner för kroppen vilket inte är så smart när man går i fjällen. Jag mötte en fjällvandrare som såg extremt trött och sliten ut, en tysk. Frågade honom om han var hungrig, han fick min klämma och tackade så mycket. Muttrade för mig själv en lång stund, idioter, svamp i maten osv…

Nu var det jag som faktiskt var jättehungrig då jag säkerligen omedvetet ställt in kroppen på mat i Singi. Halade fram den proteinbar som jag hade i benfickan och tuggade på den en gång i halvtimmen. Det höll hungern stången och jag hade något att tänka på. Singi-Sälka är en av de korta sträckorna bara 12,5 km enligt vandringspasset.

Det börjar med en rätt jobbig uppförsbacke men sen är det rätt lätt, en bra stig med lite sten och  fin utsikt. Jag hade fortfarande fint väder och njöt av att känna hur jag nästan forsade fram över stigen. Kände inte av knät alls längre.

Efter 9 timmar hade jag gått ett maraton, betydligt långsammare än på Lapland Ultra.

Klev genom renstängseldörren, känns lika konstigt varje gång att komma fram till en dörr mitt på fjället. Om än bara i ett staket.

Just den här sträckan brukar vara ganska djurrik och jag stötte på fåglar, ren och lämlar. Jag såg några andra vandrare en bra bit fram, de hade synt till lite då och då. De där killarna såg inte helt omöjliga ut att ta, hade redan tagit in en hel del på dem. Men de höll undan. Såg dem stanna nere vid raststugan/dasset och ökade mina steg lite men precis innan jag kom ner gick de därifrån och fick ett försprång igen. Jag passade på att gå på toa och byta binda och sånt där. Att ha med tant Röd på vandring är inte det optimala. Bindor skaver och blir varma som fan och hon ser till att man då och då viker sig av kramp. Hade hellre haft något roligt sällskap som gett mig skrattkramp istället.

Precis innan Sälka kom killarna med kylväskan skuttande från ingenstans, de skrämde nästan vettet ur mig. Kylväskan var nu undanstoppad i en rygga och de hade en hiskelig fart. Jag vågade inte haka på i stenskravlet nerför utan lät dem få slå mig till Sälka (det hade de nog gjort även om jag vågat haka på). Jag låg fortfarande bra till i vår startgrupp.

Precis bredvid leden stod två personer och hukade sig i buskarna, frågade om de var på hjortronjakt, nä de var tydligen på jakt efter att få fånga en lämmel på bild. Jag önskade dem lycka till och skuttade vidare, en lämmel sprang under spången ett par meter och jag hojtade till fotograferna att försöka med spången istället.

Kom in till Sälka 18:56 och grabbarna jag hade sett vid raststugan lämnade precis. Såg dem sträva bortåt. Blev glatt överraskad, den underbara morotskakan och te/kaffe hade flyttat hit. Så otroligt perfekt. Sälka är nog min favoritkontroll, man är snart halvvägs och de som står där är alltid otroligt trevliga.

Jag halade fram kåsan som låg redo i benfickan. Fick mig en kaka och en stämpel i passet. Tog en kopp te och de frågade om jag ville ha socker. Reflexmäsigt svarade jag nej men ändrade mig sen och bad att få 2 bitar. Behövde energin. Fick höra att jag var första in med en rejäl ryggsäck. Avslöjade att den inte vägde lika mycket som den såg ut att göra men å andra sidan är ju inte jag så jättestor heller så procentuellt var väl mina ca 11 kg på min kropp betydligt mer än 5-6 kg på en man á 90 kg.

Slet av mig ryggan och slog mig ner på en bänk bredvid en annan vandrare. Han och hans kompis gick samma sträcka utom tävlan och skulle ta lång tid på sig. De dividerade huruvida de skulle fortsätta i kväll eller stanna i Sälka. Jag försökte peppa dem att gå lite till men det slutade med stugplats, de var trötta eller rättare sagt de skulle bli för trötta eftersom det nog skulle ta dem en 2 timmar tills de var framme vid bra tältplats med sin fart. Deras ryggsäckar låg på över 20 kg.

Det började blåsa lite kallt så innan jag gick iväg drog jag på mig byxbenen igen. Det blev å andra sidan lite varmt men hellre det än att frysa om några timmar i Tjäktja. Jag stannade i Sälka i 16 minuter innan jag skuttade vidare med en Resorbtablett i flaskan, en energibar och en energigel i fickan. Jag lämnade Sälka som nummer 12 om jag inte minns helt fel.

