Vad hände i måndags?

Då och då kollar jag statistiken för bloggen, jag vet ju att antalet återkommande läsare är ca 10 personer eller så så jag bryr mig inte speciellt ofta. Så gissa om jag blir förvånad om jag tittar in och det ser ut så här. Då börjar jag givetvis undra vad sjuttsingen som hänt för den 22:a lade jag absolut inte upp något speciellt. Sent den 21:a lade jag upp lite norrskensbilder som jag vet några delade på Twitter, kan ha länkat till inlägget på G+ oxå. Mina 10 trogna besökare och 440 pers till tittade i alla fall in. Där ser man.

Bloggen är dock mest min dagbok även om jag som jag skrivit om förr kan sakna diskussionerna i kommentarsfältet som det var förr. Då när folk både läste och kommenterade bloggar. Exempelvis så hade det varit intressant med andras syn på mitt inlägg om skolan eller det om pysselcurling eller när jag var ledsen över att träffa på en bekant. På tal om det sista så tipsade @oluies på Twitter mig om Star of Hopes satsning på att hjälpa romer - Helhjärtat för romerna. Skall kolla med kyrkan i Luleå som har lite koll på tiggarna härikring och får jag inte tag på kvinnan utanför Ica så kommer jag starta ett månadsbidrag dit istället. Men jag skulle vilja hjälpa henne, hon som aldrig viker bort sin blick med de fantastiskt vackra ögonen, hon som alltid är rakryggad trots sin situation och som har en universitetsexamen i turistadministration men ändå tvingas åka till Sverige och tigga utanför ICA i Boden i -20.

Oj nu kom jag från ämnet lite, och det är väl som min blogg rent allmänt en salig röra av allt. Foton (hmm ser nu att i min biobeskrivning står inget om fotografering måste åtgärdas), menlösa dagsbeskrivningar och surande på jobbet, glädje över ett omnämnande eller såld bild och en del kattbilder (fast det var längesedan nu så en uppdatering för er som undrar, jo både Jasha och Emilian mår bra, askan från Eduard står kvar i en hylla i vardagsrummet, saknar honom fortfarande).

Kan väl bjuda på en Jashabild från idag:

#blogg24 #01 - Att skriva igen?

Pallin startade #blogg24 och eftersom jag varit så sjukt dålig på att skriva på sista tiden så hakar jag på.

Jag skäms för att jag inte lyckades skriva klart om min resa till Spanien i somras, 2 dagar blev det sen fanns inte tiden att skriva mer och ju längre tiden går desto sämre är ju dagsminnet. Dessutom tog det en evinnerlig tid för mig innan jag tog tag i fotona från resan. Det gjorde jag i helgen och det albumet hittar ni här. Det finns några bilder jag är riktigt nöjd med men som helhet är det ganska trist och som dokumentär över resan fungerar det inte heller eftersom jag fotade så lite med kameran, där är mitt Instagramkonto med taggen #beascamino2014 mycket bättre även om några bilder har hamnar i fel ordning och en och annan bild verkar saknas från taggen. En dag kanske jag gör en Storify-slideshow av bilderna eller ser om Google kanske bygger ihop en story åt mig.

På tal om att skriva så har jag alltid ett uppdämt behov av det men en del ämnen lämpar sig inte riktigt för bloggen. Fått ta rätt mycket skit av folk för att jag skrivit om min sambo, mina barn och mitt jobb så varje gång jag börjar skriva något nu för tiden så slutar det med ett utkast och inte mer känns det som. Jag censurerar mig själv lite väl mycket kanske ibland. Men jag orkar inte med diskussionerna och riskera att jag skriver något som ogillas av arbetsgivaren, större bolag fler ögon och svårare att veta vad som är ok och inte. Dessutom avtog skrivlusten rätt rejält när folk slutade läsa/kommentera i bloggar. Ungefär samtidigt som Fejjan slog igenom. Inte för att jag egentligen skrivit för publik men jag märkte att jag ändå saknade diskussionerna (om ämnet i sig inte att jag skriver om olika saker) som kunde uppstå i kommentarsfältet.

Men skriva vill jag ju, när jag var på caminon låg jag i härbergets säng och skrev motsvarande flera a4-sidor på mobilen, för jag tycker om att dokumentera och berätta. Men det kom av sig första gången jag inte kunde ladda mobilen och därmed inte hade någon möjlighet att skriva. Dumt dumt dumt för sen jag kom hem har livet varit fullt av jobb, barn mm.

Men nu är jag här igen och skall försöka skriva i 24 dagar. Jag kommer även ägna en del av de dagarna till att försöka lösa luckorna hos Lotten. Världens bästa julkalender. Vi får se hur det går med båda delarna.

Egentligen är det nog berättandet jag gillar, att få förmedla saker och ting. Att hålla presentationen om förra caminoäventyret var bland det roligaste jag gjort. Att inför en publik få berätta om något jag brinner för, något som ligger mig varmt om hjärtat. Att få inspirera andra att kanske åka iväg. Sådant tycker jag om. Hade hoppats att få hålla den fler gången men jag är rätt urusel på att hitta ställen, att marknadsföra. Har ett väldigt litet kontaktnät dessutom. Men "boken" blev i alla fall uppskattad och jag pillar då och då fortfarande på tekniken för att göra om det till ebok.

Ibland saknar jag som sagt bloggstorhetstiden när vi läste varandra och kommunicerade kring det. Kanske andra gör det på Fejjan där jag inte ser. #blogg24 har tydligen en Facebookgrupp men som icke sektmedlem så kan jag inte ens läsa vad som skrivs. Jag möts av en inloggningsruta så mycket för det öppna internet och gemenskap så här i jultider.

#blogg100 igen

Fredrik Wass uppmanar oss att ta tag i bloggandet igen med sitt #blogg100. För honom är det tredje året själv kör jag i är för andra gången.

