Tog med mig Herman till skidspåren och vi gav oss ut på en 1,4 mil lång tur. Vädret var helt underbart och spåren perfekta (förutom när det plötsligt blev slask och tvärstopp i branta backar). Förra gången jag gjorde detta var med Vincent då hade vi inte alls lika bra före.
Jag roade mig med att fota med nya favoritappen Hipstamatic. Så här kommer lite bilder från turen.
Herman har precis kämpat sig upp för en lång backe, samma som Vincent kämpar sig upp för på bild 2 i inlägget om den turen.
Herman var på ett strålande humör och när vi kom längst upp på berget hela 100 möh så var det dags att fika. Vi hade då åkt 5,5 km. Fikat intogs sittandes i snön på ett liggunderlag lutade mot ett stort cementrör. Helt perfekt läge i solen bara någon meter från spåret. Alla som kom åkandes förbi såg lite avundsjuka ut där vi satt och njöt av varm choklad och Ballerina kladdkaka samt Singoalla.
Herman flirtar lite med kameran eller är det bara solen som är bråkig?
Mamma det är något där borta.
Vad då får jag se?
Herman demonstrerar hur man äter Singoalla. Först måste man dela på kakan.
Då kommer det bli långa sega sylttrådar som man måste äta upp.
Sen måste man ta överdelen och peta upp det goda som sitter fast i hålet.
Slutligen är det bara att stoppa i resten av kexet i munnen och njuta.
Man kan titta på utsiken samtidigt.
Sen bar det av utför och ännu mer utför. Det gick fort som attan i de fina spåren både jag och Herman skrattade så vi grät. Jag lyckades ramla i första backen eftersom det var lite töad snö som satte tvärstopp för båda skidorna. Mitt fall skapade en liten snöhög i spåren. Herman som missat att jag ramlat kom ner överlycklig och sa “Mamma jag klarade hela backen till och med det lilla guppet på mitten, i nästa backe vill jag oxå ha ett sånt gupp”. Jag kunde dock inte lova honom att jag skulle ramla igen och fixa ett nytt gupp.
När vi hade passerat Ballongbacken och en backe till så tröt Hermans ork, vi hade åkt kring en mil och hade 4 km kvar då började gnället och det fortsatte och fortsatte. Han ville stanna hela tiden för att vila, äta godis. En gång blev han så arg att han smällde ena staven i mitt ben, det gjorde skitont. När jag frågade vad han höll på med slängde han stavarna bredvid spåret och drog ut i skogen. Jag sa till honom att han fick komma annars skulle jag fortsätta utan honom. Han svarade “Men gör det då jag tänker inte åka mer”. Jag fortsatte ett 50-tal meter bort, stannade och ropade till honom men nej han tänkte inte åka en meter till. Jag åkte 50 meter till en liten avtagsväg där jag ställde mig och väntade och jo efter några minuter såg jag en arg Herman komma skejtande i en väldigt fart. Sen var han på uruselt humör någon kilometer till för att sedan lugna ner sig men skida i värsta snigelfarten så sista kilometrarna tog nog en timme.
Det var nog inte så smart av oss att inte äta lunch innan vi åkte ut. Hermans energi och ork hölls inte uppe av varm choklad, kakor och lite påskgodis. Vi hade behövt ha med oss mackor ut tror jag. Men han höll ut betydligt längre än Vincent förra turen.
När vi kom hem gick jag ut med Emilian en stund och även han fick sig en dos av min nya app men sen med lite ökad skugga.
Det är så roligt att fota utan att riktigt veta hur bilden skall bli, som på den gamla goda tiden då man hade film i kameran men ändå med möjlighet att leka med bilden i ett redigeringsprogram utan att behöva scanna och ha sig.
Mvh.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar