30 september 2007

Punka igen och en större katastrof

Idag när jag skulle köra Vincent till karaten så var vi lite sena så det var bråttom bråttom. Jag brummade iväg men han inte långt på vår gata förren allt bara kändes knas. Stannade bilen och gick ut för att kika. Höger framdäck var PLATT. Det har varit lite pyspunka på det ett tag så jag pumpat det nästan varje dag i veckan men nu var det alltså helt tomt. Ja ha där fick jag för att jag hade tänkt åka till verkstan på måndag med däcket. Det var bara att försiktigt köra hem igen. Vilken tur att jag hade köpt nytt däck sen jag använde upp mitt gamla extradäck. Alltså först inte en punka på typ 10 år och sen 2 punkor på bara några månader. Gud så irriterande, får skaffa klippkort på Däckia tror jag.

Det blev ingen karate idag och en mycket besviken Vincent storbölade och skällde på mig för att jag inte hade kollat däcket innan. Lovade honom att han skulle få åka till GAME i Luleå och köpa ett spel, han har toklängtat efter Lego Starwarsspelet länge nu och eftersom han spelat det hos sina faddrar och hemma hos kompisar så många gånger nu så räknade jag med att han skulle klara av det.

Sambon och jag (ja mest sambon) bytte däcket och så for jag och barnen till Luleå. Vi hade tur det fanns ett sådant spel vi sökte i begagnathyllan. For en sväng förbi Djurmagazinet och köpte lite kattleksaker (bara 11 dagar kvar nu tills Eduard är här) och sen hem.

Väl hemma skulle sambon hjälpa Vincent att sätta igång spelet men det gick inte, skivan var så repig att den inte gick igång, då bröt Vincent ihop igen och var skitarg på mig som tvingat honom köpa en trasig skriva. Försökte förklara att ibland blir det så när man köper begagnat och att jag får försöka byta den i morgon på lunchen. Han skrek och höll på så jag har god lust att bara lämna igen skivan och ta pengarna istället. Varför måste minst lilla motgång rendera ett helvetesutbrott varenda gång?

Andra bloggar om: , ,

Begravningstid klar

På tisdag kl 18 skall min katt begravas på Lilla Lugnet. Skall bli skönt att få ner hennens kropp i jorden. Måste åka och köpa några ljus att sätta på gravplatsen.

Vill du stödja men har inte råd?

Många känner att de inte har råd att ge de pengar de skulle vilja ge till välgörenhet. Det har GodHandling.se tagit fasta på och har samarbete med ett antal webbutiker (ca 80 st). Man väljer först vilken organisation man vill stödja och sen går man in i själva gallerian där man väljer vilken butik man vill handla från. Så nästa gång du skall handla via webben så gå via en GodHandling.se och vips har du skänkt några välbehövliga kronor.

Andra bloggar om: , ,

29 september 2007

Kommunen lättmanipulerad?

Svedjefortet har varit ett ställe dit jag ofta gått om höstarna, gillar att sitta där uppe på toppen och blicka ut över Svartbyträsket och se vårat hus på andra sidan sjön. Det finns fina grillplatser där uppe och jag hade tänkt ta med barnen upp någon dag för att grilla. Av en slump trillade jag över denna artikel från i mars .

Hur fasiken kan något sådant hända, hur kan en allmän utsiktsplats och utflyktsmål (särskilt om vintrarna då många tar skoter upp) bli privatägd mark med vägbommar och tillträde förbjudet? Hur tänker man då, hur kan vår kommun vara så naiva att de inte skriver in ett servitut i kontraktet. Gud så besviken jag blir, det är nära till Svedjefortet från oss och därför har det passat för kortare utflykter.

Ja ja hon fick ju inte bygga bostad i alla fall
.

Andra bloggar om: ,

Gneiskläder hösten 2007

Grabbarna fick hem sitt hösttestpaket från Gneis idag. 2 trötta grabbar agerade modeller efter att de slitit upp kläderna ur påsarna.

Klicka på bilderna för att se dem större.






De ville testa hur västen funkade med Lurv, de vägrade dock ta på sig ett par brallor igen.

Posted by Picasa


Fler bilder på grabbarna när de försöker vara coola finns i vårt picasaalbum:

Gneis Hösten 2007

Andra bloggar om: , ,

28 september 2007

Det blev Barnfonden

Häromdagen när jag hade bestämt mig för att köpa katt för 8000 så sa jag ju till mig själv: "Har jag råd att köpa kisse för det priset så har jag oxå råd att ha 2 fadderbarn". Fadderbarnstanken har funnits länge men nu var det dags att slå till. Skickade iväg en fråga till Barnfonden om de hade några barn i mina barns åldrar och gärna i ett spansktalande land då jag kan lite spanska sen gymnasietiden.

Idag damp det ner 2 brev med 2 söta pojkar, Enrixon 6 år och Fernando 4 år som bor i Guatemala. Det skall bli riktigt kul att få följa dessa killars liv särskilt när de är nästan jämngamla med mina egna barn. Vi kommer öppna ett konto till där vi sätter in resepengar för om några år har vi tänkt att åka och hälsa på dem om de vill träffa oss. Lika bra att börja spara till det samtidigt.

Båda pojkarna lever ensamma med sina mödrar som säljer grönsaker. Familjerna har båda två en inkomst som är under $100 i månaden dvs de tjänar MINDRE ÄN 650 KR i MÅNADEN. Fattar ni när jag då bidrar med 200 kr (som det dras pyttelite administrativa avgifter från) så kan jag alltså öka deras levnadsstandard rätt mycket.

Lite trist att den ena killen precis som min ena son fyller år några dagar innan julafton, hade varit trevligare att få sprida ut extrapresenterna under året. Får fundera på det lite.

Jag hoppas min möjlighet att kunna skriva på spanska snabbar på kommunikationen lite då mina brev inte kommer behöva översättas till från engelska.

Gillade Barnfonden i och med att man hjälper en hel familj, väldigt lite av bidraget går till administration och de vill att pengarna inte ges passivt utan man hjälper familjen att utbilda sig/starta igång något eget inom projektet så att de tillslut kan försörja sig själva.

Andra bloggar om: , ,

25 september 2007

Tänk om jag får en sådan här kisse Iiiiiiii....



Låten är kass men både katten och killen är söta :-)

Jag hoppas Eduard är aningen mindre bitig men sova i handfatet har då alla mina katter gjort.

24 september 2007

Hösten får mig att vilja fota

Idag hade jag tänkt ta en fotopromenad i det underbara höstvädret men det kom annat ivägen. Dock tog jag mig en liten tur i trädgården och en sväng till Sävast med bilen. Skall försöka hinna ut på någon bättre tur innan vintern tar över. Hösten är så underbar med alla sina färger, brukar ofta tänka när jag åker bil "Åh det där skulle vara fint på kort" men allt för sällan tar jag mig tid och stannar och faktiskt fotar.

Lite kvarglömda sommarleksaker.
Vissa blommor kämpar tappert trots frostnätter.

Herman ute på städuppdrag i trädgården.

En vy jag ser från bilen på väg från jobbet varje dag. Sävastån.

Den lilla dammen i Sävstån.

Några kossor som betar nere vid vattnet (som jag dock inte fick med på bild för solen sken rakt ner i vattnet och var omöjligt att fota).


Andra bloggar om: , ,

23 september 2007

Hittat en familjemedlem

Efter ett par dagas mailväxling är nu en liten kisse reserverad som jag skall åka till Sthlm och hämta i mitten av oktober. Han heter Eduard och är ursöt. Har alltid velat ha en helröd kisse och nu verkar den önskan bli uppfylld. Hans pappa och hans mamma.

Åh det skall bli så mysigt med ny kisse här hemma. Skall ta och verkligen storstäda här hemma så det inte luktar allt för mycket av Busan (finns nog en del katthår både här och där fortfarande). Sen får jag väl åka till Djurmagazinet och kika på lite kuliga saker. Måste köpa en bra transportbur. Får bli en sådan där mjukare så att jag kan stoppa den i väskan när jag far till Berlin (mässa med jobbet) för det är på hemresan därifrån jag skall hämta kissen (Om jag inte på något sätt kan lösa att få en bur till uppfödaren på annat sätt.

Det skall bli så spännande. Det gick snabbare än vad vi hade kunnat ana att hitta oss en ny familjemedlem. Så om inget oförutsett händer så blir lille skrutten min i mitten på oktober. Det kommer bli lååååånga veckor dit. Tur att det händer lite kul grejer nästnästa helg och veckan därpå.

Han kostar en rejäl slant närmare bestämt 8000 kr men det är det värt och dessutom tar jag de pengarna från annonsintäkterna från Pärlplatsen (och bloggen) och de pengarna har jag inte rört alls förren nu så det kommer inte märkas i plånboken.

Men jag har en fundering borde jag skaffa 2 st på en gång? Eller vänta? Hane/hane? Hane/hona? Från samma eller olika kullar/uppfödare?

Andra bloggar om:

Oj vilken lista

Anna Schelen på Kattforum postade en lång tipslista på skräck/rysare som jag nog måste ta och gå igenom för att plocka godbitar ur till min att-se-lista. Här är Annas lista:

Skräck, klassisk
Hellraiser 1,2,3,4
Terror on Elm Street 1,2,3,4,5
Wes Cravens New Nightmare
JasonX
Motorsågsmassakern 1, 3
The texas chainsaw massacre 2003
The texas chainsaw massacre-The beginning
Houe of thousand Corpses
The Devil´s rejects
Event Horizon
Wishmaster
Evil Dead
Deathwatch
DeadBirds
The mangler
The shining
Sleepwalkers
Nightbreed
Darkness falls
The blair witch Project 1,2
Final destination 1,2
Wrong turn
Cabin fever
Shallow ground
Scream 1,2,3
The Cave
Cube 1,2,0


Zombie
Dawn of the Dead 2004
Resident Evil
Resindet Evil - Apocalypse
28 dagar senare
Return of the living dead 3
The Serpent and the Rainbow


Haunted house/ghosts
House on Haunted Hill (senare versionen)
Thirteen Ghosts
The Entity
Rose Red
White Noise
Sjätte sinnet
The Haunting
Ghost Ship
The Others
What Lies Beneath
Gothika
The skeleton Key
The Devil´s backbonde
Stir of echoes

Asiatiskt
Ringu1,2
The eye
Dark water
One missed call 1,2
The grudge
Shutter
A tale of two sisters
R point

Vampyrer/varulvar
An american werewolf in london
An American werewolf in Paris
Ginger snaps
Ginger snaps- unleashed
Ginger snaps back
Dog soldiers
Wolf
From dusk till Dawn
Interview with the vampire
Queen of the damned
Lost boys
Bram Stoker´s Dracula
Dracula 2000
Blade 1,2
Kindred (tv-serie)
Vampires

Religion/ockult
The ninth Gate
The prophecy 1,2
The Exorcist 1,3
The Devil´s advocate
Bless The child
The Calling
Lost Souls
Fallen
The sin eater
Constantine
Angel Heart
Stigmata
The Gift
Darkness
Hideaway

Serial Killer
In Dreams
The Cell
May
Ravenous
From Hell
Resurrection
Seven
Young Poisoners handbook
Henry: A portrait of a serial killer
American Psycho
Copycat
Tesis (Anatomy)1,2
Manhunter
Red Dragon
The silence of the lambs
Hannibal
Saw 1, 2, 3
Natural born killers
The crimson rivers
Frailty
Citizen x



Andra bloggar om: , , ,

22 september 2007

Fadderbarn

Nu har jag bestämt mig jag skall stödja ett barn någonstans i världen. Ge ett barn en chans till ett bättre liv än vad hon/han annars hade kunnat få. Ett par hundra i månaden är ju ingenting.

Så nu måste jag bara bestämma mig för vilken organisation jag tror gör det bästa jobbet. Några tips?

Jag uppmanar även er andra att göra samma sak om ni inte redan är faddrar förstås.

Andra bloggar om:

Kom igen katten det svänger ju

Pratade med Christian igår på MSN och han påminde mig om I Like to Move it Move it från filmen Madagascar. Det måste ju vara en av historiens sötaste musikvideos:


Men uj vad den låten kan fastna i huvudet. Det är en härlig danslåt och sådana skall inte fastna i min skalle en lördagskväll för då blir jag bara deppig. Får sådan lust att gå ut och svänga de lurviga men som vanligt ingen att gå ut med :-(

Andra bloggar om: , , ,

21 september 2007

Lite bättre nu

Nu har jag pratat med min chef och vi redde ut en del. Tänk vad lätt det är att missuppfatta saker och ting när man inte får hela bilden. Han är inte den bästa på att kommunicera direkt. En stor sten har lyfts från mitt bröst. Fortfarande lite ledsen över en av sakerna men det är nog egentligen mest av rent egoistiska skäl. Ibland får man se det med affärsglasögonen på och trycka undan sina egna önskningar och mål.

Tack N för att du tröstade och såg till att jag tog tag i det plus att hindra mig från att göra något i ren ilska.

18 september 2007

*säger fula ord*

Idag blev jag så ledsen, arg och kränkt på jobbet att jag bara ville skrika och svära och slå sönder något men istället satte jag mig på en stol och grät hejdlöst. Inte speciellt moget jag vet men det gick inte att stoppa jag blev så himla besviken.

Helvete jag hatar mitt jobb just nu.

16 september 2007

Musikval

Nu har jag äntligen valt låtar till Musiksnacksträffen 6:e oktober. 5 låtar som givits ut någon gång under 80-talet och 3 valfria låtar utan restriktioner.

Efter många om och med valde jag dessa:
Depeche Mode - Strangelove


Nitzer Ebb - Let Your Body Learn


Soft Cell - Tainted Love


Front 242 - Headhunter


The Sisters of Mercy - First And Last And Always


Som bonus blev det:
Najwa Karam - Aashiga (musikklipp finns här)

Shakespears Sister - Stay


Nitzer Ebb - Family Man


Andra bloggar om: ,

Evolutionen enligt Vincent & Herman

Vincent förklarar för Herman att Gud skapade jorden och de första människorna, en mamma och en pappa och sen fick de barn som sen fick barn. Men hmm... hur gick det till, man kan ju inte gifta sig och få barn med sina syskon.

Hermans lösning på det hela, det måste kommit rymdvarelser som gifte sig med Adam & Evas barn så de slapp att gifta sig med varandra.

Så nu vet ni hur jorden befolkades om ni funderat på den saken :-)

Jag undrade vem som pratat skapelseberättelsen med min son så jag frågade och fick svaret "Emil i Lönneberga"

Kattlängtan

Det är helt sjukt tomt utan katt här hemma och jag vill ha en ny NU! Vill ha en liten lurvtass som kommer och buffar på mig och vill mysa, som vill ha lite käk eller bara sugen på lite bus.

Men jag är samtidigt väldigt sugen på en sibirisk katt och det går inte att få tag på en sådan nu utan jag måste minst vänta till mitten på oktober eller efter jul då det finns leveransklara kullar. Hur skall jag stå ut så länge. Att titta på kattungebilder är rena rama tortyren. Har hittat en sibirisk i Hägersten som är bland det sötaste som går att titta på.

Se själva.

Varför skall det vara så långt till Hägersten? Dock lite oklart om hon är tingad eller inte (verkar vara ledig enligt deras webbsida men på www.sibiriskkatt.nu står hon inte med i listan över katter till salu. Enligt kattannonser.se finns det även en sibirisk till salu i Luleå, en innekatt som vill vara utekatt och därför behöver omplaceras. Hon skulle gärna få bo hemma hos mig. Men mailadressen i annonsen är en jobbadress så mitt mail läses väl inte förren i morgon har även ringt men inget svar. Men en dag till skall jag väl överleva utan att veta om katten fortfarande finns kvar. Fast jag kunde inte hålla mig från att dra iväg ett SMS (fick telefonnumret av en arbetskamrat till säljaren som jag känner) :-) Så håll tummarna för mig.


Andra bloggar om: ,

Har blivit karatemamma

Vincent har börjat på Karate, 1 timme varje lördag är vi iväg till Dojon och Vincent får lära sig rullningar, slag, blockeringar, sparkar mm och ett och ett annat japanskt ord. Han gillar det och längtar till lördagarna nu. Känns kul att han hittat något han trivs med. Han kommer ju även gå på dans (Funky Kidz) på söndagar om ett tag. Även Herman börjar på dansen, de var på prova-på-pass för ett tag sedan och stortrivdes båda två.

Just nu är Vincent hemma hos en klasskamrat och leker, känns riktigt bra att han verkar hittat några kompisar efter den jobbiga starten på skolgången.

Så här är det att ha katt, man väljer tårar

YOU HAVE CHOSEN TEARS


The little orange boy stopped.
Behind him, kitties were playing, chasing each other and
wrestling in the warm sunshine.
It looked like so much fun, but in front of him, through
the clear stillness of the pond's water, he could see his mommy.
And she was crying.
He pawed at the water, trying to get at her, and when
that didn't work, he jumped into the shallow water. All that got him was wet and Mommy's image danced away in the ripples.
"Mommy!" he cried. "Is something wrong?" The little orange boy turned
around.

A lady was standing at the edge of the pond, her eyes
sad but filled with love.
The little orange boy sighed and walked out of the water.
"There's been a mistake," he said. "I'm not supposed to be here."
He looked back at the water.
It was starting to still again and his mommy's image was coming back.
"I'm just a baby. Mommy said it had to be a mistake. She said I wasn't
supposed to come here yet." The kind lady sighed and sat down on the grass.
The little orange boy climbed into her lap.
It wasn't Mommy's lap, but it was almost as good.
When she started to pet him and scratch under his chin like he liked, he
started to purr. He hadn't wanted to, but he couldn't help it.
"I'm afraid there is no mistake. You are supposed to be
here and your mommy knows it deep down in her heart," the lady said.
The little orange boy sighed and laid his head on the lady's leg.
"But she's so sad. It hurts me to see her cry. And daddy too."
"But they knew right from the beginning this would happen."
"That I was sick?"

That surprised the little orange boy.
No one had ever said anything and he had listened when
they thought he was sleeping.
All he had heard them talk about was how cute he was, or
how fast he was or how big he was getting.
"No, not that you were sick," the lady said.
"But you see, they chose tears."
"No, they didn't," the little orange boy argued. Who would choose to cry?
The lady gently brushed the top of his head with a kiss.
It made him feel safe and loved and warm - but he still worried about his mommy.

"Let me tell you a story," the lady said.
The little orange boy looked up and saw other animals gathering around.
Cats - Big Boy and Snowball and Shamus and Abby and little Cleo and Robin.
Merlin and Toby and Iggy and Zachary. Sweetie and Kamatte and OBie.
Dogs too- Sally and Baby and Morgan and Rocky and Belle.
Even a lizard named Clyde and some rats named Saffron and
Becky and a hamster named Odo.
They all lay down near the kind lady and looked up at her, waiting.
She smiled at them and began:

A long long time ago, the Loving Ones went to the Angel
in Charge. They were lonesome and asked the Angel to help them.
The Angel took them to a wall of windows and let them
look out the first window at all sorts of things - dolls and stuffed
animals and cars and toys and sporting events. "Here are things
you can love," the Angel said. "They will keep you from being lonesome."
"Oh, thank you," the Loving Ones said. "These are just what we need."
"You have chosen Pleasure," the Angel told them.

But after a time the Loving Ones came back to the Angel in Charge.
"Things are okay to love," they said. "But they don't care that we love them."
The Angel in Charge led them over to the second window. It looked out at all sorts of wild animals. "Here are animals to love," he said. "They will know you love them."
So the Loving Ones hurried out to care for the wild
animals. "You have chosen Satisfaction," the Angel said.

Some of the Loving Ones worked at zoos and wild animal
preserves, some just had bird feeders in their yards, but after a time they
all came back to the Angel in Charge.
"They know we love them," they told the Angel. "But they don't love us back. We want to be loved in return."
So the Angel took them to the third window and showed
them lots of people walking around, hurrying places.
"Here are people for you to love," the Angel told them.
So the Loving Ones hurried off to find other people to love.
"You have chosen Commitment," the Angel said.

But after a time a lot of Loving Ones came back to the
Angel in Charge.
"People were okay to love," they said. "But sometimes
they stopped loving us and left. They broke our hearts."
The Angel just shook his head. "I cannot help you," he said.
"You will have to be satisfied with the choices I gave you."

As the Loving Ones were leaving, someone saw a window
off to one side and hurried to look out.
Through it, they could see puppies and kittens and dogs
and cats and lizards and hamsters and ferrets.
The other Loving Ones hurried over. "What about these?" they asked.
But the Angel just tried to shoo them away.
"Those are Personal Empathy Trainers," he said.
"But there's a problem with their system operations."
"Would they know that we love them?" someone asked.
"Yes," the Angel said.
"Would they love us back?" another asked.
"Yes," the Angel said.
"Will they stop loving us?" someone else asked.
"No," the Angel admitted. "They will love you forever."
"Then these are what we want," the Loving Ones said.
But the Angel was very upset.

"You don't understand," he told them. "You will have to
feed these animals."
"That's all right," the Loving Ones said.
"You will have to clean up after them and take care of them forever."
"We don't care."
The Loving Ones did not listen. They went down to where
the Pets were and picked them up, seeing the love in their own hearts
reflected in the animals' eyes.

"They were not programmed right," the Angel said. "We can't offer a
warranty. We don't know how durable they are. Some of their systems
malfunction very quickly, others last a long time."
But the Loving Ones did not care.
They were holding the warm little bodies and finding
their hearts so filled
with love that they thought they would burst.
"We will take our chances," they said.
"You do not understand." The Angel tried one more time.
"They are so dependent on you that even the most well-made of them is
not designed to out live you. You are destined to suffer their loss."
The Loving Ones looked at the sweetness in their arms
and nodded.
"That is how it should be. It is a fair trade for the
love they offer."

The Angel just watched them all go, shaking his head.
"You have chosen Tears," he whispered.

"So it is," the kind lady told the kitties.
"And so each mommy and daddy knows. When they take a baby into their heart, they know that one day it will leave them and they will cry."
The little orange boy sat up. "So why do they take us in?" he asked.
"Because even a moment of your love is worth years of pain later."
"Oh."

The little orange boy got off the lady's lap and went back to the edge of the pond. His mommy was still there, and still crying.
"Will she ever stop crying?" he asked the kind lady.
She nodded. "You see, the Angel felt sorry for the
Loving Ones, knowing how much they would suffer. He couldn't take the tears away but he made them special."

She dipped her hand into the pond and let the water
trickle off her fingers.
"He made them healing tears, formed from the special water here.
Each tear holds bits of all the happy times of purring
and petting and shared love.
And the promise of love once again.

As your mommy cries, she is healing. It may take a long
while, but the tears will help her feel better. In time she will be less sad
and she will smile when she thinks of you.
And then she will open her heart again to another little baby."
"But then she will cry again one day," the little orange
boy said.

The lady just smiled at him as she got to her feet.
"No, she will love again. That is all she will think
about."
She picked up Big Boy and Snowball and gave them hugs,
then scratched
Morgan's ear just how she liked.

"Look," she said. "The butterflies have come. Shall we
go over to play?"
The other animals all ran ahead, but the little orange
boy wasn't ready to leave his mommy.
"Will I ever get to be with her again?"
The kind lady nodded.
"You'll be in the eyes of every kitty she looks at.
You'll be in the purr of
every cat she pets. And late at night, when she's fast
asleep, your spirit will snuggle up close to her and you both will feel at
peace.

One day soon, you can even send her a rainbow to tell her you're safe
and waiting here for when it's her turn to come."
"I would like that," the little orange boy said and took
one long look at his mommy.
He saw her smile slightly through her tears and he knew
she had remembered the time he almost fell into the bathtub.
"I love you, Mommy," he whispered. "It's okay if you
cry."

He glanced over at the other pets, running and playing
and laughing with the butterflies.
"Uh, Mommy? I gotta go play now, okay? But I'll be
around, I promise."
Then he turned and raced after the others.

-Okänd författare

Andra bloggar om: , ,

15 september 2007

Vandrande strandskulpturer

Jag skulle ju bli lite förvånad om jag låg på stranden och en sådan här kom traskande förbi.

En kompis skickade länken till dessa coola skulpturerna som kan leva i månader på egen hand på en strand.



Hur kommer man på idén att bygga dessa "djur" och släppa dem fria på stränderna?


Andra bloggar om: , , , ,

Länk till programmet

Här kan ni lyssna. Jag är med i del tre 05:03 direkt efter Van Morrison (klicka på skipknappen så byter ni del i programmet). Gud vad konstigt det känns att höra sin egen röst, jag växlar mellan norrbottninska och trollhättemål :-)

Programavsnittet beskrivs så här av programmets hemsida:
Vänner och kärlek på Internet

Är en vän på nätet verkligen en riktig vän? Och kan man chatta sig fram till den stora kärleken?

Att skaffa kontakter på Internet blir allt vanligare. Vi lägger upp bilder, skickar meddelanden och skvallrar. Men hur djup är vår nya elektroniska vänskap?

I Tillsammans möter vi Béatrice Karjalainen, hon är 34 år och hänger på olika webbforum. I perioder faller Beatrice in depressioner och hon menar att nätet har blivit ett verktyg som är till större hjälp än både telefonkompisarna och hennes närmsta omgivning.

Programmet gästas av Loveina Khans, som i nyligen kommit ut med en bok om nätdejting.


Andra bloggar om: , , ,

13 september 2007

Bea i etern

Lite då och då förekommer jag i radio, senast var det i Tendens för några år sedan (så om att drabbas av IT-bubblan). Nu är det dags igen. På lördag kan man höra mig i programmet "Tillsammans" i SR P4 Riks som går mellan 06.00 och 08.00 i P4. Jag blev intervjuad om relationer på nätet. Kommer även gå att lyssna på i efterhand på webben länkar dit när det är upplagt. Själv vet jag inte om jag skall lyssna, hatar verkligen att höra min egen röst, den låter ju helt fel.

Och hur hamnade jag dår då? Jo en reporter (dom förövrigt var mycket trevlig) som läst min blogg ringde upp mig. Kom hit och drack lite te och vi samtalade om ämnet i fråga. Förhoppningsvis säger jag väl inte allt för många dumma saker :-)

Andra bloggar om: , , ,

09 september 2007

Utlovade kartorna

Abisko turiststation - Njulla - Abisko turiststation 10.77 km

Abisko turiststation- Kårsavaggefallet - Kåsavaggestugan - Låktatjåkkastugan 35.50 km

Låktatjåkkastugan - Tornehamns kyrkogård - Björkliden - Abisko 25.73 km
Korta turer kring Abisko 16.55 km


Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Att hitta igen sig själv vilse på ett berg...

Nu har jag lyckats landa i verkligheten efter lite strapatser i Abisko samt känner mig någorlunda pigg (åkte på en rejäl förkylning och har varit skittrött i 2 dagar och däckat när jag nattat barnen), tränat lite samt jobbat som en tok (så semestern var bra för att ladda batterierna för det).

Hur var det då i Abisko har många undrat så här kommer min resberättelse, alla bilder är klickabara för att se dem större. Ni får ha överseende med vissa bilders mysko placering, jag och Blogger var inte alls överens om bildplaceringen så jag fick snabbslänga in några tabeller.

Torsdag 30 augusti
Strax innan 7 på morgonen stod jag trött som attan på perrongen i Boden och försökte hitta min vagn på tåget. Kom på att i Boden delas tågen och sätts ihop igen så min vagn stod på andra sidan perrongen bara. Jag hittade igen min plats, hade turen och fick en solig singelstol längst bak i vagnen där det inte var några problem att breda ut sig och
sova ostört. Mitt över gången satt en ensam tjej och sov inlindad i en sovsäck, hon var rätt ung och såg så ensam ut men jag kände igen hennes blick ut genom fönstret när hon senare vaknade och med vilken inlevelse hon verkade läsa sin bok samtidigt som hon förde anteckningar i en vacker anteckningsbok.

07:07 gick tåget punktligt enligt tidtabellen och en frihetskänsla spred sig i kroppen. Eftersom jag inte han äta någon frukost hemma så hade jag packat ner några mackor (hamburgerkött, avokado och brie). Rätt snart somnade jag och sov helt drömlöst. Vaknade till i Gällivare och kikade ut genom fönstret, fick syn på bergstoppar med lite snö på och insåg att jag snart skulle vara framme. Somnade om men vaknade av att vi fick lite info om järnvägen vi färdades på, man kunde se Kebnekaise ut genom fönstret och ett stycke före Fjällåsen nådde vi hela banans högsta punkt cirka 550 meter över havet.

11:57 var tåget punktligt framme vid Abisko Turiststation och jag tog mig snabbt av tåget och andades in den härliga fjälluften. Tog mig snabbt under E10:an och gick med mycket lätta steg mot turiststationen. Väl där så var inte mitt rum klart så jag passade på att shoppa några av de sakerna jag saknade bland annat en dagväska (blev en Off limit 8 L) att ha på de 2 dagsturerna jag skulle göra med turiststationen som bas (finns ju ingen anledning att släpa med sig hela stora ryggsäcken då), sittunderlägg och en turbok för Absiko som heter Abisko turtips och är utgiven av Länsstyrelsen i Norrbottens Län.

Passade även på att prata med killen som jobbade i affären och olika turer. Sa att jag ville ta en kort tur nu på eftermiddagen men att jag sen ville ta en tur där jag sov borta en natt. Han föreslog att jag skulle gå upp på Nuolja (Njullá) nu. Han dissade mitt förslag att gå till Abiskojaure och tillbaka. Han pekade istället ut att jag skulle gå till Kårsavaggestugan på fredagen och sen därifrån till Låktatjåkkastugan för lite fika och se ta mig upp till Låktatjåkka och ta tåget tillbaka till Abisko turiststation. Jag fick 2 alternativa vägar till Kårsavaggestugan, antingen gå nere i dalen eller ta linbanan upp på Nuolja och följa den höjdkurvan bort till Kårsavaggen.

Efter shoppingen gick jag till restaurangen för att få i mig lite lunch vilket var ärtsoppa och pannkakor. Maten var jättegod och efteråt var jag laddad att ta mig ut. Fick min nyckel till rummet och dumpade sakerna där. Packade lite vatten, en energikaka och lite nötter i min nya höftryggväska (gud vad skönt det är att inte ha något på axlarna ibland).

Jag kikade på min karta och satte av mot Nuolja på vad min bok kallade Rihtunjira naturstig. På vägen dit passerar man Abiskojåkka som dundrar fram på sig väg mot Torneträsk, jag gillar att titta på fall så jag blev stående på bron ett tag.








Naturstigen skulle vara ganska brant men jag missade att man skulle svänga av in under liften så jag fortsatte längst med ravinen där Rihtunjira rinner fram och klättrade på dess vänstra sida.





Jag tyckte det var lite väl brant klättring för att vara en markerad naturstig.


Lätt anfådd nådde jag tillslut den höjd där toppstugan står (900 möh) och insåg att det var en bra bit kvar till toppen, bara att bita ihop och fortsätta gå med andra ord. Men först några kort bort mot Lapporten. Sneglade på klockan och såg att det var nästan precis 30 minuter kvar till liften skulle sluta gå (hade funderingar på att ta liften ner för det var ju så jäkla brant klättring på slutet). En bit från toppen mötte jag några damer på väg neråt, vi nickade åt varandra och fortsatte åt var sitt håll. Jag passerade lite renar på vägen upp som glodde på mig och vände ändan till så fort jag försökte fota dem. Den lilla spindel till vänster var dock mer fotovillig.








Väl uppe på toppen (1169 möh) har man en underbar utsikt över fjällen i närheten och Torneträsk. Det blåste rätt mycket där uppe så jag började gå neråt rätt snabbt igen efter en del fotande.




Halvvägs ner såg jag något fladdra i vinden på marken och plockade upp det, det såg ut att vara en medlemslapp för Fjällräven Classic från laget Microsoft II (Rättelse: det är tydligen en lapp från en sovsäck enligt kommentar till postningen, så skönt då är MS rentvådda från nerskräpning). Den har jag nu som bokmärke i min bok.




Nere vid toppstugan igen kom de två damerna ut efter att ha fikat eller nåt och stirrade på mig och sa "Har du varit uppe på toppen?" "Ja" svarade jag varpå det kom "ända uppe på toppen", "jajjemensan", "Hmm sprang du upp och ner?".

Jag insåg snabbt att de tyckte att ja hade forcerat min topptur. Men jag går ju fort och det var inte direkt någon avancerad klättring från 900 möh till toppen. Jag skuttade ner för berget på "rätt sida" denna gång när det kommer till Rihtunjira naturstig och oj vilken skillnad det var i lutningsgrad, här slingrade sig stigen fram och var väldigt lätt att gå. Mitt i naturen dök det upp "trafikskyltar" som talad om var man fick gå och var man fick cykla. CYKLA! det var förvisso lättgått men vem sjutton cyklar ner för denna brant, galningar!

Jag tog en liten omväg tillbaka till turiststationen och kikade nere vid Abiskojaures kant där det växte vackra mossor på stenarna, för visst är praktmossan fin. Jeesus vad mycket svamp det var uppe i skogarna, gillar man Karl Johansvamp kan man plocka en årsförbrukning på bara några minuter.




Jag hade bokat tidig middag på turiststationen redan 18:30 så jag gick och duschade och lade mig på sängen och bläddrade i min nya bok lite. Sen tog jag min "Gravidchock" och gick ner till restaurangen där det serverades en underbar tomat- och basilikasoppa till förrätt, någon form av kyckling med örtbakad potatis till huvudrätt och glass med äppel-rabarberpaj till efterrätt. Alltihop var gudomligt gott. Det enda som störde mig lite var mitt bordssällskap 2 äldre damer (som lät som de var) från Stokholm som klagade över att de inte fick sitta vid fönstret med utsikt neråt vattnet utan mitt i salen. Herrejösses hålla på och tjabbla om något sådant en hel evighet, bokar man sent får man vara glad att man får en plats i restaurangen överhuvudtaget. Proppmätt gick jag till brasrummet där jag satt och läste någon timme innan jag gick till sängs och somnade väldigt tidigt. Tågtjejen satt oxå i brasrummet, vi satt tysta i var
sin fotölj med fötterna upp mot brasan och läste våra böcker. Jag sneglade lite på hennes anteckningar och hon verkade läsa en bok som handlade om förnuft, intelligens och förstånd minns meningen "att besitta massa fakta är inte att vara vis, att vara vis är att kunna använda den kunskap man har". Log lite för mig själv då det lät som sådant som jag själv brukade läsa.


Min tur upp och ner som var 10.77 km tog mig totalt 3,5 timmar och då rörde jag på mig i 2 timmar och 58 minuter och var 15900 steg.


Fredag 31 augusti


Äventyrsdags men först en rejäl kravmärkt frukost. Idag skulle jag alltså ge mig iväg på en lite längre tur och inte sova på Abisko turist. Allt jag inte behövde ha med mig knökade jag ner i en plastpåse som jag ställde i bagageförvaringsrummet. Kvar blev bara det absolut nödvändigaste och ryggan vängde 8,5 kg när jag gav mig av. Efter lite dividerande med mig själv bestämde jag mig för att följa killen i affärens råd om vart jag skulle gå men jag valde en liten annan väg. Var nyfiken på Kårsafallet så dit ville jag, det skulle betyda några meters vandring tillbaka efter fallet för att komma på leden mot Kårsavaggestugan men det var så kort att det inte gjorde något. Kl 09:15 gav jag mig iväg efter att ha blivit fotat av en snäll dam utanför turiststationen. Läste lite fel på en skylt det stod förvisso Kårsavagge men jag missade att det var skidleden så jag knatade igenom portalen till Kungsleden och började gå men så kikade jag på min karta och insåg att verklighet och karta inte alls stämde överens så det var bara att gå ca 8 minuter tillbaka. Fortsatte en bit till och gick ner där jag gått dagen innan. Nu såg det bättre ut på skyltarna. Jag var vid Kårsafallets bro ganska så snart tog en timme dit ungefär, stannade och kikade på lite blommor, träd mm. Klantigt nog hade jag tänkt fel när jag ställde om GPS-klockan till manuellt läge för stopp så jag glömde slå igång den flera gånger och dessutom kom jag åt pausknappen av misstag några gånger.


Väl framme vid fallet satte jag mig ner och fikade på en liten kulle vid fallet,
tog mig en kopp te och en Belvita. Fotade en del och studerade kartan. Bläddrade lite i min "Abisko turtips" och fick där syn på en beskrivning av Kårsfallsturen att man kan förlänga den genom att gå på "fel sida" av vattnet bort till en annan bro där man går över för att sen följa Kårsavaggeleden till baka till Abisko. Men perfa tänkte jag då behöver jag ju inte gå tillbaka, jag går på andra sidan vattnet bort till bron och där kan jag sen fortsätta leden bort till Kårsavaggestugan.


Färgen på vattnet i Gorsajohka har en underbar turkos färg som dock inte var helt lätt att få på bild men lite syns kanske på denna bild. Det stod i boken att det skulle finnas en otydlig stig som först gick i snårig björkskog och sen på rishedar. Den snåriga björkskogen var inte så värst snårig, den var helt underbart mysig att gå i. Men plötsligt förbyttes det mysiga mot väldigt blöt mark och jag fick vada genom vatten innan jag kom ut på rishedarna. På risheden tappade jag bort stigen 2 gånger och fick mig en rejäl omväg men vad gjorde det. Några renar höll konstant koll på mig och poserade snällt när jag ville fota dem. Väl framme vid den andra bron över Gorsajohka passade jag på att ta lite mat. Det var ju inte så långt kvar till stugan så jag tänkte bara ta mig något litet mest för att ta mig en paus. Jag lyckades hitta lite lä bakom en sten där jag slog mig ner och inmundigade ett knäckebröd, en varma koppen citronkyckling och en näve nötter. Jag borde ätit mer visade det senare...

Jag packade ihop mitt provisoriska lunchställe och började gå men bara några meter från bron så var verklighet och karta inte riktigt överensstämmande (en mer detaljerad karta än 1:100000 skulle vara trevligt ibland och jag började gå längst en stig inte bara en utan 3 gånger innan jag bestämde mig för att det nog var fel väg trots allt. Så jag följde vintermarkeringen med de lättigenkännbara röda kryssen och mycket riktigt så kom jag fram till ett ställe där vinterled och sommarled diverserade. Nu var det raka spåret till stugan.










Det var lättgången väg för det mesta men då och då dök det upp riktiga gyttjehål som var svårpasserade och en och annan jokk var jag ju oxå tvungen att ta mig över. Lite snö yrde i luften men det lade sig inte på marken. Men plötsligt såg jag stugan i fjärran och då var det bara lite högt ris kvar att forcera.





Kl 15:00 var jag framme vid stugan men det var ingen där, stugvärde Per-Erik (som bor i den lilla lådan till vänster) hade en lapp på dörren som sa att han var på dagstur och skulle vara tillbaka till kvällen. Jag satte mig på trappen till stugan och åt en halv "energikakan" fy fan vad äckliga de är. Funderade på om jag skulle fortsätta en bit och kika på glaciären och sen sen återvända hit och sova eller om jag skulle hitta på något annat. Att gå fram och tillbaka till glaciären var inte så där jättelockande, det var inte speciellt långt heller och jag hade massa krafter kvar kändes det som.

Jag kikade upp mot berget bakom stugan, mot Latnjavággi och vägen upp till Låktatjåkkastugan. Det såg fasligt brant ut. Äh vad fan tänkte jag, sitta här och häcka tills det är dags att sova funkar ju inte, så långt är det ju inte till Låktatjåkka så jag satte av upp mot berget. När jag gick genom snåren träffade jag på en tjej och en kille som plockade hjortron, de var de som sov i ena rummet i stugan. De frågade var jag var på väg och jag svarade, sen bar det av uppför berget. En bit upp var jag rejält andfådd och törstig så jag stannade och drack lite vatten. 2 killar kom nedför berget och stannade vid vattenfallet och fyllde sina flaskor. Smart tänkte jag och hoppade ner mot fallet där killen nyss varit för att upptäcka att stenhällen som lutade in mot fallet var glashal av alger. Lyckade slänga ner ett knä för att bromsa farten och fick stopp på mig precis innan jag for in i vattenfallet. Hade jag hamnat under vattnet hade det ju bara varit att gå ner igen och försöka torka kläderna i stugan. Lyckades i alla fall få lite nytt iskallt vatten i flaskan och kravla mig upp från fallet.

Jag gick från klättring på gräs till klättring på stenblock och här och där
låg det snö mellan blocken.




Efter klättringen kom jag upp till en bred jokk som skulle passeras och ingenstans kunde jag se var stigen gick nära vattnet eller var den fortsatte på andra sidan. Såg heller inget bra ställe för att gå övre torrskodd. Började gå längst med vattnet för att hitta ett bättre vadställe men tillslut insåg jag att jag skulle få väldigt svårt att hitta stigen igen om jag inte tog mig över. Så det var bara att bita ihop och kliva ner i det iskalla vattnet och vada över. Skorna och strumporna blev givetvis sjöblöta och det kändes kallt men attans vad ullsockar är effektiva efter några minuter var fötterna varma igen och jag kände inte att jag var sjöblöt.

Väl på andra sidan så skulle jag alltså försöka lokalisera rösena jag följt hittills och just då började det snöa.





Först lite lätt men efter en stund insåg jag att det nog var dags att dra på sig ett ytterskal för fleecejackan var alldeles vit. Stoppade ner kameran i ryggsäcken oxå så under delar av vandringen blev det inte så många kort tagna. Efter lite irrande fram och tillbaka över en snöig hed hittade jag tillslut igen stigen, gissa om jag blev lättad. Följde stigen och snön blev allt mer intensiv. Kom fram till sjön Latnjavärvi där det låg några små hus som är en forskningsstation. På en klippvägg bredvid hängde stora istappar då var jag ju tvungen att leta fram kameran igen vilket jag var glad över när jag senare sprang på detta stenmästerverk av naturen.

Jag kikade på kartan var jag var och insåg att jag bara var cirka halvvägs och nu var det nästan bara uppför kvar. Snöandet tilltog och på marken låg redan massor med snö, jag fick ett par gånger pulsa genom decimeter av snö uppför sluttningar. Nu yrde snön så att rösena med vita toppstenar knappt syntes och jag fick gå jättesakta för att hitta vägen. Efter en stund så kände jag mig jätteosäker på var jag var och det började bli lite småkyligt men eftersom jag lovat kompisarna att inte gå vilse så var det ju bara att bita ihop och framför allt lita på kompassen som jag noga ställt in nere vis forskningsstationen. Energinivån var nere i botten och tillslut fattade jag att min gråtfärdighet nog berodde delvis på det så jag tryckte i mig andra halvan av den äckliga energikakan och sköljde ner med iskallt vatten, vattnet i vattenflaskan hade börjat frysa men det fanns inget bra ställe att söka skydd på och sitta ner för en kopp te. Pga snön började det dessutom skymma lite. Klockan var strax innan 18.

Men så kom jag fram till det ställe på kartan där stigen mötte en (röd) vintermarkerad led (den från Måndalen) och kände att jag nog var på rätt väg trots allt. Plötsligt såg jag en grå stuga långt nere i en dal men rösena pekade åt ett helt annat håll och kompassen oxå. Började då fundera på om jag råkat komma åt kompassen så att den pekade åt fel håll och om rösena kanske inte alls ledde till Låktatjåkkastugan och där vinterleden (röda markeringar kanske ledde någon annanstans). Blev lite smårädd. Men men rösen brukar ju leda någonstans i värsta fall skulle jag väl få gå hela natten. Jag som nyss varit så lättad när jag såg stugan blev mer och mer osäker då stigen ledde ifrån dem men tänkte det kanske inte går att gå rakt ner utan jag måste ta mig runt.

Men när jag går där i snön och delvis kravlar mig fram så uppenbarar sig plötsligt en röd stuga framför mig. Jag är framme. Det var som en hägring, hade det inte kommit ut en tjej på trappan hade jag nog varit tvungen att ta på huset för att känna att det var verkligt. Jag lyckades ramla ner för bergsknallen utanför huset och slå i mitt knä rejält. Det var inte så smart. Jag kom fram vid 19:45.

Enligt kartan och skyltar skulle det vara 9 km mellan Kårsavaggestugan och Låktatjåkkastugan men enligt min GPS gick jag 1,1 mil så jag irrade nog en del.

Väl inne i värmen så tyckte stugvärdinnan att jag tagit mig en rejäl promenad och hon tittade på mina dojjor och sa att i dem var det än mer beundransvärt. Jag hade mina Reebok walkingskor på mig då mina vandrarkängor var trasiga och köpa nya han jag ju inte.

Stugvärdinnan satte igång bastun åt mig och det var så skönt att få hänga in alla blöta kläder i torkrummet och själv gå och duscha och sen mysa i bastun. Jag köpte mig en kopp te och en rulle ballerinakex och satte mig i storstugan och ringde hem (tack Telenor Norge) för att prata lite med barnen. Sen beställde jag in en gulaschsoppa som smakade underbart, jag var verkligen tokhungrig.

Efter min middag kröp jag i säng och läste lite mer i min bok och svullade Ballerinakex samt tog mig en kopp te till medan ovädret fortsatte utanför fönstret. Jag somnade tidigt och sov som en klubbad oxe.



Totalt hade det med vila tagit 10 timmar och 30 minuter att ta mig från Abisko
via Kårsavaggestugan till Låktatjåkkastugan inklusive 2 timmars vila. Det var
35,5 km och 28400 steg registrerades av stegmätaren (saknas nog en hel del så
klättring uppåt verkade vara svårregistrerat).

Lördag 1 september

På morgonen ömmade mitt knä rejält men solen strålade så jag försökte bortse från det. Jag åt en god frukost och betalade för mig. Sen satte jag mig ner med kartan. Kikade på vägen mot Låktatjåkkastationen och den såg inte så rolig ut, dessutom var jag ju i fjällen för att gå och inte för att åka tåg. Dessutom visste jag inte vilka tiden "Karven" gick så jag kunde ju bli stående där uppe hur länge som helst. Så jag frågade hur vägen ner till Björkliden var istället. Det hade kommit upp en av de Björklidenanställda några minuter efter mig och hon rekommenderade vägen ner till Björkliden. Så jag kikade lite till på kartan och såg att jag kunde snedda strax innan Björkliden och komma till Rallarkyrkogården vid Tornehamn.
Det skulle bli lite åt fel håll men jag ville så gärna se kyrkogården. Jag vinkade adjö till stugvärdinnorna och gav mig iväg strax efter kl 9 på morgonen och gick en underbar led med utsikt ner mot vatten hela tiden. Det var väldigt tydligt markerat och lätt att gå. Jag njöt i fulla drag och knät kändes knappt. Jag tog efter ca 1 timmes promenad en paus på en stor sten med underbar utsikt. Åt lite Ballerinakex och drack en kopp te. Läste lite i boken jag hade bytt in i stugan. Lämnade min Gravidchock som jag läst ut och tog med mig En Nannys dagbok.




Efter ett bra tags vandring var det dags att svänga av på vinterleden bort mot kyrkogården och på vägen dit passerade jag något som såg ut som lava. Nu började knät bråka, det låste sig och varenda steg blev en plåga och haltandet gjorde att höften på motsatta sidan ömmade. Shit oxå jag som har en bra bit kvar att gå. Lyckades ta mig till kyrkogården där jag strövade omkring en stund och läste skyltar bland annat om Anna aka Svarta Björn, fotade lite och tog det lugnt.




Sen bar det av mot Björkliden där dagens lunch skulle intagas på Restaurang Lapporten på vägen dit dundrade ett malmtåg förbi. Det var en rejält brant promenad från järnvägstationen upp till restaurangen,varenda steg gjorde att knät plågade mig och jag fick gå som ett barn med höger fot först och sen liksom lyfta upp vänster till samma höjd. Lunchen var dock värd promenaden, de serverade en av mina favoriter, kalops med potatis och rödbetor. Jag åt mig proppmätt och sen var det dags att ge sig ner för berget igen mot Rallarleden till Abisko (som jag gått på från kyrkogården till Björkliden).


Leden var lätt att hitta, eller jag min vana trogen gick jag ju först lite fel men
det löste sig snabbt. Leden är bred och fin och det gick lätt att komma upp i bra hastighet. Precis i början av leden var det en skylt "Silverfallet 0.5" åh silverfallet skulle jag vilja se tänkte ajg och en kilometer ner och tillbaka är ju inget. Tog ett första steg ner i slänten men knät protesterade direkt och jag insåg att en kilometeters vandrinng nerför och sen uppför inte var att tänka på. Knät ömmade men en timmes vila på restaurangen (samt lite tittande i friluftshoppen bredvid) hade i alla fall dämpat smärtan något men inte tillräckligt för att utsätta det för den extrasvängen. Men när jag skulle kliva upp på de spänner (spångar) som fanns på de blöta partierna så var jag tvungen att gå med höger ben först för att inte skrika av smärta. Det gick rätt fort att komma fram till Abisko, och det fanns en del intressant att titta på längst vägen, de hade satt upp skyltar som berättade om rallarnas framfart på berget Nuolja.




Turen blev 7 timmar och 20 minuter inklusive 2 timmar och 10 minuters vila, 25,73 km och 37700 registrerade steg.


Jag fick mitt nya rum på turiststationen och gick upp och duschade och bytte om, sen satte jag mig i brasrummet och läste en stund innan det var dags för middag. Jag hade läst ut En Nannys Dagbok en stund tidigare på rummet så jag tog med Veronika bestämmer sig för att dö. Dagens middag var någon lammkotlett men den kände jag inte för så jag beställde från a lá cartemenyn istället en fjällröding med kokta rödbetor. Till förrätt fick
jag löksoppa och efterrätten var en skogsbärspaj med vaniljsås. Som vanligt var maten supergod. Jag satte mig i brasrummet bredvid tågtjejen, vi växlade några
ord då jag frågade henne om hon gått något, jo bara en liten tur till Abisko östra för lite frisk luft, jag läste lite till och njöt av värmen från brasan men plötsligt blev jag toktrött så då var det sängen som gällde.


Söndag 2 september

Vaknade som vanligt tidigt och gick ner till den goda frukosten. Bredvid mig satt 3 damer och diskuterade en ung tjej de träffat kvällen innan, hon hade haft kjol på sig och en av dem
hade gett henne en komplimang för den vackra kjolen (det måste vara tågtjejen,hon är den enda jag sett med kjol här under hela tiden). De fortsatte att prata och sa att de hade pratat med henne och att de var så imponerade över henne, hon hade åkt tåg hit upp själv, aldrig varit i Abisko tidigare för att komma över en jobbig tid. Hon ville komma bort från allt. Hon hade inte pratat med någon på 3 dagar innan hon pratade med damerna. Hon var där för att läsa och
få ro i krop en. Oj vad jag kände igen mig i den beskrivningen, kanske var det därför jag på något sätt kände samhörighet med tågtjejen redan under uppresan till Abisko. Idag
är det hemresedag så inga långa turer stod på schemat för mig utan jag tänkte ta någon eller några kortturer. Hittade en naturstig Njakajaure naturstig som såg lagom lång ut och passerade marmorbrottet med meditationsplats 1 på Dag Hammarsköljdsleden. Men först gav jag mig av neråt Torneträsk för att vandra lite längst med vattnet, och jädrans vad det blåste, det gick gäss på sjön och det var så att mossan som växte vid den eroderade strandkanten lyfte i blåsten. Jag strövade omkring ca en timme där ute och i Abiskojåkkas delta stod det en massa rösen och jag stannade och byggde mig ett eget litet stenröse på en sten. Det blev ett randigt i grått och svart.





Med vinden i ryggen gick jag sedan mot Njakajaure naturstig som är 5,5 km. Snabbt var jag framme vid marmorbrottet tillika meditationsplatsen. Jag satte mig ner och bara andades, lät tanken gå sin egen väg. Efter en stund hörde jag röster närma sig, det var mamman och sonen jag gått om en stund tidigare. Jag reste mig upp men någon microsekund försentat kom jag på att jag suttit på mitt sittunderlag. Vinden grep snabbt tag i det och svepte ner det i vattnet. Skämdes för att jag skräpade ner i nationalparken. Fy på mig! Jag snabbkikade på min karta och såg att jag garanterat skulle hinna en lite längre slinga istället för den korta naturstigen men min bok och min karta hade inte stoppat ut markeringen för rastplats på samma ställe och slingorna såg ganska lika ut till formen så jag missade var jag skulle svänga av. Insåg när jag gått ca 1,5 km från marmorbrottet att jag ändå gick på naturstigen. Så jag var ju tillbaka vid Abisko turiststation på tok för tidigt. Passade på att käka lunch Raggmunkar med fläsk (typ så dåligt det bara kan bli för en mage som inte gillar mjölmat och inte fett) gott var det. Gick efter maten in till butiken för att köpa ett Lypsyl, mina läppar var kruttorra och började spricka. Passade på att fråga efter någon lämplig kortslinga att ta så här några timmar innan tåget skulle gå. Han föreslog upp på Nuolja men där hade jag ju redan varit likaså Rallarleden och de två naturstigarna. Då kom han på en runda han brukar gå med hunden som går från Abisko turiststation förbi samevistet in i skogen en bit där man sen gör en sväng in mot Abisko Östra och sen Rallarleden tillbaka till Abisko. Det lät som en lagom tur och då kunde jag passa på att kika lite inne i Abisko östra oxå. Det var en mysig stig och alldeles lugnt och stilla ute i skogen och jag såg att det är visst inte bara jag som skräpar ner i nationalparken. I Övrigt fick jag syn på en oansenlig lite blomma som är en av mina favoriter.
När jag kom fram till Abisko Östra kikade jag in på Lapporten Supermarket och Lapporten Minimarket, med tanke på att det verkar vara de enda butikerna inom flera mils radie kan man ju förstå deras oerhörda bredd i sortimentet det kändes som att gå på ett ÖoB eller Dollarstore som dessutom hade en stor matavdelning. Det fanns ett litet utbud av typ allt. Det var massa norrmän där och handlade så
kanske var det en billig butik. När jag kom tillbaka mot turiststationen var det ca en timme kvar tills tåget skulle gå men jag skulle hinna upp och ner på Nuolja med linbanan och till och med fika där uppe på caféet men saken är den att jag är höjdrädd så medan jag gick mot liftstationen var jag ändå inte säker på att jag skulle våga åka upp. Men jag bet ihop, betalade och satte mig i en av stolarna med en skön filt om benen. Det var hur läskigt som helst, 20 minuter skräckblandad förtjusning kan man säga. Extra läbbigt när en bergvägg kommer rakt emot en och liften gör en stigning i vad som känns som i sista sekund. Framför mig satt 2 st med var sin cykel, galningarna skulle cykla nerför. Väl uppe önskade jag cyklisterna lycka till och köpte mig lite fika och kröp upp i en av sofforna. Nedfärden var dock värre än uppfärden man ser mer hur
man hänger i luften.



Nere igen så jag hämtade mina saker i bagagerummet och satte mig en sista gång i brasrummet framför öppna elden och skrev ett vykort till min mormor. Tågtjejen satt oxå där med sin packning och skulle fara hem. Ville så gärna gå bort till henne och berätta vad jag hört på morgonen, låta henne få veta att damerna beundrade henne men jag vågade inte, hon satt där med näsan djupt i en bok.

Sista dagens tur blev 16.55 km och effektiv tid 5 timmar och 15 minuter. Antal registrerade steg blev 24200.

Sen begav jag mig till stationen och väntade på tåget. Punktligt rullade det in och avgick 16:53. Hamnade med några damer från Luleå som varit i Björkliden på danskurs i balkandanser, vi hade riktigt trevligt tillsammans. När de gick till restaurangvagnen så passade jag på att läsa ut Veronika bestämmer sig för
att dö och påbörjade Självkänsla nu!.

21:45 rullade tåget in på perrongen i Boden, då var det bara bilresan hem kvar och den tog ju inte många minuter. Summa summarum hade jag 4 helt underbara dagar där jag bara kunde förlita mig på mig själv. Visst kände jag mig vilsen och ensam ibland men det var en oerhörd tillfredsställelse att upptäcka att jag var på rätt väg, att jag hade klarat att gå så pass mycket som jag gjorde mm. Jag kände mig stolt över mig själv
när jag kom hem. Jag insåg oxå vilket behov jag har att prata, kom på mig själv flera gånger med att prata högt för mig själv. Ofta peppande ord när ex. klättring var jobbigt eller små utrop över hur otroligt vacker naturen var :-)

Totalt gick jag 88,55 km under de 4 dagarna. Skriver ett separat blogginlägg där jag publicerar rundornas sträckning. Måste få ungarna från min stationära dator där jag har programmen.

Här är ett bildspel med alla foton. Vill du se det större gå till galleriet.

Andra bloggar om: ,, ,, ,, ,, ,,