När jag är ute och går en av mina rundor passerar jag ett träd. Det trädet har ett stort jack i sig efter att en ung man slungades in i det när motorcykeln hamnat utanför vägen och träffat en stubbe. Första dagarna efter olyckan i juli 2010 låg där massor med blommor, gravljus, brev och mjukisdjur. Vänner och familj tog ett farväl vid dödsplatsen. Inget konstigt alls.
Platsen vid trädet som för övrigt mer eller mindre ligger tvärs över gatan från kyrkogården börjar bli en allt mer permanent plats. Det sitter en skylt på träden med den avlidnes namn och i snön under står flera gravlyktor i metall. Det känns mer som en gravplats än som en olycksplats.
Kommer vi snart se minnesplatser (vägskrin) som de i exempelvis Grekland vid de svenska vägarna? För vem har hjärta att rensa bort sörjandes minnessaker? Varför går man inte till graven eller en minneslund istället för till dödsplatsen när personen väl kommit i jorden?
Det finns fler platser som blivit så, läste bland annat om denna i Trångsviken.
Samtidigt finns det en tradition att resa minnesmonument över tragiska händelser så som flygolyckor, ihjälfrusna lärarinnor på fjället och branden vid Backaplan i Göteborg. Så varför reagerar jag över platser längst med våra vägar?
Jag vet inte varför men jag tycker det är läskigt att hela tiden påminnas om att här dog en människa, i en olycka. Visst kan det ses som en varning, ta det försiktigt här men jag hamnar oftast mer i ett tillstånd av sorg, tankar som far iväg och sitter jag då bakom ratten blir jag väl snarare en trafikfara med tårar i ögonen och tankarna långt borta.
Kanske får jag ta och läsa Från olycksplats till minnesplats : Om platsens betydelse vid olyckor och katastrofer av Tuija Nieminen Kristofersson för att förstå.
Hur tänker du kring permanentandet av en olycksplats som minnesplats?
Jag hoppas verkligen inte jag trampar någon sörjande på tårna med detta inlägg, jag undrar verkligen hur andra resonerar och ifrågasätter min igen reaktion.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar