Augusti 29 - 30.7 km
När jag vaknade på morgonen var jag galet kissenödig, stappla ut över gården till huvudbyggnaden var inte direkt lockande men det var tvunget, kunde inte gå upp till hålet. Svepte sjalen om mig och tryckte ner fötterna i sandalerna. Hoppades på att Foncebadónhundarna inte skulle bita mig i rumpan och gick ut. Nu var benet galet stelt! Lyckades stappla mig över gården, upp för trappan och till en vanlig toalett. Tack för att de inte installerat ett hål här också.Gick tillbaka till min säng och började packa ihop. Klockan var kring 6:20 på morgonen. Idag skulle det bli en ganska sen start, fanns ju ingen idé att stressa då skulle jag bara få se korset i mörker. Gick tillbaka till huvudbyggnaden med mina grejer och satte mig för att äta frukost. En kopp te, en banan och en yoghurt.
Efter maten plockade jag fram min sjukvårdspåse, det var dags att ta hand om blåsan, dagen skulle bjuda på en rejäl nerförsbacke och då skulle nog blåsan paja, lika bra att slippa en söndertrasad blåsa på en sandig väg. Gick upp i badrummet, eldade på min nål, torkade av den och foten med sårrengöring innan jag stack in nålen nedanför blåsan i frisk hud, in i blåsan och tryckte försiktigt. Hälen täppte till avloppet på handfatet (gud vilken tur att jag är vig annars hade detta blivit svårt) så allt vatten och blod rann ut och samlades runt min fot. Jösses så mycket det var. Då kom det in en kille som skulle borsta tänderna, han tittade helt förfärat på mig och backade ut (han fick inte plats). Jag såg till att blåsan var helt tom, torkade med sårtvätt igen. Lade den uttänjda huden så platt det bara gick och satte på ett compeed+ på blåsan. Det räckte precis över. Innan compeeden åkte på kollade jag så noga jag kunde under huden, jo men det såg riktigt läkt och fint ut till stor del en liten liten bit längst ner som inte hade någon ny hud. Den biten som behövde skyddas med andra ord. Utanpå compeeden satte jag elastoplast, sitter grymt bra och gör så att compeeden inte krullar sig.
(Ser ni hur blåsan hänger?)
Efter min minioperation tog jag en kopp te till. Satt med ett par som var på väg att gå. Pratade med dem och sa att ville de se korset var det lika bra att vänta minst 20 minuter till annars skulle de behöva stå ute i kylan och vänta för idag var det kallt som attan ute. Själv hade jag tagit på mig ulltröja, min skjorta och fleecen och hade sjalen om det skulle behövas. De tog en kopp te till och de också och vi samtalade en stund. De tackade för att jag hade lite koll på solens uppgångstid. Många hade redan gått iväg i mörkret. Paula kom förbi och gav mig en liten present, en knapp med jesusstatyn i Rio. Den fick åka i ryggan med min stjärna från nunnorna i Carrión de los Condes.
07:20 knäppte jag min dags-att-gå-bild på härbärget och gick iväg på huvudgatan i byn. Trots att det var lite skumt ute kunde jag se att många hus är ruiner här så då förstår man vilket jobb det varit att restaurera de hus som nu är i riktigt bra skick. Kom strax ikapp Paula och vi lämnade byn tillsammans.
Ganska så snart började det gå uppför och uppför men inte alls så jobbigt som alla sagt att det skall vara. Tog foton på soluppgången över dalen och där vägen svängde runt berget träffade jag två brittiska tjejer som stod vid en översiktskarta över topparna.
De berättade att de boende i byn hade sagt att detta var bästa stället att se soluppgången, uppe vid korset är allt platt och inget bra ställe för soluppgångstittande. Funderade en stund men valde ändå att gå vidare, hade ju bestämt att vara vid korset vid soluppgången.
Tog mindre än 25 minuter att ta sig upp till korset Cruz de Ferro som låg 2 km från byn. Kände inte av min punkterade blåsa alls men fotleden stramade en hel del det gillades inte. Tog bilder på korset som är ett yttepyttelitet järnkors långt upp på en hög stolpe, nedanför är det ett berg med stenar, en mur och en jäkla massa skräp.
Korset ligger på toppen av Monte Irago på 1504 möh och man vet egentligen inte varför det står här men det finns en gammal hednisk sed där man byggde högar till guden Mercurius uppe på berg så mest troligt har det varit en sådan från början och sen stoppade Biskop Gaucelmo hit ett kors på 1000-talet. Originalkorset finns bevarat i kyrkan i Astorga. Det är rätt häftigt.
Någon gång har en tradition startat som säger att man skall lämna en sten med ett budskap här. Jag hade tänkt ta med en sten hemifrån, glömde bort det och kom på i taxin på väg till Luleå Airport att jag glömt stenen. Bestämde mig för att stoppa undan den första stenen som hamnade i mina skor i väskan och ta med den istället. En dag ramlade en stor sten in och jag lade den i kameraväskan. I morse vände jag väskan upp och ner utanför härbärget av misstag och då måste stenen ramlat ut (om det inte skett tidigare). Så istället för att lämna en sten skrev jag en lapp till mina nära och kära som tack för att de lät mig vara borta hemifrån och göra detta. Lappen lade jag mellan två platta stenar så den inte skulle skräpa ner. Hade ändå lite dåligt samvete för många ber en att bara lämna stenar eftersom det börjar se ut som en soptipp där uppe.
En del lämnar till och med urnor med mänsklig aska här uppe om de inte sprider ut den.
En man som blåvägrat att bli fotograferad kom snart tillbaka och undrade om jag kunde ta ett kort med hans mobil trots allt så han kunde skicka bilden hem till barnen direkt. Det fixade jag så klart. Fick även hjälp att bli fotad jag oxå av en spansk man som kom fram till korset med sin fru strax före mig. Bredvid korset ligger ett litet kapell men tyvärr är det stängt.
Precis när jag gjorde mig beredd att lämna stället kom en välbekant figur upp mot stenhögen från kapellet. Det var Martin som jag lärde känna i Rabé de las Calzados för 8 dagar sedan. Hade inte sett honom sen dess. Så det blev kramkalas. Han berättade att han sovit i Rabanal de Camino och träffat Hanne där.
Vi sade adjö och han gick upp på stenhögen för att bli fotad vid korset av en kvinna han vandrat med denna dag. Jag vände mig om och knäppte några bilder på honom som siluett där uppe på högen och gav mig av.
På en bänk satt den unga spanska tjejen som ville bli journalist och hennes pappa. De var redan tvungna att vila pga av hennes söndertrasade lårmuskel men de var vid gott mod i alla fall. Härligt.
Leden hade röda istället för gula snäckor här.
Nu gick det lite lätt neråt, gick att hålla rätt bra fart och ner till Manjarín tog det inte många minuter. Där ligger ett litet härbärge som drivs av byns enda invånare. Utedass och vatten på andra sidan vägen, varmvatten ibland från solpaneler men ändå brukar folk tala sig varma om detta ställe. Men nu passerade jag ju på morgonen så stanna var ju inte aktuellt. Blev passerad av en cyklist i full fart strax efter härbärget, blev så där lite avundsjuk igen.
Jag matade på i rätt hög takt eller rättare sagt väldigt hög fart, benet började kännas bättre och det var som bäst när jag gick i en hög hastighet konstigt nog.
Efter en stund kände jag på mig att någon närmade sig bakifrån. Någon med stav. Vände mig och och såg personen komma i hög fart. Sällan jag träffar på folk som går ikapp mig så jag fortsatte i min fart men snart hörde jag springande sten bakom mig och precis efter avfartsvägen till militärkorset 2,3 km från Manjardín kom personen i kapp mig. Det var Martin. Han sa "jösses vad snabbt du går, trodde aldrig jag skulle komma ikapp dig". Han berättade att han hade jättebråttom ner till Ponferrada och till banken för att avsluta ett bankkonto. Han höll upp vår fart och jag som inte hade kommit på vem han var uppe vid korset (mer än att jag kände igen honom) var tvungen att fråga var vi hade setts senast. Lite pinsamt. Vi fortsatte vår diskussion om avgifter för utbytesstudenter medan vi plötsligt fick gå uppåt igen. Plötsligt fann vi oss gå på vägen medan andra pilgrimer gick på en stig vid sidan av vägen. Ja ja, ingen idé att försöka ta sig till den steniga stigen nu, vi höll bra fart nerför den slingriga asfaltsvägen och det var ingen trafik. Men det kändes i fötterna. Plötsligt undrade Martin hur det kom sig att jag som gick så fort inte var längre framför honom. Tja jag visste ju inte hur fort han gått. Han blev tyst en stund och berättade sedan att han blivit sjuk i Carrión de los Condes och tagit tåget till León. Där hade vi det, han hade ju hoppat över 2 dagar vandring. Vi skrattade åt saken. Mysko att även han blivit sjuk där precis som Andrea.
Fick även veta att det var han och hans sällskap som var de som hade lämnat härbärget för att de hade fått höra att det var vägglöss där, det var med andra ord hans sällskaps säng jag hade tagit när jag bytte madrass. Hans sällskap hade blivit biten av vägglöss tidigare och blivit galet dålig så hon var helt nojjig. Därför hade de gett sig iväg och gått till nästa härbärge.
Efter en stund passerade stigen vägen och då hoppade vi på den. Nu började det gå riktigt rejält nerför och vi studsade förbi några andra pilgrimer. Det var riktigt stenigt. Plötsligt såg vi en stad nedanför oss och fick för oss att det var Ponferrada men det visade det sig senare inte vara utan Molinaseca.
Martin ville ha ett kort på oss där med staden nedanför så vi fick en kvinna som kom bakom oss att ta ett kort, ställde in kameran på auto allt och sa att hon behövde trycka halvvägs för att fokusea och sen helt för att kortet skulle tas. Hon lyckades komma åt menyknappar och allt möjligt men vid 3 försökte lyckades hon och fyrade av typ 10 bilder på oss. Vinden var rejält stark och stå still var inte helt lätt. Vi tackade för kortet och jag gav Martin ett av mina Moocards så han kunde maila mig sin adress så jag kunde skicka bilden.
Det blev ännu brantare och Martin blev orolig när jag gick i sandaler, tyckte jag skulle sakta ner men jag försäkrade honom om att det var lugnt, jag är van vid stenigt underlag och neråt. Men strax efter jag sagt det fick jag mig en flygtur, foten fastnade i en rot eller något sådant och vips flög jag framåt, lyckades ta sikte på buskarna istället för Martin framför mig. Både Martin och personerna bakom mig skrek till. Men jag klarade mig fint men det var nog dags att ta det lite lugnare. Martin ökade sin fart medan jag fick bromsa in lite, vi sade adjö och jag såg honom försvinna precis före byn Acebo medan jag stannade och spände åt sandalerna lite.
Nu blev det ännu brantare, riktigt läskigt brant och plötsligt kändes det som jag ramlade ut på vägen där jag fick stanna till för att hitta var stigen fortsatte innan jag nästan sprang in i Acebo. Längst ner i byn finns en underlig staty till minne av en cyklande pilgrim som omkom här. Så brant som det är förstår jag om olyckor händer.
Direkt efter byn gick det rakt nerför igen. Lyckades hitta en liten grus/gräsremsa bredvid vägen att gå på annars var det asfalt en bra bit nu. Vid vägkanten satt en kvinna med skorna av och pysslade om en fot. Jag stannade och frågade om allt var ok, om hon behövde något men nej då allt var ok så jag fortsatte att skutta nerför.
Retade mig på Taxi Molinaseca som skräpat ner hela skogen med sina lappar, skulle aldrig anlita ett bolag som skräpar ner så där. Och sen retar det mig att de gör reklam där inte en enda bil ändå kan ta sig fram.
Efter ett tag blev det skogsstig som var stenig och bergig igen. Nerför gjorde mitt ben rätt så ont och jag förbannade mig själv för att mina värktabletter var i ryggan och inte mer lättillgängliga. Voltarengelen hjälpte inte längre. I övrigt kände jag inte av det alls men just neråt vinklades ju foten så att senor och muskler sträcktes ut maximalt.
Kom ner till Riego de Ambrós, där höll de på att bygga så pilarna pekade till en plats där man inte kunde gå. Jag lyckades komma upp på stora vägen och gå en stund men det händes helt fel. Kollade GPS:en och insåg att vägen skulle leda mig helt galet så jag gick tillbaka till byn och trasslade mig ner visa en läskig trappa och kom tillslut rätt. Mötte några kvinnor i byn och hälsade, de muttrade mest tillbaka. Byn i sig var väldigt fin, verkar som man satsat på att restaurera den. När jag väl tagit mig igen byn var det rejält klippigt och jag var väldigt glad att jag inte gick här i regn, borde vara tokhalt här. Påminde om klipporna i slutet på Högakustenleden. Efter klipporna blev det lite blött i marken, som tur var hade någon varit snäll och lagt grenar över geggan så jag lyckades balansera mig fram torrskodd. Nu kom jag in en fin kastanjeskog, men det verkade som det hade brunnit här, en del stammar var svedda.
Väl nere i Molinaseca gick jag över den gamla medeltida bron, tur att de hade större stenar på mitten då de små stenarna var knöliga att gå på och då gjorde fotleden extra ont då jag inte kunde kontrollera hur foten hamnade. Jag passerade staden rätt så snabbt, tittade på kyrkan från 1600-talet men av någon anledning fann jag inget intressant nog för ett foto. Eller jo jag tänkte fota pilgrimsstatyn i slutet av byn men det satt en massa folk där så jag skippade det.
Vägen fortsatte lite neråt igen. Nu var det 6,3 km till bron innan Ponferrada och sen ytterligare en bra bit till härbärget som inte ligger längst med leden.
När jag gick ut ur stan valde jag vägen som gick in bakom husen, längst med fruktträdgårdar. Plockade lite björnbär och tittade suktande på körsbärsträden innan jag kom in i byn Campo som ligger strax innan Ponferrada. Det är en liten men välordnad by och jag mötte några människor som jag glatt hälsa de på med ett Hola eller ett Bueno Dias men alla bara svarade Adiós, ganska bryskt desssutom. Mycket ohövligt. Vägen var dessutom riktigt tråkig, asfalt och industriområde samt en bana för trickcykling och radiostyrda bilar. Kom sen in i Los Barríos som är en förort till Ponferrada, passerade hyreshus och små affärer innan jag stod på bron in till Ponferrada.
Passerade ett litet turistkontor i en vagn mitt på vägen och fick en karta över staden. Bestämde mig där och då att inte ta omvägen till härbärget utan leta fram något utanför staden istället. Kollade min guidebok som sa att närmsta härbärge var 16,7 km bort och jag hade redan gått rätt långt idag så ett litet pilgrimsvänligt hotell i Compostilla lät mer lagom så det nu var rätt varmt ute och benet stramade och hade svullnat rätt rejält.
Följde markeringarna in mot stan och passerade detn stora borgen Castillo de los Templarios och några caféer innan jag stod på torget där pilgrimsleden var avspärrad efter en brand. Det stod inget om vilken väg man skulle ta istället och inga temporära markeringar, mycket förvirrande.
Blev till att dra fram GPS-kartan i mobilen för att försöka hitta mig ut. Köpte en glass, knäppte lite kort innan jag navigerade mig igenom en rad små gränder. Stötte på några unga killar som hade frågat om vägen och fått veta att de skulle gå ner för några trappor. Vi stod vid en brant trappa men min GPS sa att det inte var den vägen så de hakade på mig ner för en gata och där hittade vi trapporna och väl nere såg vi åter pilarna som hjälpte oss hitta ut ur staden. Var nyfiken på varför ena killen hade armen i gips men vågade inte fråga.
Jag passerade Pons Ferrada som är bron som gett stadens dess namn, det sägs att bron förstärktes med järn redan på 1000-talet. Caminon gick nu genom en annan förort i en skön trädallé. Kom på att jag behövde kontanter så jag höll utkik efter bankomater på andra sidan den stora vägen men såg ingen. Hepp får försöka betala med kort på boendet om det går. I guideboken såg det ut som och lät som att Compostilla skulle sitta ihop med Ponferrada så när jag hade gått en bra stund blev jag osäker på om jag var på rätt plats. Såg inga markeringar. Stoppade en kvinna och frågade om jag var på rätt väg, försökte fråga om vägen till Hotel Novo men det hade hon inte hört talas om och jag sa att det låg i Compostilla och pekade i min guidebok. Då fattade hon och gav mig en vägbeskrivning på smattrande spanska, tur jag förstår höger och vänster i alla fall. När jag kom fram till en stor rondell så fanns inga markeringar där heller men kvinnan hade talat om hur jag skulle gå men jag dubbelkollade ändå med GPS:en men den var helt knas här, strecket på kartan följde inte någon väg alls. Jag gick åt det håll hon sagt och snart var jag utanför staden. Hmm boken nämnde inget om detta.
Men ni såg jag åter pilar och visste att jag gått rätt. Började gå på en trottoar längst med en väg men en krum gammal kvinna stoppade mig och sa åt mig att nä här skall du inte gå, du skall gå där uppe och pekade på en grusstig. Jag tackade henne och gick dit. Men när jag hade gått en stund kändes det ändå inte rätt så jag gick ner på en parkering ner mot trottoaren igen där markeringarna fanns. När jag gått en bit till så visade en pil att jag skulle svänga vänster och då korsade jag grusvägen, tanten hade visat på en genväg. Nu blev det lite småsvårt att hitta markeringarna och sträckan kändes så mycket längre är guideboken sa, tror fortfarande det är fel däri. Min GPS-klocka visade också mer. Jag gick förbi en bar, genom en portal i ett hus och ut i en trädgård bakom och in i någon form av villakvarter. Passerade Iglesia Santa Mariá och ett sportcenter innan jag fick syn på hotellet.
Klockan var 14 när jag checkade in på hotellet och fick mitt rum. som kostade mig € 20 (och vilken tur de tog kort). Nu var benet rejält stelt och så fort jag fått av mig skorna och vilat benet ett par minuter kunde jag knappt röra på mig, gjorde inte ont men stelt. Jag lade benet i högläge en liten stund och funderade på vad jag nu skulle göra. Här var jag på ett hotell kl 14, mitt ute i ingenstans, det enda som finns mer var en bensinmack. Rummet var ett dubbelrum och ganska så stort. Skönt. Fanns en TV men jag hade lovat mig själv redan innan jag startade att inte se på TV längst med leden. Förstod varför vissa rum var pilgrimsrum, hela rummet skakade när de körde igång någon form av dieselaggregat eller något sådant, det lät en jäkla massa också. Och det var inte det enda som lät, grannarna hade högljutt sex, deras säng slog i min vägg och efter ett tag tvingades jag knacka i väggen för att få tyst på dem, de tystnade typ 30 sekunder och började sen igen. Hörde nu inte bara sängen utan även dem. Knackade igen. Hörde hur de flyttade sängen men de kunde tydligen inte dämpa sig själva. När de lät som de var på väg att komma knackade jag skitmycket. Där fick de! Men tyvärr hindrade det dem inte för att slutföra ;-)
Konstaterade också att värken i benet nog inte skulle gå över, benhinneinflammation helt klart. Ja ja det dödar inte och så länge det inte är outhärdligt ont är det bara att gå med det.
Jag kände hur salt hela kroppen var och en huvudvärk kom smygande så jag bestämde mig för att ta en vätskeersättningstablett. Irriterade mig på att de är så stora att de inte går ner i en flaska. På bilden ligger en tablett på flaskan. Tweetade om det till Apoteket (som faktiskt svarade några dagar senare att de skulle tänka på det i produktutvecklingen). Drack upp och gick in i duschen, det fanns ett badkar. Funderade på att ta mig ett bad men då skulle jag inte hinna ner till restaurangen innan lunchen stängde. Så jag snabbduschade och bytte om. Fick syn på mig själv i spegeln vilket resulterade i lite twittrande:
Lade alla mina kläder i blöt med tvål. Tvätta får jag göra efter maten.
Vet ni hur mycket man kan sakna topz efter 17 dagar utan, jösses vad det kan klia i ett öra Höll på att gå bananas. Blev en rätt kul dialog på twitter:
Gick (eller rättare sagt haltade ner då mitt vänsterben inte funkade alls) ner till restaurangen som var helt öde, kändes som ett truckstop-hak, särskilt med bensinmacken utanför. En servitris läste upp menyn för mig och jag beställde Aroz Cubana, kyckling i tomatsås med en sallad istället för pommes och melon till efterrätt. Tyvärr kom hon istället in med en jätteäcklig fisksoppa, fet och full i vidriga musslor och massor med ben i fisken. Den gick knappt ner. Kycklingen var rätt ok, lite väl lite kött på kycklingen. Ville att Arga kocken skulle åka hit. Den vita vattenmelonen till efterrätt var helt ok och teet var drickbart. Försökte skriva lite dagbok när jag satt där i restaurangen. Var helt slut och magen värkte efter maten.
Visste att jag skulle tvingas äta här en gång till under dagen. Stackars mig.
Uppe på rummet tvättade jag mina kläder och lade dem på tork i solen i den breda fönsterkarmen. Fick använda min rygga som spärr för att inte plåtjalusinen skulle täcka för fönstret igen. Utanför fönstret var det en rätt ok utsikt, man såg bergen. Jag lade mig på sängen med benet i högläge, tog en värktablett och surfade caminoforumet, skrev dagbok och jag tror till och med jag slumrade till en stund där i solen. Skönt.
21:20 insåg jag att jag behövde äta något, men utanför fönstret var en fantastisk solnedgång och jag fotade en massa. Men jag visste att restaurangen skulle stänga snart så jag var tvungen att gå ner om jag inte ville försöka somna hungrig. Jag var fortfarande helt utmattad, inte trött som i att det var jobbigt att gå utan trött som i helt utlakad, som jag brukar känna mig när blodvärdena kraschat.
Kom ner till restaurangen, samma kvinna serverade mig och denna gången lyckades jag få det kubanska riset till förrätt, tog en biff med pommes till huvudrätt och mer melon till efterrätt. Anledningen till att jag tog pommes istället för sallad var att salladen var riktigt äcklig förra gången vet inte vad de hade gjort med den men den smakade illa. Men pommesen gick inte att äta den heller, den flöt omkring i olja och var alldeles mjuk. Vidrigt, kall var den oxå. "Biffen" var seg som en skosula och badade i olja den också likaså de stekta grönsakerna. Medan jag åt min förrätt blev himlen otroligt vackert röd utanför fönstret och jag förbannade mig själv för att jag lämnat kameran på rummet. Med mobilen gick det inte att fånga. Medan jag åt min efterrätt och drack mitt te kom ett annat sällskap in i restaurangen, såg ut som affärsresenärer. Jag lyssnade när hon läste upp menyn för dem och insåg att de ju hade en annan meny också, något hon inte presenterat för mig, till mig sa hon bara vid middagen att menyn är den samma som vid lunchen. Deras mat såg dessutom så mycket bättre ut än min. Fuck pilgrimsmenyer, jag skiter i att de bara kostar $10 för trerätters och dryck när maten är urusel när det finns annat. Måste lära mig att fråga efter annat resten av vandringen. För de tar uppenbarligen för givet att vara för att man är pilgrim vill man äta billig skitmat.
Dagens mat i en samlad bild får avsluta den här dagen som slutade med att jag låg på mitt rum med vansinnigt ont i magen, tryckte i mig en Novalucol jag hade med mig hemifrån och hoppades att magen skulle fixa sig under natten. Nu hade jag bara ett Lapland ultra plus ett Fjällräven Classic kvar, hade tidigare under dagen räknat ut att det borde betyda ca 40 timmars vandring till (fast Lapland Ultra gör man ju utan packning så det går lite snabbare där).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar