Min första bloggpost och varför jag fortsatt blogga #009 #blogg100

Via Jocke hittade jag Jennies uppmaning om att berätta om våra första blogginlägg (och Jocke bad oss berätta om ett Knuff-minne men det får jag klura lite på).

Att berätta om sitt första blogginlägg får en att fundera på varför började jag blogga, vad ville jag få ut av det.

Mitt första inlägg skrev jag 2 augusti 2005 med titeln +blogg -katt jag höll i det där med en plusgrej och en minusgrej i flera månader men så kom det en dag då jag inte kunde komma på något och släppte det.  Första blogginlägget handlade just om att jag blivit med blogg och att jag hade avlivat min älskade katt Black Franchezca.

Jag skriver i inlägget:

Ja ha så nu har jag oxå en blogg då. Men vad sjuttsingen skall jag skriva här. Skall jag använda den som dagbok, tips & idéställe. Berätta om sådant som hänt mig eller argumentera kring världshändelser. Ja ja vi får väl se vad det blir av denna plats i cyberrymden. Men kontot skapades främst för att skriva recept på matbloggen Affs matblogg där jag är medlem. Men det blir säkert lite pärlande, viktminskning, fotografering, träning och annat som intresserar mig. Så vad vill ni att jag skall skriva om här då?

Och så här över 7 år senare är väl det ungefär det jag använt bloggen till. Förr skrev jag av mig mycket mer om hur jag kände och mådde, om personer i min närhet och om jobbet. Men idag är det mycket mindre sådant, inte för att jag inte har ups- and downs och inte för att det inte händer saker på jobbet som jag vill ventilera utan mer för att folk jag känner numer läser (fast många många gör det inte) och även om jag skriver helt avpersonifierat kan de känna igen sig (även om inte någon annan vet att det är just de) och så får jag klagomål över mina texter. Jag tappade blogglusten ett bra tag när jag skrev och skrev men aldrig publicerade för att jag var så rädd för att få skit för det jag skrivit. Hatar när jag låter andra begränsa mig.

För bloggen var under flera år mitt andningshål, platsen där jag kunde ventilera saker, få input från andra som kunde ge råd, tröst eller komma med motargument. Det har funnits några riktigt bra diskussioner som fått mig att tänka om ibland. Utan bloggen hade nog en period i livet varit nästan outhärdlig. Hela huvudet bara tumlade runt av tankar och jag behövde få ut dem. Och arbetslöshetstiden kändes mycket bättre när jag valde att blogga om det, gav mig dessutom tidningsintervju som i sin tur gav mig jobberbjudande. Har även blivit intervjuad om bloggandet en gång, undra vad jag sa där.

Idag känns bloggen mer utslätad, känns som jag mest dumpa foton hit, jag saknar att få bolla tankar med er där ute. Och skriver jag något så jag klurar på som nu senast om det här med kläder när man är lite bystig så kan man ge sig fan på att någon tycker att man skall ta det med individerna i fråga istället för att skriva i bloggen. Men jag brukar faktiskt ta det med folk också, ibland före ibland efter. Skriver jag först är det ju för att jag vill veta hur tänker andra, är det exempelvis jag som överreagerar, misstolkar osv? Om jag skriver efter är det oftast ifall det inte skett någon förändring och jag kan känna att jag behöver lite stöd, eller helt enkelt bara få skriva av mig lite frustration.

Jag har nog en rätt tråkig blogg, skriver mest för min egen skull helt klart men en del inlägg är av sådan karaktär att om någon googlar så kan de hamna hos mig och känna "nä det är inte bara jag, det händer andra också". Men mina vandringsberättelser brukar vara populära och jag ser att andra länkar till dem.

Under det senaste året skrev jag nog fler blogginlägg som fortfarande ligger i draft än som faktiskt publicerades.

Varför hoppade jag på #blogg100 då? Jo det var för att försöka komma igång igen, att våga skriva om det jag tänker på, det som berör mig men jag måste hitta en form för det igen som funkar. Ibland finns tankarna där på en helt anonym blogg, men som bloggosfären ser ut idag så skulle ju ingen hitta till den, ingen läsa och ingen komma med de där uppmuntrande orden, glada tillropen och stödet som behövs ibland. Men de bitarna har ju nästan försvunnit ut bloggosfären redan, något bland annat Jocke uppmärksammar i en av sina bloggposter och ber oss bli bättre.

Själv försöker jag kommentera lite här och var och framför allt svara på kommentarer jag får. Tycker det är lite tråkigt när man väljer att kommentera hos någon med tips, idéer, lösningar mm mm och inte får en enda respons tillbaka. Sen blir ju kommenterandet lite spretigare idag, man trycker ut sitt blogginlägg i flera kanaler och en del svarar på Twitter, andra på G+ och vips har man ingen samlad diskussion längre. Det saknar jag. Ex G+ borde kunna lägga kommentarerna på blogginlägget precis som de gör om man kommenterar en bild, då hamnar det i Picasa oxå. Tänk så smutt det hade varit.

Och ja jag saknar katten fortfarande 7 år senare, min lilla gumma.