23 augusti 2013

#camino2013 - dag 11, etapp 11 - Itero de la Vega-Carrión de los Condes

Augusti 23 - 33.4 km

Hade satt klockan på strax innan 6 för jag ville komma iväg tidigt då det skulle bli varmt och jag ville hinna äta mina mackor. Men jag vaknade många gånger för att gå upp och kissa. Det där driver mig till vansinne. Kissar aldrig mitt i natten hemma.

Strax innan 5 vaknade jag igen av att Simone rasslade runt bland sina plastpåsar. Kanske hade mitt toagående fått honom att vakna tidigt. Jag försökte somna om men det gick inte och man hörde fler stöka omkring i de andra rummen. Jag gav upp och blev upp strax efter kl 5. Jösses vid den tiden skall man sova.

Det var ju på tok för tidigt för frukost så jag packade i ordning mina saker, borstade tänderna och fyllde på vatten. Idag var det Sverigestafettendagen, hemma skulle mina kollegor starta stafetten genom Sverige kl 8. Jag drog på mig min tröja som utlovat. De 96 gram jag kånkat omkring på i 10 dagar. Kl 05:30 tog jag mitt "dags att gå iväg"-foto.
 
Simone kom ut samtidigt men behövde nät så jag pekade honom runt hörnet åt andra hållet. På det lilla torget där fanns ett öppet stadsnät. Flera av småbyarna här hade sådana så pilgrimer samlades tillsammans med de få unga som bor i byn och nyttjat nätet.

Jag insåg när jag lämnade härberget vilken tur jag haft som kom dit igår och inte idag för i kväll skulle det börja en metalfestival i dagarna två med små spanska band och scenen var rakt utanför härberget. Det hade varit olidligt. Jag är definitivt inte ett metallfan.

Det var ljust i byn tack vare gatubelysning men väl utanför var det relativt mörkt trots hyfsat stor måne men pannlampan behövdes bara i korsningar för att leta markeringar. Var rätt mysigt att gå där i mörkret. Men bråkmagen gjorde sig påmind där på den steniga vägen och det tog ett tag att hitta ett lämpligt ställe för att komma en bit från leden och inte ut på en åker. Men tillslut dök ett mindre skogsparti upp dom jag kunde skutta ut i. Boadilla del Camino som var en by jag tänkt stanna i från början låg fortfarande i mörker när jag passerade efter ca 1.5 timmar. Såg några pilgrimer göra sig klara för avfärd.

Skrattade åt mig själv strax efter Boadilla del Camino, på håll såg jag något som såg ut som en stor ruin. Stannade till och bläddrade i min guidebok, nepp inga ruiner här i närheten. Hmm vad sjutton är det då. Kom närmare och såg att det var gamla ruttna fjolårshöbalar som ramlat omkull :-)

Gick genom odlingsmarker med kanaler för bevattning och när solen började visa sig i horisonten kom jag fram till en större kanal med massor med dammluckor ut till de mindre kanalerna. Det var en riktigt fin sträcka. Trevligt att gå längst strandkanten. Mötte några fiskare som hälsade glatt. Såg en ensam pilgrim längre fram.  
Snart var jag nästan i Frómista. En stad med kanal Canal de Castilla inte bara för bevattning utan även för transport och här fanns slussar. Jag som är från slusstaden Trollhättan gillade det. Tog lite kort. Det finns tydligen 50 slussar i kanelen men de är i ett dåligt tillstånd och kan inte användas. Kom ikapp fen andra pilgrimen precis vid slussen och vi fick kolla ordentligt för att se hur leden gick här. Vi pratade lite innan jag lade i min egen växel och lämnade honom bakom mig.
Klockan var 8 när jag kom till Frómista. Dags att ta kortet med Sverigestafettentröjan och maila iväg till Mattias på jobbet. Gjorde några tappra försök själv men de blev inget bra. Precis innan Plaza de San Martin stoppade jag en kvinna och gav henne instruktioner och hon tog ett foto åt mig.
Skickade iväg det och fiskade sedan upp en macka ur påsen i fickan. Klockan 8 kan man äta frukost. Men fick stoppa ner den igen för jag fick sin på en Santanderbank och kom på att jag hade väldigt lite kontanter. Fortfarande inte vant mig vid att betala allt kontant. Vid cafeét tvärs över gatan satt flera pilgrimer och åt frukost. Vi nickade åt varandra och jag fiskade upp mackan igen och gick vidare längst gatan bort mot den lilla byn Población de Campos. Halvägs dit skulle den fruktade Senda börja. Senda är nygjorda grusvägar som oftast går bredvid trafikerade bilvägar. Kom fram till ett pilgrimsmonument innan jag klev på senda.
Sendan är inte roliga alls enligt guideböckerna. Så farlig var i alla fall inte första biten. Grusvägen var rätt skön att gå på men med överdrivet många caminomarkeringsstenar. Jag tog fram min andra macka och fick lite ny energi. Gick förbi en stor grupp pilgrimer som säkert startat i Boadilla del Camino.
Trots att jag nu officiellt är på senda och det mesta skall vara torrt och trist så hittade jag lite kämpande blommor i kanten av vägen.
Som tur är finns nästan alltid en "scenic route" som oftast är lite längre att gå istället. I detta fallet kunde man välja en omväg längst río Ucieza som var 1,3 km längre även om guideboken är så dåligt formulerad att det låter som om det är 5 km mer.

Jag var visst lite trött när jag läste guiden om hur man skulle gå plus att alla markeringar visade vägen via senda. Det stod "Continue past the diminutive Erimita de La Virgen del Socorro XIIIthC (left) to the stone bridge over the Rio Ucieza" och jag läste det som jag skulle över. Pilarna pekade ju så. Sen kom beskrivningen för sendavägen och efter det kom den rekommenderade vägen som börjar med orden "do not cross the bridge".

Om jag hade varit vaken nog hade jag ju fattat att om man skall gå med vattnet på sin vänstra sida kan man ju inte gå över bron och få vattnet på sin högra sida.

Jag han gå en en kilometer på senda innan jag insåg mitt misstag. Kom precis ikapp en annan pilgrim när jag hade insett detta. Han hade samma guidebok som mig väl synlig i ena fickan på ryggan så jag hälsade och frågade om han också klantat sig vid bron.

Nä då han och hans kompisar ville gå kortast möjligt idag då de skulle göra 40 km i morgon så då kändes 5 km extra onödigt. Just nu vandrade de var för sig denna dag. Talade om för honom att det bara är 1,3 km längre på andra. Han var från USA och pluggade till dataingenjör men läste även filosofi för han visste inte riktigt vad han ville pyssla med. Han förhörde sig lite om IT-branschen i Sverige och Europa. Kunde väl inte så där tokmycket.

När vi gått tillsammans i 2 km var vi vid ett ställe där man kan gå på vägen över till den andra rutten men jag hade trevligt sällskap så jag fortsatte på senda. Men efter ytterligare 2 km av småprat insåg amerikanen att jag gick på tok för snabbt för honom så han tackade och släppte iväg mig.

Nu var det 4,3 km senda kvar till där den andra rutten ansluter i byn Villalcázar de Sirga. I byn finns en kyrka guideboken tycker man skall besöka oavsett om kyrkor är ens grej eller inte. Men tyvärr läste jag detta när jag redan hade passerat. Tog ett kort på den från utsidan mest för att det såg så lustigt ut med en jättestor kyrka i en pytteliten by.

Senda fortsatte de sista 5,6 km in till Carrión de los Condes. Blev lite irriterad den sista kilometern in mot staden. Någon hade lagt ut lappar på leden var 50:e meter med reklam för ett hostel. Sen när jag nästan var framme vid klostret jag skulle bo i stod de dessutom och tryckte lapparna i händerna på folk. Tackade nej och svarade att jag aldrig skulle bo på ett ställe som skräpar ner så.

När jag kom till klostret Santa Clara hade precis ett franskt par anlänt så vi checkade in tillsammans och blev visade till rummen. Spartanskt kan man ju lugnt säga. Klockan var bara 11:26 och jag fick lite myrkrypningar i kroppen av att stanna så tidigt. Hade dessutom "bara" gått 33,4 km men det fanns inget alternativ närmsta härberge efter detta låg 17,5 km bort så detta fick bli en "vilodag" så kom jag att kalla dagar jag stannade tidigt även om jag gått en sträcka långt över normala etapper i guideböckerna. Det var som om de tidiga morgnarna nollade ut de första timmarnas vandring.  Helknas jag vet.
Jag gick och duschade och tvättade mina kläder och sen lade jag mig faktiskt på sängen en stund och tror jag somnade till en liten stund. Plötsligt var det mer folk än innan. Detta var första gången jag tilldelades en överslaf. Den var lite småjobbig att bädda med det flimsiga papperslakan som är obligatoriskt skydd. Jag hade tagit en stol och ställt vid vägguttaget och lagt min mobil där eftersom vägguttaget var så högt upp. Nu hade en kille lite problem med att komma ner från sin säng. Men han fick ju skylla sig själv lite, stolen som hörde till hans säng hade han lagt en massa grejer på.

Men jag förklarade snällt att extrastolen stod borta vid uttaget och det visade sig att han även lagt sin egen mobil där :-)

Jag tog med mig lite grejer och gick ut på stan, hittade ett fik i ett hörn där leden kom in i stan så om inte Hanne stannade på mitt härbärge skulle hon komma förbi här. Jag tog en te, en tortilla och satte mig. De hade wifi så jag kunde skriva på min reseberättelse och planerade morgondagen, det var jag inte ensam om.
När jag suttit där en timme kom Hanne gående dock inte från leden utan från andra hållet, jag hade missat henne. Hon hade tagit in på det andra härberget som också var ett kloster som faktiskt drevs av nunnor i nunneutstyrsel, attans det hade nog varit mysigare än det ställe jag hamnat på men den lite buttra hospitaliero. Vi bestämde att ses kl 18 för middag, Hanne köpte en påse nötter vi mumsade på och jag tog en glass. Det var riktigt skönt i solen och vi pratade om vägen hit.

Vi tänkte gå och handla lite matvaror och gav oss ut i  gränderna men fick veta att matbutiken var stängd av tre män som såg ut som de aldrig besökt en matvarubutik själva så vi sa adjö och gick bort mot respektive boende. Jag träffade Lena och Andrea och de skulle följa med på middag de också.

Gick tillbaka mot klostret och passade på att fota lite.
Tillbaka på boendet tappade jag upp vatten i en plastbalja och satte fötterna i ett fotbad. Gud så skönt. När jag satt där på klostrets innergård kom flera förbi och sa Gud vilken smart idé och hämtade egna baljor. Där satt vi och njöt när en dam kom och sa varför sitter ni här, det finns en liten flod en bit utanför staden, den går hit och så pekade hon på sina vader, iskallt vatten och perfekt att vada ut i och svalka sig.

Jag kollade på klockan och konstaterade att jag inte hade tid att gå dit utan satt kvar i min balja men 2 andra gav sig iväg.

Snart var klockan så pass mycket att det var dags att gå mot stan igen. Jag mötte upp Hanne men Andrea och Lena syntes inte till. Nu var stan så liten att de nog skulle hitta oss. Vi började leta efter en restaurang som var öppen. Det fanns inte gott om dem direkt. Tillslut hittade vi en som skulle öppna kl 18 och som hade pilgrimsmeny. Vi ville äta tidigt för vi skulle på pilgrimsmässan i kyrkan kl 20 och skulle inte hinna äta efter pga låsning av härberget kl 22.

Vi satte oss ner på uteserveringen och Andrea kom dit, Lena skulle inte äta. Vid bordet bredvid satt några andra pilgrimer och väntade. Klockan blev 18, 18:15, 18:20, det andra paret gick tillslut och kollade dörren till restaurangen, nepp fortfarande stängd men skylten bredvid säger 18. De gav upp men vi satt kvar en stund till, fanns ju ändå ingen annan som var öppen vid denna tid och vi är ju i landet av mañana så varför skulle en restaurang öppna när den säger att den skall öppna.

Kl 18:25 kom en kvinna och slängde fram en meny till oss, vi försökte beställa kyckling men fick veta att nä det fanns bara en portion av det så jag tog fläskkött. Till förrätt tog jag sallad som var helt smaklös. Maten kom in och kolla det låg till och med en liten bit rostad paprika på tallriken. Andrea som fått den enda kycklingen som fanns fick till och med lite andra grönsaker som legat med i grytan och SÅS, han fick SÅS. Om än någon form av sky men SÅS. Efterrätten blev en liten yoghurt. Vi hade en katt som tiggde mat hos oss hela middagen, tror den nästan fick halva min köttbit.
Vi satt och kikade i guideboken och konstaterade att wow snart är vi halvvägs. Tänk jag kommer ha gått halva vägen på 12 dagar, betyder det att jag kommer klara hela sträckan på 24 istället för 27 dagar (jo 27 var planen med 33 som max). Vi diskuterade fram och tillbaka och konstaterade att sista sträckorna nog skulle vara rätt jobbiga så eventuellt skulle de nog ta mer tid. Hanne var helt inställd på att komma fram fredagen den 6:e september och skulle modifiera sin kvarvarande väg utifrån det. Själv ville jag ta det som det kom, jag kommer fram när jag kommer fram bara det är före 16 september.
Efter middagen gick jag och Hanne bort till kyrkan där mässan snart skulle starta. Vi slog oss ner på var sin bänk. Som vanligt var kyrkan nästan överprålig. Hur mycket bladguld finns det totalt i en sådan här kyrka. Spanien lider av ekonomisk kris, undra om de vet vilka värden de har i kyrkorna (inte för att jag tror att de skulle börja demontera dem och sälja grejer men ändå, det känns lite konstig att de pratar om svår ekonomi och så sitter kyrkan på så stora värden).

Solen sken in genom de öppna dörrarna och vi väntade på att mässan skulle börja.
Mässan var som vilken mässa som helst, vi satt, stod, satt, stod, skakade händer och försökte sjunga med i psalmerna, varför har de inte några psalmböcker och lista på vad som skall sjungas som hemma. Alla kunde allt utantill, nästan lite läskigt. Efter mässan var det en speciell pilgrimsdel. Vi fick alla komma fram, vi var rätt många. Vi fick säga vad vi hette och vilket land vi kom från. Sen talade prästen på spanska och en översatte till engelska till oss. Önskade oss välgång med vår vandring och att vi sökte de vi letade efter. Inte så högtravande kyrkligt utan medmäsklig värme och önskan om välgång. Han sa att Gud skulle vaka över oss och att vi skulle få med oss något som skulle lysa upp vår väg när det kändes besvärligt, tungt eller bara var lite vilse. Nunnorna som också var med delade ut små stjärnor som var färglagda och utklippta ur papper. Stoppade min i plastfickan med passet i min magväska. Medan de delades ut spelade en av nunnorna gitarr och en annan sjöng. Vilken otroligt vacker röst hon hade. Jag rös. Kyrkan hade dessutom fin akustik som bidrog till stämningen.

Sen fick vi komma fram var och en och få en välsignelse, prästen la händerna på vårt huvud, sa något på spanska och ritade kors i pannan. Många blev oerhört berörda och föll i gråt. Själv blev jag tårögd av att se dem gråta men också över de fina orden. En mager kvinna satt i en kyrkbänk och skakade av gråt, hon såg så ensam ut. Ställe mig bredvid och lade min hand på hennes axel och stod så en stund medan hennes skakningar avtog. Hon tittade upp på mig och sa tack.

Fick syn på Simone som nickade åt mig och vi ställde oss i kön för att få pilgrimspasset stämplat med kyrkans egen stämpel som sades vara extra fin. Den var fin. En man som jobbade i kyrkan, stressade på oss och stod vi inte som packade sillar i kön blev han irriterad och tryckte ihop oss. Han ville ha ut oss därifrån så han kunde stänga vi försökte förklara att prästens stämplande inte gick snabbare för att vi stod tätare men nä det gick inte in. Tillslut var vi alla klara och jag och Hanne tog oss ut. Simone var försvunnen och ingen av oss visste vilket ställe han bodde på. Han skulle mest troligt lämna oss i dagarna eftersom hans semester var slut. Antingen åka härifrån Carrión eller från Sahagún. Hade velat säga adjö.

Gick tillbaka till mitt härbärge efter att ha sagt Buen Camino till Hanne som vanligt, man vet ju aldrig när man ses nästa gång. Andrea och Lena var i köket så jag kokade mig en kopp te och en till Andrea, Lena ville inte ha. Andreas kopp te blev kokhet så för honom tog det en evighet att dricka upp sin medan jag svepte min rätt fort. Nackdelen med att värma i micro man vet aldrig hur varmt det blir.

I sovsalen låg en del och sov redan fastän klockan bara var några minuter över 9. Jag och en annan småpratade lite men blev bryskt tystade av en av sovsäckarna. Jag gick och borstade tänderna och kröp ner i min säng. Mobilen låg på laddning igen i andra änden lokalen så jag satte larm i klockan på armen för att hoppa ner och hämta mobilen mitt i natten.

Lyckades somna rätt snabbt, kroppen var trött då jag hade gått upp så rackarns tidigt.

Inga kommentarer: