Fjällvandring tänkte jag, blöt skogsvandring tyckte naturen

Fredag 17 september, eftermiddag

Brummade snabbt hem från jobbet, snabbpackade mina fjällsaker, rotade fram en karta med Kvikkjokk på och hoppade in i bilen och skyndade mig till ICA. Köpte bröd, kycklingköttbullar och en tub mjukost och en påse nötter. En sväng förbi Shell/7-11 för en varm Panini, en läsk och en te, kvällens middag. Ringde till Kvikkjokk och bokade ett rum. Klockan var nu strax över 19.

Bara att köra mot Kvikkjokk kvar. Det var nästan kolsvart ute och ljudboken höll mig sällskap medan jag susade norrut. Fjällen here I come.

Det gick rätt snabbt att köra till Jokkmokk, strax under en timme. Trots mörkret kunde jag se att även här var det en fin väg ut i ingemansland precis som till Ritsem.

Efter knappt tre timmar dök skylten med Kvikkjokks fjällstation plötsligt upp och jag lyckades köra förbi. Fick backa för att läsa att parkeringen låg 200 meter längre fram. Så jag körde upp till vägens slut och där fanns parkeringen. Parkerade bland ett fåtal andra bilar, lyckades få ut alla mina grejer och strax efter 22 stod jag vid receptionens dörr.

Insåg att jag inte fått någon info om var jag kunde hitta nyckeln men antog att det var som i Abisko, nyckel i ett kuvert på receptionsdisken. Men nä där var det inte bara kolsvart utan även helt tomt.
Gick ut igen, hon hade sagt i telefon att jag skulle bo i gamla huset på ovanvåningen. Hittade en trappa upp på det hus som såg äldst ut och gick upp med alla grejer i famnen. Dörren låst. Suck, ner för trappan igen. Hittade en dörr in i huset och där fanns en trappa upp. Ingen nyckel syntes till vid ingången så upp för trappan men nä en massa låsta dörrar men ingen nyckel. Tillbaka till huvudbyggnaden och in i receptionen. Letade mig in i restaurangdelen men ingen nyckel där heller. Rulla ut liggunderlaget på golvet i allrummet, gå och sova i bilen eller famla mig ut i mörkret och slå upp tältet? Eller vända om och köra hem igen?

Medan jag stod där och övervägde de olika alternativen vande sig ögonen med mörkret och jag fick syn på en brevlåda på väggen bredvid receptionsdisken. Lyfte på locket och där låg ett kuvert med mitt namn på. En halvtimmes letande bara för att de glömt att säga var nyckeln fanns.

Baxade alla saker tillbaka till andra huset, in genom dörren, upp för trappan och in på rum nummer 8. Ljudet i rummet var öronbedövande, en fors rakt utanför fönstret som stod på vid gavel med myggnät i. Jag orkade bara inte att fixa så ljudet fick vara kvar. Den friska luften var rätt skön om inte annat. Packade upp sakerna och förberedde för morgondagen, bäddade med sovsäcken, chattade lite med några innan jag ställde väckarklockan och kröp ner och gottade in mig sovsäcken och somnade som en stock.

Lördag, 18 september, morgon

Lappen i kuvertet hade sagt att frukosten var 07:30-08:30 så någon sovmorgon var det inte tal om. 07:20 ringde väckarklockan, jag snoozade (genom att skutta upp i sovsäcken bort till fönstret där telefonen låg, passade på att ta ett foto) 10 minuter och låg där i värmen och lyssnade på dånet utanför.
Tog mig ner till frukostserveringen och åt en rejäl frukost tillsammans med en man som heter Mikael och var från Uppsala. Han var här uppe i norr för att jobba som tolk under Barents Rescue och gjort precis som mig, satt sig i bilen och brummat till fjälls för en paus. Vi pratade olika alternativ för vandring i närområdet och han skulle boka båttur över vattnet för att vandra på andra sidan. Själv hade jag noll koll på det faktum att Kvikkjokk låg så man behövde båt till stora delar av fjället. Det finns heller inga rundturer att göra i området utan fram och tillbaka är det som gäller. Jag hade noll lust att bli beroende av båthämtning och fasta tider så jag bestämde där och då att Kungsleden norrut fick bli mitt mål.

Väl uppe på rummet igen packade jag ner det sista, borstade tänderna och gick för att lämna in min nyckel. Kl 10 hade jag slängt in grejerna jag inte skulle ha med mig i bilen och stod startklar. När jag hade gått ner till frukosten hade det varit riktigt kallt i i luften och man såg spår av frost ute. Jag hade därför tagit på mig långkallingar.
Men nu när jag stod här för att gå iväg kändes det som om det skulle bli en varm dag, jaja bättre för varm än kall.

Mitt mål var att gå bort mot Pårtestugorna 17 km, lät rätt lagom för en fram och tillbakatur under dagen, så skulle jag kunna ta en annan tur på söndagen om jag ville. Men tältet var med för säkerhets skull ifall jag skulle ändra mig eller inte alls ha lust att sova en natt till på stationen. Min tur skulle oxå bara begränsad av dagsljuset. Jag har ju mest vandrat på sommaren när det inte blir mörkt men nu är det kolsvart kring 20-21. Det betydde 10-11 timmars vandring.

Hade inga planer på fart, sträcka osv utan bara låta det gå som det går. Inget bestämt mål med turen. Jag startade GPS:en och började gå. Kartan hade jag knappt ägnat en blick, bara sett att efter Pårte fanns en möjlighet att gå upp mot Rittak där ett vindskydd skulle finnas och säkerligen bra tältplatser. Jag visste att jag skulle börja att gå i fjällurskog men snedkopplingar i hjärnan och lite för många turer till Abisko översatte det nog till låg fjällskog dvs du ser berg nästan hela tiden. Men så var det ju inte.
Leden börjar på en bred grusväg men snart så kommer en skylt som pekar på en stig över en liten myr där spångar saknas. På fötterna satt mina Speedcross 2 Gore-tex de klarar en hel del vatten. Men tänk om det är för djupt, jag trampar lite fel och vips har jag hela skon full i vatten. Jag hade god lust att bara vända om, gå till bilen och åka hem. Men åker man 30 mil för lite äventyr är det bara att bita ihop och kliva ut i vattnet. Jag hade tur, det var inte så djupt och med lite flyttande av sten och en träbit tog jag mig över torrskodd.

Jaha nu är det jag och skogen. Skogen ja, insåg efter bara en kort stund att det nu var skog skog och mer skog som gällde, inte ett fjäll i sikte. aningen deprimerande då jag gärna ser lite berg närma sig när jag är i fjällen. Kände mig lite dum som inte kollat på kartan ordentligt.
Men men jag hade en fundering på att gå till Pårte och tillbaka samma dag men inte sova på fjällstationen utan i tältet. Så jag började direkt titta efter bra tältplatser och det fanns gott om dem. redan 1.3 km från stationen hittade jag en trevlig plats med eldplats och allt. Försökte memorera de platser jag passerade ifall jag skulle stå där igen på kvällen. Ibland lättade träden upp lite och då kunde jag se berg, livsandarna stärktes lite och jag knatade vidare.

När jag förlikat mig med att gå i skog kunde jag börja njuta av det. Det är en ganska vacker skog, mycket mossa, svampar och ståtliga gamla träd. Däremot hade jag svårare att förlika mig med allt vatten. Klafsade omkring mest hela tiden. Ibland tänkte jag “åh nu kommer en jokk snart” för att en liten stund senare inse att den steniga stigen var ett vattenfall helt plötsligt.

Jag vet inte vad det är i myrar som doftar så magiskt men något är det, ibland blev jag stående och bara drog in doften, tills näsan vande sig och jag inte kände den längre. Då gick jag vidare.
Det fanns gott om vackra scener att stanna och njuta av, ett litet vattendrag, ett berg i en glänta, ett vattenfall i skogen.

Lite synd att jag inte hade upp min karta under första timmarna, missade Tingstallstenen (en stor sten där man förr höll ting), borde ju se den där jag gick men måste ha lyckats gå i andra tankar eller så såg jag den men inte fattade att det var den jag såg.

Jag passerade många mysiga gläntor och rastplatser på mig vandring mot Pårte.


Efter ett tag var jag framme vid en liten sjö och myr och fick syn på Gájmak på andra sidan. Det låg snö på fjället. Snart var jag framme vid bron över Njáhkájåhkå den såg riktigt ny ut.


Strax där efter kom jag till vägskälet vid Dáhtéjiegge där man kan välja mellan att gå till Boarek (Pårek) istället för Pårte. Var lite sugen att gå ditåt men myren var rätt blöt och uppe i Boarek är det än mer vatten så jag fortsatte på min tur till Pårte.

