Obehagliga minnen

Jag var på väg till jobbträningen på morgonen, en skidtur på Ormberget hägrade. Låg strax över 90 i ett bra trafikflöde på bra väg. Plötsligt blev allt bara blått framför mig, poliskontroll var det första som dök upp i huvudet på mig och jag släppte på gasen. Men så många, nä de har väl haffat någon tänkte jag vidare. Såg hur bilarna framför mig fick svänga över och in på en liten väg. Sen dök polisen upp mitt i gatan och pekade in även mig på den lilla vägen. Mysko mysko, vägspärr tänkte jag.Inne på den lilla vägen syntes dock inga poliser till och trafiken stod plötsligt tvärstilla. Halade fram mobilen och surfade in på ena lokaltidningen som snabbt upplyste mig om att det hade skett en frontalkrock mellan en personbil och en lastbil.

Då kom minnena, av dagen då jag fick veta att Daniel, en arbetskollega inte skulle komma till jobbet mer. Slog mig med större kraft än vad jag var förberedd på. Jag visste ju att jag skulle bli påmind om olyckan lite senare eftersom vägen till träningen går förbi platssen där han förolyckades när han krockade med en lastbil. Men det brukar bara komma som en rysning när jag kör förbi.

Nu steg tårarna i ögonen. Men jag hoppades på att det inte var en allvarlig krock, att allt allt skulle ha gått bra den här gången. Men så när jag väl kom till jobbet läser jag i tidningen att en man i 30-årsåldern och en äldre man båda avlidit i krocken. Kanske kommer människor på arbetsplatser att få veta att en medarbetare aldrig kommer mer, en familj har mist sina anhöriga och de kommer säkerligen känna ett obehag mångt större än mitt varje gång de passerar olycksplatsen.

När jag far hem ikväll kommer säkerligen ljus brinna i vägkanten och jag skänker en tanke till de människor som fått lämna livet på detta ohyggliga sätt.