Skrivövning - Klichéer och slitna uttryck

Hittade denna i mitt skrivblock från när jag gick i skrivgruppen med kreativt skrivande. Vi fick några minuter på oss att skriva något med klichéer och slita uttryck. Jag valde ordspråk. 

Menageri

Man ska vara…

…glad som en lärka

…smidig som en panter 

…stark som en björn 

…klok som en uggla 

…pigg som en mört

…snabb som en vessla 

…modig som ett lejon 

men akta sig för att vara…

…listigt som en räv

…slug som en orm

…sluten som en mussla 

…smutsig som en gris 

Men jag känner mig mest som en fågel i en bur eller rättare sagt som ett helt infångat zoo, fast i en människas kropp. Här trängs räddharen med sillmjölken, hon som spelar apa med spindeln i mitten som försöker hålla ihop menageriet så att vi inte framstår som en skock med yra höns. 

Skrivövning - Konflikt med inkastade ord

Idag var det avslutning på Kreativt skrivande – inspirationscirkel som jag gått 4 måndagar. Kommer sakna den men några av oss har bestämt oss för att försöka fortsätta träffas.

Idag handlade det om konflikter och en av övningarna var att börja sin text med förbestämda ord och sen bara fortsätta medan kursledaren kastade in nya ord då och då. De skulle in i meningen man skrev på eller stod i kast att skriva (dvs man fick inte bunkra upp dem). Jag har strukit under startorden och de inkastade orden. På två ställen har jag gråmarkerad text, skriver nedanför texten vad det betyder och förklarar lite. Total skrivtid var ca 7 minuter. Efteråt är det alltid spännande att se vad huvudet har hittat på åt en. När man bara skriver utan att tänka så mycket. Lyckades skriva rent när jag fortfarande kunde läsa min fruktansvärt dåliga handstil. Men jag har bättre flow när jag skriver på papper under dessa övningar.

Hon ville inte göra som jag sa. I stället för att ta på sig de svarta lackskorna jag lagt fram tog hon de slitna gympadojorna som sett sina bästa dagar. Jag står i min svarta strikta dräkt och blir så förbannad men man kan inte skrika åt en 5-åring för ett skoval intalar jag mig själv. Försöker lirka, säga att de är för små, att hon kommer bli blöt om fötterna i gräset när det regnat. Men nej, de lila, glittriga skorna ska hon ha idag. 

Krasch! Min hand slår rakt in i spegeln. Vi tittar båda häpet på hur skärvorna dalar ner på golvet och ner i de svarta skorna. Hon säger ”Mamma, nu kan jag inte ha dem på mig”. Tittar mot hatthyllan där den långa röda halsduken ligger, just nu ville jag strypa ungen. Men nej man får inte göra så. Andas lugnt, in-ut.

Varför kan hon inte bara göra som jag säger. ”Mamma du ser ut som ett åskmoln” säger hon medan hon trotsigt drar på sig de glittriga, trasiga skorna. Lika trasiga som jag är inuti. Men jävlar varför kan jag inte kan hantera detta. Jag får inte bli arg, jag får inte skrämma henne. Men verkar hon bli skrämd? Men herregud det är ju nästan värre, att hon inte reagagerar på min ilska.

Jag böjer mig ner och lägger armarna om henne och säger ”förlåt”. Klart du ska ha de glittriga skorna, det hade mormor älskat.

”Kom nu taxin till kyrkan väntar.”

Den grå texten skrev jag till vid redigeringen. I mitt huvud var det så självklart att de var på väg till en begravning. Det blev självklart när jag skrev sista meningen (före det sista grå alltså). Men vid uppläsning i ett rum så förstod jag att det inte var lika tydligt för de andra så jag har försökt att göra det lite tydligare. Är osäker på det sista. Skriver jag på näsan, räcker referensen om berättarens kläder. Funderade på att istället bara skriva in kring strypandet "men det räcker kanske med ett dödsfall i familjen".

Skrivövning - Jag minns...

 Idag var första timmen av 4 på Kreativt skrivande – inspirationscirkel. Första passet handlade om att få inspiration, att komma igång. Och vi fick göra övningen Jag minns...

Under några minuter skriver man ner det som poppar upp i huvudet.

...hur du doftade när jag lade mig nära

...hur ledsen jag blev när du tog ditt sista andetag

...hur du såg ut bakifrån när du cyklade framför mig

...hur min äggmackelunch smakade under ett träd i solen med forsen dånande i bakgrunden

...hur roligt det var när vi dansade

...hur du brukade skämta och klämma mig på brösten med protesen

...hur vi åt mandelchokladkaka på caféet och skrattade

...hur vi låg i sin säng och såg på skräckfilm och jag inte vågade gå hem

...hur mackorna med din mammas bostongurka smakade

...hur du satt vid trampsymaskinen

...hur skynket framför din sovalkov såg ut

....vilken parfym du använde

...alla knapparna i sylådan

...hur jag hängde plastpåsar i hela badrummet

...att jag sorterade om böckerna i biblioteket i olika ordning varje gång

...hur jag gick till biblioteket och bläddrade i kartoteket, hittade en bok

....att jag ville bli bibliotekarie, advokatassistent eller forskare

...alla kartor och hur vi tillsammans drömde om resor

...anatomiboken och hur jag lärde mig om kroppen

Man kan förundras över hjärnans associationsbanor. Tyvärr han jag aldrig med "läxan" att skriva en berättelse kring en av meningarna men jag sparar den till en annan dag när jag behöver en övning.

Skrivprocessen - hur kommer man på vad man skall skriva om i en övning?

Lite om vad som kan hända i mitt huvud vid en skrivövning. När jag skrev om Elsas kom typ allt i ett enda flöde. Så är det verkligen inte alltid och tur är väl det. Hur funkar det för dig?

Har påbörjat ytterligare en skrivövning från min lista på övningsförslag tagen från Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s. 47.  Skriv en berättelse med 1 huvudperson (mellan 9-16 år), 3 viktiga bipersoner (1 viktig vuxen, 1 lillasyster och 1 jämnårig som är varken vän eller ovän men som kanske blir det ena eller det andra).

Berättelsen börjar på en blåsig kulle och slutar på en busshållsplats.

Jag skrev slutmeningarna först (ni får dem sen när jag är klar). Visste hur jag ville att det skulle sluta sen var bara resten kvar. Tog fram mitt block och ritade slutet. När jag satt där med pennan i hand passade jag på att rita upp kullen också och vips kom det dit 2 personer, en som sitter på toppen och en som är i lite trångmål en bit ner och en början tog form.

Det kändes som sen kväll/natt, fyllde himlen med stjärnor. Men varför sitter en person mellan 9-16 år där på en blåsig kulle om natten? Vips hade jag ritat dit ISS och bestämt att personens mamma är ombord. Det måste alltså utspela sig i Storbritannien enligt logiken i mitt huvud för att twitterkontot VirtualAstro alltid skriker ut när ISS passerar synligt över Storbritannien.  Ok när passerar ISS synligt, kollar upp saken. Sommar verkar det funka och i hela landet.

Pga slutet så kändes det som om personen behövde vara på besök i landet. Varför är man i Storbritannien på sommaren,  kanske en språkresa. Var åker man på språkresan, gärna en kuststad (själv var jag i Hastings när jag var 14). Engelsk kuststad/flodstad får det bli så jag ritade en brygga (modell karneval) och en en båt (måste räta ut vattnet det lutar) samt en liten picknick på stranden samt en bygata (ena huset blev lite väl högt kanske :-) ) Vilken ålder är man då, 15 blir bra.

Mina karaktärer:

Jonathon (Jon)16 år
Hélen, mamma 46 år
Sidra (Sid), lillasyster 6 år
Johanna (Jojo), 15 år, språkelev

Vem skall vara huvudperson Jonathon eller Johanna? Vems mamma är Hélen? Det enda jag vet är att Sidra är lillasyster åt personen som inte sitter på kullen. Kanske kastar jag om dem  lite i ålder och annat vi får se. Från början var det Johanna som satt där på kullen och tittade på stjärnorna men varför kan det inte lika gärna vara han. Vips har man vridit och vänt på tankarna flera varv och måste kanske skriva flera varianter.

Så nu skall bara resten av berättelsen skapas. Fylla ut lite tomrum, ta vägen mellan toppen och busshållsplatsen utan att bli allt för detaljerad för det är det uppgiften går ut på att ta sig från början till slut utan att berätta varenda liten detalj.

Ägnat mig åt lite surfande för att hitta en plats att ta inspiration av. Sökte på Google Maps och hittade Weston-super-Mare som har en kulle och en strand med nöjesparkpir. För skojs skull kollar jag om någon rapporterat ISS-flyby därifrån och det visar sig vara ett sådant ställe där man rapporteras superstark synlighet. Ibland gillar jag hur saker bara uppenbarar sig. Så Weston-super-Mare med friheter eller nytt namn får det bli då.

Skrivövning - Containerdyk

Ytterligare en skrivövning från min lista på övningsförslag tagen från Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s. 31, - Välj 10 vackra ord. Få 10 vackra ord från någon annan och sen skriva en dikt som använder 10 av orden. 

Väljer orden: barm ögonblick vandra glänta stillhet förtroende porla omhändertagande vemod vårvind

Fått dessa ord av @IchimusaiSWE:  ljum  flytande  halogen  batteri  pluskvamperfekt  slutstation  flak  fenoskandia  rymd  kvasar

Dikt är inte min grej och jag känner att jag måste läsa på hitta någon form som känns mer naturlig. Som jag läste någonstans, dikt är inte att ha radbryt. Så känn det lite för mig. Så nä inga fler diktövningar på ett tag. Försökte få med ordet pluskvamperfekt som jag själv gillar väldigt mycket men det blev ännu mer krystat. Men har sparat undan den texten så vem vet kanske jag skriver något en dag med de 10 kvarstående orden men fram tills dess utmanar jag dig att försöka med dessa ord från @IchimusaiSWE och 10 egna ord som du skriver innan. Eller varför inte de 10 ord jag inte använde.

Får kanske tillfälle till att återvända, korrigera det som skaver, det som inte kom ut rätt första gången.

Containerdyk

Sorterar, gör min medborgeliga plikt.

En och en lämnar de mitt flak, 

flytande olja, batteri, lampor med halogen.

Allt på sin plats.

En vårvind driver förbi

för med sig en doft av våra sakers slutstation.

Jag trycker en ryggsäck mot min barm innan jag släpper.

Vemod i bröstet när den singlar ner i en container. 

Ett ögonblick och sen borta. 

Den hade en plats.

En bäck porlar någonstans

för med sig ett minne av vad som varit.

Alla dessa saker som lämnar spår, hur tar man farväl?

Hade det gått att laga en gång till?

Ett skogsäventyr till borde väl gå?

Vi har en plats.

#beas365project2020 & Skrivövning, Kathrines val

Tog dagens bild på skrivövningslitteraturen för att pusha mig själv till att ta tag i det där igen. Har sökt till en kurs i Kreativt skrivande och man ansöker med ett inträdesprov så det är väl bäst att komma igång och använda hjärnan igen. Funderar på att ansöka med Kafé Elsa.

Dagens övning blev denna från min lista på övningsförslag tagen från Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s.114 - Tänk på något du är riktigt rädd för. Använd den känslan, men skriv om något annat. Det skall verka trovärdigt och inte löjligt.

Min rädsla: Jag är rädd för att var under vatten. En av mina mardrömmar och något om kan få mig att kallsvettas även dagtid är att sitta i bilen och hamna under vatten. När barnen var små vaknade jag ofta i ren panik av mardrömmen att vi kört ner i vatten och jag kunde bara knäppa loss och få med mig ett barn upp. Bara att att skriva om det så känner jag ångesten i magen och pulsen går upp. Så hur omvandlar man den skräcken till någon annans i ett helt annat område?

Det känns som jag inte riktigt följt vad som var meningen med uppgiften nu såhär i efterhand, tror jag skulle använt känslan och inte haft en rädsla. så jag får väl gör om den någon dag. Men samtidigt har jag nog svårt att komma på en situation där min förlamande skräck kan infinna sig utan att det är något man är rädd för. Men skall klura.

Kathrines val

Nästan alla tror att Kathrine är ett träningsfreak som väljer att gå i trappan upp till kontoret men sanningen är att hon är livrädd för trånga utrymmen. Bara tanken på en hiss med 4 väggar utan utgång mellan våningsplanen får svetten att komma. Svetten av att springa upp är inget mot den svetten som är skarp, sur och luktar ren ångest. När Kathrine tackade ja till jobbet som filosofikonsult på Athena Awareness satt de i ett luftigt konferensrum på 1:a våningen. Ingen sa då att kontoret låg 16 våningar upp.

De fem år hon varit här har hon gått från lite småmullig till vältränad. Första månaderna kom hon extra tidigt till jobbet och hade alltid med sig lunch på så sätt såg ingen att hon tog trapporna och han han blaska av sig och byta topp samt att hon slapp gå ut på lunchen. Långsamt blev konditionen allt bättre och nu skuttar hon upp i trapporna utan att lämna en droppe svett i blusen. När konditionen väl fanns där vågade sig Kathrine till ett gym och, ja numer är hon lite av ett träningsfreak men tre av hennes kollegor vet sanningen efter att efter en oundviklig lunch ute mer eller mindre ofrivilligt föst med sig Kathrine in i en hiss. Hon hade fått ren och skär panik när hissdörren börjat gå igen och lyckats pressa sig ut gråtande och med snoret rinnande.

Ångesten hade varit så stor att hon helt enkelt inte kunnat gå upp till jobbet igen. Istället gick hon ner till tunnelbanan och åkte de 12 stationerna hem och försökte spela normal på tåget men folk stirrade. Hemma i lägenheten med öppen planlösning ringde hon sin mormor som var den som hade hittat Kathrine inlåst i ett skolskåp sent på kvällen efter att halva stan letat efter henne när hon inte kommit hem efter sista skoldagen i trean. Det är bara mormor Almas röst som kan få demonerna att fly när skräcken kommit över henne. Kathrine funderade på att säga upp sig för att slippa förklara. Hon antog att ryktet över vad som hänt skulle vara ute på hela Athena nu. Hon tog mod till sig och ringde Annie, den av kollegorna hon kände bäst och som varit med i hissen. Hon sa “Annie, lyssna utan att säga något”. Sen berättade hon om den fasansfulla upplevelsen den fredagen i skolan.

Hur några pojkar efter skolans slut hade försökt tvingat henne att döda en spindel annars skulle de döda hennes kattunge. Kathrine som var en stor djurvän vägrade, hon Hon började ifrågasätta vad hennes katt hade med spindeln att göra, hur de ens skulle våga döda Missy om de inte vågade döda spindel själva.Varför de behövde döda spindeln och inte bara lyfta ut den i det fria. Då hade pojkarna gaddat ihop sig och kallat henne uppkäftig och motat in henne i ett skåp och låst innan de gått därifrån., det sista hon hade sett var Perrys blick, Perry som varit hennes vän sendan de lärt sig att gå. Vaktmästaren hade en stund senare släckt alla lamporna och låst skolan. Ingen hade hört henne skrika sig hes.

Det var helt tyst och Kathrine kunde bara tänka på Missy, hon kom nu ihåg att Jake som bodde på en bondgård utanför stan hade berättat om hur han dränkt kattungar som fötts i ladugården. Hon försökte hålla sig lugn men paniken växte allt mer i bröstet, tänk om Missy kommer dö bara för att hon inte ville döda spindeln. Älskade söta vita och mjuka Missy. Det gjorde så ont i hennes bröst att hon trodde att hjärtat skulle gå sönder eller stanna. Varenda andetag skar genom halsen och lungorna. Benen domnade bort och hon försökte byta ställning utan att lyckas så bra. Kathrine försökte andas långsamt för att det inte skulle göra så ont.

Någon måste sakna mig snart, Missy måste sakna mig. Men tanken på Missy satte åter igen en gråtattack och panik. Hon hamrade besinningslöst på skåpet och i hennes öron lät det som bomber men ingen hörde. Utmattad sjönk hon ihop. Ur skolväskan letade hon fram papper och penna. Utan att kunna se något skrev hon avskedsbrev med “Jag älskar dig, glöm mig aldrig” till mamma, pappa, mormor och Missy samt lite motvilligt till lillebror Fred. Fred som påstod att Missy var lika mycket hans, skulle han få hela Missy om hon inte blev dödad? Nä det var inte rättvist. Hon knölade ihop brevet till Fred och slängde det på skåpgolvet. De andra breven tryckte hon hårt mot hjärtat men hon rabblade “Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö” och vaggade fram och tillbaka. Det var så hennes mormor hade hittat henne flera timmar senare. Det tog hela den sommaren att ens få Kathrine att vistas i ett rum med en stängd dörr eller åka bil. Hon hade burit omkring på Missy hela dagarna. På nätterna drömde hon mardrömmar och skrek ofta att hon ville inte välja.
Annie hade förstått och lovade prata med de andra. Efter 4 dagar vågade sig Kathrine tillbaka till jobbet och allt var nästan som vanligt. De kan nu till och med skoja om att Kathrine alltid går till gymmet i träningskläderna och åker hem och duschar för att hon inte klarar av att se skåpen man låser in sina saker i. Ljud av hänglås som stängs kan få henne att vända om och åka hem. Men alla vet inte om vad som hände och speciellt inte chefen.

Nu är Kathrine kallad till chefen för att få ett nytt uppdrag. Oftast hjälper hon till med etikprövningar av olika studier eller bollplank åt någon höjdare som skall ta beslut om något svårt. Denna gång är det Svantevit Corp. som vill ha hjälp av en filosof. Svantevit är ett relativt nystartat bolag som rönt stora framgångar inom AI. De har specifikt frågat efter Kathrine som de visste hade studerat filosofi och etik samt framgångsrikt studerat människors inställning till svåra val. De höll på att ta fram algoritmer till självkörande bilar och en etikprövning närmade sig. De litade inte helt på sina utvecklades moral sa de. Chefen berättar om bolaget och som om det vore nästintill en arbetsförmån sa han “Svantevit sitter på 100:e våningen i Willis Tower du kommer ha utsikt över hela Chicago och nere på källarplan finns ett fantastiskt gym, du kommer älska det." Kathrine gillar verkligen sitt jobb, uppdraget låter fantastiskt spännande men finns det ens trappor hela vägen upp.

#beas365project2020 - Grå dag

Idag fanns lite färg ute men det kändes som en svartvit eller mer sepiatonad dag. Jag tog en promenad in till stan och stannade till vid Svartbyträskbäcken för en bild. Det toksnöade ute och världen var väldigt luddig. Men jag gillade att de främre grenarna trädde fram tydligt och ramar in.

Satte mig på ett fik och fortsatte skriva på Elsa.

Sony a7rII, Tamron 28-75,  75 mm, ISO 100, f/8, 4 s

Skrivprocessen - hålla ordning på saker och ting och hålla sig nära sanningen

Inser hur mycket research man måste göra när man skriver särskilt när man väljer att skriva om en annan tid och land. Frågor som dyker upp är; vad hette folk vanligtvis på den tiden, vad läste kvinnor/ungdomar i Sverige som också kan ha lästs en sisådär 35 år tidigare i England, om en affär skall gå lite knackligt i en liten by i Norrbotten ca 1914 vad kan det ha varit för typ av affär då osv... Fick lite tips av Twittrare om var jag kan söka information. Det var uppskattat. Just nu har jag skrivit typ XXX där det inte har betydelse för berättelsen i sig men inte heller bör vara fel och lagt lite mer tid där det har en betydelse.

Inser också att jag behöver något bra sätt att hålla reda på tidslinjen och det finns inte i Scrivener som jag använder, undra varför. Hittade att det skulle finnas någon integration med Aeon Timeline 2 så nu har jag installerat det och hoppas på att jag får ihop det. Vill ju inte behöva skapa alla karaktärer dubbelt osv.

Kanske finns det bättre program eller skall jag bara skaffa en rulle papper och en jäkla massa post-itlappar och ockupera en vägg här hemma.

Skrivövning, Kafé Elsa

Tog en promenad in till stan för en lunch. Hamnade på ett fullt Espresso House. Ljudvolymen var rätt hög, kaffemaskinen gav mig tinnituspip i örat och jag hörde typ allt från allas samtal då de tenderar att försöka överrösta musiken. Så jag började tänka på hur det skulle kunna vara. En del personer i fiket fick förekomma här också. Jag är dock inte jättebra på att hålla mig till uppgiften kanske, svävade nog mer ut i annat än platsen. Så här löd uppgiften:

När författaren Mary Hoffman kom till Venedig blev hon besviken. All guldutsmyckning i staden kändes så prålig och gondoljärerna var fula gubbar. Allt borde istället glittra av silver och gondolerna styras av de vackraste unga män, tänkte hon. Och så skrev hon Stravaganza - Maskernas stad, om en plats som nästan, men inte riktigt  är Venedig. Gör samma sak" Välj en plats som borde vara annorlunda och skriv om den så som den borde vara. Gör världen till en sagoplats. 
(Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s.7)

Här kommer ett första snabbredigerat utkast skrivet i ett "flow" utan att direkt tänka på vad som hamnade i texten. Får väl skriva ut det och korra lite mer. Får se om det blir någon fortsättning i del 2 (som skrevs senare än del 1) någon gång. Det har i alla fall varit en rolig text att skriva och det är väl huvudsaken med övningarna, att ha kul. Extra roligt eftersom denna övning var en jag hade väldigt svårt att komma igång med. Men det kanske blev för många personer, för rörigt. Skall jag skala? Tanken är att några av "inventarierna" skall återkomma i del 2.

KAPITEL 1

Nutid

Skylten som hängt på samma plats nästan ett sekel säger "Kafé Elsa eftr. Est. 1932" Den gnisslar i de rostiga kedjorna och den gröna färgen är lite flagnad. Guldet i de snirkliga bokstäverna skulle behövas fyllas i. Men här hos 'Elsa' som alla säger behövs ingen perfekt yta. Genom fönstret kan man se stressade människor kila förbi medan det här inne vilar ett lugn, som om pulsen går ner bara av att stiga in genom dörrarna. Caféet är inte stort, rymmer kanske 30 personer i sina caféstolar och de sammetsklädda fåtöljerna. Just idag är nästan varenda plats upptagen. Det är fredag och lunch och jag har satt mig här för att äta och jobba en stund.

Här inne är det som om tiden stått stilla. Bakverken är klassiska som prinsesstårta, Napoleonbakelse, Budapeststubbe, kanelsnurror och fler än 7 sorters småkakor. Smörgåsarna är enkla tekakor med leverpastej, ägg och ansjovis eller ost och skinka. Utbudet kan variera lite från dag till dag och jag inte har lyckats hitta mönstret mer än att det alltid finns leverpastejsmörgåsar och schackrutor och på fredagar som idag finns det alltid varma smörgåsar - croque monsieur med en ostig bechamelsås över. Gudomligt goda med en aning honungsdijón. Smörgåsen krasar när jag skär i den och tar den första tuggan och munnen fylls med sötma, sälta och och det lite sträva brödet. 

Man hör inte så mycket ljud, i bakgrunden spelas antingen klassisk musik eller någon gammal dänga från 40-talet. Bestick mot porslin, låga mummel från gästerna och personalen som tar beställningar vid borden. Lyssnar man noga kan man höra ett kaffemaskinsmonster. Ja de kallar maskinen monstret, den enda eftergift till moderniteter men den står inte i lokalen utan bak i köket. Teresa som äger kaféet idag insåg för ungefär 10 år sedan att just kaffe där nöjer sig ingen med en vanlig slät kopp bryggkaffe längre, dessutom blev hon bortskämt med gott kaffe under sina 5 år i Italien. De åren har lämnat ett spår till i kaféet, det finns ofta biscotti av olika sorter inklämd bland småkakorna. 

Jag bryr mig inte så mycket om kaffet utan njuter av deras stora teutbud, de som serveras i stora fina kannor och tekoppar. Servisen här är ett kapitel för sig. Teresa samlar på sig porslin från dödsbon och loppisar. Hon har flera olika serviser och vet vilken stammis som föredrar vad. Jag får alltid den största lediga tekoppen, idag blev det en Gröna Annakopp från Rörstrand. Mannen bredvid mig läser en tidning och sippar på en espresso i en mockakopp som är så liten att jag inte riktigt förstår hur hans stora fingrar får tag om det lilla örat. Men liksom mig tillhör han stammisarna och det där är hans favoritkopp. Förr bad han alltid om moccakaffe men så var han på semester med frun i Spanien förra sommaren och sen dess är det tydligen espresso som gäller. En bit bort sitter Gustav, han är lika gammal som kaféet, vilket vi ofta får höra. Ni skulle hört honom när monstret anlände och monterades upp. Han är definitivt team kokkaffe, och jo man kan få riktigt kokkaffe om man beställer det. Ett par tonårsflickor frågade en gång "vad är det?" och pekade på "kanna kokkaffe" i menyn som står på varje bord. Lisa förklarade hela processen med kaffepanna, kaffe, klarskinn osv... ni skulle sett tjejernas min när Lisa förklarade vad klarskinn var. Men hon viskade så Gustav inte skulle höra, han har förvånansvärt bra hörsel, att de slutade med klarskinnet någon gång på 50-talet. En annan av alla Gustavs historier är hur han som pojk levererade ålaskinn till Elsa. Att fånga ål kräver tålamod och list enligt honom och de är de bästa klarskinnen eftersom de saknar fjäll. Jag tror minsann Gustav skall få Ålevangeliet i present.

Traditioner är viktiga här hos Elsa, och en del av dem är tydliga så som de gammaldags bakverken medan andra mer sitter i väggarna. Man tar inte en stammis plats när hen är på ingång. Är någon nykomling på väg att göra det så finns det alltid någon gammal gumma eller gubbe som säger "vännen det vore bra om du kunde ta en annan plats, det där är Stigs plats och han kommer snart". Ändå blir ingen stammis upprörd om hens plats skulle vara upptagen. I bästa/värsta fall kan de slå sig ner vid samma bord och inleda en konversation eller sonika slå upp sin tidning och hålla dig sällskap i det tysta. Kanske skall tillägga att detta mest gäller våra gamlingar, de som liksom tillhör inventarierna, vi andra är aningen mer flexibla.

Alla stammisar har sitt schema. Och det är då det slår mig, schemat för kakorna och smörgåsarna. Kan det vara så... jag tänker efter och jo jag anar ett mönster. Stig som älskar klenäter är bara här på onsdagar och klenäter finns bara på onsdagar men även på måndagar ibland. Jo men är det inte så att Stigs barnbarn kommer och besöker honom en gång i månaden på måndagar och då brukar de gå hit. Kan det verkligen vara så? Jag funderar vidare, och ja jag är nog något på spåren.

Jag vinkar till mig Bojan, hon har jobbat här sen jag var barn. Hon borde ha gått i pension men kan inte sluta, hon älskar att småprata med gästerna och jag får en känsla av att hon vet exakt vem jag är. Numer är hon bara i servisen och bakar inte längre, det gör Ewa-Britt, mamma till Teresa och Mohammed en yngling på 19 år som drömmer om att bli känd konditor. Han är idag proffs på svenska småkakor som han brukar packa i vackra plåtburkar Teresa hittar på loppmarknader och skickar hem till släkten i Iran. Ibland byter han ut biscottin mot något spännande iranskt bakverk som smakar himmelskt. Mohammed har sparat en särskilt vacker hjärtformad burk, jag tror någon kommer få den på alla hjärtans dag.

Bojan kommer över med blocket i högst hugg, hon vet att jag brukar komplettera min beställning efter mackan och jag frågar om det finns någon Mohammed special på menyn idag och hon nickar. Jag beställer en sådan men säger också att jag har en fråga om hon har tid. Hon tittar sig om och alla har fått sina beställningar och jo någon minut kan hon avvara innan det är dags att börja plocka disk. Jag berättar om min teori om bakverken och smörgåsarnas schema. Hur jag identifierat vissa personer preferenser och hur de verkar stämma med serveringen. Hur korintkakorna försvann när Tilde dog 101 år gammal förra hösten och när Kalle slutade komma på torsdagar men dök upp på tisdagar istället eftersom det passade med hans seniorgympa så bytte Brysselkexen dag. Bojan ser lite häpen ut men ler stort. "Du har kommit på oss" säger hon och skrattar. "Om du kan sitta kvar en stund till efter rusningen så skall jag berätta om "Kändislistan" för dig. Hon går men kommer snart igen med en liten pistagekaka som skickar mig till himlen. Måste komma ihåg att be Mohammed om receptet. Han kommer göra någon väldigt lycklig en dag.

Lunchfolket byts ut, nykomlingar och bekanta i en härlig blandning. Vera lägger en lila stickad sjal om axlarna när det drar för mycket från dörren. Bredvid hennes tekopp (alltid en 40-talskopp med violer på) med Elsas blandning som innehåller viol, vilar ett stickmönster. Vera skall snart bli mormorsmor och har bestämt sig för att barnet inte skall frysa så det stickas och stickas, tror hon är uppe i 1-årskläderna nu. Hon stickar i finaste alpackaull med de tunnaste stickorna jag någonsin sett. Kalle skojade med henne en gång och frågade om hon stickade med spagetti. Nu ser jag hur en randig kofta i dova regnbågsfärger växer fram. Själv har jag ett par fantastiska inomhustofflor i grovt ullgarn som jag tofflar omkring i hemma. En julklapp från Vera fast jag försökte betala henne. Tilde begravdes i en rosa skir kofta med rosor som hon fått av Vera någon vecka efter att hon sagt att hon var så frusen mitt i sommaren. En ung flicka vid bordet bredvid säger till sin flickvän, åh man skulle haft vantar i det där garnet kollat så fint det är. Om hon dyker upp här igen är det inte helt osannolikt att Vera sticker till henne ett par vantar i rätt storlek och kommer inte tjejen tillbaka får Röda Korset dem till nästa julbasar. Hon är sådan "vår Vera". 

Mitt i lokalen sitter två studenter med var sin laptop och lagbok. De vet nog inte att Katrin vid bordet bredvid har varit toppjurist i Stockholm men fick nog en dag på arbetsvillkoren på firman, sa upp sig och flyttade hit och tog över bokhandeln vägg i vägg med kaféet. Jag ser hur hon lyssnar på deras resonemang och verkar försöka hålla sig från att fylla i. Kommer de tillbaka kommer hon nog inte kunna hålla sig. De långa fingrarna med de blodröda naglarna, enda elegansen hon hållit kvar vid, håller hårt i den grova chockrosa keramikmuggen med en stor silverstjärna på som ser ut som ett dagisbarn har fått leka keramiker för en dag. Mjölkmustaschen gör att jag gissar på varm choklad idag till dammsugaren. Muggen har Katrin med sig varje dag när hon kommer på lunch. Det är hennes dotter Stella som har gjort den i mellanstadiet. Dottern som valde att bo kvar med pappa i Stockholm istället för att flytta till en liten byhåla i Norrland. "Vem fan vill det?" sa 16-åringen och åkte till sin far på Östermalm. Katrin undrade vad folk skulle säga, lämna sitt barn. Men hon behövde verkligen flytta från Stockholm, flytta hem. Hon åker ner och är med Stella så ofta det går och Stella har varit upp några gånger och inte helt vantrivts, i sommar skall hon faktiskt sommarjobba här på kaféet ett par veckor. Hon vägrade arbeta hos mamma i bokaffären. "Vem behöver böcker när man har en telefon?" Katrins kramande om koppen är saknad efter dottern, dottern som hon försummande för en karriär som ändå är kastad i soporna nu. Ibland ser jag henne titta på jobb- och lägenhetsannonser i Stockholm men kan se på henne hur hela hon liksom krymper ihop. Det livet är borta. Jag hoppas hon och dottern får ihop sin relation, tills vidare äter hon dammsugare som dottern älskar och skickar ett foto med "Tänker på dig! Puss puss! /Mamma."

Jag ser Bojan bana sin väg fram till mitt bord med något i händerna. En sista svepning över lokalen, några sitter med lurar och stirrar ner i telefoner medan de dricker cappuccino och latte macchiato. Lattepapporna har letat fram varenda barnstol men ungarna krälar just nu på golvet och letar smulor eller suger förstrött på en klämmis medan papporna stjälper i sig kaffe och pratar om något. Minns hur trött man var som föräldraledig och hur skönt det var att få träffa andra emellanåt. Ett tjejgäng som verkar ha tillkommit som stammisar har tagit ett av de större borden, de ser precis likadana ut allihop, samma sorts frisyrer, smink och kläder. Handväskorna är stora, dyra och bärs som rustningar. I början var de ganska högljudda för att vara på Elsas men någon av våra älskade gamlingar sa sonika "Man pratar inte så högt här att Stig måste dra ner på hörapparaten för att inte få tinnitus". Och sen dess håller deras prat och asgarv en trevlig nivå, det behöver inte vara tyst här men hela lokalen behöver inte få höra om vem man är kär i eller vilken lärare som är helt jävla slut i huvudet. De vet också att de kan få hjälp med sin matte på måndagar för då är Egon här. Egon kom från Ryssland under 60-talet och visade sig vara ett mattegeni, flyttade till Göteborg och forskade på Chalmers i flera år innan han kom hit igen som pensionär, "Jag saknade kylan och hatade regnet" sa han. Nu saknar han undervisningen och det gör honom inget att det är högstadie- eller gymnasiematte som han får förklara. Ibland stannar andra till och tar del av hans utläggningar, vi har sett misslyckade kakor användas för att förklara multiplikation av matriser och saft har hällts i glas för volymer. Lissie, en av tjejerna sa i måndags "Asså Egon du borde ha en matteyoutubekanal, jag skulle lätt kolla". Egon skrattade och sa att han skulle fundera på det men så länge får de nöja sig med honom på måndagar IRL. 

Bojan har med sig en ny kanna te och en kopp till sig själv som hon balanserar på några lådor. Hon har tagit av sig förklädet. Åh så jag älskar att hon har hållit kvar vid sitt gamla Elsasförkläde. Det börjar bli lite luggslitet som så mycket annat här men det är det som är Elsas. Hon är liksom som den Elsa jag föreställer mig. Hon finns på en bild på väggen bakom mig. Står där vansinnigt vacker framför det nyöppnade kaféet men hennes leende når inte riktigt ögonen. Håret i en vacker läggning, en typisk 30-talsklänning och ovanpå det ett förkläde som det står Elsas på. Det där med eftr. kom till senare. Förklädena har försvunnit, ingen annan som jobbar har det. Bojan tar fram ett papper, det är ett schema över veckodagar, överst står det 2019, där står namn och bakverk i en salig blandning. Det finns alltså ett system. Här och var finns överstrykningar och pilar i en rad olika färger, fläckar av deg och smet. Jag ser Tildes namn överstruket och "tjejgänget" inskrivet med en blyertspenna på måndagar. De har alltså varit här så ofta på måndagseftermiddagar nu att bordet mest troligt kommer hållas och det säkerligen kommer finnas fat med misslyckade kakor för Egon att demonstrera med. Konsulthjärnan tänker "Ur ett GDPR-perspektiv är detta säkert inte alls ok" men vem bryr sig, detta är ren omsorg. Den vanliga personalen har säkert allt detta i sina huvuden men de har rätt ofta extrapersonal som också vill kunna ge rätt service. Kanske hade det räckt med kaknamnen. Men det är mer service än så hos Elsa.

Hon toppar upp min kopp och häller upp en till sig själv medan jag studerar pappret och får en tår i ögat av strykningarna 2019, 4 st. Tilde, Kristian och Gustavs bror Nils. Kristian som älskade pariserbröd som han doppade i vaniljsås, han var bara 6 år och kom alltid på lördagar med sin mamma. Alla tre hade begravningskaffet här på kaféet. Ni kan ju gissa vad som serverades på de fikastunderna. Jag minns också hur det berättades om hur det blev deras favoriter. Kristian hade en hjärntumör och behandlingen gjorde att han hade svårt att äta. Han hade alltid älskat de söta pariserbröden för hans mormor bakade dem men när han blev sjuk kunde han inte tugga utan att det gjorde för ont. Då sa Teresa "Du prova att blöta upp det lite" och kom med en skål vaniljsås. Det gjorde susen för humöret men tyvärr inte för tumören. Tildes korintkakor kom att bli hennes favorit för att det var den enda kakan på söndagarnas kakbord i prästgården ingen annan gillade så hon fick allihopa efter att hon hjälpt till att duka av. Hennes mamma kallade också "Min lilla korint". Nils han älskade ansjovismackorna, han åt aldrig sötebröd men mackorna kunde han komma in för en varje dag och varje gång frågade han om han kunde få en nubbe till, eller en öl i alla fall. Han hävdade bestämt att det fick man minsann av Elsa. Gustav berättade att när de växte upp hade familjen ett litet jordbruk och de åt det som jorden gav samt kött när det gick, det mesta gick till försäljning samt att man hade några dåliga år där sjukdom tog djuren. Pappan gillade inte fisk efter att ha fått ett ben i halsen som barn så det serverades aldrig hur knapert det än var i huset. När Nils skickades iväg på militärtjänstgöring fick han för första gången äta en ansjovismacka med en öl. Och han lovade sig själv efter det att han minst en gång i veckan skulle äta denna gudasända maträtt. Den fjärde strykningen är streckad, Mattias, han flyttade bara till Malmö för att studera så han har väl typ kvar sitt bord nummer 8 där han vill rökigt te och en ostmacka. Jag söker mig själv i listan och hittar mig i sidan “Iris *". Måste komma ihåg att fråga om den där stjärnan. Men det känns lite fint att ha en * bakom sitt namn. 

Jag hade förlorat mig i funderingar, minnen och tydligen andras minnen så jag hörde inte när Bojan börjar prata. Hon lägger handen varsamt på min arm och tar pappret. Hon ser på mig att jag är ledsen. "Ja jag saknar dem också, har förlorat så många under mina år här men det gör också att vårt utbud varierar lite" säger hon och skrattar. Bojan säger att det är dags för mig att få veta varför vissa rätter är fasta på menyn, leverpastejsmörgåsar, schackrutor och smörgåsen jag just ätit. Dessa hade jag inte lyckats hitta något mönster till vilket jag sagt till henne. Jag slår ihop datorn där ett dokument blinkar tomt, blev visst inte mycket jobbat idag.

Bojan lägger en chokladask och en lite större kartong på bordet, jag är på väg att tacka nej, jag äter inte choklad, när jag ser att asken är jättegammal. Hon öppnar asken och lägger ut några foton på det lilla bordet. En stilig man i 40-årsåldern, en parant dam i 60-årsåldern och en pojke i 6-7-årsåldern samt en bild på Elsa när hon var mycket ung iklädd typiska biträdeskläder, svart klänning, vitt förkläde och en vit hätta. Bakom henne syns vad som verkar vara en restaurang eller ett stort kafé med sammetssoffor, dämpad belysning och vackra människor i 20-talskläder. Elsa säger jag och pekar på bilden. Bojan nickar och pekar på damen och säger "Elsas mormor, Edna". Edna var den som uppmuntrade eller rättare sagt tvingade Elsa att starta kaféet för att få något annat att tänka på efter katastrofen. “Katastrofen, vilken katastrof?” säger jag men Bojan bara fortsätter.

"Hon gav Elsa kapitalet som behövdes, hon sålde smycken och några möbler från sin våning för att få ihop pengarna. Elsa krävde att få betala tillbaka pengarna så de skrev ett kontrakt. Men när hon läste igenom detta så stod det istället Elsas kommer alltid servera schackrutor, i enlighet med detta dokument, varje dag. Edna kan komma när hon vill och äta så många hon vill. Hon kan även ta med sig sina väninnor för att äta schackrutor, dock får de själva stå för dryck. I avtalet fanns även Ednas eget recept på den lilla kakan. Så än idag serveras schackrutorna och eftersom du aldrig har beställt någon så vet du inte att de är gratis, men man måste köpa dryck till. Vi behandlar alla gäster som vänner till Edna för det gjorde Elsa. Du kanske även har sett att Egon brukar använda dem och mattetjejgänget alltid beställer in dem. De har fått ett uppsving bland unga i den här staden. En kvinna kom in förra veckan och sa att hon behövde få ett recept på sådana där Matterutor, hennes son hade sagt att hon skulle baka sådana till fotbollen för alla älskar dem. Jag kopierade receptet ur 7 sorters kakor och gav det till henne. Ednas specialrecept håller vi hemligt än så länge."

Härnäst pekar hon på den lilla pojken i kortbyxor som håller en leverpastejsmörgås i handen. Så där var hans favorit, lätt att identifiera. "Torsten. Fina lilla Torsten." Bojan får en tår i ögat när hon säger hans namn och tar en servett från bordet och torkar sig. "Torsten var Elsas ögonsten, hennes son. Han föddes 8 år före Elsa öppnade kaféet. Hon fick honom när hon bodde i Paris." Bojan pekar på det andra fotot och säger “Jacques, Elsas älskare." Jag häpnar lite, en kvinna som hade en älskare på vad då 20-talet? Är det han som gav upphov till mackan frågar jag. Bojan nickar och ser om möjligt ännu mer sorgsen ut. Tydligen har jag hällt i mig allt mitt te och Bojan säger "Det är nog bäst du besöker rummet i hörnet innan jag fortsätter berättelsen om hur det kom sig att Elsas öppnade". Jag reser mig upp och inser att hon har rätt. Skyndar mig bort till toaletten och på vägen tillbaka tittar jag på porträttet på Elsa. Berätta din livs historia för mig tänker jag, vad hände? Vad råkade du ut för egentligen?

Plötsligt kommer det in ett stort gäng genom dörren, turister. Teresa ropar till Bojan “tar du det, jag sitter i telefon med mjölleverantören”. Bojan stoppar ner fotona i chokladkartongen och skjuter över kartongerna till mig “Jag litar på att du tar väl hand om materialet och kommer tillbaka med det. Du som gillar att läsa kommer nog tycka om detta.” Och så reser hon sig upp och går.

Jag tittar på klockan och inser att det nog är dags att börja gå hemåt. Det blev inget jobb gjort på kaféet idag men den här rapporten kommer inte skriva sig själv. Teresa som kommit ut i kaféet ser att jag har kartongerna och viskar till mig “trevlig läsning, betala nästa gång, gå nu.” Hon plockar undan efter mig och två ur det stora sällskapet hugger snabbt bordet jag lämnade och ställer ifrån sig en massa kassar. De har uppenbarligen varit på shoppingrunda i varenda turistbutik vi har.  Förhoppningsvis spenderar de lika mycket hos Elsa. Gustavs färdtjänst anländer samtidigt som jag lämnar kaféet och taxichauffören håller upp dörren så både jag och Gustav kan ta oss ut. Gustav har fått en rullator, den är Ferrariröd säger han och brukar försöka förevisa hur snabbt den går. 

Jag balanserar de två kartongerna de två kvarteren hem. Sparkar av mig skorna innanför dörren och katten blir förnärmad när jag inte bryr mig om honom alls utan istället går raka vägen in till vardagsrummet och ställer ifrån mig min last på bordet. “Först rapport sen Elsa, först rapport sen Elsa” rabblar jag som ett mantra men jag kan ändå inte låta bli att ta fram de fyra bilderna som Bojan hade lyft upp. Jag tittar på dem ett och ett igen. Sen lyfter jag locket på den större kartongen. Böcker, det förklarar varför en var så tung. Jag tar upp en bok. Den är i brunt läder och på framsidan är det präglat “Elsa Borg”. Jag tvingar mig att lägga ner boken igen och ta fram min dator. Medan datorn startar upp lyfter jag upp Penelope och tar med henne ut i köket. Lägger upp lite mat och kliar henne bakom öronen. Jag sätter på vattenkokaren och tar fram en tekopp. Dags att jobba.

För att kunna koncentrera mig lyfter jag ner kartongerna på golvet, bara fotona får ligga kvar som en liten påminnelse att när jag skrivit och skickat rapporten så får jag titta på det där igen. Jag plockar fram mitt material och sen började jag, fingrarna flyger fram över tangentbordet. Grafer ritas och slutsatser dras i en rasande fart. Jag är som bäst när jag har lite tidspress på mig och något roligt finns framför mig som belöning uppenbarligen. Två timmar har gått när jag avslutar med rättstavning samt en snabb chatt med en kollega som lovar att granska under kvällen så att jag kan få iväg rapporten under morgonen. 

Öppnar den stora kartongen igen och lyfter upp boken jag tittade på tidigare. Slår upp första sidan och ser datumet 8 maj, 1919. Tar upp nästa bok och ser att den började året därpå. Kollar en till och de verkade ligga i ordning. Detta är nog första boken alltså. Jag anar vilken skatt det är jag har framför mig.

Tar med mig boken och chokladkartongen ut i köket. Plockar fram en matlåda ut frysen och stoppar den i micron. Medan jag väntar på plinget dukar jag fram bestick, sallad och ett glas vatten. Det är några minuter kvar tills maten är klar så jag öppnar boken igen och läser.

KAPITEL 2

Elsa

11 maj 1919

Jag har fått en dagbok idag av min mor. Magister Lindh har sagt att jag måste öva mer på att skriva, att jag har talang och sådan skall vårdas nu när jag snart inte längre kommer gå i skolan. Att skriva dagbok har han hört är bra för att tvingas skriva regelbundet, att bli bättre på att observera omgivningen och gestalta den i text. Mor gav mig två böcker att läsa. Jag vet att vi saknar medel för sådana här extravaganser men mor har tydligen lagt undan en del av hushållskassan för att ge mig dessa gåvor idag på mig 16-årsdag. Dagboken är enkel med bruna skinnpärmar men hon har låtit prägla in mitt namn “Elsa Borg” hos Mäster Karlsson, skomakaren längre ner på gatan. På insidan av pärmen har mor skrivit med sin vackra handstil 

“Till Elsa på sextonårsdagen. 

Må du hitta orden och tankarna

att sätta på pränt innanför dessa pärmar. 

Med kärlek,

 Mor”.  

Jag stryker över texten, äskade mor.

Ibland tänker jag på det att hon nästan aldrig använder eller hör sitt namn, det är “Fru Borg” eller “Mor”. Far som är en mycket kärleksfull man säger oftast något av de smeknamn han har på henne “Älskling”, “Min ros” eller “Trissan”. En gång i 6-årsåldern frågade Tilde vad min mamma heter och jag svarade “Trissan”. Det var Tildes mor som berättade för mig att mors namn är Ivy-Theresa. Tänk att man kan vara 6 år och inte veta vad ens mor heter. Jag vill aldrig bli någon Fru ditten eller datten eller bara ett smeknamn, jag vill alltid vara Elsa — det är jag. Möjligtvis Elsie för det är vad mor kallade mig som liten. Hon kunde inte säga Elsa så bra, Elsie låg bättre i munnen på henne. Ivy-Theresa (nä det känns konstigt att säga hennes namn istället för mor) är från England och kom hit när hon hade gift sig med far. Hon sa aldrig Elsie så far hörde, det var när vi låg i den trånga sängen tillsammans ensamma medan far var iväg på någon av sina inköpsresor. Då sjöng hon engelska barnvisor för mig och lärde mig språket, det är min och mors hemlighet.  Far vill att hon skulle glömma England och livet där borta eftersom det gör henne så ledsen att tänka på det. Jag vet att mor älskar far men att inte ha medel till att besöka familjen, vara med när syskonen gifte sig, fick barn inte kunna vara med när mormor begravdes tar hårt på henne. De senaste åren har dessutom flera släktingar gått bort i kriget.

Mor brukar dock säga, “Elsie du skall ha språket, en dag skall du åka dit och se vilket vackert land det är och så skall du få uppleva riktigt te”. Det där med te är min mors svaghet och nog det hon saknar allra mest från England, riktigt te. Nästan varje år har det kommit ett paket från släkten med fruktkaka och te lagom till jul och då har mor blivit som en annan. Det är som en kopp te kan ge henne en bit av det saknade landet för en stund. Sen blir hon nedstämd när teburken tar slut. Men min dagbok kanske inte skall handla om mor.

Böckerna jag fick var samma bok, en på svenska och en på engelska, Pride and Prejudice av Jane Austen. Den engelska boken är vältummad och full av små noteringar så jag anar att det är mors eget exemplar, skall fråga henne. Även om jag talar utmärkt engelska så har jag inte övat på att läsa och skriva på språket. Genom att läsa böckerna parallellt kommer jag kunna bli bättre på min mors språk, lära mig fler ord.

Tänk att det bara är en månad kvar av skolan. Jag hade velat fortsätta på gymnasiet, flickor kan göra det nu. Men vi har inte råd då närmaste gymnasium är inne i staden och jag hade behövt ett inackorderingsrum. Magister Lindh har sagt att det är synd på begåvning men jag behöver inte kosta mina föräldrar mer utan snarare hjälpa till att dra in pengar till hushållet. Fars affärer har gått dåligt ett tag misstänker jag, de säger inget men han sitter vid köksbordet med papper och muttrar, räknar om och om igen och vill aldrig ha sina favoriträtter till kvällsvard längre. Han ber mor om de allra enklaste rätter. Något är galet. De tror att jag inte märker.

Fars firma har alltid sett till att vi haft mat på bordet och kläder på kroppen, små presenter vid födelsedagar och jul men nu vet jag inte. Jag börjar bli orolig. Orolig för mors hälsa också, Hon ser bräcklig ut men kanske är det bara blekheten efter vintern som sitter i ännu, men nu är jag hos mor i tankarna igen. Vi fick en fantastisk tårta idag, fylld med den smakrika jordgubbssylt som vi kokade fjol. Det var som att äta sommar. Vi njöt alla tre av varenda tugga, fanns inte en smula kvar efteråt.

Fortsättning får följa senare.

Skrivövning, Skiljetecken

Bestämde mig för att skippa ordningen på utmaningarna, mest för att delar av denna text dök upp i mitt huvud igår när jag skulle sova.

Skiljetecken

Alla kommer vi en dag till en punkt i livet
där inga skiljetecken hjälper

komma kan inte förlänga meningen

inga parenteser kan klämman in lite till

varken frågetecken, utropstecken eller tankstreck framför längre min åsikt

inget kolon behövs för uppräkningar kan inte göras

semikolonet han jag aldrig få något grepp på

alla kommer vi en dag till en punkt i livet
efter vilken det inte längre finns någon mening

Dags att sätta .

Velar om det kursiva. Hade inte med från början. Vill inte att det skall låta som ett val, utan mer som något naturligt. Kanske stryker det igen.

Övning från: Skriv om och om igen , s.39 - skriva en dikt med ett enda skiljetecken, en punkt. Ta reda på var den gör mest effekt.

Skrivövning, Skogen

Bestämde mig för att ta tag i skrivövningarna igen och bad följare på Twitter att ge mig lite slumpmässiga tal mellan 1 och 144. De var snälla och spottade ur sig siffror (har sammanställt dem här). Sa att jag skulle göra övningar i boken  Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson i den ordning de hade gett mig siffrorna men när jag öppnade Pages för att ta tag i första siffran så visade det sig att jag hade en text där. Den hette Skogen. Hade inget direkt minne av att jag hade skrivit den, den var bara några rader lång och verkade snarare handla om vandring än om skogen (var första stycket här nedan, dock omskrivet lite nu). Någon i mitt flöde sa 72, när jag kollade upp det så stod det "skriv om skogen". Då kände jag igen det. Någon gång i höstas hade jag påbörjat en övning men blivit avbruten av något. Så istället för att ta första de föreslog så skrev jag klart den texten. Har inte en susning om vad jag hade i huvudet den gången jag började men så här blev det nu. Och som vanligt återkoppling uppskattas i alla former. Jag skriver för att öva och för att någon gång bli bra på det måste jag veta vad jag gör fel. Skall försöka bli bättre på att gå tillbaka till texter efter några månader och se om jag själv kan hitta hur den kan fixas till.

Gjorde för övrigt ett tappert försök att skissa en skog på papper, jag behöver verkligen öva mer på ritandet också. Valde tillslut ett foto här istället.

Skogen, en plats för drömmar

Torr vit sten och torkat ogräs i en spikrak väg så långt ögat kan nå. Nerklippta fält, torr jord som virvlar upp i den heta vinden. Solens brännande strålar i nacken manar på mig framåt, knaster under fötterna. “The dreaded Meseta”, platsen som många väljer att hoppa över. Inget att se, långt, tråkigt, långdraget, farligt säger de och tar tåget förbi. Hoppar över det som känns jobbigt. Det känns så nutida, att åka på en pilgrimsvandring och sen bara ta de fina delarna. Men jag strävar på här på den långa vägen, använder det enformiga till att låta tankarna komma och gå som de vill. Ett träd dyker upp ute på ett av fälten och mina tankar går till promenader hemmavid - i skogen. Mjuk, ljudlös stig, dofter av blöt mossa, vind genom träden.

När jag blundar kan jag se stammarna framför mig, svensk rak fura, kraftfulla. Mellan de höga träden står de lite kortare granarna med sina inbjudande små rum under de nedersta grenarna. En plats där man kan söka skydd en kall vinterdag. Torra kvistar som grävs fram ur snön och blir en värmande brasa. Håller ut mina händer och låter solens hetta kännas över fingrarna, som värmen från vinterelden. Värmen påminner mig om höstdagar när hela skogen spelar i nya färger, grönt, gult, orange och rödaste rött, det känns kyligt mellan träden men så kommer man fram till en glänta där marken är täckt av nedfallna löv och bildar en vacker lapptäcksmatta. Plötsligt värmer solens strålar och marken luktar mylla, en varm jordig doft. Jag vidgar näsborrarna, försöker hitta igen doften i den torra luften. Nog finns där en liten jordighet.

Öppnar mina ögon igen, det är lite vanskligt att gå snabbt och blunda, även om vägen är spikrak så kantas den av taggiga växter. Ögonen hittar inget att fästa blicken på, mesetan är en plats för drömmar.

Tar mig i tanken tillbaka till gläntan. Sätter handen mot en sten, den är lite kylig och skrovlig så jag tar fram ett sittunderlag, slår mig ner och lyssnar. Fåglar som är på väg att lämna för varmare breddgrader, kanske hit där jag är nu. Något prasslar i skogen, en mus som kilar under löven. Jag viftar lite på fötterna och ser löven som dansar upp och regnar ner igen. Tänk om man kunde fota det. Sippar på mitt ljumna vatten och hinner för ett ögonblick tänka, vad ljummet tevattnet är i termosen. Fantasin och verkligheten trasslar ihop sig.

Kommer fram till en bevattningskanal. Sätter mig ner i den konstgjorda grönskan längst dess kanter. Någon har öppnat en dammlucka och det porlar precis som skogsbäckarna hemma om våren. Saknar mossan, den man kan gå barfota i, kyla mot fotsulorna, björnmossa som kittlar. Mossan man bara inte kan motstå att lägga sig ner i och titta rakt upp i trädens kronor. Lustigt, ibland när jag legat sådär har jag tänkt på vandringar i Spanien, drömt om hur en väg slingrar sig fram över kullar. Men aldrig dessa spikraka vägar. Jag äter en frukt och låter fötterna svalkas i kanalen en stund. Nästan lika skönt som mossan.

Där borta gör vägen en krök, benen ökar takten en aning, värmen gör att ryggsäcken klibbar fast, svetten rinner trots att jag nyss öste vatten över huvudet i ett försök att få lite svalka. Sådan där svalka man kan få i en tät skog där händerna får jobba med att flytta på grenar för att man banar sig fram i ostigad terräng. Varenda steg känns som man är på upptäcktsfärd, vad finns bakom nästa stam och nästa lavbeklädd stenbumling. Fuktig skägglav som smeker kinden. Spindelväv som fastnar i ögonfransarna och kvistar som man kommer hitta i lockarna senare på kvällen.Vägen har nu blivit smalare, det vita har bytt ut mot ljusbrunt. Det går lite uppför. En vindpust kommer rakt i ansiktet på mig, det doftar annorlunda. Tittar upp och möts av ekar på båda sidor av vägen. Snart är 22 mil av höglandsplatå slut. Mindre än 60 mils vandring kvar innan jag kan åka hem till skogen och drömma mig bort till varma torra vägar. 

Övning från: Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s.72 - Skriv om skogen