För ögat såg det ungefär ut så här lite mer himmel syntes i månsken och mer dimma men 15 s smetade ut. Men jag har varit där tillräckligt många gånger för att veta vad som fanns på sidorna så fick bilden som jag ville. Gör det min förra bild falsk? Jag fotade något jag inte såg.
Här är en ännu ljusare och i en liten annan vinkel. Hade nog kunna stå där halva natten och fota då dimman var fantastisk. Men jag hade ju ett fjäll att ta mig till.
Samma plats i dagsljus på vägen hem.
Kom fram till Nikkaluokta mitt i natten, sov i bilen. Klev ut till en helt magisk morgon. Färgerna var helt galna (ni som fotar fattar om jag säger att jag knappt behöver färgjustera RAW-filerna) och inte en uns vind. Magiskt. Här ett panorama så klicka upp.
Att kliva in i Vistavagge var som att komma till en annan värld, en lite bättre värld där färgerna och luften var lite klarare. Pulsen gick ner, ryggsäcken som vägde lite för mycket kändes en aning lättare.
Ibland är världen så vacker att man glömmer att andas. Här var ett sådant tillfälle. Ytterligare ett panorama ihopsatt av 3 bilder för att få med mer av bergen. Men inte så avlångt. Här var en rast- och tältplats ca 3-4 km in så man behövde inte gå långt för skönheten.
Men låt oss vandra vidare, längre in i härligheten. Över en spångad myr som doftar så gott att jag blir lätt hög.(Stående bild så klicka upp).
Men hej lilla vän. Förlåt att jag komme här och klampar in när du äter. Låt mig bara tassa förbi så skall du få vara ifred sen. Ha en bra dag!
Nästa gång kanske jag tar en tur genom björkskogen upp på den där toppen. Tittar vad som finns på andra sidan.
Men låt oss fortsätta in i dalen denna gång. Återigen över en lång (inte underhållen dags för @Norrbotten_lst att ge sig ut och fixa lite) spång som sjunker ner, gnisslar och har förrädiska spikar som sticker upp.
Innan man skuttar över ett vattendrag är det viktigt att kolla om det finns en bild att fånga så man i alla fall har ett fint minne av vattnet innan man eventuellt plurrar i och blir blöt och kall.
Kulle upp och kulle ner, stigen slingrade sig fram ena stunden såg jag bara fjällbjörkar och i nästan underbar vy som belöning för stigningen. Varje ner slutar med ett vattendrag att passera. Många vattendrag var det. (En stående bild igen så missa inte att klicka upp).
Någonstans här fick jag en otrolig längtan till caminon. För ett år sedan den 13 september påbörjade jag min vandring från Almería. Samma stad som i år detta datum drabbades av en svårt översvämning där en person dog. Spanienbilden togs den första dagen.
Kan stå länge och titta på ljusspelet på ett berg när molnen drar förbi solen. Om man dessutom får doften från en myr samtidigt ja då är livet på topp.
Slippery little buggers. Här var korsandet en utmaning och inte blev det en minnesvärd bild heller men tror jag var torrskodd efteråt.
Orkar ni med några fler bilder? Här och där var stigen inte direkt torr. Spänger över alla myrar var tydligen inte prio här. Just här var det dock hanterbart, klafsade bara lite.
Det där luddiga grå över bergen där borta ser ut att komma närmare och närmare. Än så länge ingen vind men plötsligt lite kyligare i luften. Mer höst.
Alltså färgerna. Kolla de knallorange 😍 träden och de olika gröna som sticker upp här och var. Här hade jag önskat att jag hade haft mer än 76 mm att leka med för att komma närmare. Ett litet vattenfall fastnade oxå. Kan nog finnas fler på det.
Hallå soooolen var tog du vägen. Det här grå stuffet känns liten lika kul. Kom tillbaka.
Nej nej inte vind nu... träden skall vara stilla.
Vänta nu är världen svartvit där borta, vågar jag gå dit?
Efter regnskurar och ett molnområde som bara drog närmare samt en allt mer tilltagande kall vind bestämde jag mig för att stanna efter bara 18,5 km. En plats nära vatten eftersom jag inte kånkat med mig mer än 0,5 l. Klockan var inte ens 4. Fick göra om turen till ToR.
Var tydligen trött för jag däckade i tältet efter att ha tagit en ipren för att slippa den feber som bråkade med mig. Sov till och från från kl 17 till kl 7 på morgonen. Käkade 3 ölkorvar någonstans kring 21. Mer fick jag inte i mig. Ville bara sova. Helt annat ljus på morgonen.
Fick i mig frukost i alla fall. Jaha istället för att fortsätta en rundtur blir det nu till att vända om och gå tillbaka samma väg. Men då får man se allt man inte såg när man inte tittade bakåt plus nytt ljus. Blir nog bra det också. Lyssna på kroppen är viktigt.
Såg definitivt inte fram emot att klafsa i lera, hoppa över bäckar och balansera över hala stenar och stockar igen. Men bestämde mig för att räkna antalet vattendrag att passera för att ha något att göra. Resultatet var 53 st varav 21 var spångade.
Tror detta är sinnebilden av blygrå himmel.
Klarade mig torrskodd över men höll på att dratta i hela jag med huvudet först när jag hängde ut på en liten sten för att ta bilden. Hade sett ut det. Mötte en man några minuter senare som gjorde som jag, in en bit i dalen, sova och sen vända ut igen. Önskade honom en god tur.
Färgklickar.
Dags för ett nytt panorama (3 stående bilder). En bild som påminner mig en del om Spanienbilden jag visade lite tidigare i tråden. Ni får även en vanlig liggande bild som kanske är mer harmonisk i komposition.
Färgerna känns mer dova dag 2.
Här känns det nästan som målning snarare än foto.
Om man inte vill gå hela vägen upp/ner i Vistas kan man ta en båt, detta är båtlänningen som är vid "12 km" dock var det inte 5 km mellan denna och båtlänningen vid 7 km. Så hur de mätt vet jag inte. Men jag valde att gå istället för att ta ganska dyr båt. Nästa gång kanske.
Så polarna är med nu, hej hej allihopa!
En sista blick bakåt sen dröjer det innan jag får se denna vy igen. Nästa gång i ett helt annat ljus mest troligt.
Med ett zoomobjektiv hade jag kanske kunnat se vad det var för fåglar där nere i vattnet. Nu fick jag nöja mig med att beundra reflektionen.
Jasså vi möts igen, trevligt att råkas. Tyvärr har jag nog inget gott till er i fickorna.
Ok ni blir nog trötta på renarna så här kommer resten i en klump.
Som ni förstår så är vi snart ute ur Vistavagge igen. Nu tillbaka över spången över den långa myren. Och jag höll på att inte komma upp igen efter att ha stått på knä för att ta bilden. Ena knät låste sig och med ca 14-15 kg på ryggen blev det en utmaning. Blött på båda sidor.
Den är som sagt vacker spången men förrädisk. Tur att spikningarna är längst ute i kanten för annars hade jag väl knockat mig själv genom att trampa längst ut på en planka och fått den i skallen.
Efter att ha gått genom ett jobbigt stenigt parti som jag helt hade förträngt från dagen innan (då jag fortfarande var helt hög på synintryck tydligen) så kunde jag bara tacka för att stigen i alla fall gick bredvid och inte i detta.
Är det där på väg mot mig, ja det är det tur jag bara har en dryg km kvar till bilen. Pinna på nu. Förresten ser ni hjärtat?
Inlägg
