29 maj 2006

Bea Vårrusade och hur gick det då?


Vädergissningen jag bloggade om tidigare idag var fel, det kom inget regn, det tom sprack upp och blev lite sol innan loppet för att sedan varar precis lagom molningt och knappt någon vind alls. Jag velade fram och tillbaka vilken startgrupp jag skulle ställa mig i, foten kändes ganska bra, tack vare Ipren. Startgrupperna som fanns att välja på var Springa, Jogga, Lunka, Strosa, den sistnämda gick bort, den var för de med barvagnar och de som siktade på tider kring en timme, så sakta går jag ju inte. Alla med gåstavar var oxå hänvisade dit och man visste att det skulle bli trångt. Lunka lät mer som min fart men jag har ju hört att det är lika bra att hoppa upp ett steg för att slippa de värsta korkarna så jag ställde mig i jogga, tänkte att jag kan ju börja med att jogga i alla fall och sen dra ner på farten.

Men när startskottet gick så sköt adrenalinet till, tyvärr var det en massa folk i jogga och det korkade igen de första 2 minuterna, många av de framför behagade att gå rätt långsamt och än värre blev det när man hade kommit iväg en bit, då var de flera som startat i springa 3 minuter innan oss som GICK SAKTA. Det var tom en som startade med barnvagn i springagruppen, hon sprang en bit sen gick hon och tog upp plats där det var som smalast, varför kan inte folk respektera grupperna lite bättre? Det påpekades minst 20 gånger före start att de som hade stavar eller vagn skulle starta sist och att de som siktade på en tid under 30 minuter var välkomna i första gruppen. När barnvagnstjejen sprang iväg i startgrupp ett sa Clabbe som var DJ "Men tjejer vad tänker ni med" blev lite full i skratt.

Jag slog aldrig av på takten, första kilometern avverkade jag i ett ganska långsamt tempo (tog rygg på en med Sävast ICA-butiktröja som verkade hålla ett bra tempo) på 6 minuter och 20 sekunder, efter 10 minuter och 40 sekunder var jag vid 2 km (då hade jag sprungit om ICA Sävasttröjan och tog sikte på en akutsjukvårdentröja istället, vid 3 km glömde jag kolla på klockan och vid 4 km stod klockan på 21 minuter och 10 sekunder och jag gick i mål efter 5 km på 27 minuter och 3 sekunder (men när jag gick imål visade klockan 30:03 och jag blev skitglad som klarat det p åden tiden sen kom jag ju på att jag startade 3 minuter efter att klockan gick igång för startgrupp 3 och var tvungen att kolla på klockan igen och dubbelkolla med min pulsklocka), fatta jag tog mig runt på under 30 minuter jag som aldrig sprungit 5 km förut i hela mitt liv. Totalt gick jag kanske 50-60 sekunder fick lite håll och kramp i höger ben strax efter 4 km så då gick jag litegrann i 2 omgångar men sen såg jag målet så då var det ju bara att gasa på.

Väl i mål var jag hungrig som attan och tittade lite avundsjukt på alla de som sprungit i ett lag, de fick nämligen en picknickpåse med mat att dela på, vi som genomförst loppet själva fick nöja oss med sponsorpåsen men i den var det i matväg: flingor, spagetti, flaska vatten, banan och en kexchoklad samt någon sojamjölksbaserad chokladdryck. Jag drack vattnet och tog bananen resten var antingen sådant som inte gick att äta nu eller sådant jag inte äter.

Förstår inte varför man inte kan få lite goda nyttigheter i påsen istället för ex. kexchoklad (=socker och transfetter) tur att de i sponsorbyn hade frukt man fick ta av, så lite äpplen och clementiner gick ner.


Så här glad kan man vara efteråt
Och så fick jag en medalj oxå :-)
Vem vann då (eler sprang snabbast får man väl säga då det inte är någon tävling), jo det gjorde Marie Eriksson (#1799) från Tväråselet på 17 minuter. Det är hyfsat snabbt det.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Oj oj! Jag är mycket imponerad!! Bra kämpat!

Béatrice Karjalainen sa...

Tack Emma, jag känner mer stolt över mig själv som orkade hela vägen, det trodde jag liksom aldrig när jag stod vid startlinjen.

Anonym sa...

Gud vad du är duktig!!! Jag sitter fortfarande och kämpar med tanken att bege mig ut och springa ;)Men nu skyller jag på att jag inte kan ta med hunden Winna då hon verkar vara dräktig och uppfödaren säger till på SKARPEN att hon ska ta det lugnt. Då är det bara att lyssna... Tråkigt att jogga själv...tycker jag..

eatfrog sa...

Du ser ju snarare crazy ut än glad på domdär bilderna. ;D Stirrig blick.

Béatrice Karjalainen sa...

Jag får ofta stirrig blick på "Nu skall vi ta kort bilder" enda gången det inte händer är när jag är i fotostudion och "leker modell". Att ta kort på sig själv med att hålla kameran i ena handen är heller inte det lättaste för de naturliga bilderna.

eatfrog sa...

Haha, ja det är väl detdär att man "ska le på bild". Så klämmer man till ett happyface och det ser snarare otäckt än glatt ut. ;-)

"Fan går hon omkring och är sådär hyperglad för? Det är ju inte normalt!", ungefär. ;-)

Béatrice Karjalainen sa...

Fast jag var ju så där tokäckelglad :-)