27 augusti 2009

När man känner pulsen i tandköttet....

Idag var jag på Ormberget och "sprang" intervallträning. Om jag tyckte klätterväggen var läskig var det inget mot detta. Jag och löpning går inte ihop. Efter bara ett hundratal meter så rev det i lungorna, det pep och rosslade jag gick inte nog med syre, pulsen rusade och jag ville inte mer. Tandköttet smakade blod och min högerhöft kändes som den skulle hoppa ur led. Jag sprang första varvet men övriga 3 varv joggade jag där man skulle springa. Men det var också tokjobbigt. Jag är inte gjord för att springa. Hur fasiken har jag överlevt 2 st Vårruset helt otränad på löpning/jogg? KAn det ha att göra med ett visst adrenalinpåslag?

Nä jag går gladeligen flera mil med flera kilos packning på ryggen, nemas problemas men att springa why??? Dessutom gav inte min sportBH stöd nog så nu känns tuttarna helt mörbultade. Den brukar funka för alla andra sorters aktiviteter som ex. Body Combat där man hoppar omkring och studsar en del. Men löpning nej.

Vi började med att jogga "lite lätt" som vår tränare sa, "lite lätt!" tänkte jag medan jag kände hur hela kroppen satte sig emot och inte alls tyckte det var lätt. Sen sprang jag första varvet, det var skitjobbigt men jag trodde jag skulle orka ett varv till springandes men nej när jag kom till backen ville inte kroppen öka på det som behövdes för jämn fart, jag fick övergå till att jogga. När jag hade gjort mina 4 varv (slapp det 5:e) så skulle vi jogga för att komma ner i puls, men jag fick gå, min puls låg på 180 när jag joggade långsamt. Långsamt långsamt tog sig pulsen ner igen. Min kondition är helt väck uppenbarligen när pulsen vägrar att gå ner. Medan de andra försvann bortåt på elljusspåret så gick jag och filosoferade i rask takt. Vände om för att hinna tillbaka till styrketräningsplatsen i tid. men blev helt paff när en älg brakade ut ur skogen, tvärs över spåret och in i skogen på andra sidan där den stannade och blängde på mig. Vi tittade på varandra en stund och paff som jag blev så tog jag sen fel väg när jag skulle fortsätta min promenad och fick mig en omväg på 500 meter. Vår tränare kom joggandes för att se var jag hade tagit vägen. Fick ju skynda mig lite så jag var tvungen att jogga en stund, jobbigt jobbigt men lättare med ett syfte än bara jogga för joggandets skull. Det var en lång uppförsbacke att ta sig upp för men upp kom jag. Sen körde vi lite styrka för överkroppen det var länges sedan kände jag.

Jag kommer nog ha träningsvärk i morgon. Nästa gång är det någon annan hemsk löpgrej, lite svininfluensa hitåt tack ;-)

3 kommentarer:

Göran sa...

Är det medvetet, för att man ska läsa om texten några gånger, som du utelämnat distanserna? Det fungerade på mig i alla fall. (:

Béatrice Karjalainen sa...

@Göran Det var så löjligt korta distanser. Tyuckte inte det var av intresse, spelar ingen roll hur långt/kort det var, min kropp avskyr att springa.

Rundan var nog inte mer än 325 meter lång :-) Tanken var springa 1:45 min och jogga/gå i ca 45 sek varje varv. Mina varv tog nog 1 minut mer än det. Så det var inte tal om någon tokrusning direkt varken tänkt tid eller vad jag gjorde.

Nu ligger jag på sängen med en höft som gör skitont.

Erica sa...

Åh, jag ryser i hela kroppen då du beskriver detta. Jag och löpning går heller inte bra. Jag fungerar mer som dig, hellre långa promenader på flera timmar än att tvinga kroppen till att rusa runt på det där sättet :-)