Men det var riktigt blött även åt det håll jag gick åt, riktigt blött emellanåt och jag börjar tro de spenderade alla pengar för underhåll av leden på den där bron för nu var spängerna ruttna eller låg nerkörda i marken med en decimeter vatten över sig. Gortetexen i dojjorna fick jobba. men än så länge hade jag lyckats hålla mig torr.

Strax före jag kom fram till Stuor Dáhtá som ligger nästan exakt en mil från Kvikkjokk lyckades jag dock hoppa ner från en ristuva rakt i ett hål med vatten. Lite vatten lyckades ta sig in i högerskon och jag kände hur jag blev blöt. Fan oxå, med täta skor skulle det ju aldrig torka. Mötte några vandrare som pratade riktigt dålig engelska, vi pratade om hur blött det var och killen visade hålet han fått där en söm spruckit i kängan. Försökte få reda på om det var lika blött framöver men nä de tyckte inte att det hade varit så blött. Jag knatade vidare och några meter efter att GPS:en pipit för en mil mötte jag 2 franska vandrare som såg riktigt trötta ut, de frågade hur långt det var kvar. Kollade på klockan och jag hade gått i 2 timmar och 40 minuter. Så inte gick det fort inte. Första halvmilen hade tagit 1,5 timmar.
Framme vid Stuor Dáhtá tog jag en liten paus, hade mobiltäckning så jag passade på att skicka lite bilder till nätvännerna. Sen var det på’t igen. Jag gick längst med sjön, det var så vackert här, tänk att få paddla ut på den där sjön.



Sen var det dags att korsa en myr igen, stigen var ganska torr och fin för det mesta men efter en spång hoppade jag av på en tuva som visade sig vara en flytande gräsklump ovanpå ett dyhål. Mitt vänstra ben sjönk ner till vaden. Men jag var jäkligt snabbt upp igen och hade tur, mina brallor sög sig fast på benen och över skorna så ingen lera eller vatten kom ner i skon.

Snart var det dags för att kliva över en bro igen, denna gång över Tjoaltajåhkå. Sen var det blött blött blött som väntade mig tydligen.

På ett ställe var jag tvungen att plocka fram stavarna för att kunna hålla balansen över några smala och hala stockar som låg i myren. Där vägen svänger av till Pårtestugan fick man verkligen hoppa mellan tuvorna för att inte drulla i.

Lyckades ta mig torrskodd till stugan. Träffade stugvärden och pratade med honom medan jag vilade ryggen från ryggsäcken en stund. Kändes som klockan var alldeles för lite för att stanna för natten och gå tillbaka i allt det blöta kändes inte heller så kul.


Bestämde mig för att gå upp till vindskyddet i Rittak, 7 km bort enligt skyltarna. Sa till stugvärden att jag skulle dit upp och att jag kanske skulle komma ner igen men att jag mest troligt stannade där uppe.
Tog ryggsäcken, tackade för mig och började gå tillbaka till leden. Hade frågat om vatten på vägen och fått veta att det inte var så blött men att spängerna på myren precis vid stugan var dränkta. Och jo det var de, men på något magiskt vis lyckades jag gå så att fötterna inte blev blöta. Allt tidigare alltid vandrat i otäta skor har gjort mig rätt bra på att kryssa fram.

Plötsligt låg ett brett vattendrag framför mig och inget bra ställe att komma över, stenarna vid vadet var dränkta, men när jag kikade åt sidan så såg jag att någon lagt ut björkstockar tvärs över vattnet. De såg inte helt stabila ut men med stavar skulle det nog gå. Hade fortfarande mina stavar i handen från förra besvärliga stället. Stockarna vickade och sjönk ner en del och strömmen var stark men jag klarade mig torrskodd.

Skogen var en rätt gles tallskog, mysig, ljus och framför allt torr. Skönt att kunna röra sig lite snabbare och slippa kryssa mellan vattenpölar en stund. Jag hittade en energibar jag lagt i fickan och tog ett bett på den, den var alldeles torr, smakade fördjävligt. Spottade ut och lade tillbaka resten i fickan. Mötte några andra vandrare som var på väg till Pårtestugan vi hälsade på varandra som brukligt är och fortsatte åt var sitt håll.
Strax var jag framme vid en bro och på andra sidan låg Sarek, jag hade inte ens reflekterat över att jag skulle in i Sarek, det har liksom varit ett ställe jag velat till men inte kommit mig för att åka till och nu stod jag här helt plötsligt vid kanten av detta stora område som sägs vara helt fantastiskt. Skogen fortsatte på andra sidan, det växlade mellan gles skog och lite tätare som innan. Jag gick där ett tag i mina egna tankar, satte ena foten framför den andra och reflekterade inte så mycket på vad jag såg.


Snart började det märkas att jag gick uppåt, skogen glesnade lite allt eftersom och det blev lite brantare. Det blev allt stenigare och allt blötare, det kom allt mer vatten längst med leden och jag tvingades ta omvägar ut i skogen för att inte bli blöt. Det blev allt brantare och solen kämpade för att hålla sig över bergstopparna. Jag gick förbi några riktigt fina rastplatser vid de två broarna jag passerade. Två renar stod och blängde på mig vid andra bron men sprang så fort som jag hade halat fram kameran.

Nu blev den glesa skogen lägre och lägre, fjällbjörkar och stenblock snart kunde jag se Huomnásj långt där borta. Efter en stund blev det riktigt brant, jag fick stanna och pusta ut, passade på att äta lite blåbär. Nu var skogen helt borta och jag fick syn på några andra vandrare en bra bit upp.Vi möttes när jag stannat för att fota bakåt. Avundades dem som kunde studsa med lätta ben nerför branten medan jag med tung andning tog mig uppför.

Snart befann jag mig mellan Huomnásj och Favnoajvve och äntligen kändes det som jag var i fjällen. Jag stannade upp och bara njöt, betraktade topparna, vattnet som syntes en bit längre bort, den försiktiga växtligheten och fåglarna som betraktade mig från klipporna. En känsla av ”hemma”. Tänkt att stadsungen Bea kan känna sig så på rätt plats mellan två bergstoppar. All stress, all ilska över allt det blöta och surheten över att det var så mycket skog på vägen hit rann av mig och ett stort leende sprack upp.

När jag hade passerat Huomnásj såg jag ner till vattnet Rittak och fick syn på en underlig serpentinformation i vassen, det var så otroligt vackert. Önskade så att jag hade haft med mig en bättre kamera. Solen sista strålar smekte det gula gräset så det lyste som guld nere i vattnet.


Efter att ha stått där och  betraktat vyn länge tog jag mig vidare, jag kunde ana vidnskyddet längre bort, såg hur något blänkte till i den låga björkskog som omgav området där det låg. Jag hade nu gått 7 km sen Pårtestugan och det såg ut att vara en bra bit kvar. man kan då aldrig lite på skyltarna i fjällen. Började känna mig trött, lite hängig trots de vackra omgivningarna, gick på en jordstig med lite sten på som var skön att gå på.

Jag traskade på och strax innan bron över Gállakjåhkå fick jag syn på två män med tung packning framför mig och tävlingshornen växte ut för en stund och tröttheten blev som bortblåst. Jag kom ikapp dem rätt snart, de pratade danska. Jag ökade på farten lite till och kom om dem. Mötte några andra vandrare som såg rätt trötta ut, de verkade komma ner från Stuor-Dágár. Jag gick och jag gick, nu började jag bli rätt hungrig, hade ju inte käkat något. Såg inte till vindskyddet längre fram och började undra om jag sett i syne. Kan man få hallucinationer av matbrist kanske :-)

Så småningom kom jag in i en lågväxt skog igen, mindes att på kartan var det markering för sådan runt vindskyddet så jag ökade på farten lite. Efter en stund dök det upp gråsmattor inbäddade bland buskar på sidan om leden. Helt perfekt tältplats. Men jag hade förutsatt mig att gå till vindskydddet, min tanke var att sätta mig där och laga mat och sen leta upp en lämplig plats. Den här skulle kunna funka. Jag gick över lite vatten, hamnade i lite hala stenar men plötsligt dök vindskyddet upp framför mig och klockan var bara precis före 18.

Det var ett helt hus. När jag stannade till framför och kikade in såg jag att det redan var folk där. Inne i skyddet fanns britsar för att sova på och en kamin. Människorna som var där var ett rätt stort gäng, jag såg bara grabbar till att börja med och började prata med dem. De samlade ved för att göra upp en eld. De ville inte använda den ved som låg i vindskyddet “den får vara kvar tills de kommer några som verkligen behöver den”. Sund inställning. Vi hjälptes åt att hitta ved, fanns gott om omkullblåsta träd mm. De berättade att de slagit läger en lite bit längre fram.

När jag kom tillbaka med famnen full i kvistar träffade jag på tjejerna som de var där med. De lät inte lika välkomnande att jag skulle få nyttja en del av elden för att koka vatten till min mat. De var extremt arroganta och sa tydligt “jaha vi kanske ses i morgon bitti”. För att undertrycka att i kväll ville de inte ha mig här.Jag ides inte tränga mig på utan tog min rygga som jag ställt mot huset och vandrade tillbaka till den fina gräsmattan. Hittade ett perfekt ställe att slå upp tältet på och en liten bit bort låg en fin eldplats där någon hade staplat upp ved. Drog fram min tekanna och tändstickor. Satte mig för att göra upp en eld men veden var rejält sur. Skulle haft den där famnen med kvistar jag lämnade hos de andra. Lyckades få fyr på nävern som satt på vedbitarna men det ville aldrig ta sig riktigt. Tillslut fick jag i alla fall nog med värme för att några gamla glödbitar, i botten av eldstaden, som var torra började glöda. Fyllde kannan och ställde den på glöden, bättre än ingen värme alls.

Danskarna jag gått om tidigare slog upp sitt tält på en liten gräsplätt vid en stor sten på andra sidan det lilla vattendraget. Jag hörde hur de gick loss på björkarna, det knäckte och brakade. Jag satt där och försökte hålla liv i min eld och få lite lite värme, jackan hade åkt på och vantar, kylan kom smygandes när solen föll ner bakom berget. Borde givetvis rest mig upp, knallat bort de ca 50 meterna och frågat vad fan de höll på med men orkade bara inte. Huttrande fick jag upp tältet.

Drog igång brännaren och kokade upp vattnet till maten. Tevattnet i kannan var klart och jag kunde hälla upp en kopp för att värma mig medan vattnet till maten blev klart. Kände nu att kroppen var helt tom på energi. Medan jag såg ut över vattnet vibrerade det i fickan. Jag hade lyckats glömma att sätta telefonen i flygplansläge efter att jag skickat meddelande nere från sjön tidigare under dagen. Och nu helt plötsligt fick jag täckning. Hade fått några Instagrammeddelanden och svar från bekanta jag skickat bild till. Men jag kunde inte svara, täckningen försvann.

Det hade hunnit gå en timme sen jag kom hit innan jag kunde hälla vatten i matpåsen och vänta de sista minuterna innan maten var klar. Hade en otroligt vacker utsikt från tältöppningen. Passade på att läsa lite i boken som var med.

Efter att jag ätit stoppade jag mobilen och GPS-klockan i laddare och kröp ner i sovsäcken. Kände mig riktigt trött fastän klockan inte ens var 20. Slog upp min bok, än så länge fanns lite ljus för att läsa, hade även en pannlampa i ryggan. Men jag han inte många sidor innan ögonen for igen. Lika bra att ge upp och försöka sova.
Det är inte helt bekvämt att ligga på liggunderlag, eller jo det är bekvämt en stund, sen måste jag baxa runt mig och ligga på något annat sätt. Snurrade runt ett tag innan jag hittade ett bra sätt att ligga på. Var lite frusen trots varm dunsovsäck och ullunderställ på. Fortfarande saknade nog kroppen lite energi och det kröp neråt noll ute.
Plötsligt började danskarna som mest troligt haft med sig något som gjort dem glada i hatten i ryggorna prata jättehögt. Borrade ner huvudet i sovsäcken och drog igen ordentligt. Låg där som i en kokong och försökte tänka bort ljudet. Jag var ju rejält trött så tillslut somnade jag och sov som en stock.

Vaknade kring tre på morgonen, tokkissenödig. Dragkedjan strulade i sovsäcken som vanligt, lyckades trassla mig ur tillslut och konstaterade att strumporna jag behållit på fötterna nu var torra. Men längre än så han inte tanken innan jag skuttade ur tältet och trampade i det frostiga gräset. Jösses så kallt det var. Nu blöt om fossingarna uträttade jag det jag skulle och skyndade mig in i tältet igen. Övervägde om jag skulle ta av strumporna eller inte men konstaterade snabbt att de knappast skulle torka i det kalla tältet. Lika bra att behålla dem på, de är så tunna att de nog snart skulle torka igen. Kröp ner i sovsäcken och  kröp ihop så mycket det gick. Fick snabbt upp värmen igen och somnade.

Söndag 19 september, morgon

Hade ställt väckarklockan på 6 men när den ringde var det inte alls lockande att gå upp men jag kikade ut. Solen var i alla fall på väg upp men frosten låg över tältet och marken. Lika bra att stanna i värmen tills solen klättrat över träden och tinat upp saker och ting.

Somnade snabbt om och sov en och en halv timme till, djup sömn som en klubbad säl.
När jag vaknade 07:30 kände jag mig utvilad. Tog mig ur tältet och såg att nu var frosten på marken nästan borta och på ena sidan tältet höll en på att smälta bort. Det verkade bli ytterligare en strålande dag.

Jag kokade vatten till frukostte och bredde mig några mackor. Jag satt där i tältet och bara njöt. Månen hade ännu inte försvunnit från himlen utan hängde där stor över mig. Tänk om alla mornar var så fridfulla.


Klockan 08:45 hade jag borstat tänderna och packat ihop mina grejer, redo att lämna den här fina platsen.

Jag stannade till längst med vägen och bara njöt, en tanke att gå upp på Huomnásj hade funnits sen gårdagen, det var därför jag ställt klockan så tidigt. Jag knatade tillbaka samma väg som jag kommit under gårdagen, idag gick det betydligt snabbare, mer energi i kroppen. Vädret var fantastiskt, fåglar kraxade omkring mig i övrigt var det helt tyst. Plötsligt halkade jag till och slog i knät i en sten, fan vad ont det gjorde. Men det gick som tur var över rätt snabbt, ingen skada skedd.

När jag närmade mig Huomnásj insåg jag att jag nog inte skulle idas gå upp, det var en djup klyfta som skilde Huomnásj från Favnoajvve som jag gick på. Det såg inte så besvärligt ut men att först klättra ner i stenskravlet och sen upp igen med ryggsäcken på lockade inte. Lite besviken knatade jag vidare, passade på att fota en del.

Tillslut kom jag fram till branten nerför berget, där nere väntade skogen igen. Tog ett djupt andetag och började gå nerför. Kom på att här kanske det skulle finnas täckning. Halade fram mobilen, slog av flygplansläget och se på sjutton nästan full styrka. Skickade iväg några meddelanden och bilder, talade om var jag var.

När jag skulle stoppa ner mobilen igen kom en man strävandes uppför slänten. Han hade en rejäl ryggsäck och en lång vandringsstav. Han stannade till vid mig och vi samtalade en lång stund. Han hette Arian och var från Nederländerna. Han skulle vandra i 12 dagar. Han hade där hemma planerat att gå till Ritsem. Väl på plats i Kvikkjokk fick han dock veta att tursistinformationsstället han ringt i Stockholm haft fel. Båtarna från Akka-sidan till Ritsem och bussarna hade slutat att gå häromdagen. Nu hade han fått planera om sin rutt och försöka hitta en rundtur. Stackarn. Vi diskuterade lite olika alternativ hängandes över våra kartor, jag tror han fick en helt underbar tur. Det sista vi gjorde var att jag kollade på yr.no hur vädret skulle vara i området de kommande dagarna, lite regn men mest uppehåll. Hoppas det stämde.

Vi sa adjö och jag fortsatte nerför. Vände mig om och såg nu att från det här hållet hade det gått att gå upp på Huomnásj utan större problem. Men blev lat och orkade inte vända om. Tänk om jag skulle ta och lära mig kolla på kartan ibland.

Ja ja bara att knata vidare. Såg inte riktigt fram emot skogen. När jag mötte de första slyträden vände jag mig om en sista gång upp mot berget innan jag tog ett djupt andetag igen och försökte undvika att halka igen på de hala stenarna. Det var lika blött som igår och jag navigerade mig ner bland sten, buskar, träd och djupa vattenhål.
Huvudet malde på av tankar och jag gick bokstavligen i mina egna fotspår. Skogen var vacker och gav skön svalka från solen. Jag såg massor med fåglar och plötsligt brakade det till på myren bredvid mig 6 renar sprang i vattnet. Det var häftigt att se.

Det gick rätt fort att ta sig nerför, jag sade adjö till Sarek och plötsligt var jag vid stockarna som låg över det strida vattendraget. Stavarna åkte fram och jag lyckades ta mig över igen. Sen var jag vid myren strax innan Pårte igen. Satte mig ner i solskenet på en sten, lyssnade på lite musik i mobilen medan jag rotade fram goretexstrumporna, idag skulle jag garantera mig torra strumpor och slippa hoppa mellan tuvor. Med sealskinz på är det bara att knata på.

Jag passade även på att ta fram min påse med nötter som jag glömt bort att jag hade med mig. Oj så gott det var med lite salt. Hade även stoppat ner rökta mandlar. Mums.

Jag klafsade genom myren och stod snart vid skyltarna som pekade mot Kvikkjokk och Pårtestugan. Hade ju sagt att jag skulle komma förbi igen, stugvärden som hade öppet stugan en vecka längre en det var annonserat verkade gilla sällskap. Men jag kände mig inte ett dugg sällskaplig utan beslutade mig för att traska rakt fram mot Kvikkjokk istället.

Gud så skönt det var med strumporna på, jag kunde bara klampa på hur jag ville, visst hörde jag hur det skvimpade omkring vatten i skorna med shit the same. Fossingarna var torra i alla fall. Nu kunde jag koncentrera mig på vad jag såg istället för att försöka undvika varendaste vattenpöl. Men trots att jag tittade uppmärksamt lyckades jag missa en plats jag sett ut för en liten fikapaus. Jag gick och jag gick men den dök aldrig upp. Passerade myren där plankorna låg långt under vattenytan och väl på andra sidan stoppade jag undan stavarna.
Livet var inte så dumt trots allt tänkte jag och gick vidare. Stannade till på en stor sten och tog en stunds paus, pausade även vid Stuor Dáhtá en lång stund. Skickade några meddelanden med foton och njöt av solen. Funderade på om jag inte skulle ta och laga lunch trots allt men jag hade ätit lite för många nötter för att vara hungrig. Så trots att jag hade gått i 5 timmar valde jag att knata vidare.

Jag slog igång ljudboken, den här sista biten hade varit så tråkig på vägen till Rittak igår så jag bestämde mig för att lyssna på ljudbok istället för att gå och sura över den tråkiga vägen. Fotade inte så mycket på tillbakavägen utan hängde upp sträckan på berättelsen i öronen istället.
Fotade lite stenar, här och var hade de underliga “ärr”.

Kag gick bokstavligen i mina egna fotspår ibland.

Plötsligt var jag vid den blöta myren där jag svängt av från vägen vid Kvikkjokk, jösses jag var redan framme och klockan var inte ens 17 ännu. Snart klev jag genom porten till Kvikkjokks turiststation igen.

Jag hade förvisso svurit en del, förbannat min dumhet att gå i skogen osv en del men ändå var jag väldigt nöjd med min tur.

Jag skickade ett meddelande hem att jag var framme men skulle ta en tur på byn för att kika lite innan jag for hem. Jag lade in mina grejer i bilen och gick ner till vattnet i Kvikkjokk, solen var på väg neråt och det var otroligt vackert. Passade även på att kika på den gamla kyrkan med tillhörande kyrkogård.

Efter min lilla rundtur gick jag in på turiststationen och frågade vad det var för mat, men tyvärr skulle de laga älgskav som det var svamp i så ingen middag där för mig. Såg mig om efter Mikael jag delat frukost med dagen innan men han syntes tyvärr inte till. Synd, hade velat fråga hur turen var.
Bytte om innan jag skulle köra den långa vägen hem igen. Lyckades förlägga min bilnyckel i bagaget någonstans så det var bara att vräka ut allt igen och leta. Lättad hittade jag den och kunde påbörja färden hemåt. Men oj vad sakta det gick hem, solnedgången över vattnet var helt fantastisk, stannade vid vägkanten flera gånger för att fota.

Stannade i Jokkmokk och tankade och köpte lite mat och fika och sen bar det av hem till Boden igen. En trött men glad Bea var hemma kring 21.

Alla bilderna ovan och ytterligare några ligger som vanligt i ett Picasagalleri som bildspel med bildtexter för den som inte ids läsa allt ovan.
Vill du se dem som små visas de här nedan: