03 maj 2021

Skrivövning - Konflikt med inkastade ord

Idag var det avslutning på Kreativt skrivande – inspirationscirkel som jag gått 4 måndagar. Kommer sakna den men några av oss har bestämt oss för att försöka fortsätta träffas.

Idag handlade det om konflikter och en av övningarna var att börja sin text med förbestämda ord och sen bara fortsätta medan kursledaren kastade in nya ord då och då. De skulle in i meningen man skrev på eller stod i kast att skriva (dvs man fick inte bunkra upp dem). Jag har strukit under startorden och de inkastade orden. På två ställen har jag gråmarkerad text, skriver nedanför texten vad det betyder och förklarar lite. Total skrivtid var ca 7 minuter. Efteråt är det alltid spännande att se vad huvudet har hittat på åt en. När man bara skriver utan att tänka så mycket. Lyckades skriva rent när jag fortfarande kunde läsa min fruktansvärt dåliga handstil. Men jag har bättre flow när jag skriver på papper under dessa övningar.

Hon ville inte göra som jag sa. I stället för att ta på sig de svarta lackskorna jag lagt fram tog hon de slitna gympadojorna som sett sina bästa dagar. Jag står i min svarta strikta dräkt och blir så förbannad men man kan inte skrika åt en 5-åring för ett skoval intalar jag mig själv. Försöker lirka, säga att de är för små, att hon kommer bli blöt om fötterna i gräset när det regnat. Men nej, de lila, glittriga skorna ska hon ha idag. 

Krasch! Min hand slår rakt in i spegeln. Vi tittar båda häpet på hur skärvorna dalar ner på golvet och ner i de svarta skorna. Hon säger ”Mamma, nu kan jag inte ha dem på mig”. Tittar mot hatthyllan där den långa röda halsduken ligger, just nu ville jag strypa ungen. Men nej man får inte göra så. Andas lugnt, in-ut.

Varför kan hon inte bara göra som jag säger. ”Mamma du ser ut som ett åskmoln” säger hon medan hon trotsigt drar på sig de glittriga, trasiga skorna. Lika trasiga som jag är inuti. Men jävlar varför kan jag inte kan hantera detta. Jag får inte bli arg, jag får inte skrämma henne. Men verkar hon bli skrämd? Men herregud det är ju nästan värre, att hon inte reagagerar på min ilska.

Jag böjer mig ner och lägger armarna om henne och säger ”förlåt”. Klart du ska ha de glittriga skorna, det hade mormor älskat.

”Kom nu taxin till kyrkan väntar.”

Den grå texten skrev jag till vid redigeringen. I mitt huvud var det så självklart att de var på väg till en begravning. Det blev självklart när jag skrev sista meningen (före det sista grå alltså). Men vid uppläsning i ett rum så förstod jag att det inte var lika tydligt för de andra så jag har försökt att göra det lite tydligare. Är osäker på det sista. Skriver jag på näsan, räcker referensen om berättarens kläder. Funderade på att istället bara skriva in kring strypandet "men det räcker kanske med ett dödsfall i familjen".