Sälka-Tjäkta

19:12-22:46, 14 km

Precis när jag lämnade stugan var det en helt galen fågel som attackerade mig, den dök mot mitt huvud ett flertal gånger och jag tvingades att ducka. Fick tyvärr inte med den på bild. Då och då sprang några andra sorters fåglar över spången, flyendes när man kom spatserande.

Sälka -Tjäkta är en trevlig väg, dalgången är fin. Dock är det lite jobbigt i början med alla stenar man måste balansera sig fram på. Men det var torrt och fint, även om ett regnmoln jagade på bakifrån, och ljust. Så jag hade inga större problem att ta mig fram.

Jag oroade mig lite för regnmolnet som såg ut att ha parkerat sig över Sälka, det blåste rejält från det hållet. Nu började knäna bli kalla och tabletten som jag tog hade nog gått ur kroppen. Det började kännas lite först i vänsterknät men sedan även i högerknät. Jag varierade steglängden lite och då släppte det men det gjorde oxå att jag gick långsammare.

Tankarna på MP3-spelaren och ljudböckerna kom tillbaka och jag bestämde mig för att jag skulle belöna mig själv efter Tjäktapasset, det borde bli lagom. Plötsligt blev jag tokkissenödig, fick skutta av leden, ingen framför ingen bakom. Puhhh… det märktes att jag hade dubblat vattenintaget och att det blivit kallare. På med brallorna igen och gå de sista kilometerna till passet. När jag hade gått några meter hörde jag något dunsa till bakom mig. Det var min påse med äppelskivor, mp3-spelare, laddare mm som ramlat ur rygggan, hade den under topplocket och måste glömt att knäppa fast den i Sälka. vilken tur att jag hörde den. GPS-klockan hade pipit om lågt batteri ett bra tag nu så det var lika bra att fästa laddaren när den ändå kom nerdimpande på det här viset. Passade på att äta några torkade äpplen med kanel oxå. De var dock inte så goda.

Jag vände mig om titt som tätt, här har första löparen från startgrupp 2 kommit om 2 år på raken så första borde ju dyka upp snart. Körde lite räkneövningar i skallen, var behöver de vara när om de skall gå i mål på 15, 20, 24 timmar. Kom fram till att det borde vara dags för en löpare snart någon i varje startgrupp springer ju. När det var ca 30 minuter kvar till Tjäktjapasset tog jag en energigel mest som placebo :-) Enervits colasmak är helt ok när den är kall.

Vid stället där jag sovit 2 gånger på raken filmade jag lite, man hör att jag är trött, hjärnan vill visst inte riktigt vara med på minnesövningar, ja är det 800 m eller 900 meter, vilken tid var jag där ifjol egentligen. Kollar jag på kartan nu i efterhand så är det nog 800 meterslinjen. Och i fjol var jag där kl 22:21 i år ca 2 timmar tidigare. Nu hade jag bestämt mig för att inte stanna här och sova, visste att det fanns ork kvar i kroppen och fina tältplatser på andra sidan efter Tjäktjakontrollen. Knäna protesterade lite men det gjorde inte ont de var mer liksom sträva.

När jag påbörjade min stigning i passet syntes inga andra vandrare till men när jag hade kommit upp en bit fick jag syn på en och långt långt bort 2 st till. Jag tänkte att nu kommer väl den där löparen ikapp mig när jag är halvvägs upp men nä jag han dit innan han var framme. Nästa anhalt var den orange lera som är på en brant precis innan man är uppe, där tar han mig tänkte jag. Såg hur fort han tog sig upp medan jag nästan släpade mig upp med hjälp av stavarna jag tagit fram nere vid jokken. Men vips var jag förbi det stället och hade bara några meter kvar till toppskylten.

Precis när jag hänger där flämtande och tar ett kort med kameran upp och ner går han om. Jag rätar ut mig hälsar och vi rundar raststugn tillsammans. Attans jag glömde kolla bakåt utbrister han och driver på framåt. Vi försöker ta oss neråt tillsammans och upptäcker att vi lyckats gå lite fel och får snedda över till leden. Han berättar att han måste in snabbt som attan för han skall med ett flyg eller om det var tåg på morgonen till ett barndop. Vågat. Han tackar för sällskapet och studsar iväg.

