Jag tror jag och sambon har världsrekord i att missförstå varandra. Man kan ju tycka att efter mer än 8 år tillsammans borde vi har lärt oss tyda varandra men icke.
I tisdags morse utspelade sig ungefär följande konversation i hallen. För er som inte vet det var det kring -30 på morgonen.
Sambon: Skall du träna idag?
Jag: Ja, jag hade tänkt det, tränar ju alltid PSI på tisdagar när jag väl är hemma det borde du väl veta.
Sambon: Ja men du är ju aldrig hemma nu för tiden så hur skall jag hålla reda på när du tränar.
Jag: Ja ja jag har ju bara tränat på tisdagar i 1,5 år.
Sambon: Vill bara veta om jag skall hämta barnen på dagis eller inte.
Jag: Eftersom det är så tokkallt ute kan jag väl strunta i att träna så slipper du gå med barnen.
En stund senare i bilen (här kommer mitt första misstag) efter att sambon frågat något mer om hämtningen.
Jag: Om det fortsätter vara så jäkla kallt så får jag ju hämta barnen för att ni skall iten behöva gå i kylan.
Vi lämnar barnen på förskolan, jag skjutsar sambon till hans jobb och åker sedan till mitt. Är lite småsur på vädret hela dagen, det blir förvisso varmare -22 men fortfarande för kallt för sambon och barnen att knata hem från förskolan. Jag som så gärna vill köra ett PSI-pass i Luleå med favoritintruktören (har ju varit på jättefå pass på sista tiden och alla med instruktören jag inte är så förtjust i). Kommer iväg lite för sent från jobbet, kör som en tok till förskolan för att komma dit och upptäcka att det är stängt och kolsvart.
Sätter mig i bilen, kollar på klockan och önskar att den hade varit 5 minuter mindre då hade jag hunnit på ett bodyjampass i Boden istället. Men nu fanns inte den tiden så det var ju bara att bita ihop och fara hem. Förra gången Henrik hade hämtat barnen och jag kom hem istället för att träna så blev han skitsur "fått gå helt i jävla onödan". Med detta i minnet styrde jag bilen hemåt. Ledsen och sur för jag hade ju längtat efter mitt PSI-pass. Varför hade han inte ringt och sagt att han skulle hämta barnen?
Kliver innanför dörren och säger mitt andra misstag "Kunde du inte sagt att du skulle hämta barnen". Varpå sambon flippar ur och blir skitförbannad. Han skriker åt mig "Vad fan här har jag gått i -40 med barnen och så kommer du hem här och anklagar mig". Sen var bråket igång. Han hävdar att jag borde ha hört av mig och sagt att jag skulle hämta barnen medan jag ansåg att jag hade sagt det på morgonen och eftersom temperaturen fortsatte att vara svinkallt så hämtade jag givetvis barnen.
Fick även höra att nu hade han tagit ut flex helt i onödan, mina resor gör att han ofta får nalla av flexen, han hinner aldrig jobba ikapp den osv. osv. Då blev jag sur för vi diskuterade ett bra tag innan jag tackade ja till en tjänst med mycket resor så det kändes ganska irrelevant i diskussionen. Vet att han ibland tar ut flex för att hinna fixa saker hemma innan han skall spela. Jag skulle ha förståelse för att han hade fått gå helt i onödan men han kunde inte ha någon förståelse för att jag var ledsen över att ha missat mitt träningspass. Visst det är en liten sak i världen och jag vet att det är jobbigt att gå med barnen när det är så kallt ute (hade oxå tänkt att säga det när jag pratade när jag kom innanför dörren men han blev ju förbannad mitt i min mening) men för mig är träningen viktig, och att få gå och sparka och slå på en säck är ett bra sätt att avreagera sig på när saker och ting känns apjobbigt som delar av arbetssituationen gör nu och eftersom jag inte längre har nogge att ventiliera mig hos och jalle just nu befinner sig på en 3-veckors tur i asien i jobbet så hade den mer primitiva formen "slå på något" behövts.
Summa summarum ledde det till en rejäl ventilering av både det ena och det andra där hemma och jag blir så less på att vi då och då inte verkar kunna kommunicera alls.
09 februari 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Låter som om ni borde träna lite på detdär, med att kommunicera, utan att det låter som gnäll. ;)
Alla repliker i dina utsnitt låter som gnäll gnäll gnäll.
"borde du väl veta.." -"du är ju aldrig hemma" -"du borde veta ändå.." -"tänkte bara ställa upp.." -"jaja okej jag ska väl inte då, guuud.."
Såna konversationer kan förstöra en hel dag, och sitter ännu i sen när man träffas igen på kvällen.
Låter som att det blev fel redan vid "borde väl du veta" och sen rasade det på därifrån. Skittråkigt rent ut sagt när man hamnar i nåt slags negativ spiral.
Jag har verkligen tänkt på vad jag säger och speciellt HUR jag säger det de sista månaderna och våra samtal har fått en mer positiv anda, nu kan vi diskutera istället för att bara kritisera och tills slut bara hålla käft. Inget konstruktivt kom ur det.
Jag säger ju de, vi måste öva på det hrä med kommunikation. Just den här dagen var jag redan less från början. Hemma hos oss är det jag som förväntas se till att det finns rena kläder för alla att ta på sig, att ungarnas grejer är nerpackade om de skall ha med sig något speciellt til lförskolan, jag skall hålla reda på om barnen har någon inplanerad aktivitet, jag skall se till att det finns mat hemma och helst skriva matlista så att han inte behöver tänka på vad han skall laga vilken dag när jag är borta osv...
Jag är helt enkelt jäkligt trött på att jag skall hålla allt i huvudet. Jag måste ju kunna förvänta mig att en vuxen karl kan lära sig en sådan enkel sak som att varje tisdag är jag borta och tränar. Han komer ju minsann ihåg att på tisdagar skall han spela WoW. Sånt glöms inte bort.
Men visst jag måste väl lära mig att svara utan att det låter som gnäll. Dock sades den kommentaren inte i någon som helst gnällig ton utan mer som ett konstaterande att han borde väl komma ihåg det vid det här laget.
Problemet här var ju att vi båda trodde att vi skulle hämta barnen och båda blev sura för att den andra hade gjort det. Låter helknäppt jag vet. Det blev en "loose-loose situation" men än värre hade det ju blivit om båda trott att den andra skulle hämta :-)
Hoppas du inte blir sur men:
"Hemma hos oss är det jag som ..." <-- gnäll. ;)
Om arbetsfördelningen inte är jämn får ni på ett vuxet sätt göra om det. Att bara gnälla om det bygger upp negativa känslor som sen kommer ut genom märkliga slags bråk.
"MEEEN FAAN DIG, IGEN HAR DU SATTIT OSTHYVELN I OSTKUPAN!!!"
PS. Det är såå mycket lättare att prata om det i teorin istället för att leva som man lär. Jag är inte särskilt bra på dethär med att sluta gnälla jag heller. ;) Är hemma hela dagarna i princip och hinner reta upp mig på prylar som inte städats undan och disk som inte diskats kvällen innan.
"Mummel mummel alltid får man diska upp nå jävla tallrikar mummel mummel.."
Jag har varit något av ett kontrollfreak och känner igen mig lite i dig. Många bollar i luften, håller reda på allt och tror inte att maken fixar det själv. Men det gör han faktiskt. Bara han får öva lite. Och att jag låter honom öva och göra bort sig lite. Annars lär han sig aldrig. Jag har slutat packa, fixa, förbereda, skriva lappar och listor och handla åt honom.
Sen kanske din man är ett hopplöst fall, vad vet jag, men det kanske är lika mycket du som måste släppa ansvaret som att han ska ta det? ;-)
Handla är jag nog illa tvungen att fortsätta göra för han har inget körkort utan går med barnen till/från förskolan när jag är bortrest och att hinna klämma in handling där oxå skulle inte fungera. Ungarna är nog trötta och gnälliga av att ge de 2 km som det är hem.
Jag har försökt att överlåta saker och ting till honom men det fungerar inte. Jag är borta ungefär halva veckorna nu för tiden och tvätthögarna bara växer, han nar nada koll på ex. när V har gympa i förskolan, han är helt enkelt inte ett smack intresserad av att hålla reda på saker och ting. Jag har lärt mig att leva med det men vissa dagar blir man bara så less. Nog fasiken borde man tycka att vissa saker borde ha gått in efter X antal månader av samma rutiner.
Nu var det dock inte hans oförmåga att komma ihåg saker som inlägget handlade om från början utan att vi tydligen missuppfattar varandra rätt friskt ibland vilket leder till att båda blir sura i slutändan.
Fasen, inget körkort?! Hmm, mitt nästa tips hade varit att skaffa en till bil men det sket sig förstås. *s* Har han tänkt ta körkort? Det skulle förstås underlätta ert liv en del då du är bortrest en del.
Annars är det nog bara att tjata, tjata, tjata alternativt skaffa en magisk kalender eller nåt, kanske han kommer ihåg saker? Palmpilot? Skriva med tusch i pannan på han?
Ett talessätt jag lever efter är "assumption is the mother of all fuck ups!" så kommunikation är väl egentligen nyckeln till mycket. Man tar saker för givet, man antar att den andre fattat det på samma sätt som jag osv. Jag ringer numer hellre en gång för mycket än för lite. Samt att jag verkligen försöker ringa istället för att bara skicka mail o sms, man kan lösa mycket snabbt o enkelt genom att PRATA med varandra istället för att messa o maila fram o åter. Puh, blev långt det där. ;-)
Skicka en kommentar