28 augusti 2013

#camino2013 - dag 16, etapp 16 - Villares de Órbigo-Foncébadon

Augusti 28 - 41.3 km

Under natten värkte benet och när jag gick upp för att kissa kunde jag inte sätta ner framfoten. Aj aj. Inte bra.

När jag vaknade på morgonen var det samma sak. Jag masserade benet så gott det gick för att få igång det igen. Gud så skönt det var att ha hela rummet för mig själv, mina grejer var utspridda överallt och jag behövde inte packa ihop i tystnad. Jag gick till badrummet och tvättade mig och klädde på mig på rummet. Benet var inte helt ok så jag smorde in det med voltarengel. Blåsan däremot såg helt ok ut men den behövde nog lite tryckavlastning då det onda i benet säkerligen skulle ändra balansen på foten så jag klippte upp en av mina geltåringar och tejpade fast under foten. Kändes kanon.

Packade ihop de flesta sakerna innan jag 5 minuter sen kom ner till frukosten. Belén hade dukat så fint. Jag hade med mig mitt glutenfria bröd som varit så galet torrt och hon var snäll och rostade det åt mig. Resten av frukosten bestod av ost, stekta ägg, bacon, tomater, marmelad, juice och te samt en yoghurt. Jösses vad mat, inte skulle jag få i mig allt det där. Gick nästan, fick lämna lite tomatskivor.
Efter frukosten packade jag det sista, fyllde upp med vatten i vattenpåsen och gick på toa innan det var dags att säga adjö. Belén följde mig till dörren och kramade om mig innan jag gick. Hon fick vara med på mitt morgonkort klockan 07:26. Jag bad henne hälsa till Pablo som låg och sov. Belén skulle krypa till sängs en stund igen. Åh dessa människor kommer jag aldrig glömma. Skall skriva till dem när jag kommer hem.
Dagen var lite småluddig, hade inte riktigt bestämt var jag skulle gå idag. Jag visste bara att jag inte ville stanna i Astorga och efter Astorga skulle det börja gå uppåt igen. Många har sagt att klättringen upp till La Cruz de Ferro ca 2 Brierley stages bort är skitjobbig så jag visste inte riktigt hur långt jag skulle orka. Men tog sikte på Rabanal del Camino som är ett Brierleystopp vilket gör att många stannar där och det kan vara trångt. Men först in till Astorga 14,1 km bort och titta på katedralen där. Jag höll på att gå fel direkt på morgonen, fick för mig att leden gick genom men men Belén pekade mig rätt och visade att jag behövde backa till en korsning några meter bort och inte gå genom staden. Så ganska direkt var jag ute på landsbygden igen.

Vägen börjar med min favorittyp, ut på jordiga vägar mellan fält. Eftersom jag startade så sent idag så behövdes ingen pannlampa, solen var redan på väg upp över horisonten. Perfekt start på morgonen och snart var jag i Santibañez de Valdeiglesia och gick förbi härbärget där jag först hade tänkt att stanna. Utanför satt en lapp om att de nu hade stängt (det har alla ställen fram till dagens öppningstid) och att de INTE tänkte öppna för att man behövde gå på toa, det var inte en akut situation. Undra om det var så på medeltiden också att alla härbergen och hospital vägrade att släppa in någon som behövde nyttja deras hål i marken/utedass eller vad de nu hade på den tiden.

När jag lämnade byn trodde jag först att jag gått helt galet, hamnade på gården på en stor bondgård. Men leden verkade tydligen passera rakt över deras gård. 2 hundar låg i höet och sov och korna stirrade på mig. Tuppen gal. Det luktade inte direkt hallon här så jag skyndande på stegen lite och blev lite nervös när ena hunden reste på sig och började gå efter mig men den stannade och jag kom ut i ett fantastiskt vackert landskap med böljande gräsängar, lite träd. Magiskt när solen gick upp över det.  Glad över att kartan visade att detta skulle vara i 8 km med några små kullar. Jag njöt verkligen.

Plötsligt såg det ut som jag hade en jätte framför mig han ju bli lite rädd, men när jag kom närmare såg jag att det var en påklädd cementstaty vid ett kors :-) Någon form av minnesplats antar jag. Korset var vackert utformat med en mycket underligt grej uppe på. 
Strax efter korset och statyn började gelgrejen i skon krångla, den gled helt enkelt framåt och korvade sig under stortån. Fick stanna vid en stor sten och ta av sandal och strumpa och justera, satte dit en tejpbit till och gav mig iväg igen. Nu satt den mycket bättre. Bra. Värken i fotleden slutade när solen började värma. Skönt.

Vägen gick mellan kastanjeträd, citrusträd och en hel del buskar, det doftade gott i skogen. Här och där mötte jag fruktodlingar. Jag förstår varför flera guideböcker omnämner sträckan som en av caminons finaste. 
Här verkar många ha tyckt att hägersidan var bäst fram till en punkt där det var väldigt mycket småsten och den upptrampade stigen i stenarna svängde över till vänster sida.
Det var verkligen fint. Jag gick i någon form av lyckorus, knatade på riktigt snabbt. Strax innan jag var framme vid Cruceiro de Santo Toribio dök det upp lite byggnader och utanför en av dem var det några öppna skjul med soffor och utanför stod en vagn med vatten, kaffe, örtteer, bars, frukt mm. Jag var definitivt inte hungrig men behövde återigen fixa foten. Så jag stannade till, slog mig ner i en av sofforna och drog av mig strumpan. I soffan bredvid satt en riktig hippiekille som visade sig vara David som drev detta ställe - Cantina of the Gods och framför honom stod 3 killar och pratade. De frågade varifrån jag var och berättade att de själva var spanjorer. David förhörde dem om deras födelsedatum och berättade om horoskop, universum och andra flummiga saker, uppfattade inte allt på deras snabba spanska. 

Fixade till foten igen, nu med annan tejp som jag visste skulle funka, varför tog jag inte den från början? När grabbarna fick syn på blåsan tittade de helt förfärat på mig, precis som alla andra som sett den pratade de om att punktera den. Men nä här punkteras inte något såvida det inte gör ont/är i vägen. Den måste få läka så mycket det går. Ena killen tröttnade på Davids surrande och tackade för sig. En man i arbetarkläder kom förbi och tog sig en kopp kaffe, såg aldrig någon betala. 

När foten var fixad tackade jag för att jag fått låna sittplatsen och gav mig iväg över den röda jorden. Det är lite speciellt när det är röd jord, vet inte varför, gillar den i alla fall. Klev över en bred asfaltsväg och var så glad att dagen hittills inte varit på asfalt men visste att det snart skulle ändras, skulle ju in i en stad.

Vid Cruceiro de Santo Toribio kom jag ikapp killen som hade gått från Davids Cantina of the Gods före mig, gick förbi honom och han knäppa några bilder på korset innan han åter igen gick förbi mig när jag stod stilla. Slapp att få honom i bild med andra ord. Korset står här som en påminnelse om en bannlyst biskop från Astorga som på 400-talet föll på knä här och gjorde rent sina sandaler och sägs ha sagt  "Jag skall inte ens ta med Astorgas damm med mig".

Här uppifrån ser man jättelångt, man ser Montes de León som jag skall gå över i morgon mest troligt med caminons högsta punkt på 1515 möh rakt fram, en orienteringstavla pekade ut de olika topparna. Sådana är kul tycker jag, få lite koll på vad man ser. Skulle vilja ha en Caminoapp med AR som gör just det.
Nu var det dags att bli lite uppmärksam, vägen gick riktigt brant neråt och var stenar ingjutna i betong med band av större stenar tvärs över här och där. Jag bestämde mig för att springa nerför och det gick ganska bra men vänsterbenet stramade, gjorde dock inte ont. Men jäklar så brant det var, fick upp lite väl hög fart och fick springa sicksack. Nu var jag nere i San Justo de la Vega en satellitstad till Astorga. På en av gatorna kom jag i kapp två äldre herrar som gick med käpp, de kunde då hålla rejäl fart de där två. Vi hälsade och de sa att jag såg stark ut. Jag skrattade och sa att jo jag är nog rätt stark :-)
  
När man står där uppe på berget ser de ut att sitta ihop men det är en flod emellan, Río Tuerto, precis när jag hade passerat bron fick jag syn på en bekant grön jacka, Andrea. Jag ropade på honom men fick ingen respons. Lade i en högre växel och gled upp bredvid honom och hejade. Han blev överraskad. Jag frågade var Lena var, ca 7 km framför mig svarade han. Så de verkade inte ha sovit på samma ställe men han hade sovit i Santibañez de Valdeiglesia så var hon sovit i så fall får jag inte ihop då det inte finns något ställe före Astorga. Vi gick tillsammans en liten stund men jag började märka av att om jag gick för sakta så värkte benet så jag sade adjö och gick upp i min vanliga fart igen.

Efter en stund var jag framme vid den höga sicksackbron över järnvägen i utkanten av Astorga och började gå över. Den var rätt brant och cyklisten som kom upp bakom mig fick kämpa. Han spelade musik från en apparat på styret, jazz, jag verkligen ogillar jazz. Så där fick jag kämpa mig upp för bron till detta oväsen, kan de inte använda lurar som vanliga människor. Fast å andra sidan är ju det trafikfarligt, kanske borde de göra som mig, klara sig utan musik på caminon istället för att förpesta allas tillvaro. Männen med käpparna kom fram till bron precis när jag gick ner på andra sidan, jösses vad snabba de var, de måste ha passerat Andrea. Fast Andrea har å andra sidan ont i båda sina hälsenor så jag förstår om han tar det lugnt.

När man väl kommer in i Astorga går man längst med några stora tillfartsvägar och överallt finns reklam för ett SPA som ligger där, hade även sett SPA-skyltarna tidigare. Gud så skönt det hade varit, lite massage, rejält fotbad och kanske en bastu. Men mest av allt längtar jag efter en massage. Bara få slappna av totalt. Någon gång efter hemkomsten måste jag boka massage. Backen upp till Puerta del Sol i Astorga höll på att knäcka mig. Jösses så brant, fick stanna och pusta ut halvvägs men låtsades kika på en caminodekoration vid sidan av vägen, här kan man ju inte visa sig svag ;-)

Tillslut var jag uppe på Plaza San Francisco och kunde titta på den underliga bronsstatyn av en pilgrim med resväska. Vem kånkar en reväska på caminon? Måste ta reda på historien bakom den där. Fotade kyrkan Iglesia San Fransisco och gick vidare genom staden, det fanns gott om öppna fik och det var väldigt många cyklande pilgrimer som stannade här för att fika. Jag banade mig hela vägen genom staden, stannade till och tittade på kommunhuset. Tyvärr var klockan långt från helslag så jag fick inte se figurerna som kommer ut och slår på klockan.
Följde gatumerkeringarna.
När jag väl var framme på Plaza Catedral hade Andrea precis hunnit ikapp mig igen och sa att det var väl sjutton att jag alltid skall vara framme före honom oavsett om han startar i samma stad/by som mig eller en innan. Han fick syn på ett gäng italienare och gick och satte sig hos dem.
Jag gick in på turistbyrån för att få mig en stämpel från Astorga innan jag köpte mig en kopp te. Gick in på Gaudí som var ett riktigt fint fik och köpte mig en te. Slog mig ner på en skön stol i solen. 2 amerikanska pilgrimer och jag började prata, tror tom det var de 2 som låg och vilade på meseta. De frågade om jag gått alla milen hit i sandalerna och så tittade de på mina tåstrumpor och började prata om en annan pilgrim de mött med världens blåsor mellan tårna. Sådana borde hon ha haft tyckte de. Vi jämförde upplevelserna hittills, de tyckte det hade varit lite småjobbigt fast de varit ute nästan 10 dagar mer än mig. De gick iväg för att handla fika och jag jag satte mig tillrätta med mobilen för att ta några foton på fåglarna som badade i fontänen utanför katedralen.
Precis när jag knäppt kortet kom en servitris och jagade bort mig rätt bryskt, pekade på borde en bit bort. Jag hade satt mig på fel uteservering. Var bara att ta mina grejer och flytta på mig till Gaudís bord. Jag njöt av mitt te och lugnet där på torget efter jag hade druckit upp gick jag in med min disk vilket förvånade han som stod i baren. Jag passade på att låna toaletten och blaskade av mig. Min mage var inte glad idag, hoppas verkligen det släpper för magont/dålig mage är inte kul på leden.
 Jag klurade en stund på om jag skulle besöka katedralen eller inte, den sägs vara fantastisk inuti med sina höga pelare och höga tak. Men jag kände mig inte alls upplag för katedralbesök idag. Kanske hade det att göra med gårdagens samtal med "han där uppe" som inte alls var på prathumör. Funderade också mycket på det här med att det sitter tiggare utanför varenda större katedral, det känns så fel, borde inte kyrkan ta hand om dem? katolska kyrkan är trots allt galet rik.

Istället beundrade jag Gaudís Palacio Episcopal (Biskopens hus). Cool nygotisk byggnad, ser lite ut som ett slott på Disney land. 
Tog några bilder på katedralen också innan jag gick vidare. Den är snygg på utsidan, gillar detaljerna de utsmyckar katedralerna med på utsidan, de är som en sagobok.
Fortsatte ut ur staden och kom till den moderna kyrkan Parroquia de San Pedro de Rectivia, häftig byggnad på något sätt påminde den mig om Lextorpskyrkan som var min lokala kyrka som liten, kan inte sätta fingret på vad för de liknar inte varandra egentligen.
Första 5 km var bredvid en väg och solen gassade på rätt bra, som tur var det lite moln som då och då gömde solen så man slapp att grillas helt. Visste att jag var på rätt väg när det dök upp ett stort gult kors längst med vägen.
Det var rätt skönt när det dök upp ett litet kapell som dessutom välkomnade på en rad olika språk utanför. En kvinna satt utanför och hälsade mig välkommen och frågade om jag ville ha en stämpel. Jag fick till och med välja vilken, Ecce Homo eller någon med St María. Valde Ecce Homostämpeln och frågade om jag fick ta ett kort i det lilla kapellet. Det var litet och ändå massor med grejer men jag gillade atmosfären där inne. Jag tackade kvinnan och gick vidare.
Snart kom jag fram till senda längst med vägen och fram till Murias de Rechivaldo fanns inte så mycket att se.

Efter Murias de Rechivaldo blev det 2 km utan väg bredvid, skönt, fina omgivningar igen och berg i fjärran, så skönt att se lite kullar igen efter allt platt landskap på meseta och sen blev det väg bredvid sendan igen, till och med tre vägar i bredd, vägen, senda och en röd "romersk väg". Undra varför leden inte gick på den romerska vägen.
Strax innan Santa Catalina de Somoza kom jag ikapp en pilgrim som gick rätt så långsamt, han såg plågad ut. Jag saktade ner farten och började prata med honom. Han var amerikan, har tyvärr glömt bort hans namn. Han hade ont överallt men det plågade honom ändå inte så mycket tyckte han, han skulle gå hela sträckan på 20 dagar och valde att dedikera varje dag till en närstående person, någon som betydde något eller som var död alternativt till St James. Plågorna var en del av den uppoffringen menade han. Jag hade lite svårt att förstå det resonemanget, att frivilligt utsätta sig för smärta istället för att anpassa sig efter den och kanske ta det lugnare en dag istället för att tvinga sig att gå 4 mil på kanske 12 timmar. Men men man kan inte förstå alla människors val.

Vi pratade om varför vi går caminon och hur vägen hittills varit fram till Santa Catalina de Somoza där han stannade för att fota kyrkan lite mer noga än vad jag gjorde från avstånd.
Jag satte fart på benen och sade adjö. det högg till lite i smalbenet, inte ont ännu men strävt, stelt. Jag kanske inte är så mycket bättre jag :-) Nu skulle det gå lite uppåt, 100 meter på 1 km så inga jättebackar men det var nästan ovant att gå uppåt igen.

Strax innan byn El Ganso kom en taxi bakom mig på vägen jag gick på, trodde det var en senda bara för pilgrimer men på något sätt måste bilen ha tagit sig ner. Precis innan byn stannade taxin och en pilgrim hoppade ur och började gå mot byn. Varför stannade de inte inne i byn och släppte av honom? Ville han se ut som om han vandrat hit för att få plats på härbärget.

I El Ganso gick jag in på en bar och köpte mig en glass. Barägaren höll på att skoja med några pilgrimer där inne och jag kunde inte låta bli att skratta. De blev aningen förvånade att jag förstod vad de sa så de frågade mig varifrån jag var. Jag svarade Sverige och han sa att det inte är många svenskar som passerar/stannar. Vi är ju inget jättestort land och vi är inte speciellt religiösa så jag antar att svenskarna som väl åker hit försvinner i mängderna av andra nationaliteter. Han stämplade mitt pass och jag tog min glass och gick vidare. Calippo var min räddning när det var varmt. Och varmt hade det verkligen blivit nu. Jag svettades som attan. El Ganso är en Maragatoby med de typiska stenhusen, många av dem har nästan ramlat ihop helt men andra användes fortfarande. Undrar hur det är att bo i en by som håller på att falla sönder.
Efter El Ganso går man förvisso bredvid en väg men oftast på en stig på än ena än andra sidan av vägen, tyckte det kändes korkat att behöva springa över vägen flera gånger men jag var så försiktig det bara gick och undvek asfalten. De bitar där man försvann från vägen var riktigt riktigt trevliga. Djur som betade på sluttningarna, mycket blommor och framför allt tystnad. Klockan var rätt mycket när jag närmade mig Rabanal del Camino, solen gassade på och svetten tokrann. Jag såg inte en människa, alla var väl framme vid sina härbärgen redan. Plötsligt dök det upp en fontän med bassäng och ett vind/solskydd. Jag stannade vid fontänen och tog av solbrillorna, vätte håret och sköljde ansikte, nacke och hals tills de var iskalla. Gud så skönt.
Den här lilla varelsen trivdes också vid den svala källan.
Gick längst med en väg en bit innan det var dags att svänga upp i en ny skog med stenig väg.
Där gick jag på "via de cruzios" där pilgrimer satt upp kors i ett staket som hägnade in en del av skogen, precis som mellan Logroño och Navarrete. Skönt att komma in i skuggan en stund. En annan pilgrim dök upp framför mig och jag gick om honom. 
Efter en stund kom jag ut på vägen igen, nu var det lite småsvårt att hitta någonstans att gå förutom på asfalten så jag gick över till vänstra sidan. Där dök det snart upp en gigantisk ek med några bänkar under (en titt i guideboken i efterhand säger att det är en berömd plats som heter Roble Peregrino, eken är skitgammal). Såg rätt skönt ut men jag hade inte riktigt tid att sätta mig ner, redan nu var klockan härbärgedags om man vill ha sig en säng. Pilgrimen bakom mig gick däremot in i skuggan och satte sig. Jag vandrade vidare och av någon anledning tog jag fram mobilen och slog av flightmode. Det ramlade in ett SMS från Hanne. Hon skrev "Hey Beatrice are you fine? I Stopped in Rabanal today. I guess you are closer to Santiago? I widh you a very good last part. Let me know when you arrive in Santiago". Svarade att jag var på väg in i Rabanal men nog inte skulle stanna, hade tittat ut ett annat ställe på kartan, ett som gjorde att jag tog stora delar av klättringen upp till högsta punkten idag istället. Hon måste ha gått förbi mig när jag tog sovmorgon på härbärget, hon sov i Hospital de Órbigo. Skönt att veta att hon var i närheten, vi skulle säkert ses snart igen.

Strax efter meddelandet kom jag in i byn  Rabanal del Camino och klockan var 15. Jag slog mig ner på en bar med en glass och en cola. Mitt emot låg härbärget och jag kunde se Hannes kläder på tork men inte någon Hanne. Funderade ett tag på att stanna kvar men så kollade jag i guideboken och det var ju bara 5,8 km  (förvisso uppför) kvar till Foncebadón. Vore så skönt att ha det fixat redan idag. Glufsade i mig de stora isbitarna oxå för att svalka mig ytterligare innan jag gick in i baren och fick min vattenflaska påfylld.
Att få sitta ner en stund i skuggan och få i sig något kallt var behövligt och hela kroppen piggnade till. Så det dröjde inte länge innan jag var uppe på vägen igen och på väg genom resten av byn. I den här byn finns många förfallna hus, jag tänkte först fota lite men ångrade mig när det kom bybor gående, kändes som om jag på något sätt hånade dem genom att fota det förfallna. Vägen ut genom byn var belagd och på båda sidor fanns de täta fina stenmurarna jag lärt mig att uppskatta här. Tänk vilket jobb att bygga dem. Husen är ofta byggda på samma sätt och jag undrar var de fått all sten ifrån. Kanske omsorgsfullt upplockade från alla de fält som finns här. 2 flugor i en smäll, bli av med stenen på fälten och få murar och hus kanske. Vid fontänen i utkanten av byn stod en pilgrim och fyllde sina flaskor. Han såg stressad ut över att jag gick förbi honom, vi hälsade. Kanske var han nervös att jag skulle ta sista platsen på nästa härbärge. Klockan var ju trots allt rätt mycket redan.

Ganska så snart började det gå uppför och åter igen var jag tvungen att korsa vägen flera gånger. Vägen var fin, oftast nedtrampad jordstig, underbara vyer, lite vind även om det hade kunnat vara mer och åter igen en skön källa att svalka sig i. Varje gång jag skulle upp på vägen var det dock riktigt brant och stenigt. På ett ställe höll jag på att ramla baklänges, tog ett steg uppåt och stenarna gled och balansen försvann. Precis när jag står där och vinglar kommer flaskpåfyllaren ikapp mig. Han måste garvat åt min lilla dans där i backen. Lyckades i alla fall få ordning på benen och stenarna och kravla mig upp på vägen. Måste säga att jag verkligen ogillar det här vägspringandet. Sista gången var det i alla fall för att ta sig in i Foncebadón som beskrivs som en semiövergiven by (stället tömdes på 70-talet) där några av husen börjat renoveras för att bli ställen som servar pilgrimer. Det finns hela 4 härbergen i denna lilla by som man går igenom på 1 minut. Det finns även en liten tienda (affär).
Jag hade siktet inställt på det nya härbärget La Cruz de Ferro. När jag precis skulle gå in i byn kom 4 små hundar rusande mot mig, tokskällande. Jag han bli lite rädd, jag gillar inte hundar och dessa 4 verkade inte helt under matte och husses övervakande, de befann sig nämligen på en gräsmatta en bit bort med bilstereon på högsta volym spelandes I'm walking on Sunshine tillsammans med fler hundar. Men jag spelade oberörd, tänkte att hundarna skulle ignorera mig. När jag närmade mig gräsmattan kom resten av hundarna rusandes, då reagerade matte och ropade in dem alla. Stoppade in dem i bilen. När jag gick förbi vände de bilen och när jag var framme i byn kom de glidande in i byn de också och stannade utanför ena härbärget där det stod människor utanför och rökte.

Vad är det med den här byn och hundar? Minns hur det i min ena guidebok stod att det var här Paolo Cohelos romanfigur i Pilgrimsresan brottades med en stor svart hund och att i Shirley Macleines The Camino möter hon en stor elak hund här i Foncebadón. 

Jag gick förbi det härberget och nästa, letade mig in mellan husen för att hitta det jag tänkt sova på. Hittade huset som såg helt nytt ut, enligt guideboken hade de återöppnat i slutet av 2012 efter en stor renovering. Dörren var låst fast klockan var 16, jag knackade på men ingen öppnade, hörde en TV där inne. Tänkte att jag går väl runt huset, de kanske är på verandan. När jag rundade huset låg en stor hund där och den blev jätteilsk när jag närmade mig, att runda huset var inte på fråga. Nu var all kraft slut och min vänsterfotled var nu svullen och benen tyckte "Du, nu är vi framme, du lovade att vi skulle få vila här så sluta tramsa". 

Stapplade mig fram mellan husen till den lilla tiendan och stack in huvudet i mörkret, jösses vad de sparar ström i det här landet, var och varannan liten affär har kolsvart i butiken tills man kliver in, har man tur tänder de då lite lampor. Det gjorde de inte här, butiken hade även ett litet bord så jag gissar att de funkar som en liten bar också. Flera ansikten stirrade på mig och jag frågade om härbärget var stängt. Jupps svarade det, stängt. Köpte en läsk och tackade för mig och backade ut. Gick bort till Domus Dei som låg snett över gatan, nepp det var stängt det oxå, skulle öppna först om några dagar, någon kanske hade åkt på semester eller något sådant. Nu tyckte benen att det fick vara nog i värmen så jag gick över till det som många nog kallar Hippiestället. När jag kom dit var det fullt med folk där inne, de sålde ekologiskt fika, och en hel del varor. Påminde om en Fairtradebutik och den där vagnen på väg ner till Astorga.

Jag blev visad till den bakre delen av lokalen där en kvinna jsut nu hjälpte en annan pilgrim att checka in. Det var flaskmannen, han måste ha kommit hit när jag var och kikade på de stängda härbärgena. Jag fick stå upp medan han hjälptes, kände hur all ork rann ur kroppen. Måste vara värmen som däckat mig.

Efter en stund var hon klar med mannen och sa till mig att följa med och kika, det var fullt på ordinarie gärbärgedelen så nu var det madrass på golvet i en yogasal som gällde. Försökte förklara att jag var nöjd med vad som helst, att jag kunde sitta här och vänta men hon insisterade att jag skulle följa med ut. Där ute var det byggarbeten på gång, 2 mån höll på att blanda cement och mura upp en vägg. Vi gick över gården där det låg kaninskit överallt. Fick ställa våra skor i en trähylla innan vi gick in i salen som verkade vara en gammal ladugård.  Väggarna var målade lila och på golvet låg det tjocka skumgummimadrasser. I taket hängde krokar, överallt låg pilatesbollar och yogamattor. På hyllorna låg det tjocka filtar. Och på väggen, strömutag!

Blir skitbra tyckte jag och vi gick tillbaka till huvudbyggnaden och jag checkade in på den sista platsen på härbärget, jag beställde middag och frukost också (fast frukosten kunde man visst inte beställa). Vilken tur för benen hade nog inte orkat gå till Manjarin 4,2 km bort plus att jag ville ju se La Cruz de Ferro i soluppgången.

Jag packade upp mina grejer på min säng och började småprata med kvinnan på madrassen bredvid. Hon var från Rio i Brasilien, tror hon hette Paula. En härlig tjej som jag verkligen gillade. Hon hade fått rejäla blåsor på stortårna och jag visade henne mina helt underbara gelringar och gav henne en, jag hade ju ändå alldeles för många i väskan. Jag klädde av mig och gjorde mig redo för duschen. När jag tog av mig strumpan såg jag att blåsan hade blivit galet mycket värre, den kändes fortfarande inte något alls men nu hängde den ner och var blodfylld. Paula tittade helt förfärat på den. Att lägga ditt gelplattan hade visst inte varit ett smart drag alls.

Fick veta att duschen var upptagen så jag lade mig på madrassen och bara slappade, mobilen låg på laddning. Fortsatte att prata med Paula som berättade om sin camino hittills, hon tog det ganska lugnt och njöt av varje sekund. Den kvinnan var så lugn, så trygg även om hon berättade att hon varit orolig innan resan och tvivlade på sig själv ibland. Peppade och sa att har hon klarat sig hit kan ju kanppast något stoppa henne.

Nu blev duschen ledig och när jag skulle ställa mig upp funkade inte vänster fotled alls, behövde gå på hälen. Häll på att inte komma upp från golvet. Rafsade ihop mina saker och lyckades med nöd och näppe ta mig upp för trappan. Väl uppe behövde jag gå på toa, öppnade dörren och möttes av ett hål i golvet, Inget att hålla sig i. Hur sjutton skulle jag komma ner där med mitt dumma ben, och hur sjutton skulle jag komma upp igen. Jädra tur att ingen såg mig för det var akrobatik att komma ner och upp och sittställningen skulle fått folk att garva ihjäl sig. Men tillslut hade jag uträttat mina behov. Men vem fan stoppar in ett hål i golvet på ett sådan här ställe? Idioti.

När jag kom in i badrummet blev jag tokglad, ETT BADKAR!! Jag visste att alla i yogasalen redan hade duschat så jag behövde inte stressa och för en gångs skull tänkte jag vara ego och slösa varmvatten. Jag torkade ur badkaret och tappade upp vatten så det i alla fall täckte mitt onda ben och magen. Tuttarna flöt ovanför vattnet så de blev kalla, fick hälla vatten på dem för att inte börja frysa. Kände hur fotleden slappnade av lite. Tvättade håret och kroppen och sköljde av mig, då började någon tokrycka i handtaget. Försökte svara att jag snart var klar, men personen fortsatte att rycka. Började fundera på om jag råkat ta det privata badrummet (familjen bor ovanpå vår yogasal) och något av barnen kanske ville in eftersom personen inte sa något. Min lugna sköna stund för mig själv blev plötsligt tokstressig. Ryckandet slutade tillslut och jag skyndande att torka mig, slänga på mig kläderna och gick ut. Kände mig skönt varm i kroppen och benet funkade hyfsat igen. 

Behövde tvätta men orkade riktigt inte med det direkt plus att jag såg att tvättställen var upptagna ute i trädgården så jag tänkte lägga mig på sängen igen med benet i högläge.

När jag kom ner var 2 sängar plötsligt tomma, den bästa platen i hörnet, den bredvid stömuttaget. Win!

Men varför var de plötsligt lediga? Fick de plats i andra huset? Skit samma jag snor snabbt år mig en bättre plats än den mitt i. Lägger upp mitt ben i högläge, eller ja högre än det andra i alla fall.
När jag ligger där kommer en tjej in och hänger upp sin ryggsäck i en av krokarna i taket. Hon berättar att de 2 som hade platserna hade fått höra att det fanns vägglös i huvudbyggnaden och fått panik och stuckit. Mest troligt hade de gått till nästa by alternativt tillbaka till Rabanal. Jag hade både på förra och på denna madrass gjort min sedvanliga vägglösskontroll med pannlampan som hjälpmedel och i alla fall inte sett några spår så jag hoppades på fortsatt tur. Tvätten jäklar jag har glömt att tvätta. Stapplade mig ut, snabtvättade min kjol, mina underkläder och min ulltröja och hängde dem i det sista solljuset på andra sidan gatan. Det hade börjat blåsa rejält så med lite tur skulle vinden torka dem, var mest orolig för ullstrumporna och tröjan, resten skulle vara torrt. När jag gick tillbaka för att vila passerade jag en man som satt vid ett bord och knäckte valnötter med hammare. En efter en, han hade ett berg framför sig. Jag stannade till och pratade med honom och han bjöd in mig att dela hans arbete som var väldigt befriande och släppte loss tankarna som han sa som replik på att jag tyckte det verkade ganska enformigt. Jag tackade nej och sa att jag behövde vila och skriva.

Middagen skulle vara om en halvtimme så jag kunde slappa fram tills dess. Passade på att skriva lite resedagbok. Nätet var dock inte det bästa så jag kunde inte publicera. Några minuter i 19 tog jag min lilla rygga och gick till huvudbyggnaden, passerade den söta gårdskaninen som sket överallt.
Paula hade paxat en plats åt mig bredvid sig vid ett av borden. Vi delade bord med en spansk tjej och hennes pappa, hon var ett yrväder som pratade otroligt bra engelska, hon skulle snart flytta till England för att plugga till journalist, hon och pappan hade startat i León tror jag det var och hon hade börjat resan med att paja en lårmuskel så de fick ta det extremt lugnt men passade på att njuta av varandras sällskap. Sen var det 2 andra spanska män som inte var så bra på engelska så det blev ju mycket internt snack på spanska vid bordet men jag hängde med hyfsat och Paula också då hon har portugisiska som modersmål och det liknar spanska tillräckligt mycket.

Paula och jag pratade jobb lite, hon var certifierad PMP och drev IT-projekt så vi hade en del saker att jämföra. Hon var lite nyfiken på hur det var att jobba i Europa. Maten kom in till förrätt fick vi en rejäl sallad att dela på och till huvudrätt paella eller ja de kallade det paella men mannen som var från paellans hemvist Valencia höll inte med. För lite skaldjur, för torr osv... själv lyckades jag få en tallrik med massor med musslor, jag som hatar musslor. Räkor med hela skal på som måste pillas loss får ju ner men det hade ju inte gjort något med lite papper på bordet. Riset var hårt så jag trodde jag skulle bita ur en plomb men annars var det rätt gott efter att jag fått salta lite. Vi måste använda sjukt mycket mer salt hemma i Sverige eller så var det allt svettande som gjorde att man ville vräka i sig salt hela tiden. Till efterätt fick vi en bananglass. Den var riktigt god. 
Efter middagen var jag helt slut, jag gick och hämtade in min tvätt, nu var det riktigt kallt ute, strumporna var inte torra så de fick jag väl hänga upp inne och hoppas att de skulle torka annars skulle jag få bära dem blöta i ryggan. Fast i nätfickan skulle de nog torka i värmen ändå. Tröjan var bara lite blöt under ärmarna.

När jag gick tillbaka till vårt hus träffade jag på gårdskatten som blev lekfull och försökte fånga de långa snörena på min rygga. Vi lekte en liten stund och jag började sakna kissarna där hemma.
En av gårdstupparna ställde oxå upp på bild.
När jag skulle gå in i huset blev jag överfallen av de 2 busiga hundvalparna på gården, de nafsade mig i benen, hoppade upp och skulle pussas. Försökte sno min rygga. När vi närmade oss grinden som stod öppen in till vår lilla veranda där skorna stod sprang en av hundarna in och snodde en känga från hyllan och sprang iväg. Lyckades fånga in honom och lirka kängan ur munnen på honom. Mannen som bodde i husvagnen på gården verkade känna ett visst ansvar från hundarna och ropade på dem så jag kunde ta mig in och stänga grinden.
Varnade de andra pilgrimerna att det nog var bäst att stänga grinden så att vi inte kom ut till söndertuggade skor i morgon. När jag kom in till sängen kollade jag meddelandet som jag såg hade kommit från sambon. Det var en bild på sambon och barnen. Hade bett om den någon dag tidigare. Saknade dem och tänkte att en bild skulle vara bra att ha.
Jag hade bestämt mig för att sova tidigt men det slutade med att jag skrev 2-3 dagars resedagbok och vips var klockan tokmycket och alla andra i rummet låg och sov. Lade ifrån mig mobilen och somnade bums och drömde om vägglöss, klöste på mig själv i sömnen.

Vaknade på natten och ville gå upp och kissa men kom att tänka på hålet i marken, nä tack. Lyckades somna om trots att benet värkte och jag tvingades ligga konstigt för att hålla det i högläge.

Inga kommentarer: