Skrivövning, Skogen

Bestämde mig för att ta tag i skrivövningarna igen och bad följare på Twitter att ge mig lite slumpmässiga tal mellan 1 och 144. De var snälla och spottade ur sig siffror (har sammanställt dem här). Sa att jag skulle göra övningar i boken  Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson i den ordning de hade gett mig siffrorna men när jag öppnade Pages för att ta tag i första siffran så visade det sig att jag hade en text där. Den hette Skogen. Hade inget direkt minne av att jag hade skrivit den, den var bara några rader lång och verkade snarare handla om vandring än om skogen (var första stycket här nedan, dock omskrivet lite nu). Någon i mitt flöde sa 72, när jag kollade upp det så stod det "skriv om skogen". Då kände jag igen det. Någon gång i höstas hade jag påbörjat en övning men blivit avbruten av något. Så istället för att ta första de föreslog så skrev jag klart den texten. Har inte en susning om vad jag hade i huvudet den gången jag började men så här blev det nu. Och som vanligt återkoppling uppskattas i alla former. Jag skriver för att öva och för att någon gång bli bra på det måste jag veta vad jag gör fel. Skall försöka bli bättre på att gå tillbaka till texter efter några månader och se om jag själv kan hitta hur den kan fixas till.

Gjorde för övrigt ett tappert försök att skissa en skog på papper, jag behöver verkligen öva mer på ritandet också. Valde tillslut ett foto här istället.

Skogen, en plats för drömmar

Torr vit sten och torkat ogräs i en spikrak väg så långt ögat kan nå. Nerklippta fält, torr jord som virvlar upp i den heta vinden. Solens brännande strålar i nacken manar på mig framåt, knaster under fötterna. “The dreaded Meseta”, platsen som många väljer att hoppa över. Inget att se, långt, tråkigt, långdraget, farligt säger de och tar tåget förbi. Hoppar över det som känns jobbigt. Det känns så nutida, att åka på en pilgrimsvandring och sen bara ta de fina delarna. Men jag strävar på här på den långa vägen, använder det enformiga till att låta tankarna komma och gå som de vill. Ett träd dyker upp ute på ett av fälten och mina tankar går till promenader hemmavid - i skogen. Mjuk, ljudlös stig, dofter av blöt mossa, vind genom träden.

När jag blundar kan jag se stammarna framför mig, svensk rak fura, kraftfulla. Mellan de höga träden står de lite kortare granarna med sina inbjudande små rum under de nedersta grenarna. En plats där man kan söka skydd en kall vinterdag. Torra kvistar som grävs fram ur snön och blir en värmande brasa. Håller ut mina händer och låter solens hetta kännas över fingrarna, som värmen från vinterelden. Värmen påminner mig om höstdagar när hela skogen spelar i nya färger, grönt, gult, orange och rödaste rött, det känns kyligt mellan träden men så kommer man fram till en glänta där marken är täckt av nedfallna löv och bildar en vacker lapptäcksmatta. Plötsligt värmer solens strålar och marken luktar mylla, en varm jordig doft. Jag vidgar näsborrarna, försöker hitta igen doften i den torra luften. Nog finns där en liten jordighet.

Öppnar mina ögon igen, det är lite vanskligt att gå snabbt och blunda, även om vägen är spikrak så kantas den av taggiga växter. Ögonen hittar inget att fästa blicken på, mesetan är en plats för drömmar.

Tar mig i tanken tillbaka till gläntan. Sätter handen mot en sten, den är lite kylig och skrovlig så jag tar fram ett sittunderlag, slår mig ner och lyssnar. Fåglar som är på väg att lämna för varmare breddgrader, kanske hit där jag är nu. Något prasslar i skogen, en mus som kilar under löven. Jag viftar lite på fötterna och ser löven som dansar upp och regnar ner igen. Tänk om man kunde fota det. Sippar på mitt ljumna vatten och hinner för ett ögonblick tänka, vad ljummet tevattnet är i termosen. Fantasin och verkligheten trasslar ihop sig.

Kommer fram till en bevattningskanal. Sätter mig ner i den konstgjorda grönskan längst dess kanter. Någon har öppnat en dammlucka och det porlar precis som skogsbäckarna hemma om våren. Saknar mossan, den man kan gå barfota i, kyla mot fotsulorna, björnmossa som kittlar. Mossan man bara inte kan motstå att lägga sig ner i och titta rakt upp i trädens kronor. Lustigt, ibland när jag legat sådär har jag tänkt på vandringar i Spanien, drömt om hur en väg slingrar sig fram över kullar. Men aldrig dessa spikraka vägar. Jag äter en frukt och låter fötterna svalkas i kanalen en stund. Nästan lika skönt som mossan.

Där borta gör vägen en krök, benen ökar takten en aning, värmen gör att ryggsäcken klibbar fast, svetten rinner trots att jag nyss öste vatten över huvudet i ett försök att få lite svalka. Sådan där svalka man kan få i en tät skog där händerna får jobba med att flytta på grenar för att man banar sig fram i ostigad terräng. Varenda steg känns som man är på upptäcktsfärd, vad finns bakom nästa stam och nästa lavbeklädd stenbumling. Fuktig skägglav som smeker kinden. Spindelväv som fastnar i ögonfransarna och kvistar som man kommer hitta i lockarna senare på kvällen.Vägen har nu blivit smalare, det vita har bytt ut mot ljusbrunt. Det går lite uppför. En vindpust kommer rakt i ansiktet på mig, det doftar annorlunda. Tittar upp och möts av ekar på båda sidor av vägen. Snart är 22 mil av höglandsplatå slut. Mindre än 60 mils vandring kvar innan jag kan åka hem till skogen och drömma mig bort till varma torra vägar. 

Övning från: Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s.72 - Skriv om skogen