Om mina barn slutar att jävlas med varandra kanske vi far in på Barnkalaset på Luleåkalaset men just nu är jag så irriterad på dem. Sa om ni börjar bråka så åker vi inte för jag har ingen lust att fara med 2 ungar som skriker åt varandra. Sen gick jag in i sovrummet för att ta på mig och vad hör jag. Jo Herman vill ha tillbaka något Vincent lånat eller fått, Vincent svarar bara fått är fått med värsta retrösten och Herman börjar skrika och stampa, rusar in på sitt rum och smäller igen dörren. Inte ens 2 sekunder efter att jag sagt till dem verkar någon av dem ens överväga konsekvenserna av att hålla på som de gör.
Helst av allt skulle jag slänga mig i trädgården med min bok och låta sambon fara med dem ensam, tänk vad lugnt och skönt det skulle vara. Igår lade jag mig ute för att läsa eftersom jag hade sådan jävla spänningshuvudvärk, vad gör ungarna då jo de rusar ut de oxå, de som inte velat gå utanför dörren på flera dagar utan tvång. Men nu plötsligt skulle de hoppa studsmatta bara för att den låg jag på. Gick till framsidan och nog fan kom de dit och skulle ha vattenkrig.
Att ha barn är inte det lättaste och ibland undrar jag varför varför... Känner mig som världens egoist som ibland vill ha ett eget liv även hemma, några minuter av lugn och ro före kl 21 då de lägger sig. Tänk att bara få gå på toa utan att höra "Mamma mamma, var finns X" eller "Mamma mamma Herman sa...." "Mamma mamma Vincent slog mig" varenda gång.
Inlägg
Man börjar bli van.
18 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag hade aldrig fixat att vara förälder. Jag har inte tillräckligt med tålamod. Beundrar er som står ut.
jag förstår dig fullständigt. Har varit ensam hemma i två veckor med barnen medan Ole varit i Småland med jobbet. Jag har ingen röst längre efter allt tjat och känner mig helt färdig. I Torsdags hade jag så stark vuxenumgängeslängtan och som tur var blev den tillfredsställd, nästan till 100%. Det var en episod med Robert och grannpojken som tillfälligt satte sig med oss när det var glassdags till efterrätt och de kunde bara inte sänka ljudnivån och hålla sig lugna (22-tiden). Men sedan kom grannen och hämtade sonen och Robert gick och alde sig. Atti sov redan sedan 19 när famror kom med henne.
Fick sedan sitta till efter midnatt och bubbla med kompisen. Så skönt. Får se när rösten kommer tillbaka. Ole kom hem fredags kväll och trots att jag överlmnat tjatandet på barnen till honom så finns det fortfarande utrymme för mer från mig och jag kommer nog få gå med whiskeyröst läääänge.
Tjingleing, vi hörs :-)
Skicka en kommentar