Jag hade MP3-spelaren i min lilla påse som nu hängde från bröstbandet. Hade inte orkat stanna och lyfta av ryggan för att sätta fast den innanför topplocket igen. Men jag hade sådan bra fart och hade stavarna i händerna att jag struntade i att plocka fram den. istället njöt jag av den fantastiska solnedgången som färgade bergen rosa/röda.

Plötsligt hör jag någon prata med mig bakifrån och komma ikapp mig. Personerna vänder sig om och jag får höra “men det är ju du”. En kille jag snackade med i fjol kom förbi med en kompis. De berömde min fart och sa att jag inte var lätt att ta in på. Vi pratade lite ryggsäcksvikter, tror deras låg på strax över 4 kg utan vatten med på ca 6, som killen som kutat om mig innan. Önskade dem lycka till innan de drog iväg i en hiskelig fart, de hade 15 personer framför sig. Att möta folk/bli omsprungen av folk som peppar på en är en energiboost. Nu gick benen av sig själva igen. Knäna stramade fortfarande lite. Fortsatte med att variera steglängden när det var jobbigt så släppte det en stund.

Hejsan hoppsan plötsligt såg jag ett blått tält, redan Tjäktjakontrollen, my gosh jag var där kl 22:46 efter att lätt vadat över jokken precis innan. Dvs samma tid som jag kröp ner i sovsäcken i fjol flera kilometer härifrån. Härligt härligt. Ifjol var jag ju inte här förrän 07:06 dagen efter.

Tjäktja-Sovplatsen

22:51-23:27, ca 2,5 km

Jag hade haft stor nytta av stavarna ner för Tjäktja och de var bra att ha som extra balans i stenskravlet, slapp att belasta knäna varje gång jag vickade till eller tog ett litet snedsteg. Men nu behövdes de inte längre trodde jag så jag stoppade undan dem. Lämnade Tjäktja som nummer 16 efter 7 minuter och en ipren och en voltarentablett.

Tänkte det är lika bra att ta tabletterna nu så att de hinner värka lagom tills jag skall sova. Bestämde mig för att gå till midnatt eller tills där jag trodde att bra sovplatser skulle ta slut. Hade en hyfsat bra bild av underlaget framöver. Ville dessutom sova där det fanns tillgång till vatten.

Men nu började knäna värka, det märktes att jag inte hade stavarna längre. Kunde plötsligt inte böja benen när jag skulle nerför utan fick gå med raka ben.

Bestämde mig dock för att ta mig över alla jokkarna med vadet en bit bort. Så jag gick ca 2,5 km efter kontrollen innan jag hittade en plats som kändes bra.

Övernattning

23:27-04:03

Det var nu rätt rått i luften så min första tanke på att bara rulla ut liggunderlaget och krypa ner i sovsäcken skrotade jag. Tittade oxå bort mot Tjäktatjåkka och såg att regnmolnet inte gett sig helt även om det verkade vika av bortåt. Våt dunsovsäck är tung att bära. Undra om man bara kan krypa in i tältet utan att slå upp det. Skärpning Bea, du är inte trött, du är inte halvdöd, du är bara dum i huvudet. SLÅ UPP TÄLTET NU! Så tältuppslagning fick det bli.

Fram med tältet och ut med pinnpåsen och krokarna så de inte försvann. Rulla ut tältet och men var fan hamnade krokarna nu då jag lade dem ju här… Åh dumma Hilleberg varför är krokpåsen svart istället för röd som övriga påsar, hur tänkte ni, aha där är den. Puh. I med 4 pinnar, i med bågen. Men helvete vad den skall strula, i hållaren nu vad fan dumma jävla tält… Så där ha vem är bäst?

In med alla grejer i tältet, bädda i ordning, nä huvudet ligger nog bättre åt andra hållet med fötterna på ryggsäcken, flytta om allt. Fan kissnödig, ut igen. Så där ja nu sova. Eller nä äta först.

Jag gjorde mig en dubbelmacka, såg att jag glömt lägga ur bröd i Nikkaluokta som jag hade tänkt, klantigt. säkert 350 gram i onödan i väskan. Helvete vad färskt brödet måste ha varit det klibbar ju ihop. En kopp te hade varit gott men orkade inte ta fram brännaren. Sköljde ner mackan med iskallt jokkvatten istället. Ställde mobilen på 03:30 och även armbandsuret för säkerhets skull. Klädde av mig allt utom trosor och innerstrumpor (vill inte riskera att tejparna på foten krullar sig på natten) och kröp ner i sovsäcken. Underställströjan och BH:n fick ligga under sovsäcken för att hålla sig torr, brallorna fick ligga vid fötterna, hade så många saker i fickorna, strumporna lade jag på ryggsäcken och sen sovsäcken över då skulle de nog hålla sig varma. Fleecetröjan svepte jag om påsen med extrakläderna så jag fick en mjuk kudde.

Smorde in höften, ryggslutet och knäna med Voltarengel, tog ett kort innan jag drog ner en buff över ögonen då det var lite för ljust fortfarande. Klockan var nu midnatt.

Kände hur hela kroppen kunde slappna av, var ett smart drag att ta värktabletterna tidigt. Precis när jag kände att jag flöt in i drömmarnas värld hörde jag röster och stavar. Kikade ut och tre-fyra killar med stavar kom förbi. Intalade mig själv att det kommer vara folk som går förbi under natten och det får vara så, jag behövde få vila för att inte paja knäna. Hade lite svårt att hitta en bekväm sovställning, på rygg hade jag lite svårt att andas, på mage låg jag på knäna och på sidan låg ena knät mot andra men jag knölade ihop en tröja och lade mellan knäna då funkade det. Jag somnade ganska så snabbt, vaknade en gång och vred på mig.

När väckaren ringde så kände jag mig faktiskt rätt pigg och utvilad, inte helt groggy som man annars kan göra efter 3,5 timmars sömn. Jag skyndande mig att klä på mig, kissa och sen ta mig en macka innan jag packade ihop allt. Kl 04:03 lämnade jag min lägerplats

Sovplatsen-Alesjaure

04:03-06:03, Ca 10 km

Solen gick upp över bergen bakom mig när jag gick iväg, det var rätt så kallt i luften men kändes att det skulle bli varmt även idag bara solen fick komma upp. Det hade nog varit kring nollan under natten.

Blev lite förvånad när jag ca 04:45 gick förbi två vandrare som satt på en sten och åt frukost, vi hälsade och jag gick vidare. Jösses vad morgonpigga vissa är. de såg förvisso riktigt trötta ut, kanske hade de haft en jättekall natt i sitt tält. Jag knaprade på några äppelskivor och försökte jaga bort dåliga låtar ur skallen på mig.

Det var bara ca 1 mil att gå till Alesjaure men den sträckan känns rätt lång eftersom man ser stugan vid 6 km kvar och sen från 4 km kvar ser man den hela tiden.

Landskapet är vackert här och stigen mjuk och fin att gå på. En bra start på dagen. Precis som vid vägen till Keb har jag här en plats som jag tror ligger runt hörnet men från bron över Bossoshjokka till stugan är det faktiskt en bra bit. Jag gick i mina egna tankar och kände efter lite, jo men knäna kändes bra. Sömn och värme var en god idé. Fan vad smart jag är. Blev stående på bron en stund och tittade på vattnet. Visst brukar det vara klarare oc hinte lika grådimmigt som nu eller är det bara minnet som förskönar?

När stugan dök upp i fjärran valde jag att titta åt annat håll, ville inte se den hela tiden. Jag tittade på blommor, kollade vilka olika sorters sten jag passerade istället. Här brukar jag möta morgonpigga vandrare som lämnat Alesjaure men inte i år, det var väl lite för tidigt. Sträckan gick dock rätt fort, 2 timmar tog det mig. Som vanligt slog tanken mig att jag vill tillbaka hit i höstfärger, gå dagsturer och bara njuta.

Backen upp var precis lika jobbigt som vanligt men personalen i kontrollen peppade på. Upp kom jag om än flämtandes. Knäna kände av ansträngningen. Jag är ju van att var här vid lunchtid och laga mat men nu var ju klockan bara kring 6 så det blev en cola och en apelsin istället, inte världens bästa frukost. Satt inne i stugan en stund, justerade om skorna och samtalade med några andra som var där. de hade gått i ett och pausade nu. Några andra som gått i ett kom in medan jag valde mellan apelsin och chokladboll. De köpte var sin chokladboll och sa att de var riktigt torra så jag bytte til apelsin istället. Oj vad god apelsinen var, hade kunnat äta flera stycken.