Här hittar ni mina inlägg från i fjol.

Jag har hittills bloggat varje dag under 2014 med mer eller mindre att säga, får väl försöka vara lite mer kvalitativ i 100 dagar :-) Ljuset återvänder väl snart så jag får väl börja fota ordentligt. Måste bara beställa ett sensorrengöringskit, sensorn i kameran är alldeles prickig av smuts :-(

Några andra tips på vad jag borde blogga om? Jag har ju en extremt spretig blogg som i och för sig knappt någon läser om jag inte postar en länk på G+ (där är de rätt duktiga på att kommentera), någon enstaka Twitterföljare irrar sin in ibland också men jag kan inte minnas när någon av de kommenterade här. Ibland kan jag få en kommentar på Twitter.

#blogg100 startar 1 mars i år, haka på du också. Du hittar all info hos Fredrik.

Nu slår jag på ordverifieringen (capthca) igen #033 #blogg100

Google har under 1 år knappt släppt igenom en enda spamkommentar i bloggen förut men bara idag har jag fått rensa bort 10 stycken som gått igenom och hamnat i bloggen. Så tyvärr ordverifieringen är påslagen igen. Jag vet att den är skitjobbig, att bilderna på siffrorna är så suddiga att man får spunk och börjar undra om man inte är en robot trots allt.

Captcha är bara för anonyma kommentarer, det skall fnka att logga in med OpenId och kommentera utan att behöva verifiera att du inte är en robot.

Men skulle det nu strula och du vill du kommentera så kika på min profil på G+ där hamnar alla mina blogginlägg så har du ett Googlekonto kan du kommentera där. Annars är alltid min mail öppen. Alternativet till att slippa captcha är att skippa anonyma kommentarer, då måste man ha ett OpenId för att kunna kommentera men jag skulle helst slippa att tvinga alla att identifiera sig.

Min första bloggpost och varför jag fortsatt blogga #009 #blogg100

Via Jocke hittade jag Jennies uppmaning om att berätta om våra första blogginlägg (och Jocke bad oss berätta om ett Knuff-minne men det får jag klura lite på).

Att berätta om sitt första blogginlägg får en att fundera på varför började jag blogga, vad ville jag få ut av det.

Mitt första inlägg skrev jag 2 augusti 2005 med titeln +blogg -katt jag höll i det där med en plusgrej och en minusgrej i flera månader men så kom det en dag då jag inte kunde komma på något och släppte det.  Första blogginlägget handlade just om att jag blivit med blogg och att jag hade avlivat min älskade katt Black Franchezca.

Jag skriver i inlägget:

Ja ha så nu har jag oxå en blogg då. Men vad sjuttsingen skall jag skriva här. Skall jag använda den som dagbok, tips & idéställe. Berätta om sådant som hänt mig eller argumentera kring världshändelser. Ja ja vi får väl se vad det blir av denna plats i cyberrymden. Men kontot skapades främst för att skriva recept på matbloggen Affs matblogg där jag är medlem. Men det blir säkert lite pärlande, viktminskning, fotografering, träning och annat som intresserar mig. Så vad vill ni att jag skall skriva om här då?

Och så här över 7 år senare är väl det ungefär det jag använt bloggen till. Förr skrev jag av mig mycket mer om hur jag kände och mådde, om personer i min närhet och om jobbet. Men idag är det mycket mindre sådant, inte för att jag inte har ups- and downs och inte för att det inte händer saker på jobbet som jag vill ventilera utan mer för att folk jag känner numer läser (fast många många gör det inte) och även om jag skriver helt avpersonifierat kan de känna igen sig (även om inte någon annan vet att det är just de) och så får jag klagomål över mina texter. Jag tappade blogglusten ett bra tag när jag skrev och skrev men aldrig publicerade för att jag var så rädd för att få skit för det jag skrivit. Hatar när jag låter andra begränsa mig.

För bloggen var under flera år mitt andningshål, platsen där jag kunde ventilera saker, få input från andra som kunde ge råd, tröst eller komma med motargument. Det har funnits några riktigt bra diskussioner som fått mig att tänka om ibland. Utan bloggen hade nog en period i livet varit nästan outhärdlig. Hela huvudet bara tumlade runt av tankar och jag behövde få ut dem. Och arbetslöshetstiden kändes mycket bättre när jag valde att blogga om det, gav mig dessutom tidningsintervju som i sin tur gav mig jobberbjudande. Har även blivit intervjuad om bloggandet en gång, undra vad jag sa där.

Idag känns bloggen mer utslätad, känns som jag mest dumpa foton hit, jag saknar att få bolla tankar med er där ute. Och skriver jag något så jag klurar på som nu senast om det här med kläder när man är lite bystig så kan man ge sig fan på att någon tycker att man skall ta det med individerna i fråga istället för att skriva i bloggen. Men jag brukar faktiskt ta det med folk också, ibland före ibland efter. Skriver jag först är det ju för att jag vill veta hur tänker andra, är det exempelvis jag som överreagerar, misstolkar osv? Om jag skriver efter är det oftast ifall det inte skett någon förändring och jag kan känna att jag behöver lite stöd, eller helt enkelt bara få skriva av mig lite frustration.

Jag har nog en rätt tråkig blogg, skriver mest för min egen skull helt klart men en del inlägg är av sådan karaktär att om någon googlar så kan de hamna hos mig och känna "nä det är inte bara jag, det händer andra också". Men mina vandringsberättelser brukar vara populära och jag ser att andra länkar till dem.

Under det senaste året skrev jag nog fler blogginlägg som fortfarande ligger i draft än som faktiskt publicerades.

Varför hoppade jag på #blogg100 då? Jo det var för att försöka komma igång igen, att våga skriva om det jag tänker på, det som berör mig men jag måste hitta en form för det igen som funkar. Ibland finns tankarna där på en helt anonym blogg, men som bloggosfären ser ut idag så skulle ju ingen hitta till den, ingen läsa och ingen komma med de där uppmuntrande orden, glada tillropen och stödet som behövs ibland. Men de bitarna har ju nästan försvunnit ut bloggosfären redan, något bland annat Jocke uppmärksammar i en av sina bloggposter och ber oss bli bättre.

Själv försöker jag kommentera lite här och var och framför allt svara på kommentarer jag får. Tycker det är lite tråkigt när man väljer att kommentera hos någon med tips, idéer, lösningar mm mm och inte får en enda respons tillbaka. Sen blir ju kommenterandet lite spretigare idag, man trycker ut sitt blogginlägg i flera kanaler och en del svarar på Twitter, andra på G+ och vips har man ingen samlad diskussion längre. Det saknar jag. Ex G+ borde kunna lägga kommentarerna på blogginlägget precis som de gör om man kommenterar en bild, då hamnar det i Picasa oxå. Tänk så smutt det hade varit.

Och ja jag saknar katten fortfarande 7 år senare, min lilla gumma.

Bytte tillbaka till gamla kommentarssättet

Eftersom den inbäddade kommentarsfunktionen bara strulade med captcha osv så har jag nu bytt tillbaka till det gamla sättet där man kommer till en ny sida.Förhoppningsvis funkar det bättre och era kommetnarer kommer fram. Vet att ex. Lotten haft problem att kommentera hos mig.

Slutkörd men nyfiken

Har haft 2 hektiska dagar på jobbet med en RFI som hade extremt kort svarstid. Jobbade som en liten gnu men vi fick ihop det tillslut. När jag var inne på de sista minuterna strax innan 3 kom StepIn på besök för att stoppa en vaccinspruta i armen på mig. Det gjorde inte så ont och ännu känner jag inte något i armen. Precis efter sprutan var det dock lite brännande känsla. Dock börjar jag få huvudvärk men den kan ju lika gärna bero på för lite sömn och stress och inte tala om att försöka lösa lucka 8 hos Lotten. Ett tag var jag in på Mästaren & Margarita av Michail Bulgakov men får inte riktigt ihop det och eftersom det var typ 100 år sedan jag läste den och inte har den hemma kan jag inte göra stilanalys. Bröderna Grimm föresvävade mig ett tag också men bara baserat på Broder Jakob. Lotten påstår att det är mer stil än innehåll idag, då var min uppenbara tanke Hans Villius men så enkelt kan det ju inte vara. Dessutom indikerar Lotten att det är en kvinna som bloggar, eller?

Sova eller googla fingrarna blå i jakten på rätta svaret är frågan för kvällen.

Jag rymde från ett kallt Trollhättan och lever nu i ett allt kallare land

Mymlan på Bloggvärldsbloggen vill att vi skriver om invandring och främlingsfientlighet som veckans bloggtema och jag skall här försöka formulera mina tankar kring ämnet men ser nu vid en genomläsning att det känns så futtigt. Det är svårt för det är ett ämne som dels är infekterat och dels en del av anledningen till att jag flyttade från Trollhättan till Luleå.

Jag är uppvuxen i Trollhättan, en stad jag faktiskt älskade en gång i tiden, mycket vatten, mysiga promenadstråk, fanns saker att göra, jag hade ett fåtal nära vänner som jag idag saknar så det gör ont emellan varven. Min familj bor där och vi har glidit ifrån varandra totalt efter min flytt på 120 mil. Men det finns en baksida i Trollhättan jag inte saknar det minsta.

Eftersom Trollhättan är en industristad så innebär det också att det alltid funnits arbetskraftsinvandring. Min egen far kom dit från Finland som 18-åring 1969 för att jobba som svetsare, kunde inte ett ord svenska. Vilket alltså gör mig till invandrarbarn. Mamma var från Vänersborg. Flera av mina förskole- och klasskamrater hade antingen en eller båda föräldrarna från ett annat land. Man räknade en gång på 80-talet och i bostadsområdet Kronogården där jag bodde fanns kring 100 olika nationaliteter representerade. Jag växte upp i detta miljonprogramsområde med flera vänner som flytt krig eller kommit till Sverige för att jobba i vår industri. Jag visste att de var precis som alla andra, de var mina vänner. De väckte min nyfikenhet på att se andra delar av världen, förstå mig på kulturer och religioner.

För mig existerade egentligen ingen främlingsfientlighet under de första skolåren. Visst hade man hört talas om hur turkar, greker och även finnar behandlats åren innan men de hade liksom hunnit att integreras till stor del och vi halvfinnar räknades som svenskar. Men vi var väl lite isolerade där ute på Kronogården, levde i symbios med varandra till stor del. Fortfarande var helyllesvenskarna i majoritet där ute (Kronogården ligger aningen isolerat från resten av staden).

När jag var kring 16-17 år började den andra sidan smyga sig fram. Dels träffade jag oftare på folk från andra delar av stan och de såg ofta ner på oss Kronogårdare och dels så hände något i stan de rakade skallarna blev fler och stöveltrampet hördes på gatorna. Bland mina bekanta började jag allt oftare höra hur man skyllde än det ena än det andra på invandrare. Men oftast bara på de som kom från utomeuropeiska länder, jag hörde aldrig några krav på att ex. min far skulle åka tillbaka. Han var nu Territorial Manager för ett framgångsrikt företag. Invandrarna i Trollhättan var inte längre arbetskraftsinvandrare, krig runt omkring i världen drev allt fler flyktingar till Sverige och i Trollhättan tog vi emot väldigt många. Vi hade flyktingförläggningar där de bodde. De fick pengar av kommunen för att kunna överleva/leva. Det sågs inte med blida ögon av många och hatet växte och min rädsla för hur människor behandlade varandra växte den också.

Personer som jag känt väldigt länge slängde ur sig hemska saker om andra människor. Ofta sa jag ifrån, vissa tog jag avstånd ifrån helt men smygrasismen/vardagsrasimen slog djup rot i många, min styvfar som jag delade hus med var en av dem, ja till och med min mor kunde kläcka ur sig saker som fick mig att må illa. Vi bodde nu i en villa i ett av de finare bostadsområdena.

Jag flyttade 17,5 år gammal till egen lägenhet tillbaka till "mitt Kronogården", jag stod inte ut hemma, behövde fly. Många tyckte jag var konstig som flyttade från Strömslund ner till "gettot" men dels var det billiga lägenheter och dels var det mitt hemmaområde, jag var aldrig otrygg där.

Våren 1993 stod jag inte ut längre, det var dags att söka till högskolan och efter att ha pluggat mina sista två år på 4-årig Teknisk i Uddevalla (pendlade) insåg jag att Trollhättan hade blivit allt för kallt (även om det var aningen hett kring mina egna öron då jag mopsade upp mig mot vissta skinskallar som bla hotat en av mina vänner samt lite andra hemskheter som jag gärna lägger bakom mig). I en artikel i Apropå/2002, BRÅs tidskrift kan man läsa:

Trollhättan hamnade i massmedias strålkastarljus 1993 när flera flyktingar blev svårt misshandlade av skinheads och den shiamuslimska moskén brändes ner. Också i Uddevalla och Vänersborg blev invandrare/flyktingar misshandlade. I samtliga dessa kommuner fanns också rasistiska eller nazistiska ungdomsgäng

Jag sökte mig så långt bort det gick, till Luleå. Där skulle jag förhoppningsvis kunna slippa ifrån de med lika lite hjärna som hår, de som hotat mig för att jag försvarat invandrare och flyktingar. De som hävdade att vissa människor inte hade någon rätt att leva.

Som vuxen har jag funderat en del på vad som egentligen hände där i Trollhättan i början av 90-talet, hur kunde en fridsam relativt invandrarvänlig byhåla plötsligt anses som ett av Sveriges center för rasism? Det kändes fruktansvärt att säga att jag var från Trollhättan här uppe i Luleå och mötas av frågan om jag var rasist jag också.

I artikeln skriver man:

Men det fanns en historia bakom våldet i Trollhättan sommaren 1993, och den historien var politikerna inte okunniga om. Redan 1991 hade personal på skolor och fritidsgårdar slagit larm om ökat våld mellan två ungdomsgäng. Konflikten hade sin upprinnelse i sammanslagningen av två högstadieskolor, och den kom att utveckla sig till en konflikt med invandrarungdomar på ena sidan och skinheads på den andra. På fritidsgårdarna hade personalen stora problem med våld och dagliga hot om våld.
[...]
En intressant fråga är om mer extrema rörelser bidrar till uppkomsten och utvecklingen av problem med rasistiskt och främlingsfientligt våld på en ort. I Trollhättans fall är det uppenbart att det finns sådana kopplingar. Det fanns ett nazistiskt rockband i kommunen 1992, ett rockband med nationellt rykte. Medlemmar i detta rockband dömdes för den svåra misshandeln av två flyktingar i juni 1993. En av dessa var också kontaktman för Sverigedemokraterna i Trollhättan och pekades även ut av lokaltidningarna som huvudman för ett nazistiskt postorderföretag i området.

Exakt vad som hände kommer jag nog aldrig förstå, jag får fortsätta läsa de rapporter som skrivs. Tyvärr har ju ämnet aktualiserats igen, det har varit mycket skriverier om Trollhättan, om gängbråk och invandrare som trakasserar äldreboenden mm. Rapportering som gör mig så ledsen, barn till de människor jag stod upp för en gång i tiden beter sig nu som idioter. Nu bor jag relativt "skyddat" hemma i Boden, jag märker inte av någon direkt vardagsrasism (även om en del människor jag möter kläcker ur sig saker jag inte kan förstå). Men vi har också gängbråk mellan invandrargrupper i Boden vilket får uppmärksamhet i tidningar och en del människor vill kasta ut dem. Varför verkar så få vilja veta vad de bråkar om och varför? Det är ju knappast inte för att de är invandrare, även svenskar bråkar med varandra av olika anledningar.

Jag gör mitt bästa i att försöka vara fördomsfri, de fördomar jag eventuellt har är allt oftare baserat på ålder, kön, klädsel odl snarare än vilket land man kommer ifrån eller hudfärg. Jag är ju själv statistiskt invandrare och genom att ha vuxit upp i ett invandrartätt område lärt mig att se bortom härkomst. De är så olika att de inte går att dra alla över en kam. Idag möter jag sällan invandrare, någon gång då och då på stan i Boden. Ibland funderar jag på hur jag tänkt/resonerat om jag varit kvar på Kronogården fortfarande. Hade jag backat i mina ideal och börjat "hata" jag också när några få beter sig illa?

Mymlan frågar om hur man vill se Sverige och vår mottagning av invandrare/flyktingar.
Jag är av uppfattningen att där det finns hjärterum där finns det plats för alla. Sverige är ytmässigt ett stort land, det finns många kommuner som kan ta emot flyktingar och ge dem ett bra liv i Sverige antingen under tiden det egna landet reparerar sig eller för livstid. Här uppe har småkommuner/samhällen goda erfarenheter av att ta emot människor i behov av ett nytt liv och få dem att känna sig som en del av samhället. Det måste gå att göra på fler ställen.

För mig är det självklart att det skall vara samma krav på invandrare/flyktingar som alla andra oavsett varifrån man kommer. Samma sak med rättigheterna, som flyktig skall man bland annat få hjälp att bearbeta det trauma man ev. kan ha varit utsatt för. Jag tycker inte det skall finnas några krav på språkkunskaper för att få hjälp däremot skall språkundervisningen vara sådan att de förstår varför de bör lära sig språket, hur mycket som underlättas om man kan kommunicera. Att alla i familjen lär sig så man inte hamnar i beroendeställning. Det här med bidrag är alltid svårt likväl bland invandrare som de som redan är medborgare så finns det olika typer av människor, de som verkligen vill jobba och de som hellre ligger på soffan och bara tar emot bidrag. Oavsett om man är svensk eller inte så bör man aktiveras på något sätt för att få sina pengar, men det skall vara en aktivitet som är meningsfull.

Jag har svårt att förstå hur man blir rasist, hur man kan särskilja på folk beroende på ras (har så svårt att ens prata om raser när det kommer till människor men det heter tydligen så). Kan däremot rent konceptuellt förstå hur man kan vara xenofob dvs särskilja på folk och folk beroende på etnisk tillhörighet och kultur. Man är ofta rädd för det man inte förstår och är familjär med. Men då gäller det att vara nyfiken, att våga fråga, att vilja veta. att vara intresserad av kultur, religion och olika världsbilder underlättar. Hur kan man vara så inskränkt att man tror att det egna sättet alltid är det bästa? Hur skall man då nå någon vidareutveckling. Jag ser det hellre så som att olika kulturer berikar vårt liv/samhälle. Tänk bara vad tråkigt det skulle vara om vi bara åt rovor och saltat fläsk. Det är så lätt att tro att andra är så otroligt olika oss.

Det enda jag kan säga om svensk migrationspolitik är att den inte riktigt verkar funka, känns som om man dessutom håller på att bli så hård, att mänsklig värme håller på att försvinna. Vi måste kunna värna om de som vill komma hit i flykt, för att de vill bo i Sverige av en och annan anledning eller för att vi lockat hit dem med jobb. Jag tror att det finns plats för alla om vi bara makar på oss lite och släpper in dem både i vårt land och i våra hjärtan. Hur man löser det politiskt vet jag inte men jag vet att jag får glädjetårar av att läsa sådant här (se s. 12 ff.).

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggvärldsbloggen, bloggtema

Dags att nominera till Stora Kulturbloggpriset

Kulturbloggen har i samarbete med Bloggtidningen och Thord Daniel Hedengren instiftat Kulturblogg Award. De vill lyfta fram alla seriösa bloggar och sajter som finns inom kulturområdet och man kan nominera bloggar i följande kategorier:

• Bästa musikblogg
• Bästa filmblogg
• Bästa bokblogg
• Bästa övriga
• Bäst alla kategorier

För att föreslå en blogg kan du lämna en kommentar i deras inlägg om priset eller skicka ett mail till kulturbloggen snabela gmail punkt com. Sista dag för att lämna förslag är 18 oktober. Själv håller jag på att klura för fullt.

Just nu har inte så många förslag på nomineringar kommit in ännu men de som kommit in är extra roliga för mig en som skribent och en som mamma:

Nu saknad bara en nominering för Pricerunners filmblogg ;-)

Sen är förstås kampen stenhård när det väl går till urval och röstning.

Förra årets vinnare presenteras här. Många bra bloggar och många som förtjänar att bli nominerade i år också.

Nu är den igång, Bröderna Bylunds recensionsblogg

Grabbarna ville vara som mamma, skriva om böcker och film så jag satte snabbt upp en Wordpressblogg åt dem på wordpress.com till att börja med. De hotar med att recensera lite av varje inklusive mammas matlagning så jag får väl se upp.

Ni hittar dem på http://brodernabylunds.wordpress.com och idag skrev de sina första recensioner. Inte illa av en kille på snart 7 år och en på lite mer än 8.

De blir nog jätteglada för kommentarer, antingen under inläggen eller under deras egna sidor som sig själva. Herman läste ut en bok till ikväll så han kommer nog med ny recension i morgon sen så har Vincent haft läsdagbok på skolan som han kanske tar med hem för att skriva av lite i bloggen. Har du barn som gillar att läsa eller se på film så håll ett öga på grabbarnas rekommendationer. Min matlagning hoppas jag de håller utanför bloggen :-)


Läs även andra bloggares åsikter om barn, recensioner, böcker, film, barnböcker, barnfilmer, recensionsblogg

Oj!

Blogge Bloggelito is finito. Jag läste hans blogg för att skratta, förfäras, bli irriterad, nicka instämmande eller skaka på huvudet och undra om han hade alla hästar hemma. Blogge kunde konsten att överteoretisera och provocera och det funkade. Debatterna gick höga i hans kommentarsbås. Men nu är det No Blogge Bloggelito no more!

De sista månaderna har jag faktiskt inte läst hans blogg alls, det är lite som han själv skriver, det fann inget nytt, det var samma saker som vevades om och om igen. Så jag förstår att han gör som han gör men det är ändå tråkigt, Blogge var ju en av de första bloggar jag läste. Lite tråkigt att han verkar ha tagit bort allt gammalt innehåll, såndat vi andra kan ha länkat till i våra poster. Men det är ju ett beslut som måste vara hans, jag äger inte hans innehåll.

Deepedition har skrivit om saken han också. Läsvärda ord.

Läs även andra bloggares åsikter om Blogge Bloggelito, finito, bloggar

Hjälp bloggen håller på att bli gammelmedia

Läste idag Kulturbloggens kommentar till Aftonbladets artikel om att Kissie gått om Blondinbella (något som i och för sig ifrågasätts av andra bloggare) om att de inte är bloggar utan är gammelmedia. I want to believe skriver:

Bloggen?
Ja allt som görs i ett bloggverktyg är väl en blogg, förmodar jag.
Men ingen av dessa två bloggare utnyttjar bloggverktyget till fullo. Det de gör kunde de i princip gjort i vilket webbpubliceringsverktyg som helst.
De gör bara vad de så kallade gammelmedierna gjort i urminnes tider: lyfter fram sig själva.
Inte länkar de till andra. Inte är de intresserade av att det finns en bloggosfär utanför dem själva.

Och så började jag fundera på mitt eget bloggande den sista tiden, det har mest varit jag, jag och jag. Av de senaste 32 inläggen (de som låg på min förstasidan när jag skrev detta, innehöll 3 st länkar till andra bloggar, eller egentligen 4 inlägg men det fjärde var till 2 bloggar jag själv skriver i, till egna inlägg).

Jag som brukar vara bra på att ge länkkärlek, det visar bara att jag dels haft lite mindre tid att blogga, läsa bloggar och kommenterat på andra ställen. Jag har kommenterat betydligt mer i andras bloggar istället för att snappa upp ämnet och blogga själv på sista tiden. Dessutom hamnar en hel del av det jag gillar i min GReader share. Jag har varit lite mer aktiv på Twitter och Bloggy där en del långblogginlägg kommenteras och RT:as. Men jag får ta och skärpa mig. Vet ju själv hur glad jag blir när det dyker upp en inlänk i min knuffgadget (och givetvis blir jag glad för upptäckta inlänkar även från de som inte pingar nyligen.se så som Ericas länk nyligen till mitt inlägg om Gud och på tal om tro så läs Mymlans post om bön).

Läs även andra bloggares åsikter om länkkärlek, gammelmedia, bloggar

Facebook är inte för mig

Hört på festen i lördags "Bea är en annan jag är förvånad över att hon inte finns på Facebook". Var tvungen att efter ett tag fråga varför det var så förvånande och fick svaret att jag är ju så exhibitionistisk och finns på så många andra communities mm (de påpekade även att min lista över saker i Googleprofilen är den längsta de sett och då är det underligt att Facebook inte är med där) Varför finns jag inte då på Facebook och delar med mig av bilder mm, håller koll på vad mina vänner gör och så.

Ja varför finns jag inte på Facebook, det finns många anledningar en är att jag har varit fast i forumträsket förut, ägnat på tok för mycket tid till att läsa/skriva/kolla runt. Tror man lätt kan fastna i Facebook. Ett annat är att det blev så sjukt poppis och alla skulle vara där och då blev jag totalt anti, vet inte varför men så funkar jag ibland men mest hänger det ihop med den viktigaste anledningen som är att det finns människor i mitt förflutna som jag tryckt långt bort, de finns inte längre att plocka fram i mitt medvetande. De gjorde mig oerhört illa när jag var yngre. De människorna vill jag inte att de skall ploppa fram igen.

Då säger alla ja men du kan ju välja vilka du vill knyta ihop dig med, och ja det kan man men innan man vet om man skall tacka ja eller nej så sätter processen igång i huvudet och letar fram personen ur minnet. Jag tror säkerligen att jag idag som vuxen och med ett bearbetat bagage skulle kunna hantera det. Inte må allt för illa av att bli påmind. Men varför chansa. De eventuella vinster med Facebook väger inte upp att riskera att riva upp vissa själsliga sår som jag tror läkt igen. Jag har mina närmsta vänner på ICQ/MSN/Jabber om jag behöver prata med dem online. Jag har min blogg där jag skriver av mig och det är rätt skönt att veta att de som faktiskt är mina absolut närmsta vänner inte läser bloggen. Ibland har de läst något inlägg för att någon gemensam bekant har delat ut det i GReader. Vi har med andra ord något att prata om när vi ses :-)

Det går tydligen att välja ännu mer på Facebook att inte bli kontaktad utan bara vara den som söker upp och det skulle väl i och för sig funka. Då skulle jag som någon sa på festen kunna del med mig till bara de jag verkligen vill ha kontakt med. Så vad skulle Facebook tillföra mer än att jag kan se en uppdaterad statusrad och ha lite mer koll på vad mina vänner pysslar med? Om mina närmsta vänner (dvs de som jag träffar rätt ofta) nu hade läst min blogg hade de kunnat svara på frågan om varför jag skall vara vän med dem på Facebook, vad den stora vinsten skulle vara. Får väl fråga dem i RL. Ni andra underbara goa vänner som jag mest har kontakt med online får ju givetvis också svara.

Fick höra av en annan som inte är mig speciellt närstående, ja men du är väl bara så jävla rädd för att ingen vill bli kompis med dig på Facebook och vem vet det kanske är sant. Jag kanske egentligen är livrädd för att utsätta mig för det värsta jag vet, utanförskap. Att stå vid sidan av och veta att alla andra är med i något där jag inte får vara med. Det skulle vara som att flytta tillbaka till skoltiden. Men det är inte det som är anledningen till att jag inte är med. Då skulle jag inte klara av att blogga heller, då skulle jag nog må piss av att ha så få läsare/kommenterare i bloggen och vara bedrövad över att mina absolut närmsta vänner vägrar läsa bloggen.

Så ni som envisas med att försöka bjuda in mig till Facebook (det är förvisso inte så många), jag kommer inte hoppa in där. Det är helt enkelt inte för mig.

Jag missar kanske att återknyta kontakten med några men ärligt talat så finns det faktiskt inte så många att återknyta kontakt med. Det är liksom först nu i mitt liv jag har vänner. Har via LinkedIn knutits ihop med några gamla klasskamrater och så men vad har vi idag gemensamt mer än att vi gick skola ihop egentligen? Jag låter det mesta av mitt gamla liv stanna kvar i det fördolda.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, vägran

Bokkärlek

Mymlan på Bloggvärldsbloggen efterlyste bloggposter om temat böcker i veckans bloggtema.

Böcker är något som ligger mig varmt om hjärtat (och lite här och där i huset) och en gång i tiden närde jag en dröm om att bli bibliotekarie, tänk att få förena bokintresset med behovet av att sortera saker. Men så blev det aldrig, intresset för teknik tog över och det blev datorer och program som blev mitt jobb. Men kärleken till böcker dog inte och jag har inte som så många andra börjat läsa e-böcker, nä böcker skall upplevas i handen, jag skall kunna ta på sidorna, göra mentala markeringar om var något står någonstans, klottra i kanten (kurslitteratur) om jag vill (bara i mina egna böcker förstås) och göra hundöron som gör att det syns att boken har blivit använd, kanske till och med omtyckt (fast de har mer sällan hundöron eftersom jag slukar dem i ett svep). Men trots min användning av hundöron är jag även en notorisk stoppa saker i boken människa, saker som ofta blir liggande kvar efter jag läst boken, kvitton, bussbiljetter, flygbiljetter, kuvert och annat, avrivet toapapper från en restaurang på Cypern finns det också. De stannar kvar som markörer över den tid då jag läste boken. Har den varit med på en strand kan man ge sig fasiken på att det trillar ut sand och har den varit med på en skogspromenad att läsas under fikat kan både barr och löv trilla ut.

Jag är inte direkt försiktig med mina böcker, otaliga har tekoppsringar på omslaget (som på Bergdorfblondiner) eller matspill på sidorna eftersom jag envisas med att läsa när jag äter. Så när jag lånar en bok av någon annan får jag alltid vara extra medveten om att det är lånebok.

Jag läser var jag än kommer åt, får jag 2-3 minuter över kan jag lätt hala fram en bok och snabbt sluka en sida eller två. men jag har även perioder då jag inte läser alls och går omkring grinig innan jag inser att det nog är bokbrist jag lider av. Kan man få läsande på recept tro?

Själva böckerna föredrar jag i pocket, de är lätta att ha med överallt för att de inte väger så mycket och är små. Men ibland kan jag inte hålla mig tills en bok kommer ut i pocket då blir det inbunden och är det extra kris så kan det till och med bli inbunden på engelska för att slippa vänta på översättningen till svenska.

När vi flyttade till huset 2000 drömde vi om att göra om ena rummet i källaren till bibliotek, den drömmen kvarstår och sen 7 år tillbaka står det kartong på kartong med böcker i det rummet. Det är sambons pappas Uppsalaboksamling. Sambon är ursprungligen från Uppsala. Jag har ingen anknytning dit men böckerna har jag tagit till mitt hjärta, de är gamla och vackra. Några är flera hundra år gamla och sköra, jag vågar knappt bläddra i dem men kan inte motstå, särskilt inte den underbara gamla atlasen. Jag är ju kartfetichist :-)

Här uppe har jag en överfull bokhylla, böckerna står i dubbla rader och ligger huller om buller för att rymmas. Men utöver det har jag en hög trave låneböcker på mitt nattduksbord och en hel pappkasse med böcker som skall läsas nedanför sängen. Mina lästa böcker tronar just nu upp sig i en trave bredvid sängen de också eftersom de skall användas i den uppsats om chick lit jag skall skriva. Bokhyllan här uppe ger mig lite ångest, jag vill ju ha en fin välsorterad hylla.

Jag tror min kärlek till böcker kommer just från boksorterande. När jag var liten hade min mormor och morfar ett rum som hade bokhyllor på samtliga väggar, ett bibliotek. De var med i flera bokklubbar och hade en massa intressanta faktaböcker. redan innan jag själv kunde läsa kunde jag gå in dit och dra ut böckerna och bläddra, titta på bilderna. En bok som fascinerade mig lite extra var en smal, tunn, blå bok som handlade om människokroppen, man skalade av en människa och fick veta vad alla delar heter på latin. Både mormor och morfar jobbade inom sjukvården. Sen var det alla kartböcker som kunde fånga en liten Bea i timmar. Morfar hade även en världskarta ovanför skrivbordet, den fläck som inte täcktes av böcker, den kunde vi sitta och prata om länge, peka ut var vi ville åka och vad som fanns att se där. Morfar kunde plocka fram en uppslagsbok och visa mig ex. pyramiderna i Egypten.

När jag inte visste vad jag skulle hitta på där hemma hos mormor och morfar (jag var där rätt ofta som liten) så sorterade jag böckerna. De har haft sina böcker i bokstavsordning på författarens efternamn, bokstavsordning på förlagsnamn, färgordning och storleksordning. Någon gång försökte jag mig på ett klassificeringssystem också. Det var tur att de alltid hade sina olästa böcker på nattygsborden annars hade de nog blivit galna på mig. Men jag visste alltid var en bok fanns oavsett sorteringen. Hade jag ställt en bok på en plats så visste jag var. Så är det lite här hemma också, trots att hyllan ser ut som hej kom och hjälp mig så vet jag var boken jag söker finns.

Och tur är väl det med tanke på att boksamlingen bara växer och växer och våra biblioteksplaner skjuts på framtiden hela tiden. Jag är notorisk bokknarkare, har mycket svårt att låta bli bokerbjudanden som innebär att få köpa pocket (vilket trogna läsare av denna blogg nog sett prov på här, här och här men här lyckades jag avstå). Stora bokrean i februari brukar jag dock mycket sällan hitta något på, stora tunga inbundna böcker med alldeles för stor text är inte min grej.

Det där med text i böcker är ett kapitel för sig, jag har lite lässvårigheter, har svårt att läsa ord för ord, då hoppar bara texten omkring. Jag läser istället i hela block om ett antal rader, liksom fotar av den delen och plockar ut nyckelorden eller hela meningar men inne i skallen istället. Det gör att böcker som är för breda eller som bara använder indrag för stycken är svårlästa. Likaså böcker med för stor text, det blir liksom för lite att ta in i ett block då, för lite kontext. Jag skulle så gärna vilja kunna läsa prosa och poesi, kunna ta in texten, känna den, väga varenda ord på tungan innan nästa betas av men det är svårt för mig är böckerna mest handling även om jag givetvis kan uppfatta om jag tycker om språket eller inte. Ibland tar jag mig tiden och kämpar mig igenom en bok långsamt just för att få uppleva lite mer av en bok men oftast är jag snabbläsare.

Det senaste året upptäckte jag ljudböcker, jag kan ta in en bok medan jag gör annat, klipper gräset, tvättar, går på promenad etc. Jag har märkt att jag gör som när jag läser en bok, då jag hänger upp handlingen på vilken sida den är, jag hänger upp handlingen på vad jag gör, var jag är. Om jag en vecka senare går ex. samma promenad så kan hela scener ur en ljudbok spelas upp i mitt huvud. Känslan som boken gav mig i kroppen, kärlek, ensamhet, rädsla, skratt etc. bubblar upp igen. Lyssnar jag på bok igen på samma plats kan det skrivas över eller så blir det bara en enda gröt i huvudet och jag måste lyssna om på det som är aktuellt.

För mig finns inte fin- eller fullitteratur, jag läser det mesta som tilltalar mig som jag tror kan ge mig glädje för stunden eller något mer men jag kanske inte läser de tunga klassikerna så ofta, mest för att de inte är så lätta att få tag på i pocket ;-). Men min favoritgenre är skräck/spänning/deckare det är det jag har absolut mest av. Men just nu läser jag chick lit, en genre jag normalt aldrig hade rört frivilligt då de böckerna inte direkt tilltalar mig varken med sin handling eller sin framsida (och jo jag skäms lite för jag vill på något sätt inte att folk skall tro att jag är sådan som läser chick lit så lite fullitteratur ändå). Tjejerna i böckerna är nämligen oftast alldeles för "tjejiga" för att jag skall kunna identifiera mig och skratta åt deras drift med sig själva. Men så anmälde jag mig till en kurs i chick lit på Växjö universitet bara för att utmana mig själv lite så hela sommaren läser jag nu dessa böcker. Men jag måste skynda mig lite eftersom traven med deckare snart skall tillbaka till biblioteket när de öppnar igen efter renoveringen.

Det värsta med att låna böcker på biblioteket är att jag sen måste skiljas från dem, minnena stoppas inte in i min egen bokhylla. Jag gjorde ett tappert försök att vara en god bookcrosser och skicka vidare böcker men det har inte gått något bra, jag kan helt enkelt inte skiljas från mina böcker. Men jag är glad att andra kan för då kan jag fynda böcker på Röda Korset, Myrorna mm. eller hitta en frisläppt bok.

Nä nu blev det långt det här så det är väl bäst att runda av och sätta mig till rätta med en bok istället. Just för tillfället är det faktiskt en lad lit som är mitt sällskap eftersom det räknas som underkategori till chick lit.

Några bokrelaterade länkar som har med mig att göra:

• Mina bokrecensioner på pocketblogg.se jag gillar att skriva ner mina tankar om böcker jag läser så att vara en del av pocketbloggkollektivet passar mig rätt bra.
• Min att-läsa-lista som innehåller de böcker jag läst sen den startades och de böcker som ligger här hemma och väntar på att bli lästa. Här finns också länkar till recensionerna, vissa är till denna blogg och andra till pocketblogg.se.
• Beas 19 svar om böcker
• Mina blogginlägg om böcker

Läs även andra bloggares åsikter om veckans bloggtema, böcker, Bloggvärldsbloggen

Förlåt alla underbara bloggare i min bloggrulle

Men min Google Reader var oläst på ett tag, jag blev stressad av siffrorna med antalet olästa så jag rensade bort allt. Lovar att bli en bättre läsare och kommenterare nu. Inte låta det bli liggande så länge att jag sen inte ids ta tag i det.

Galet omständligt att kommentera?

När jag kommenterar i andras blogspotbloggar får jag upp en ruta som är "update extracted parameters" Skitirriterande och frustrerande. Man blir ju jätteosäker, vad är det här, skall jag ändra något, kan jag ändra något och vad händer då? Men den kanske hänger ihop med cocomment kom jag just på för när jag testade i IE så dök den inte upp. Hmm får testa lite till.

Några skrev igår att det är bängligt att kommentera här hos mig, skulle ni kunna genomlida processen en gång till för att tala om vad som blir galet. Verkar vara de med Wordpresslogin som har problem. Tyvärr kan jag ju inte testa själv.

Kommentarstrubbel

Fick just ett mail som sa att det strular om man vill kommentera hos mig. Någon mer med det problemet, maila gärna i så fall. Adress finns i min profil. Tror att personen försökt kommentera som anonym, dvs utan inloggning.

Lite ny layout

Inga stora ändringar, har mest strukturerat upp foten på inläggen samt lagt en färg bakom datumet så man ser lite lättare vilka inlägg som hör till vilken dag. Funderar på att byta header också och kanske lite färger men är ju så van att bloggen ser ut som den gör så det skulle nog kännas konstigt. Har i alla fall gjort en liten liten förändring av headern men det var mest för att jag höll på att bli tokig på en vit pixelrand som dök upp till vänster i Firefox.

Vad tycks?

Läs även andra bloggares åsikter om blogglayout

Testinlägg för att testa sociala bokmärken

Som ni kanske ser har jag lagt till Dela på med en rad sociala nätverk under varje inlägg. Detta inlägget använder jag för att testa så det funkar.

Uppdatering: Verkar funka men har ni problem med någon av dem så säg till, säg även till om det är någon tjänst ni saknar i listan.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala bokmärken

Byter layout, håll tummarna

Jag skall nu byta från den gamla Bloggerlayoten till nya. Det kan gå precis hur som helst så är bloggen helt knas ett tag så vet ni varför.