Dag 191 - Inget mer jobbande på flera veckor - SEMESTER!

Idag var sista dagen innan semestern! Vaknade till hyfsat väder och det blev bara bättre under dagen vilket gjorde att promenaden till lunchen blev behaglig och på eftermiddagsfikat satt vi ute och njöt. På förmiddagen var en kollega förbi med glass, vi firade att hans bebis hade kommit. Han kommer vara en fantastisk far tror jag. Stolt som en tupp var han och visade bild på lillskrutten utan namn.

Jobbdagen gick segt som attan men jag stökade undan det sista och gjorde i ordning för semester. Fick några mindre utbrott på grejer men valde att bara ignorera, det får någon annan ta hand om under eller efter sommaren. Orkar inte ta på mig ansvar ingen bett mig ta men mår riktigt kasst när jag ser saker som kan gå åt skogen. Men men inte mitt bekymmer när andra planerat dåligt. Får bara hålla tummarna att det går bra och bestämma mig för att släppa det så nu  har mitt jobbnummer semesterhänvisning och min mailpush är avstängd :-) 5 eventuellt 6 veckor kommer den förhoppningsvis vara tyst.

Sista timmen på jobbet satt jag på verandan och tidrapporterade samt konfigurerade autosvar på mailen. Passade även på att bara njuta av att sommaren gjorde ett av sina gästspel en stund. Bekymmersrynkan är nog pga ovanstående men nu skall den bort bort...

Gick från jobbet in på stan, fick ta av mig koftan och bara njöt av att det äntligen var lite sol. Var och kikade på sandaler och köpte mig lite nya nagellack på rean. Har nog blivit knäpp. Kommer väl bara därför slita av varenda nagel eller bita på dem i sömnen eller nåt.

Hur sjutton hände det här?

Gick en sväng till genom stan och tivolit på festivalen. Knäppte några bilder.
Att jobba i ett stånd på festivalen verkar inte det mest upplyftande i denna killes liv.

Skulle ta ett kort på en överlycklig flicka med en gigantisk ballong, ballongen flög i flickans ansikte precis, pappan med kamera runt halsen tittade upp och såg att jag fotade dem och blinkade åt mig. Kul. Synd bara att fokuset låg nere på flickans ansikte.

Här var jag också lite för långsam, precis när jag tryckte ner han kille vrida bort ansiktet lite, annars hade ni fått se hans längtande blick efter det spunna sockret. Men jag övar mig i att fota människor utan att fråga och då blir jag lite feg ibland, tvekar för länge.

Dagens bild får dock bli på Luleås senaste skulptur i Kulturenshusrondellen. En fågelskrämma i rostig plåt. Hen är fulsnygg tycker jag. Gillar ju rost och så är hen färgglad. Moroten är en rolig detalj, kontrast till de moderna byggnaderna runt om.

När jag kom hem fick jag först måla om en nagel vars färg jag på något sätt lyckades skava av helt. Det står på Isadoras Gel Laquer att de skall vara blänkande i 7 dagar och så må vara men det verkar inte riktigt vilja sitta på på hela nageln så länge. men det som sitter kvar blänker. 

Hade fått ett vykort från Vincent. Han jävlas med mig och hade bara skrivit Hej mamma, vi spelar fotboll. SMS-chattade lite med honom senare och då berättade han att han skrivit mer på pappas kort, men det hade inte kommit fram samtidigt som mitt. Kommer väl på måndag när ungen också är hemma. Hur kan 2 kort som skickas från samma ställe till samma adress inte komma fram samtidigt?

Sen åkte jag och familjen på The Bull och käkade oss proppmätta. Fick ta ett kort på min gubbe i kvällssolen. när han lyssnar på Herman.

Vi var hemma strax efter 21:30. Lite väl sent för en promenad. Sparar nacken till i morgon.

Är med i en fotoutmaning på G+ som handlar om naturfoto så jag fick ta min kamera och studsa ut och ta något. Trodde ju utmaningen skulle bli plättlätt eftersom jag fotar ute varje dag men idag blev det ju i stadsmiljö. Men jag gjorde det enkelt för mig, en av mina lupiner står i full blom så jag valde den största blomman. Fotade med blixt så att bakgrunden blev svart.

Köpte mig en ny sidensjal idag också. Hittade en på Tradera. Lite väl dyr men jag älskar att ha stora sidensjalar och när mig förra trasades sönder på camino 2013 så köpte jag en ny på ebay men den var lite liten. Så denna blir perfekt.

Att våga ta porträtt både nära och långt ifrån

Tack Kristina Alexanderson för att du fick mig att våga. Ditt och Therese Tjernströms projekt med porträtt på måndagar har jag följt sen det startade och du sa åt mig att våga när jag kände mig tveksam. ahr varit extremt feg här hemma i Sverige men när jag var i Dan Francisco i april så vågade jag. Dels fota bekanta men även obekanta, både sådana jag pratade med och sådana jag fotade lite mer i smyg. Är fortfarande inte helt bekväm med att fota andar människor oavsett om det är utan att fråga eller fråga men när ja väl gjort det brukar jag gilla bilderna. Skall öva lite mer på gatufotografering tror jag.

Här är några av bilderna.

Den här mannen stod vid vändplattan för cable car varje dag. Han sa inget, hans skylt, mössa och jacka hade samma budskap. Jag funderade mycket på vad som drev honom att bara stå där. Hade velat ha hans ansikte lite mer i solljuset. Ett ansikte som visade att den här mannen varit med om en del i sitt liv. Stör mig på den kapade skon. Nu när jag publicerar bilden ser jag att jag borde kanske ha rätat upp bilden lite också. Nu är en oredigerad. Kanske provar jag att lätta upp skuggorna också om jag redigerar bilden.

Simon min kollega och jag åker cable car och jag hojtade på honom och knäppte en bild. Gillar att vi har ögonkontakt och att det syns var vi är. Inte helt lätt att fota ombord på en skakig vagn.

Niklas är också en kollega, han vet om att jag fotograferar honom och han fick därmed sitta rätt stilla i det dåliga ljuset på restaurangen medan jag fotade med lite längre slutartid. Ett porträtt jag gillar. Han ser lite drömsk ut. Fotade i svartvitt för att Niklas hade bränt sig i solen denna dag, han var röd då blev svartvitt bättre. Har lättat upp skuggorna i bilden.

Den här mannen satt i rullstol. Han hade svårt att komma över en hög trottoarkant så jag hjälpte honom. Vi började prata och han berättade om sitt liv på gatan. För några år sedan hade han tvättat fönstren på sitt hus, fallit av stagen, brutit båda benen illa. Utan försäkring kunde han inte få benen fixade. Nu satt han i rullstol och tiggde på gatorna. Ändå var han en stolt man, stolt över sitt indianska ursprung. Jag frågade om jag fick ta en bild på honom, han rullade fram till en svart vägg och tittade mig i ögonen. Jag gillar bilden, svårmodet men ändå glimten i ögat, och det gjorde han också, men han kommenterade att han nog måste ta och klippa sig. Ett fint möte.

Önskar jag vågat gå lite närmre, satt i en trappa någon meter bort. Hade velat ha med hans ansikte tydligare. Mannen, en uteliggare, sov så fridfullt på en hög med sina saker. Han störde ingen men ändå tyckte väl polisen inte att det var helt optimalt att han låg där, En polisman väckte honom, han blev lite förvirrad. Polsien behandlade honom med sådan stor respekt, talade lugnt och framför allt vänligt till honom. Om jag förstod konversationen rätt så hjälpte de honom till ett härbärge.  Har lättat upp skuggorna i bilden.

Smygfoto ombord på BART till flygplatsen. Det var något med mannen, hur han hade klätt upp sig. Han stod ut mot resten av resenärerna i vagnen. Även här skakig miljö och dålig belysning. Utmaning. Minskade bruset i bilden lite.