Jag lyssnade på boken
Igelkottens elegans av Muriel Barbery under
min vandring mellan Ammarnäs och Hemavan och blev förälskad. Vilken tur för det här var en bok som jag var lite smygförälskad i redan innan jag satt tänderna i den.
Sekwa förlag väckte verkligen min nyfikenhet för boken med sitt prat om den innan den kom ut. Den korta presentationen på
bokens blogg och de vykort med citat som Sekwa fick hjälp av läsarna att välja gjorde att det kändes som en bok för mig. Bara en sådan sak att Renée älskar katter :-)
Eftersom den utkom i år så hade jag satt mig själv i vänteläge, jag är ju en pocketmänniska men så skummande jag igenom Bokus urval av ljudböcker inför min fjällvandring och plötsligt hade de Igelkottens elegans som ljudbok. Jag skyndade mig att köpa, ungefär som om jag trodde att den skulle försvinna igen.
I boken får vi växelvis följa Renée och Paloma och hur de till en början lever separata parallella liv i ett fashionabelt hus på 7 Rue de Grenelle i Paris. Renée som portvakt och Paloma som dotter i en rik familj. De har mer gemensamt än vad det yttre säger och sakta vävs deras liv ihop och de möts när de får en gemensam vän, den nyinflyttade Kakuro Ozu.
Renée Michel är en autodidakt som ägnar sitt hemliga liv till att fördjupa sig i musik, konst, filosofi, litteratur och det franska språket. Jag skriver
hemliga liv för hennes passion för det sköna i livet visar hon inte utåt, istället anlägger hon en schablonbild av en vresig, portvakterska som bara bryr sig om sina feta katt, Leo (efter Tolstoj, men det vet ingen) och skräniga TV-program och går med släpiga steg i fula tofflor. Renée bär på en svår sorg som gör att hon inte lever ett eget liv utan låser in sig i sin grotta med böckerna och filmerna. Endast besöken från den enda väninnan, städerskan Manuela, livar upp hennes dagar.
Paloma Josse är 12 år men hennes intellekt är långt mer moget än så. Hon kämpar varje dag för att vara som sina jämnåriga, inte visa sin överlägsna intelligens. Tänk att det skall vara så kämpigt att göra sig dummare än vad man är. Paloma anser att hon knäckt livets gåta, det finns ingen mening, hon känner sig inte älskad och därför anser hon att livet inte är värt att leva. Särskilt inte i den oerhört korkade familj hon tvingas ha. Hon skall ta livet av sig på sin trettonårsdag och tända eld på lägenheten. Men först skall hon läsa sin favoritmanga på originalspråk. Liksom Renée är Paloma insatt i filosofi, litteratur och vurmar för det franska språket, hon har även en passion för det japanska något som också Renée visar sig ha. Det blir även en japan som slutligen sammanför de två.
Men vägen fram till sammanförandet är lång, kanske inte i tid och rum utan i vad vi får veta om personerna längst vägen. Vi följer Renée och Paloma via deras dagböcker och jag är så imponerad av översättarna (de är två, en för Renée och en för Paloma). Trots att mångt och mycket handlar om det franska språket så känns det helt naturligt att läsa det på svenska.
Renée och Palomas dagböcker beskriver deras inre tankar som oftast handlar om hur världen ter sig idag och hur människorna runt omkring dem beter sig. Båda anser sig stå högt över alla andra som inte verkar ha fattat något. Man ser tidigt hur lika de är själsligen och hoppas på att de så småningom skall mötas för djupa samtal i den riktiga världen. De skulle berika varandras liv. Det är en rätt så mörk historia men jag blir alldeles varm av att lyssna, jag skrattar högt flera gånger där jag går på fjället. Som när Renée smugglar hem "svåra" böcker från biblioteket och förbannar sig själv när hon av misstag kläcker ur sig något smart inför hyresgästerna, livrädd att avslöjas som intelligent. Som när hon råkar säga:
För att förstå vad Marx menar och varför han har fel måste man läsa Den tyska ideologin.
Whoops! Men vilken tur att mottagaren är så fast i sin villfarelse att han inte kan tänka sig att en portvakt varken läst Marx eller Den tyska ideologin så att han inte avslöjar hennes hemlighet.
Palomas cynism är också underhållande, som i denna passage:
Folk tror sig följa stjärnorna men slutar som guldfiskar i en glasskål. Jag undrar om det inte vore lättare att redan från början förklara för barnen att livet är en paradox. Det skulle beröva dem en del trevliga tillfällen i barndomen, men som vuxna skulle de spara enormt mycket tid - och dessutom skulle man besparas åtminstone ett trauma, nämligen guldfiskskålen.
Jag är glad att jag lyssnade på boken för ibland är det lite snårigt, komplext och jag hade nog haft svårare att fånga alla detaljer i en läsning där boken måste läggas ner ibland och jag tenderar att läsa lite för fort. Jag vann nog också mycket på att lyssna på alltihop i ett svep.
Boken får mig otroligt nyfiken på att läsa filosofi och med egna ögon se att
Husserls fenomenologi hatar katter, plocka fram en konstbok och kika på de verk som nämns, baka de kakor som äts (jag hade gladeligen fått besök av Manuela), sippa på jasminete (för givetvis dricker de inte kaffe) och se filmerna av som nämns (och det är verkligen blandade genrer allt från
Yasujiro Ozus verk till
Bladerunner) samt läsa
Anna Karenina. Men en av höjdpunkterna i boken blev för mig Renées utläggning om berättarteknik, hon menar på att man på universiteten kan skippa att prata om Propp och Greimas, man behöver bara visa filmen
Jakten på röd oktober, den innehåller alla rätt när det kommer till att bygga upp en historia. Varför, jo för att min uppsats i chick lit kursen går ut på att analysera en chick lit och en deckare utifrån Propps modell.
Jag vet inte vems teori Muriel Barbery följt när hon skrivit denna bok, men lyckat är det, jag älskar den och kommer lyssna på den en gång till så småningom. Jag tror jag rekommenderade boken till alla jag mötte i fjällen och jag har flera vänner jag vet skulle älska den lika mycket som mig. Det här är så långt från en spänningsroman det går att komma, det är feelgoodlitteratur på hög nivå. Det var längesedan jag kände en sådan värme från en bok, en sådan lycka över att ha fått njuta i 9 timmar och 37 minuter. Det enda jag kan sakna är att ha denna fina bok i min bokhylla. Men jag kan ju alltid köpa den i pocket när den kommer.
Tydligen har den blivit
film, undra om jag vågar se den. Kan de lyckas fånga det där som nästlar sig ända in till hjärtat och kramar om det lite extra?
Läs även andra bloggares åsikter om
Igelkottens elegans,
Muriel Barbery,
böcker,
recension
Inlägg
