Ikväll såg jag på dokumentären Penthouse North om Agneta Eckemyr och hennes våning i NY. Gjord av Johanna St Michaels. Hon berättar historien om ett Liv, en kamp och om att åldras.
Idag i bilen hem hörde jag en låt av någon av de "gamlingar" som varit med i Så mycket bättre. Började fundera på hur det kan vara att vara firad stjärna och sen upptäcka att man får allt mindre och mindre uppmärksamhet. Ha lagt sig till med en livsstil som man längre inte har rad med. Kanske behöva låna pengar, tigga bland vännerna eller sälja av sina saker. Försöker man leva på gamla meriter och klänga sig fast i en tid som varit, ett liv man inte har? Att fortfarande vara relevant.
Det är precis det som händer Agneta, hon har en fantastisk våning som blev hennes efter en skilsmässa. Men nu står hon där med en hyra på $2500 i månaden och ingen som helst inkomst. Efter modellande och filmroller satsade hon på en karriär som designer, lyckad verkar det som. Men allt har sitt slut och hon säljer snart inga plagg. Hon börjar få problem med att hålla lägenheten i ordning, börjar tappa minnet och får diabetes under tiden dokumentären spelas in. En dokumentär som skulle handla om hennes syn på skönhet mm. men blev mer om kampen om att få bo kvar i lägenheten. Den desperata jakten på pengar.
Det är en sorglig historia. Men också intressant om att få höra om hur en ung flicka åker till NY och tar sig fram. I filmen pratas det om ett manus hon skrivit om sitt liv, det blev aldrig någon film av det men några scener spelas upp i filmen. Vilket liv hon verkar ha levt.
Som ung var hon verkligen bildskön och i dokumentären finns klipp där den där skönheten tittar fram. När ett hopp tänds eller annat positivt inträffar. Då strålar det om henne igen.
Efter 40 år i lägenheten tvingas hon flytta, efter ett vräkningshot lyckas hon i alla fall bli utköpt och flyttar hem till Sverige. Eftertexterna gör allt än mer sorgligt. En svår sjukdom drabbar henne, jag som hade hoppats på ett lyckligt slut där hon kan njuta av livet vid havet.
Inlägg
