29 februari 2016

Dag 60 - Reflektion

Idag fick jag tag på vårdcentralen, gick inte att få tag på läkaren idag och inga noteringar om att de skulle ge mig min medicin heller. Blev ombedd att komma in på torsdag under öppen mottagning. Det betyder att jag måste vara där före 07:30 och sen tar läkarna emot från kl 08:00. Har jag tur är jag först där men man kan ge sig fasiken på att någon pensionär har parkerat sig utanför dörren kl 06 och givetvis har samma läkare. Nå ja de skulle i alla fall se till att beställa hem medicinen så att jag efter samtal med läkaren kan få den. Men det kräver att det finns en distriktssköterska ledig minst 30 minuter efter det att jag har träffat läkaren och det har då aldrig hänt tidigare. Så med lite tur kan jag kanske få min medicin på fredag. Håll tummarna.

(Detta nedan fick jag fundera både en och två gånger om jag skulle skriva om, vi har pratat personligt varumärke och vad man skall visa upp för omgivningen. Inte vara för öppen. Men om jag jobbar på något och har ett allt för litet nätverk IRL så behöver jag ibland reflektera i denna form för återkoppling).

Idag hade jag min sista (eller näst sista, har begärt att få en till om en månad) session med coachen, 3,5 veckor, 3 träffar har gått fort men jag känner att de givit en hel del faktiskt. Kanske mest i att jag reflekterar, funderar mer på hur jag framstår/tolkas av andra. Men att genomgå en förändring själv tar givetvis tid, allt fixar sig inte bara för att jag träffat coachen. Det är nu jobbet börjar på riktigt, när jag inte har mina och hennes träffar att hänga upp det på, när allt skall bli vardag. När mailen skall skrivas, när möten skall klaras av och framför allt de gånger då saker inte går min väg, någon inte levererar som lovat, när jag inte förstår hur någon tänkt eller inte förklarar ett beslut bra nog så att det blir logisk och tydligt för mig. Jag är en strukturmänniska, jag vill förstå och jag vill framför allt att saker skall bli bättre, att vi lär av historien och tidigare misstag och det skall gå hyfsat snabbt. Jag skall hitta sätt att kommunicera utan att jag framstår som besserwissser eller ifrågasättande för oftast är jag bara engagerad och nyfiken men med helt fel tonfall. Tolkningsföreträdet ligger hos mottagaren och den kan jag inte ändra på, kanske upplysa om hur det är/uppfattas av mig själv men aldrig ändra på (när de lärt känna mig kan de dock lära sig att fösrtå). Glättig ton och leenden kommer liksom inte altid supernaturligt i situationer med människor jag känner, då är jag mer åt det effektiva och raka hållet. Jag tror inte kunder uppfattar mig så dock, så skulle de inte skicka med små hyllningar av mina prestationer via våra säljare :-)

Det finns små enkla saker som exempelvis om jag granskar en text och upptäcker att skribenten missat att få med några saker, så skall jag undvika att skriva "här saknas...." utan istället skriva "detta kan kompletteras med... för att ännu bättre...". Det första upplevs som att jag bara pekar ut bristen medan det andra är mer förlåtande, jag talar om att det som står här är bra men att det skulle kunna bli ännu bättre om... men samtidigt öppnar jag ju upp för att man väljer att strunta i det för det kan ju bara kompletteras, det måste inte, bör inte, skall inte... Ett exempel kan vara regelverk i ett testfall. Testfallet blir inte komplett om inte alla regler finns med. Då gäller det att hitta en skrivning i en vänlig ton som upplyser om att viktig information saknas i texten. Personligen hade jag föredragit om en granskare skrivit "Här saknas..." och eventuellt en förklaring till varför/referens till krav om jag inte anses förstå det själv utifrån den kunskap jag har i ämnet då behöver jag inte heller gissa om jag behöver komplettera eller om det bara är ett önskemål i mån av tid/lust/ork osv..

Hur gör ni?

Det jag däremot vet att även kunder tycker är jobbigt är att jag pratar så jäkla fort. Så det måste jag också arbeta med mer. När jag drar ner på tempot för mycket blir det masskrock i skallen, tankarna hinner fara i 180 medan jag bara pratar i 50. Oj vad jag då plötsligt kommer på mig själv att veta att jag tänkt något men att det liksom hunnit fara förbi. Det blir en utmaning att sakta ner tankarna så att de bara är ett litet steg före pratet.

Sen så får jag lära mig att inte avbryta människor som talar långsamt, inte fylla i slutet på deras meningar. Det är fruktansvärt ohyfsat av mig. Jag gör det ju inte för att vara elak, dels är det en bekräftelse av att jag är med, förstår vad de pratar om men också för att spara lite tid, det jag redan vet kan vi hoppa över, kom till saken där vi kan diskutera, problematisera eller skratta åt något... Detta är ju givetvis inte några medvetna tankar där och då. Men när jag nu börjat reflektera över en del beteenden så ser jag mönster. Så nu övar och övar jag på att vara en bättre lyssnare och hålla den egna munnen stängd. Silvertejp hade varit bra ibland :-)  Ibland får jag ta till att anteckna det som far genom min skalle.

En del av insikten kring detta kom efter att helt enkelt ha frågat en bekant som talar näst intill olidligt långsamt. Han ogillar starkt när man fyller i meningarna, inte för att man kanske har fel, för han vet att han ofta är tydlig och man vet var han skall men när man gör det tappar han sin tråd, hans tanke blir avbruten och då kommer han av sig. Man hjälper inte till ett dugg för att komma till det "gôttiga" man väntat på snabbare. Jag är tacksam för hans ärlighet att berätta det. Jag kan tvinga mig själv till att vara tyst, han kan inte tvinga sig till att varken prata eller tänka snabbare/på annat sätt. Vi funkar helt enkelt olika, hans långsamhet har inget med tröghet att göra, bara ett helt annat sätt att processa information, fundera innan han talar osv... Han blir dessutom väldigt stressad av mitt snabba tal, jag hinner få ur mig en massa fakta och byta spår medan han processar och sorterar in och funderar och medan han grubblar står jag där och väntar på en snabb respons. När han väl säger något är det oftast väldigt genomtänkt och klokt, värt att "vänta på". Men visst funderar jag ibland på varför "bara jag" skall anpassa mig och varför man anser att det skall var så lätt för mig.

Tanke och promenerande är lite lika ibland på det sättet. Jag som går snabbt förväntas sakta ner och gå i de långsammas fart, oftast så långsamt så att jag nästan faller omkull, jag måste ha styrfart för att inte vingla medan de långsamma extremt sällan snabbar på benen och går i min fart för det är för svårt. Samma sak är det med tankar och tal, det låter så lätt att man skall sakta ner men även tanken behöver ibland styrfart eller i värsta fall stödhjul. Stödhjulen i mitt fall får då bli att snabbt krafsa ner de tankar som liksom ligger på tur medan munnen talar lugnt. Det är en konst att lära sig behärska det, delvis lärde man sig det på universitetet, handen kunde inte skriva lika snabbt som den som föreläste gjorde och då behövde huvudet buffra upp och skriva medan man samtidigt lyssnade på det nya. För jag ogillar skarp när den där känslan av "det här har jag hunnit tänka ut redan men vad sjutton var det jag tänkte" kommer likväl som när man på föreläsningen får känslan av "shit här sa hon 4 saker men jag kommer bara ihåg tre av dem, oh shit vad sa hon nu..." samma sak men det händer i mitt huvud istället.

Jag tänker ofta högt, det är som om jag behöver audioåterkopplingen på mina egna tankar ibland. När jag skriver denna text pratar jag också högt för mig själv. Fingrarna hinner inte alls med i samma takt och jag måste stanna upp emellanåt för att hinna skriva klar. Ibland blir det väldigt konstiga meningar eftersom jag hunnit före i skallen och helt enkelt hoppar över en del.

Hade tänkt fota på vägen hem från jobbet idag, helt galet vackra moln idag men hittade ingenstans att stanna eller få något vettigt i förgrunden. Gav upp. Väl hemma fick jag hitta på något istället. Blev att låna Hermans målarbok Havens Hemligheter av Johanna Basford samt hans Stabilo Point 88-pennor och använda den enda sida han hittills har börjat färglägga som mitt motiv idag. Så här blev dagens bild.
Jag tittade runt lite på Johanna Basfords webb och Instagram. Hon visar väldigt ofta upp vad hennes kunder gör med motiven. Och jösses vad kreativa vissa är. Det jag gillar är när folk använder allt det vita runtom motivet till eget, inte låter de svarta strecken begränsa dem. Där är det helt klart bättre att använda vanliga färgade pennor än tuschpennor. Jag hoppas att Herman tar tag i sitt ritande och utnyttjar att han är grymt kreativ. Han skulle behöva den lilla pausen i stillhet ibland. Ett exempel på kreativitet och skicklighet samt förmåga att dela med sig kan man se i den här videon (del 1 av 4) från Alexandre Bavaresco och Rosana Penze som visar hur de tillsammans färglägger en av sidorna i boken. Jag blir ju lite sugen själv. Men jag håller nog min kreativitet till fotograferandet. Det är det jag älskar och börjar känna att jag delvis behärskar.




28 februari 2016

Dag 59 - 17 mil i bilen ut på landet

Idag har jag ägnat mig åt att utforska byarna runt omkring Boden. Det började med att jag inte kunde stanna och fota igår när Vincent skulle till Kalix så jag tog helt enkelt och körde den vägen idag. Klockan han dock bli lite för mycket så solen stod högt på himlen och gav ett skarpt ljus och var obarmhärtigt stark om jag ville fota åt det håll den befann sig. Men jag kämpade på. Ute varierade temperaturen mellan -16 och -21. Solen värme och det var helt vindstilla så jag led inte det minsta när jag stannat bilen vid en vägkant och skuttat ut i snö upp till låren på något fält för att fota hölador/redskapsbodar. Det fick bli temat idag.

Första stoppet blev i Syden.
Dagens bild på höbalar och strömstolpar tog jag i närheten av Smedsbyn. På sträckan mellan Vibbyn och Smedsbyn blev det en hel del bilder.


Körde sedan via Ängesbyn tillbaka till Vibbyn och stannade vid fågeltornet, gick ut på isen och bara njöt av det fantastiska vädret och tog några bilder.
Sen åkte jag vidare mot Skogså och därifrån mot Sörbyn men först ett stopp till i Vibbyn för ytterligare en lada.
Hamnade även i Lassbyn vid Lassbyforsen i Råneälv och tog några bilder där innan jag började ta mig tillbaka till Boden via Prästholm.
Hemvägen gick tillbaka över Smedsbyn där jag stannade och fotade en traktor jag tittade på i morse och sen ett stopp strax innan Flarken för att fota solen i skogen..


När jag kom hem tankade jag över bilderna och tog mig några knäckemackor. Blev plötsligt jättetrött och hängig. Insåg att jag snart skulle vara i Luleå på möte med Missing People så jag gjorde mig i ordning. Kollade på klockan och insåg att jag skulle hinna upp på Åbergsfortet för att ta en bild på solnedgången om jag skyndande mig innan jag brummade mot Luleå. När jag kom upp så fanns det ingenstans att vända bilen. Panik, jag som hatar att backa nedför. Nå ja jag tog min bild, med darr i benen och med hjärtat i halsgropen tog jag mig ner och fortsatte färden.

Då pang bom kom migränen. Synfältet smalnade av snabbare än vanligt. Bara att glömma att köra till Luleå och istället ta sig hem så fort som möjligt. De ringde från Missing People och undrade var jag var, hade slut på ström i jobbmobilen där jag har numrena till dem. Fick berätta att jag fått förhinder, jäkligt synd. Tablett och vila och sen kunde jag i alla fall laga middag samt sitta vid datorn en liten stund. Kommer somna före 23 idag, helt utmattad.

27 februari 2016

Dag 58 - Kalixbesök

Somnade senare än vad jag tänkt mig igår men vaknade konstigt nog över en timme före väckarklockan skulle ha ringt. Lyckades inte somna om så jag gick ut och stoppade i motorvärmarkabeln innan jag kröp ner igen, kall som en isbit. Sen låg jag och surfade på mobilen en timme. Kollade eventuella kommentarer på gårdagens bilduppladdningar på Instagram. Jag får inte många kommentarer men många likes. Kommentarer är så mycket roligare att få, extra mycket om de ger någon form av återkoppling på själva bilden. Jag vill ju utvecklas, vill ju bli bättre.

Idag sken solen från en klarblå himmel och det var -22 grader på morgonen. Men när vi åkte mot Kalix hade det blivit lite varmare -19 och temperaturen steg lite mer på vägen mot Kalix. Ute var det bedövande vackert. Ville bara stanna och fotografera men det gick ju inte när Vincent skulle spela match. Vi kom till Kalix lite mer en timme innan matchen så jag släppte av Vincent och sen tog jag bilen "ut på landet". Hade sett en bit öppen vatten från E4:an och så åkte jag på andra sidan älven då jag hade sett en bro i närheten. Hamnade i en by som heter Rian. Fotade från bron men kände inte att det blir någon bra bild, händer inget i den, mest platt. Blev galet kall om ena handen när jag fotade och om fötterna.
 Hade sett några lador på vägen hit så jag stannade till vid dem. Först denna med ett fantastiskt gammalt trä och en nästan likadan i bakgrunden.
Men det är denna som får vara dagens bild för att jag gillade färgen på den och hur den stod på en liten kulle. Men bilden ovanför är nog bättre.
Jag var ute nästan hela timmen så jag kom tillbaka precis när matchen mot Kiruna började. Våra ungar började lite skakigt, inte riktigt vakna men andra halvlek blåste de på och spelade mycket bättre. Det är så kul att se hur Vincent utvecklats som spelare, dels är han lagkapten just nu och han tar verkligen för sig på plan, förr passade han oftast vidare även om han hade skottläge men nu brakar han rakt igenom försvaret och gör ofta mål. I andra matchen mot Kiruna satte han 8 mål. Som mittnia är han spelfördelare och förväntas leda laget i både försvar och anfall. Nu kan jag inte så mycket om handboll men jag tycker mig se att han är hyfsat bra på att ta instruktioner och lyssna på tränaren och delegera på plan, konfirmera att de andra hört och förstått instruktionerna. Andra matchen som var mot Kalix började också svagt men i andra halvlek visade de prov på riktigt bra spel och fick chansen att öva på olika manövrar istället för att kämpa för varenda poäng. Många av grabbarna fick precisa instruktioner på vad de skulle öva mer på.
Mellan första och andra matchen tog jag mig en promenad på 5,29 km i Kalix och fotade lite. Det var skönt att röra på mig men samtidigt jobbigt. Kroppen svarar verkligen inte alls.
Hittade väl inget direkt att fotografera men fastnade för dessa två sparkar och ett övergivet hus, ser ut att ha varit en kyrka men kan ju ha varit vad som helst. Valde en ganska hård redigering av sparkarna, såg det framför mig redan när jag tog bilden. Ville ha lite industrikänsla på stolpen och mycket kontrast. Kanske skulle dragit ner den blå kanalen lite för att minska det blå i skuggan? 
Efter Kalix åkte vi till Storheden. Det var fin väder tills vi kom till Persön ungefär då doldes solen plötsligt av moln och det började snöa lätt. Inget mer fotade för mig idag med andra ord. Får göra planer för morgondagen istället.

Vi hittade inte det vi letade efter på Storheden. Vi stannade på Sibylla och köpte burgare som ingen av oss orkade att äta upp. Jag mådde illa av all majonäsdressing på min burgare. Vi for på matvarubutiken innan vi åkte hem. Jag redigerade bilderna och när klockan var 18 lade jag mig på sängen med världens huvudvärk och trötthet. Men ville inte somna för då skulle jag nog sova till i morgon bitti, och vakna typ kl 4 eller så. Så vid 20-tiden klev jag upp med lite mindre skallebank och tog mig några mackor och lite chips kl 21.

På tal om feedback så fick min Instagrambild på björkarna igår väldigt många likes. 
På instagram hade jag dragit upp kontrasterna till helt svartvitt. Nu har jag gjort en stor version av den. Skall lägga till den i kandidatalbumet men tror jag skall dra upp svärtan lite till innan jag gör det, eller så ser den bara blek ut här liten.
Nu efter 2 timmar framför TV:n är det dags att sova. Först skall jag bara försöka lista ut varför bloggen vägrar visa några bilder och varför en av bilderna blivit överskriven fast de har olika filnamn (ville behålla den gamla redigeringen av björkarna också men just nu har bilden i gårdagens inlägg också tvingats ändras). Får inte till det nu, ger upp, går och lägger mig.

26 februari 2016

Dag 57 - 2 timmar av passion

Åkte aldrig till hälsocentralen idag eftersom jag hade ett möte kl 10 idag och det gick inte att missa. Men på måndag måste jag åka alternativt boka en tid till på onsdag. Måste ju få ordning på mina blodvärden för detta är ju helt galet vad trött jag är nu.

På vägen till jobbet såg jag solen gå upp. Hade lagt min kamera med timelapseappen igång på instrumentpanelen och lät den ta några bilder medan jag körde. Lät fokuset vara på mina vindrutetorkare så inte bilarna jag mötte kunde identifieras. Hade hoppats på någon spännande bild men experimentet föll inte så väl ut. Detta var väl den minst tråkiga bilden. Den ljusa himlen gjorde att det blev lite för lång exponeringstid. Hade nog behövt filter.
Hade en jobbig dag på jobbet idag, kände mig helt korkad. Håller på att sätta mig in i en ny grej och det går mycket långsammare än vad jag önskar. Det är intressant men svårt. Känner också av de dåliga värdena vilket gör det svårt  för mig att koncentrera mig.

Idag hade jag gjort mina 40 timmar kl 15:30 och för en gångs skull gjorde jag något jag aldrig gör annars, jag lämnade jobbet då. Solen skulle gå ner om ca 1 timme så jag satsade på att ta en omväg hem.
Första stoppet blev i Södra Sunderbyn där jag svängde in för att ta en liten omväg till Avanisvägen. Ville fånga den fantastiska solnedgången innan det var för sent. Men något fattades i bilden.
Jag passade även på att fotografera en annan lada som jag åker förbi varje dag på 97:an men denna gång var jag på andra sidan viltstängslet. Den ligger snett mitt emot där jag tog solnedgångsbilden ovan. Nästa gång skall jag pulsa ut och ta bilden från stängslet, den by jag ser varje dag. Blev en liten kul detalj med bilen som susade förbi.
Andra stoppet blev bara en liten bit bort där jag tog dagens bild. Blev väldigt nöjd med den. Hade jag kunnat ändra något så hade det kanske varit en lite annan bländare för att få lite mer skärpa i skogen bakom.
Sen blev det ett stopp vid isvägen på norra sidan innan jag stannade ute på isen för en bild till.
Den blev dock på bergen borta i dimman.
När jag ändå stod still på isvägen så knäppte jag en bild på Teresia, färjan som ligger och väntar på islossningen.
När jag hade kört av i Avan och kört mot Selet fick jag syn på några lador på ett fält med solnedgången bakom, nu var solen snart helt nere. Här borde jag nog slängt på filter för att få ner ljussyrkan i solen. Sen är inte helt vit men ser ser ut att vara det.
Jag han inte åka långt innan jag svängde in till vägkanten i Avan igen och fotade två lador. Den första bilden blev lite trång i vänsterkanten. Tog en bild till med mer men då blev det för mycket. Denna tappade lite när jag rätade upp den. Måste bli bättre på raka bilder så jag slipper att upprätandet äter upp mina marginaler kring objekt.
 Älskade färgen på den här som stod precis vid vägkanten. Kanske borde ha tagit mitt 12 mm istället för 18 mm som användes här.
 Sen var det lite ont om objekt men så stötte jag på en björkplantering som jag inte kunde låta bli att fota. Skuttade ut i djupsnön för att ta bilden.
 Fick syn på en liten bäck som rann ut i Åtemjaure så där stannade jag till innan jag var framme i Selet och kunde stanna vid bron över Aleån och ta en bild.
 Sen när jag var nästan framme i Mockträsk fick jag syn på denna vackra lada och då kunde jag ju inte bara fara förbi. Solen sista orange ljus gav träet en fantastisk färg.
 Framme i Mockträsk stannade jag vid bron över vattendraget där (vet inte vad det heter) och knäppte en bild åt varje håll.
 Stannade till mitt på vägen innan Aldersjön och satte upp kameran mitt i vägen och tog denna bild.
Väl framme i Boden stannade jag till vid Bodån vid bron på Sveavägen. Knäppte en bild åt vardera håll innan jag tog mig hemåt. Kände mig så sjukt nöjd med min lilla omväg hem från jobbet.
2 timmar hade resan hem tagit mot de vanliga 28 minuterna men jag hade 2 timmar av ren lycka. Fick syssla med min passion, fotografering. Gillar den här tiden på året när det finns ljus och idag smet jag som sagt från jobbet för att kunna utöva min passion i dagsljus.

Sen blev det timmar framför skärmen för att välja ut och fixa till bland nästan 300 tagna bilder.