Igår satt jag fast på SJ:s tåg 93 från Boden till Stockholm. Ett tåg som normalt avgår söndagar 21:55 för att ta mig till jobbet på Kungsgatan dagen efter lagom till kaffet 09:30. Men denna söndag fick vi veta att tåget var framflyttat till (preliminärt) 23:05 på grund av något okänt haveri norrut, från Kiruna bussades folk ner till Boden och vi fick helt enkelt vänta.
En man kom till stationen i god tid före 21:55 såg infon och sa till sin skjuts, vi åker hem igen och väntar istället för att sitta här. Men så satt han där hemma och började känna sen att nä men vi åker tillbaka lite tidigare så jag är i tid. Kring 22:35 var således mannen tillbaka på stationen, då var dörrarna på stationen låsta. Denna man en bra bit över 70 ser tåget på stationen blir stressad, klättrar över ett staket och en rabatt för att ta sig till spåren och hinner precis ombord innan tåget avgår kring 22:40. SJ kan ju tyvärr flytta preliminära tider åt båda hållen och utan att informera igen. Plötsligt avgick bara tåget. Nå ja mannen han med tåget och kröp ner i sin säng i sovvagnen. Men inget av detta visste jag då.
Själv pratade jag med kompisar som satt i förstaklass en stund innan jag masade mig iväg till mig kupé där det uppstod lite rabalder när en person som inte ens hörde till vår kupé sov i min säng. Men ombordpersonalen pusslade lite och jag kunde strax innan midnatt krypa ner. Det sista jag hörde var
"Jörn nästa, nästa Jörn", somnade i ett stillastående tåg och sov vansinnigt gott. Vaknade av
"Pling plong, klockan är 07:20 och vi önskar alla våra passagerare en god morgon. Vi har precis lämnat Jörn. Nästa stopp är Bastuträsk" Jag gnuggar mig i ögonen, ruskar på mig för att vakna till ur denna skumma dröm, Jörn vi kan ju inte vara i Jörn. Väntade på det engelska utropet för att höra vad de egentligen sagt. Men jo vi rullade precis ut ur Jörn. Inte en chans att finnas på plats till morgonkaffet på jobbet med andra ord. Jobb på tåg denna dag. Stoppet berodde på att det brunnit i en elstolpe och första personen på plats hade fått ström genom kroppen. Enligt utropet på tåget hade det gått bra och personen mådde bra. Senare kunde vi
läsa hos SVT på webben att han låg på intensiven allvarligt skadad.
Beräknad ankomst i Stockholm var från början kring 15:30-tiden. Mötte upp kompisarna i bistron för frukost som SJ bjöd på, lyckades snappa åt mig det sista ägget (finns inte annan frukost för gluten- och laktosintoleranta). Många hade plockat åt sig mer än en macka och frukosten tog slut.Lätt upprörd stämning där ett tag. Jag blev inbjuden till kompisens 1:a-klasskupé och kunde sitta där och jobba. Det gick bra över 4G-nätet.
Plötsligt stannade vi till efter Örnsköldsvik, okänt fel på tåget och vi fick inte rulla vidare innan man listat ut vad det var. Ny ankomsttid 17:45. Gick och fyllde på te lite då och då och i Sundsvall lasta de ombord lunchmat. Fick god mat. Nu hade vi fått ytterligare justering på ankomsttiden.
Började hör lösrykta fraser från folk om att det fanns en FN-veteran ombord som var lite ledsen för att han skulle missa en ceremoni i Stockholm. Började kolla runt lite, ceremonin borde vara
Veterandagen en dag som jag vet att många FN-veteraner uppskattat när de varit där (hade även sett något tweet från folk på väg dit). Läste på och inser att UNEF-1-veteraner särskilt skulle uppmärksammas och få en jubileumsjetong undra om vår veteran på tåget var en sådan. Så en ny vända till bistron för te och där satt han och pratade med några andra. Han lät så genuint ledsen, satt och tummade på inbjudan, läste tiden, kollade på klockan... Varför blev vi inte väckta i Jörn för att själva bestämma om vi ville stå där hela natten undrade en kvinna, hade själv samma fundering. Hon hade frågat SJ:s kundtjänst som menat på att man inte vill väcka folk. Men jösses folk kan väl somna om. Bättre att få veta att man kommer anlända galet sent än att vakna och tro att man är i Uppsala men man står i Jörn. Många hade säkert velat ta en taxi från Jörn till Skellefteå flygplats eller hitta annat färdmedel ner till Stockholm. Nä SJ sömn går inte före information.
Lyssnade och bestämde mig för att se om det gick att göra något. Började med att gå tillbaka ill kupén och skickade ett litet enkelt tweet
"Tragiskt en man på tåget skall ner på en 50-år sen FN-tjänstreunion, Veterandagen med kungen. Ser så ledsen ut, kommer inte hinna dit."
Första responsen kom snabbt från en person som inte ens följde mig då, hon lämnade sympatier och andra erbjöd sig bjuda mannen på en öl. Jag lovade att gå tillbaka och prat med mannen så det gjorde jag. Han var mest ledsen över att inte få träffa missionskamraterna, han skulle med vändande tåg 22:15 hemåt norrut igen. Men vad fan tänkte jag och några andra nog måste väl SJ kunna bjussa på hotellrum och i alla fall 1:a-klass tillbaka till Boden dagen efter. Men helt tyst från SJ trots kontaktförsök både från mig och andra på Twitter (de hade svarat på ett tweet tidigare när jag twittrat om att lunchmaten var bra). Vi försökte övertyga mannen att stanna och i alla fall hinna träffa några av dem. Han skulle fundera på det och tummade på inbjudan igen. Jag och några andra kollade också möjligheten för honom att byta tåg längst vägen till ett snabbtåg. Nu var vi så försenade att vi hade lägst prio på banan, vi stannade till och med för att släppa förbi godståg. Men vi hittade inget som skulle hinna få honom ner i tid ändå. Mannen tröstade sig i alla fall med att han skulle få träffa en gammal kamrat som hade lovat att möta honom på stationen.
På Twitter rasslade det till, folk var engagerade, kom med hejarop och tröst till mannen. Mitt inlägg retweetades och gillades i massor. Och så plötsligt dök ett
tweet upp som sa
"Försvarsmaktens pressekreterare här. Angelägen om att få kontakt med mannen. Kan du assistera?" just då hade mannen som visat sig vara mina barns lärare i mellanstadiet till och från som vikarie gått iväg på toa. Jag lämnade ut mitt mobilnummer och blev uppringd. Lovade att ringa tillbaka så fort mannen återvänt. Pressekreteraren kunde inte lova något men ville i alla fall prata med mannen. När han kom tillbaka lämnade jag över luren med orden "Här är någon som vill prata med dig, pressekreteraren på Försvaret". En förvånad man tog min telefon och gick in i ett rum bredvid. Vi andra satt spänt och väntade och väntade. Så kom han tillbaka och de där sorgsna ögonen var utbytta mot ett glitter. "Oj det blev stort det här nu! Jag skall ringa upp ÖB:s adjutant när jag kommer fram så skall jag få träffa ÖB". Tänk att mitt lilla tweet ut i den så ofta annars tysta twittersfären hade ramlat sig iväg ända till Jesper Tengroth (pressekreterare på Försvarsmakten) via människor som följer mig som följer någon någon som han följer. Styrkan i sociala nätverk. Agerande och medmänsklighet på 140 tecken.
Tyvärr kunde ju inte ÖB eller någon annan se till att han skulle få träffa alla sina gamla kamrater men detta var ju bättre än bara sätta sig på stationen i 3 timmar och vänta in att tåget städades för att sedan vända om hemåt.
Jag svarade pressekreteraren och önskade få en bild. När jag efter många om och men hade kommit till Stockholm, vinkat av mannen på perrongen och var på väg att ta dagens bild till mitt
fotoprojekt ringde både
Aftonbladet och
NSD och efter ytterligare en stund plingade det i telefonen och jag hade fått ett nytt
tweet "Till sist träffades de. Tack @Beastankar !#svfm #veteran #ÖBhttps://instagram.com/p/BUsA0tQhAbI/ " med en bild på ÖB och Sture Nilsson. Jag blev så glad och de otroligt fina ord som sägs under den bilden visar på gott ledarskap. Sen när man dessutom får
en länk till ett Facebookinlägg och får läsa att ÖB varit på väg från ceremonin, vänder bilen och träffar Sture samt lämnar över hans jetong personligen ja då blir man lite fuktig i ögonen. Kommentarerna till det inlägget är också fantastiska. Vilken ledare, vilket föredöme. Sådant ledarskap borde fler uppvisa.
Hade SJ informerat bättre hade kanske mannen hunnit dit i tid men nu kunde jag nå ut via mitt nätverk och någon med exemplariskt ledarskap visade framfötterna och räddade upp det hela hyfsat.
Jag hoppas Sture fick träffa några av sina gamla kamrater, slapp åka med 22:40-tåget hemåt igen och att den skadade mannen som gjorde sitt jobb för att vi skulle kunna fortsätta vår färd söderut är på bättringsvägen.
Sen skulle det inte skada med bra infrastruktur även i norra Sverige ;-)
Uppdatering: Verkar som han tog tåget hem ändå,
P4 Norrbotten träffade honom på tågstationen i Boden,
NSD intervjuar honom, jag var med i
P4 direktsändning (vid 02:40) och
SVT skriver de också samt
Expressen.