Leende med med sorgtårar rinnande längst kinderna av en text

Läser en så sorglig text, Kristian Gidlunds ord om hur han fick veta att han lider av cancer. Jag känner igen varenda ord i början, arbetsnarkomani, att jobba för att fylla ett hål. Att plötsligt bli som otroligt trött, att tro att det har med livssituationen att göra, att kroppen tillslut protesterar vilt. Sen gå till doktorn som säger att du blöder någonstans, dina blodvärden är katastrofala. Men där slutar tack och lov likheten mellan mig och Kristian. Jag har undersökts på längden och på tvären, man har misstänkt allt från leukemi till tarmcancer men aldrig hittat något, inte ett jota. Jag har många gånger skrivit om frustrationen att inte få en diagnos, att jag nästan hellre tagit en allvarlig sjukdom bara för att få veta vad som är fel på mig, att hitta något att kämpa mot.

Men när jag läser Kristians text slår det mig hur lyckligt lottad jag är. Min anemi beror på något okänt som i alla fall inte är cancer. Jag har inte ett dödshot hängande över mig, jag får vård i form av mediciner när jag behöver och dessutom inom högkostnadsskyddet vilket gör att jag som mest betalar 1800 per år för mina sprutor (som kostar mångt mycket mer än så).

Jag läser Kristians text och känner hur jag ler för min egen skull, samtidigt som om tårarna rinner ner för kinderna av det som han står inför, ett slag mot cancer, en fight som han beskriver med sådana ord att det inte går att lämna sidan oberörd.