Verkar vara en hel del som bara rullat ut sina liggunderlag och vilat en timme kring Tjäktakontrollen. Fan vad kallt det måste ha varit.

Tror jag var nummer 51 in till Alesjaure, det betydde att ganska många hade gått om mig under natten. Inne i Alesjaure låg någon och sov, någon som hade brutit.

Nu hade jag vandringens största utmaning framför mig, den urtrista sträckan till Kieron. Jag laddade mentalt för den i hela 33 minuter innan jag lämnade Alesjaure efter ett toabesök. Åh vad skönt det var att få tvätta händerna utanför med rikligt med tvål.

Alesjaure-Kieron

06:36-10:37, 18 km

Jag hade lite ångest över att gå ut på den här sträckan, det var svårt att få ihop nog mycket självpepp för att känna glädje. Men när man är här är det inte mer än 3,5 mil kvar det är ju inte så långt. man kan ju inte ge upp nu och solen har precis börjat värma lite. Jag bestämde mig för att bita ihop och efter en stund kom kicken från sockret och jag matade på ut från Alesjaureområdet ner mot lerhelvetet.

Skylten sa att det skulle vara 22 till Abiskojaure och när man är väl är där är det ju jättelite kvar. Så det är ju typ inget kvar egentligen :-)

Men allt lättade när jag kom ner till vattnet, vågor blåste in över den steniga stranden. Jag fyllde på flaskan och testade hur vattentätt goretex är egentligen lite ofrivilligt när jag gled ner med foten i vattnet. Skon höll tätt. den fina dtranden fick livsandarna att vakna lite. tänk om hela sträckan kunde vara så här fin. Jag tvättade av ansiktet lite, peppade mig själv och tog klivet mot buskområdet och geggamojjan.

Men det var faktiskt mindre lera än vanligt här, jag behövde inte heller vara riktigtlika noga att inte trampa i leran när jag hade goretextskor så det gick rätt fort att ta sig över. det blåste en del vilket gjorde att knottinvasionen som brukar vara här uteblev. men jag smorde ändå in mig med en myggservett för säkerhets skull.

Grabbarna som hade gått om mig under natten lämnade Alesjaure strax före mig. De måste ha tagit ut sig rejält för det dröjde inte mer än en halvmil innan jag var ifatt och om dem. De hade vilat.

Jag trampade på i riktigt bra fart, gick om några fler som hade passerat mig under natten, kändes jäkligt bra. Men å andra sidan låg de ju ändå ca 4-7 timmar före mig eftersom de startade efter mig. Jag började fundera på vad jag egentligen hade för tid ifjol var det 32,5 h eller var det 34,5, aningen viktigt om man kämpar för attslå sin tid från förgående år. Jag insåg att jag inte hade en susning men försökte räkna och kom fram till att jag nog kom i mål kring19-tiden på kvällen och att det då var 34,5.

Snart kunde jag se Gerddenvarrí, mitt hatberg, man ser det hur länge som helst och sen skall man gå på skrå runt det i jobbig stenig terräng. Man ser berget i ca 6 km, men varje gång får jag för mig att det är ca 2-3 km. Jag tog en enervit energigel med citronsmak, tyvärr hade jag lagt den i benfickan i Alesjaure så den var alldeles varm, klantigt. Men det kändes i alla fall som den kickade in en stund senare och jag fick bra fart i benen. Det var nu varmt ute och jag fick hushålla med vattnet i vattenflaskan, visste ju att det skulle gå att fylla på först mitt på Gerddenvarrí.

Jag gick om några andra som vilade vid rengärdets trappa. Jag insåg att jag inte känt av mina fötter alls och inte skulle behöva plåstra om en sprucken häl här vid rengärdet i år. Mysko jag var helt säkert på att få massor med skoskav med de nya skorna och ofilade fötter.

Men skrågången kändes kortare än vanligt vilket var skönt. Nu var det ju nästan bara nerför kvar. Fyllde på vattenflaskan och gick vidare. Mötte några spanjonrer som precis tagit sig uppför, de hälsade glatt och hejade på lite. Nu gick jag med lätta och rätt snabba steg, gällde ju att hålla grabbarna bakom mig. I sandbackarna nerför träffade jag på många som startat sin vandring mot Nikkaluokta, de är tokiga som går åt det hållet man får ju gå jättebrant uppför i början helt galet.

Mötte några norrmän precis innan 90-graderssvängen med branta backen och bron. de sa att jag hade en kanonkontroll framför mig. Pannkakor frågade jag och de skrattade och sa jo, har du gjort detta förr. Nickade och traskade vidare. Den här gången kändes inte pannkaksdoften innan. Konstigt nog gjorde det att sträckan från backen till kontrollen kändes längre. Den ligger liksom lite gömd inne i skogen.

När jag kom dit var klockan 10:37, ifjol var jag här 15:44. Klockan var alltså inte ens lunchdags ännu egentligen. Men jag tog 2 pannkakor med mycket sylt i en servett jag hade med mig från Alesjaure och en kopp te i min kåsa. Lyckades trycka i mig en pannkaka till. Medan jag förberedde mig för att gå iväg kom några av killarna jag gått om någon timme innan. Jasså kommer ni nu sa jag, de skrattade och sa att det var lite klurigt att hitta kontrollen. Jag svarade att de skulle hakat på mig istället för att slöa. En av tjejerna i checkpointen skrattade och hojtade Girl-power. Jag tog på mig ryggan och konstaterade att det var dags att gå medan killarna tryckte i sig pannkaka.

Kieron-Abisko

10:51-13:48

Jag kom iväg från Kieron efter 14 minuter och nu var det bara sista sträckan kvar. Den är lättrampad till stor del men mot slutet blir det stenigt igen. Nu gällde det att hålla upp farten lite. en kille och tjej lämnade Kieron strax före mig, de kom bara in och stämplade, fick en värktablett och gick igen. Jag såg dem nu framför mig och bestämde att jag skulle om dem innan Abisko. Knäna kändes rätt bra nu så jag joggade lite lätt på spången då och då. Bestämde mig för att försöka jogga på spänger längre än 3 segment.

Snart var jag nere vid Abiskojaure och där pekar skylten tillbaka till Alesjaure och säger 20, 2 km försvinner alltså när man går åt det hållet? Fast å andra sidan har man ju då mardrömsbacken att gå upp för strax efter Abiskojaure. Hu. Tänk om man skulle ta och bryta loppet och sticka till Unna Allakas istället, där har jag aldrig varit. Nä kanske inte måste ju vilket som passera geggan.

Snart kom jag ikapp killen och tjejen som gick från Kieron före mig och jag tog mig om dem på en spång. Fan vad gôtt det kändes även om det inte plockar placeringar så känns det så skönt att gå om någon. Tog fram en energibar och tog några tuggor sporadiskt, började bli lite hungrig.

Jag mötte lite vandrare och gick om lite vandrare som inte tävlade, de var snälla och flyttade på sig när jag kom lätt joggandes, peppade och hejade. Men ett tag hamnade jag bakom 2 som gick superlångsamt. Höll på att ramla av den långa spången för jag hade ingen balans. Tillslut fick jag ta några steg ut i mossan och gasa om dem. När det var 10,5 km kvar satt det en skylt i trädet och annonserade detta. Tycker fortfarande de kan ha en skylt med 11 km kvar, en 10:del. Men det är ju nördiga jag det.

Tittade på klockan och konstaterade att om jag snabbade på benen lite skulle jag klara 30 timmar. Det peppade på mig och jag försökte jogga där det gick. Gick knappt märkbart snabbare än när jag gick dock men det kändes som det gick snabbare. Det kom en ny skylt vid 6,5, fan hade jag inte kommit längre, det var ju en evighet sedan jag var vid 10,5. Sen vid 5 skylten så var det som vanligt, 1,5 km hade känts som en mil minst.

Vid marmorbrottet var jag helt död kändes det som. Det var hur jobbigt som helst att klättra upp för den lilla kullen. Jag fick stanna flera gånger för att pusta ut. Det stod några på toppen och fotade, de tittade konstigt på mig. Jag såg nog rätt jäktad ut. Var förvånad att ryggen inte dött den här gången vid ca 1 mil kvar det brukar den ju göra. Men rygg och axlar kändes ok det var bara andningen som var ansträngd.

När det bara var 2 km kvar kikade jag på klockan. Funderade, räknade igen och insåg att jag tagit fel på en timme, jag skulle komma under 29 timmar om jag pinnade på lite. Men då slog båda knäna till med sin hämnd. Inte ett endaste lite joggingsteg till och precis som på kvällen innan var nerförsbackar ingen hit när man plötsligt inte kan böja på benen. Jag tittade bortåt mot andra sidan stranden och tänkte där gick vi med barnen för några dagar sedan, då gjorde vi det på en halvtimme alltså har jag gott om tid kvar. en del brukar gena här, över stenarna i kanjonen och komma ut borta vid bron men jag bestämde mig för att gå den rätta vägen.

Det var bara att försöka hitta ett bekvämt gåläge och ta sig de sista kilometerna mot målet. jag kom ut ur portalen för Kungsporten och såg den förhatliga 550 meter-kvar-skylten bubblade känslorna i mig. Jag försökte öka på tempot lite ytterligare. Och snart var jag på Rallarleden och den sista biten, jag halade fram kameran och filmade min målgång. Man kan höra att jag är trött och hur lyckotårar bubblar i halsen.

Jag var i mål på 28:48:53 en klar förbättring mot fjolårets 34:21:25. Det var rätt tunt i målet men de få som satt där förde ett herrans liv tillsammans med tidtagarna så jag spurtade sista biten.

Det gick att gå Fjällräven Classic i nya dojor och minimalt matintag tydligen.

Skall jag kunna göra loppet något snabbare skulle det krävas ny utrustning och kanske då grejer som gör att jag inte skulle klara en kall natt på fjället egentligen, ännu kortare stopp, mindre fotograferande och ingen sömn. Vet i fan om jag är beredd att göra det, gillar att fota, tycker om att sova på fjället och köpa nytt bara för ett lopp känns inte så aktuellt. Då satsar jag nog hellre på ett långsamt lopp med sonen och njuter ordentligt.

Tror det var en av killarna i Alesjaure som sa att hade han haft ett tält att krypa in i under natten och inte bara ett sovsäcksöverdrag så hade han stannat och vilat. Han var rätt slut. Visst kan det vara kul att tokpressa sig själv, men på fjället där man är rätt oskyddad? Samtidigt är jag ju imponerad av de som går på under dygnet, jäklar vad de måste trampa på, man kan inte hinna många minuters stopp vid varje checkpoint och de måste äta ännu mindre än vad jag lyckades med denna tur.

Även om det är riktigt riktigt kul att göra ett snabbt lopp. För även om det inte är en tävling så är ju en av de första frågor man får, frågan om vad man fått för tid.

Kollade resultaten och var ca nummer 50 in i mål men visste att snabba ifrån senare startgrupper skulle komma att putta ner mig längre ner i listan.

Efter målet

Jag gick in och fick reda på att det fanns lediga enkelrum, perfekt. Duschade och tog på mig rena kläder och gick ut igen. Blev förvånad när jag tog av tejpningarna på fötterna. Under tejpen hittade jag ett litet skavsår ovanför stortån på båda fötterna och under foten var det små skav på lilltårna samt höger pektå. Jag hade inte känt ett dugg av dem.

Jag missade lunchen precis och köpte mig en glass för att dämpa hungern något.

Andreas från Fjällräven vittrade min kamera på minneskortet för Fjällrävenbloggen.se/Fjallravenbloggen.com men jag tror inte några bilder kom upp. De verkade vänta in Nils istället. Jag blev intervjuad oxå men inte heller det kom upp, inte så konstigt som jag svamlade, var rätt trött :-)

Pratade med lite andra vandrare som tagit andra turer, pratade lite Laplands ultra med de som sökte nya utmaningar. Kanske kommer det några nya nästa år. Tog mig ett långt fotbad, gud så skönt det var. Träffande på Annika som jag gick med lite ifjol i år hade hon tagit sig in på 23:09:14, jävligt bra tid måste jag säga. Nu var hon klar med FC sa hon. Fick höra att Monika hade brutit, det var hon som låg inne i Alesjaure och väntade på transport ut. Hon hade tydligen levt på koffeinenergigel och tvingats att lägga sig ner i Tjäktakontrollen av sjukvårdsansvariga där. Sen tagit sig till Alesjaure där hon bröt. Trist när man tränat och satsat. Men man måste ha respekt för underlaget och se till att äta rätt. Att inte sova och trycka i sig en massa koffein är nog inte det smartaste valet. Men var och en gör ju loppet på sitt sätt.

Många hade tydligen drabbats av regn, var glad att jag sluppit det, hade riktigt fint väder hela vägen in i mål.

Hade beställt middag till 19:00 och lallade omkring, drack lite te och myste i väntan på maten. Det var som vanligt renkött på menyn och svampsås så jag hade beställt annan mat. Frågade dem vad dagens vegetariska skulle vara men det visste de inte. de lovade i alla fall att servera mig något som inte var fyllt med svamp eller ren.

När klockan blev 19 gick jag till matsalen och fick min plats. Det var en underbar sillbuffé till förrätt, jag hade lätt kunnat äta bara den. Varför sa jag inte det till dem istället. Min dryck dröjde och dröjde tillslut gick jag och sade till att de glömt bort min lingondricka. Jag frågade också hur lång tid till det skulle dröja innan maten kom. Jag hade en vegetarian vid mitt bord och han hade fått in sin mat för bra längesedan. Någon form av selleribiff eller nåt som såg jättegod ut. De sa att min mat snart skulle komma och 50 minuter efter att jag avslutat sillen kom de. Tyvärr blev jag jättebesviken, det var friterade risbollar med en liten potatiskaka och en vinägersås. Det var inget fel på smaken, men jag hade verkligen behövt någon form av protein och friterat klarar ju inte min mage av (hade inte en tanke på att säga till om att jag inte kan äta friterad mat). Dessutom hade jag ju redan ätit en del fet sill och gräddfil.

Jag var i alla fall vrålhungrig så jag åt upp nästan alla bollar, men den sista växte i munnen, de var rätt segkladdiga innuti.

Jag tog en yttepyttebit av efterättsäppelkakan och en kopp te att skölja ner med. Sade adjö till mitt bordssällskap en man som jag bla mötte på Lapland Ultra i fjol och mamman till en av kockarna.

Tyvärr sov jag riktigt dåligt den natten, magen var inte nöjd med mitt matval. Men jag var i alla fall inte helt död morgonen därpå. Åt frukost och resten av dagen lallade jag mest omkring, satt ute och hejad in folk i mål. Pratade med andra som gått loppet osv.

Träffade på Lotta som hade klarat sitt inflammerade knä men som hade fått tokont i det andra knät men ändå putsat sin tid från ifjol rejält. Bra kämpat Lotta. Kenny och hans bror Glenn hade kommit in under morgonen, de tokstollarna hade sovit i Singi och sen gått därifrån i ett eftersom tältet pajade.

Vid lunchen var det pastabuffé men tyvärr fick jag en repris av gårdagen gällande maten. Det tog slut tomatsås och bönsåsen som fanns var det spiskummin i plus att den var lite småkall = jätteäcklig. I övrigt fanns en svampsås och en gräddsås. De två gick ju fetbort. Så för 79 kr åt jag sallad, bröd och pasta med ketchup. Jippie! Jag som alltid brukar vara så otroligt nöjd med maten där annars.

Träffade på Monika som hade kommit med helikopter, hon var sur och grinig, kanske inte så mycket för att hon tvingats bryta utan mer för att hon hade fått vänta på transporten och ju skulle missa sitt flyg hem om hon inte kunde ta sig till Kiruna på något bra sätt. Hon måste verkligen ha trott att hon kunde gå så snabbt om hon hade bokat flyget så tight. Själv kom jag i mål med över ett dygn kvar till mitt tåg skulle gå.

Fick veta att jag hade fått fel tygmärke året innan, de hade börjat med olika färger för hur många gånger man hade gått. Så jag gick till målfållan och fick ett nytt för ifjol och för i år då de lyckats ge mig fel då oxå. Kanske dags att köpa ny rygga så jag kan sy fast dem.

När jag lämnade målområdet för att gå till tåget hojtade någon, vi ses nästa år och jag sa jo vi gör nog det  går ju uppenbarligen inte att hålla sig härifrån.

17:20 gick tåget hem, min vagn fanns inte med på tåget men jag hade tur, satte mig på en plats som inte var bokad utan kunde sitta i lugn och ro. Lite trist bara att sitta helt ensam, roligare när man har folk att prata med.

Väl hemma var jag ju tvungen att kolla vilken plats jag kom på, slutade visst på plats 111 av 2046 startande. Inte så illa pinkat.

Jag fotade jättelite i år men här är galleriet/bildspelet med alla bilder och berättelsen i kortare version som bildtexter.

Nyfiken på mina tidigare lopp här kan du läsa om dem här: 2008, 2009, 2010