14 augusti 2009

Bea och Gud

Jag läste Emanuels fina postning på hans Dagenblogg (som jag hittade via Bloggy) och funderade på det här om att hitta en kyrka som han nämner. Det är något som jag själv grubblar på emellanåt. Känner mig liksom inte hemma någonstans. Antingen är det lite för flummigt eller för strikt. Jag är aningen velig i min tro, jag vet inte vad det är jag tror på egentligen. Bibeln känns inte som dikterad av någon högre makt men den sammanfattar ändå mycket av det som vi människor naturligt verkar leva efter oavsett religion. Finns det någon som inte har med den gyllene regeln? (satanismen kanske skippar den). Det finns många kloka ord i den men också en hel del stolligheter.

Jag hamnade i en diskussion häromdagen där jag kände att jag fick försvara min tro, att den inte alls ansågs vara naturlig. Ungefär: "Men Bea du som är så vetenskaplig hur kan du vara troende". Och jag vet inte, det är bara en känsla, en bra känsla i kroppen som jag inte har några planer att göra mig av med. Vissa saker behövs inte dissekeras och analyseras i form av vetenskapliga förklaringstermer. Men var jag hör hemma i det religiösa samhället vet jag inte riktigt. Bäst mår jag på en taizémässa om jag skall till kyrkan men närmast min Gud är jag ensam på fjället då för vi långa samtal i mitt huvud. Kanske är min Gud bara något jag har för att få hjälp att reda ut mina tankar, någon att bolla med fast det är jag själv. Vilket som, det funkar, de där samtalen får mig att må bra. Sen känns det som en trygghet att vara viss om att något vakar över mig.

Men ibland börjar "vetenskapshjärnan" fundera på de där vanliga sakerna om Gud vakar över mig varför låter han mig då bli sjuk, varför finns krig i världen osv.... och så kommer tvivlet. Kyrkan har alltid svar på de där sakerna men med vetenskapshjärnan påslagen låter det alltid som kringelikrokar för att slippa erkänna att inget finns. Men jag vill inte tänka så, jag vill ha kvar den där tryggheten och min ständiga samtalspartner.

Många som känner mig har ingen aning om att jag är troende, kanske pga att jag är hopplös på att svära. Men det är bara ord, tom min konfirmationspräst svor emellanåt. Kanske beror det på mitt tidigare aningen promiskuösa leverne men vilken skada gjorde det? På vilket sätt skulle min Gud misstycka att jag hade sex?

Men får man kalla sig för troende när man inte följer "reglerna" som sätts upp av de olika samfunden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 kommentarer:

Erica sa...

Tack Bea! Äntligen någon annan som uttrycker det jag lever med och har gjort i många år. Det här att vara fast övertygad in i själen om Gud, eller en högre makt (hur man nu vill säga), men inte känner sig hemma i den organiserade trons värld (läs kyrkor och religioner). Jag har visserligen växt upp med en pappa som har varit och är präst, men har själv aldrig hittat min väg in i kyrkan. Det jag däremot har utvecklat under hela mitt vuxna liv är den förvissning om att det finns en Gud. Visst går vetenskap och Gud i hop. En nära vän till mig sa en gång till mig att hon inte förstod hur jag kunde tro. Du tror på det jag tror på Erica, men du får in en Gud överallt. Så visst går det ihop. Precis som du känner jag mig närmast Gud i naturen och bland realtioner till andra människor. Som prästdotter lärde jag mig att svära under min konfirmations tid och har inte kunnat få det ur mig på något sätt, men det har inget med min tro att göra. Tro för mig är så mycket större än människors begränsningar. Samfund, Kyrkor, religioner har ingen ensamrätt om tro. Tro finns för alla och är universell. För att andra människor har sina regler innebär det ju inte att Gud inte finns för dig och att du inte finns för Gud. Begränsningar tillhör endast människor, har inget med Gud att göra. Tack för denna postingen och för att du fick mitt hjärta att skälva av igenkännande och tacksamhet till livet som gör att man snubblar på de ord som man ibland behöver till livs :-)

Béatrice Karjalainen sa...

Tack själv Erica för att du bekräftar att jag inte är stollig :-) Själv kommer jag från en ateistfamilj, eller rättare sagt mamma och pappa är ateister men min mormor har någon form av grundtro och min farmor släpade alltid iväg mig på högmässa i kyrkan i Oulu när jag var där. Kunde fler psalmer på finska än på svenska som liten.

Kanske hittar jag rätt bland kyrkorna någon dag. Som jag kommenterade hos Emmanuel tidigare idag, skall ta och ge min lokala församlingskyrka en chans. Vi har en cool präst som verkligen kan prata så man förstår (i alla fall på skolavslutningar och så).

G... sa...

Gud finns. Det jag funderar på är varför bara vi som tror skall förklara det? Har du hört ngn fått frågan; - va, tror du inte..varför då?