En kropp i förvandling

När jag började min viktresa i juni 2005 så var det för att jag tyckte att jag hade lite fler kilon än vad jag ville på kroppen.

Efter 13 veckor var jag i mål med vikten, då hade jag gått från total soffpotatis (eller rättare sagt för mycket tid framför datorn) till att motionera 6 dagar i veckan och gått ner 13 kg. I början var det bara promenader, sen blev det även styrketräning hemma. 2 kg hantlarna kändes tunga att göra bicepsövningar med :-)

Nu är det snart 6 månader sedan jag var i mål med vikten och sen i mitten av oktober har jag tränat kondition på gym (spinning, powerstrike impact, body combat och body pump) samt styrketränat i gymmet. Från att ha varit totalt muskellös (synliga muskler alltså, hur mycket jag än spände armarna så kunde man inte ens ana muskler) så har jag idag i alla fall lite synliga muskler när jag rör på mig. Idag använder jag 9 kg hantlar på bicepsövningarna men de är än så länge tunga.

Nu funderar jag på att öka på styrketräningen lite och bygga vidare på det jag har nu så därför bad jag sambon ta lite bilder som får vara nya förebilder. De är tagna när jag kom hem från gymmet svettig och eländig så ni får stå ut :-) Har dessutom mens vilket för mig innebär ca 0,5-1,5 kg extra i form av vatten, brukar lägga sig mest kring magen. Sambon är en urusel fotograf och jag är en urusel modell (i all fall hemma i studion går det bättre).







Får återkomma senare när jag tycker mig se något resultat.

En helkroppsbild (nästan) tagen med självutlösaren kan ni väl oxå få.


På viktklubbens forum var det någon som skrev att hon hade som mål att väga 59 kg till sina 171 cm vilket ungefär borde motsvara mina 57-58 kg till 170 cm och hon fick då svar som:

59 kg till 171 cm låter benget i mina ögon

Det låter som om SMAL (MAGER) = LYCKA. Tror ni att killar vill få skavsår!? Ooops!

Herregud!!! 1.71 o 59 kg då kommer du ju för guds skull se ut som en 2"4
med kvisthål.

Kan inte påstå att det är så kul att läsa sådana kommentarer då jag själv inte upplever mig som toksmal, benrangel odl. Vad säger ni som läser min blogg är jag för smal? Håller ni med uttalandena ovan?

Snälla låt min mage få vila lite

Nu börjar jag bli less på alla dessa magövningar som är på varenda pass.

Må: Bodycombat som avslutas med armhävningar och mage
Ti: PSI som avslutas med mage och ibland armhävningar väldigt sällan bara armhävningar och sen magdansen där vår lärare insisterar på att köra massa magövningar med oss.
On: Styrketräning, orkar inte köra mage eftersom den är trött.
To: Bodycombat som avslutas med armhävningnar och mage
Fr: Vila
Lö: Styrke, kör lite mage om jag orkar
Sö: PSI som avslutas med mage och ibland armhävningar väldigt sällan bara armhävningar

Varför måste det vara så mycket mageträning i alla pass? Antar att det är en kvaleva från "nu förbränner vi fettet på magen" tiden men börjar det inte bli dags för instruktörer att upplysa sina kunder om att det inte går att punktförbränna fett och variera styrkeövningarna på slutet? Jag tycker det är så jobbigt med alla dessa magövningar, när man är på ett pass känns det konstigt att bara lägga sig ner och skita i det, eller köra något annat och instruktören brukar sätta ögonen i en om det syns att man fuskar sig igenom övningarna och det skulle kännas lite underligt och köra igång med egna övningar. Förstår om många som går få pass i veckan kanske vill ha lite magträning men det är ju så enkelt att göra själv hemma på golvet eller gå på ex. ett corepass.

Nu har jag trötta magmuskeler som inte längre verkar svara på träning alls utan bara är less. Nä dags att låta dem få vila ett tag och sen ta nya tag men mer varierat och i mindre doser. Våga bojkotta sit-ups/crunches.

Fick ett förslag av en instruktör idag att variera min magträning genom att på ett pass köra raka cruches, nästa sneda, tredje nederdelen osv. Kanske det vore något.

Mina armar vrkar dock ha svarat bra på träning på sista tiden, på magdansen igår så hade jag bara ett linne på överkroppen och när vi stod med armarna i en viss pose så insåg jag att det faktiskt finns synliga muskler på dem när jag rör dem, ha jag har muskler det trodde jag knappt själv :-)

Hostel

Såg filmen Hostel i tisdags.Trailern var så lovande, ricktigt äcklig och jag såg fram emot en film som skulle skrämma slaget ur mig. Men icke, visst tortyrscenerna var till viss del riktigt vidriga men resten av filmen var tog den vägen, det sprang omkring lite brudar och visade brösten och i övrigt var det typ ingen story alls. Jag fick aldrig någon direkt koppling till huvudrollsinnehavarna och när de råkade ut för hemskheter reagerande jag inte direkt utan det hade liksom kunnat vara vilka statister som helst. Dessutom så var musiken i filmen riktigt dålig, eller dåligt anpassad kanske man kan säga.

Nä den filmen höll inte vad trailern lovade tyvärr. Hoppas resten på min att-se-lista är bättre (den är ju trots allt granskad och gallrad av en som har exakt samma filmsmak som mig). Men nu måste nogge får vara hemma ett tag (ute och far med jobbet kors och tvärs i europa typ jämnt) så vi får se på film. Han har ju en ny fin projektor och allt och vi har massa osedda filmer. Saknar dessutom hans sällskap, vi har inte sett film sen vi såg Saw eller jo vi var ju faktist på bio och såg Corpes Bride för ett tag sedan oxå med några andra personer. Han har dessutom varit offline mer eller mindre hela tiden på kvällarna så jag har inte kunnat ha några långa samtal om allt mellan himmel och jord heller.

Efterlyst

Såg att Bert efterlyste mina bloggningar så det är väl bäst jag skriver lite då :-) Har haft tokmycket på jobbet (bla vikarierat som projektedare) och försökt att komma ikapp med motionen efter sjukdom så bloggandet har legat nere lite, har tänkt skriva om kvällarna men däckat isäng istället.

Så vad har hänt sen senast? Det har i alla fall inte varit mer elände och pappa mår bättre, Nells dotter hade ingen fraktur men var tvungen att dra ut två tänder i överkäken, mina lungor har repat sig och igår begravdes min arbetskamrat. Begravningen var jättefin och ljus. En solist sjöng Körbers "stad i ljus" och Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mig", den senare i en underbar lågmält version som fick mina ögon att svämma över totalt, det var bara så vackert. Tack Aron för den underbara sånginsatsen. Begravningar tar på krafterna, var helt slut efteråt men det var skönt att gå fram till kistan, lägga ner en blomma och ta ett farväl. Vi gick fram samtidigt allihopa från jobbet och det kändes som ett gemensamt, tack för din tid hos oss.

Under dagarna efter arbetskamratens bortgång så gick många tankar till hans lilla dotter som nu aldrig får växa upp med honom som pappa, han skulle ha varit en underbar far tror jag, han var en sådan person. Så jag föreslog att vi på jobbet skulle göra ett minnesalbum till henne, där vi alla berättade om hur vi upplevde honom, små anekdoter mm. Vi samlade ihop över 100 foton och det skrevs många fina texter. Även föräldrarna fick ett sådant album. Jag hoppas att de kommer uppskattas, kanske inte nu på direkten men sen när sorgen tagit nya vägar och man lättare orkar se tillbaka.

Idag var jag ute med barnen på Kvarnängen här i Boden, de jar gjort i ordning ett skidspår där eftersom våra vanliga skidspår är upptagna av Skid-SM. Spåret är ungefär 1,5 km långt och min stora kille Vincent (snart 5 år) åkte rundan på 23 minuter. Han var så stolt när han kom i mål. Han vill bli skidåkare när han blir stor.

Idag är det våffeldagen så självklart gjordes det våfflor här hemma, men jösses vilka kaloribomber det är, men ack så gott. Tur att jag har motionerat idag så det utan problem gick att äta 2 st :-) Men lite känns det i magen, mjöl och fett i kombination är aj aj för min mage.

Idag blir det nog tidigt i säng för mig, känner mig så trött så trött. Sviter efter ett jobbigt bårk på hemmafrånten igår kväll. Funerade nästan på att packa mina väskor och bara dra, men det kan man inte när man har barn att tänka på oxå. Vi får se hur det går, på något sätt måste relationen repareras men jag vet inte hur...

Nu får det vara nog med elände!

Igår ringde min pappa, han lät så ynklig och långt borta. Han berättade att han ringde från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, han hade genomgått en akut hjärtoperation. Det hade visst handlat om minuter tills en stor artär skulle brista. Han hade blivit undersökt på NÄL i Trollhättan och akut körd till Göteborg där de opererade i 4 timmar och transplanterade kärl från benet till hjärtat. Alltså jag hade kunnat mist min pappa i tisdags om han inte hade bemödat sig med att gå till sjukhuset. Farsan är av det sega virket och brukar sällan uppsöka sjukhus för lite ont.

Sen ringer Nell och berättar att hennes lilla gjort sig illa i ansiktet, sitter och väntar på att få veta om det var en fraktur på överkäken eller inte.

Nu räcker det, vi behöver inte mer elände!

Hemska tanke

De senaste dagarna har jag funderat mycket på hur jag reagerade och tänkte när jag fick samtalet om arbetskamratens död.

Han som ringde var troligtvis själv i chock och jag upplevde det som om han pratade väldigt långsamt med många konstpauser. I dessa tystnader for mina tankar iväg. Han berättade stegvis, först att det "skett en dödsolycka", familjen, det har hänt min familj något men varför ringer inte då polisen? Sen sa han "i Luleå", puh då borde det inte vara familjen för de ligger ju sjuka hemma i Boden. Men varför ringer han då mig, jävlar panik, häjrtat nästan stannar det måste ha hänt något med de personer han vet att jag verkligen bryr mig om, jalle, nogge, jag håller andan. "En bilolycka", hmm varken jalle eller nogge åker bil så där jätteofta, Ida, kan det vara Ida? Sen sa han vem det var och samtidigt som jag blev helt bestört eftersom denna person var en sådan urgo kille så blev jag lättad. Det var inte familjen och det var inte de jag räknar som nära vänner.

Så här i efterhand känns det skamset att ha känt sig lättad vid detta tillfälle, det är fruktansvärt att han inte är hos oss längre men jag vet inte hur jag hade klarat av att ta ett dödsbesked på en tågperrong långt hemifrån om det varit någon mer närstående, troligtvis hade jag brutit ihop helt på plats och ställe.

Det borde vara skottpengar på rökare

Ligger här i min säng med tonvis med hårt slem i lungorna och mår pest, hostar som om jag rökt som en borstbindare i 100 år fastän jag ladrig tagit ett bloss i hela mitt liv. Men så fort jag utsätts för pasiv rökning (denna gång i en väntkur på en tågperrong) så svullnar bihålorna igen och slemmet stockar sig i lungorna. Då blir jag aningen mordisk och undrar hur fasiken rökare kan få gå lösa på våra gator. De borde kunna bli dömda för vållande till kroppsskada eller nåt. Jag är i snitt sjuk 14 dagar de gånger jag får slembildningar i lungorna, för det mesta orkar jag att jobba men inte alltid. Det är så gott som omöjligt att sjukskriva sig för detta så det är ju bara att knalla till jobbet och sitta där och känna som om lungorna skall komma upp.

Idag är jag förvisso hemma ändå, stora sonen har feber, inatt toppade han på 39,9, då var det som att ha en kamin i sängen när han låg brevid.

Lyckan som kom av sig

Idag skulle jag ha bubblat av lycka, precis som igår kväll. Jag var nämligen på Depeche Modekonsert och hade här tänkt skriva om hur alldeles underbart det var och ge min syn på kvällen. Men lyckan är som bortblåst, inlägget jag gått och skrivit i huvudet på morgonen är puts väck. Kl 15:03 ringde nämligen min mobiltelefon när jag stod på stationen Södertälje hamn. Det var en av mina arbetskamrater från jobbet som frågade om någon hade ringt mig. Tänkte direkt att nu har de strul med dokumenten eller nåt (jag har haft semester några dagar) och vill ha hjälp. Men beskedet han kom med var värre än så, han berättade att en av våra arbetskamrater dött i en bilolycka idag. Han hade troligen fått sladd och krockat med en lastbil. Jag stod där på en perrong full i folk och försökte att inte börja storgråta. Hela resan hem tänkte jag på de som han lämnade efter sig. En sambo och ett barn som bara är några veckor, hon kommer aldrig få lära känna sin far. Flera gånger kände jag hur tårarna började rinna, det är så jävla fel!!!