En tur till Vistasvagge

Ni vet den där lyckan man kan känna, typ "nailed it". Den hade jag i fredags när jag stannade för en bensträckare i Lappeasuando och tog med mig kameran ner till Kalixälven. För mina ögon var det svart, dimma och en ljus bro men kameran på 20 sekunder såg det jag ville ha på bild.
För ögat såg det ungefär ut så här lite mer himmel syntes i månsken och mer dimma men 15 s smetade ut. Men jag har varit där tillräckligt många gånger för att veta vad som fanns på sidorna så fick bilden som jag ville. Gör det min förra bild falsk? Jag fotade något jag inte såg.
Här är en ännu ljusare och i en liten annan vinkel. Hade nog kunna stå där halva natten och fota då dimman var fantastisk. Men jag hade ju ett fjäll att ta mig till.
Samma plats i dagsljus på vägen hem.
Kom fram till Nikkaluokta mitt i natten, sov i bilen. Klev ut till en helt magisk morgon. Färgerna var helt galna (ni som fotar fattar om jag säger att jag knappt behöver färgjustera RAW-filerna) och inte en uns vind. Magiskt. Här ett panorama så klicka upp.
Att kliva in i Vistavagge var som att komma till en annan värld, en lite bättre värld där färgerna och luften var lite klarare. Pulsen gick ner, ryggsäcken som vägde lite för mycket kändes en aning lättare.
Ibland är världen så vacker att man glömmer att andas. Här var ett sådant tillfälle. Ytterligare ett panorama ihopsatt av 3 bilder för att få med mer av bergen. Men inte så avlångt. Här var en rast- och tältplats ca 3-4 km in så man behövde inte gå långt för skönheten.
Men låt oss vandra vidare, längre in i härligheten. Över en spångad myr som doftar så gott att jag blir lätt hög.(Stående bild så klicka upp).
Men hej lilla vän. Förlåt att jag komme här och klampar in när du äter. Låt mig bara tassa förbi så skall du få vara ifred sen. Ha en bra dag!
Nästa gång kanske jag tar en tur genom björkskogen upp på den där toppen. Tittar vad som finns på andra sidan.

Men låt oss fortsätta in i dalen denna gång. Återigen över en lång (inte underhållen dags för @Norrbotten_lst att ge sig ut och fixa lite) spång som sjunker ner, gnisslar och har förrädiska spikar som sticker upp.

Innan man skuttar över ett vattendrag är det viktigt att kolla om det finns en bild att fånga så man i alla fall har ett fint minne av vattnet innan man eventuellt plurrar i och blir blöt och kall.
Kulle upp och kulle ner, stigen slingrade sig fram ena stunden såg jag bara fjällbjörkar och i nästan underbar vy som belöning för stigningen. Varje ner slutar med ett vattendrag att passera. Många vattendrag var det. (En stående bild igen så missa inte att klicka upp).
Någonstans här fick jag en otrolig längtan till caminon. För ett år sedan den 13 september påbörjade jag min vandring från Almería. Samma stad som i år detta datum drabbades av en svårt översvämning där en person dog. Spanienbilden togs den första dagen.
Kan stå länge och titta på ljusspelet på ett berg när molnen drar förbi solen. Om man dessutom får doften från en myr samtidigt ja då är livet på topp.
Slippery little buggers. Här var korsandet en utmaning och inte blev det en minnesvärd bild heller men tror jag var torrskodd efteråt.
Orkar ni med några fler bilder? Här och där var stigen inte direkt torr. Spänger över alla myrar var tydligen inte prio här. Just här var det dock hanterbart, klafsade bara lite.
Det där luddiga grå över bergen där borta ser ut att komma närmare och närmare. Än så länge ingen vind men plötsligt lite kyligare i luften. Mer höst.
Alltså färgerna. Kolla de knallorange 😍 träden och de olika gröna som sticker upp här och var. Här hade jag önskat att jag hade haft mer än 76 mm att leka med för att komma närmare. Ett litet vattenfall fastnade oxå. Kan nog finnas fler på det.
Hallå soooolen var tog du vägen. Det här grå stuffet känns liten lika kul. Kom tillbaka.
Nej nej inte vind nu... träden skall vara stilla.
Vänta nu är världen svartvit där borta, vågar jag gå dit?
Efter regnskurar och ett molnområde som bara drog närmare samt en allt mer tilltagande kall vind bestämde jag mig för att stanna efter bara 18,5 km. En plats nära vatten eftersom jag inte kånkat med mig mer än 0,5 l. Klockan var inte ens 4. Fick göra om turen till ToR.
Var tydligen trött för jag däckade i tältet efter att ha tagit en ipren för att slippa den feber som bråkade med mig. Sov till och från från kl 17 till kl 7 på morgonen. Käkade 3 ölkorvar någonstans kring 21. Mer fick jag inte i mig. Ville bara sova. Helt annat ljus på morgonen.
Fick i mig frukost i alla fall. Jaha istället för att fortsätta en rundtur blir det nu till att vända om och gå tillbaka samma väg. Men då får man se allt man inte såg när man inte tittade bakåt plus nytt ljus. Blir nog bra det också. Lyssna på kroppen är viktigt.
Såg definitivt inte fram emot att klafsa i lera, hoppa över bäckar och balansera över hala stenar och stockar igen. Men bestämde mig för att räkna antalet vattendrag att passera för att ha något att göra. Resultatet var 53 st varav 21 var spångade.
Tror detta är sinnebilden av blygrå himmel.
Klarade mig torrskodd över men höll på att dratta i hela jag med huvudet först när jag hängde ut på en liten sten för att ta bilden. Hade sett ut det. Mötte en man några minuter senare som gjorde som jag, in en bit i dalen, sova och sen vända ut igen. Önskade honom en god tur.
Färgklickar.

Dags för ett nytt panorama (3 stående bilder). En bild som påminner mig en del om Spanienbilden jag visade lite tidigare i tråden. Ni får även en vanlig liggande bild som kanske är mer harmonisk i komposition.

Färgerna känns mer dova dag 2.
Här känns det nästan som målning snarare än foto.
Om man inte vill gå hela vägen upp/ner i Vistas kan man ta en båt, detta är båtlänningen som är vid "12 km" dock var det inte 5 km mellan denna och båtlänningen vid 7 km. Så hur de mätt vet jag inte. Men jag valde att gå istället för att ta ganska dyr båt. Nästa gång kanske.
Så polarna är med nu, hej hej allihopa!
En sista blick bakåt sen dröjer det innan jag får se denna vy igen. Nästa gång i ett helt annat ljus mest troligt.

Med ett zoomobjektiv hade jag kanske kunnat se vad det var för fåglar där nere i vattnet. Nu fick jag nöja mig med att beundra reflektionen.
Jasså vi möts igen, trevligt att råkas. Tyvärr har jag nog inget gott till er i fickorna.
Ok ni blir nog trötta på renarna så här kommer resten i en klump.
Som ni förstår så är vi snart ute ur Vistavagge igen. Nu tillbaka över spången över den långa myren. Och jag höll på att inte komma upp igen efter att ha stått på knä för att ta bilden. Ena knät låste sig och med ca 14-15 kg på ryggen blev det en utmaning. Blött på båda sidor.
Den är som sagt vacker spången men förrädisk. Tur att spikningarna är längst ute i kanten för annars hade jag väl knockat mig själv genom att trampa längst ut på en planka och fått den i skallen.
Efter att ha gått genom ett jobbigt stenigt parti som jag helt hade förträngt från dagen innan (då jag fortfarande var helt hög på synintryck tydligen) så kunde jag bara tacka för att stigen i alla fall gick bredvid och inte i detta.

Är det där på väg mot mig, ja det är det tur jag bara har en dryg km kvar till bilen. Pinna på nu. Förresten ser ni hjärtat?

Kommer ha träningsvärk och blåmärken i morgon #002 #blogg100

Fjälldag nummer 2 blev en dag på skidor. Vi klev upp strax efter 8 och åt frukost. Kring 0930 hämtade vi ut hyrskidor och pjäxor och kring 10 hade vi kånkat skidorna till parkeringen bakom stationen och kunde ge oss iväg. 

Det var galet isigt och framför allt Vincent gnällde. Men hon i Fjällboden hade sagt att det skulle bli bättre. Vi kämpade på, långsamt gick det. Men solen sken och vi tvingades klä av oss några lager. 

Vi hade fantastisk utsikt. Herman surade lite över att hans ena stav inte fäste i snön. Hans ena framtand som varit skadad länge fick plötsligt för sig att tappa en flisa. Så då surade han över det oxå. 

Ungarna blev glada när det började gå utför. 

Ni ser väl skoterspåren, där jag står och fotar är det en "skoteråkning förbjudetskylt" undra vem som inte förstod bilden. 

Vi velade lite om vägen men bestämde oss tillslut för att ta en väg jag var lite osäker på men trodde jag visste var den skulle gå. Det hade nyligen kört skotrar på leden vi kom till och underlaget var inte längre isigt utan riktigt skönt att åka på. Vi swichade fram över snön. Kom fram till Apelsintallen där vi hade tänkt ta vänster men det var en lång fin nedförsbacke till höger som lockade barnen. Väl nere såg vi en till lite längre fram och tog halva den innan Vincent insåg att det skulle bli jobbigt att åka uppåt igen. Vi svängde av leden och tog oss upp för en liten kulle där vi kunde breda ut liggunderlaget och sätta oss i solen med vårt fika. 

Så skönt. 

Efter fikat fick barnen för sig att försöka hoppa sönder skaren. Var lättade sagt än gjort. Herman kämpade på och fick tillslut loss en stor tjock bit och började gräva under skaren. Han kunde sen bädda ner sig under snötäcket. 

Vincent fick lite hjälp av en tung mamma att hoppa sönder skare nog för att bygga ett snöflakstorn. 

När Herman fått hoppa söder sin grotta och Vincents torn rasat av allt fotograferande drog vi på skidorna igen och kastade oss ner för kullen. Barnen skrek av förtjusning för det gick fort och bra medan jag kraschade och lyckades tappa linsskydd och motljusskyddet på kameran. Herman kom och hjälpte mig leta. Vi hittade båda. Ut på skoterleden igen och det var inte så jobbigt uppför här som det varit tidigare när det nästa var is istället för snö. Några skotrar kom i kapp oss och vi fick hoppa ut i snön. Men en bit längre fram körde vi ikapp några av dem. De hade kört utanför lede och kört tokfast med ena skotern. Vi gled förbi och ner för en guppig utförslöpa, barnen sa att jag såg livrädd ut. Vi  kom ikapp resten av gänget som väntade på fastkörarna, vi meddelade vad som hänt.

Vid Apelsintallen träffade vi en kvinna  med 2 draghundar, de väntade på att få åka utför där vi kämpade med att oss upp. Hon hade varit rädd att hundarna skulle springa omkull oss. Vi önskade varandra god tur och skildes åt. Nu kom det värre och värre backar. Ungarna swichade ner som om de aldrig gjort annat. Jag ramlade som om jag aldrig stått på skidor förr. Ryggsäcken bidrog väl lite. Herman gjorde dock en inkörning där han skrapade i ansiktet och händerna när skidorna körde ner under skaren. Mina obehandskade händer tog oxå stryk. 

Vincent fångade när jag livrädd tog mig ner för backen och kraschade. 

Sen närmade vi oss Abisko igen och tog lite bilder. Herman gav sig ut i skogen och körde lite nerför. 

När jag hade fotar klart mötte vi en fransman som ville ha lite hjälp. Han hade aldrig åkt skidor innan så han fick en snabblektion och hjälp var han skulle åka. 

Vi skidade vidare utför livsfarliga backar där min rumpbroms användes flitigt medan barnen fick vänta på mig. 

På vägen mellan Abisko östra och Abisko Turiststation mötte vi en kille som hade kommenterat en av mina IG-bilder igår. Kul. 

Vi tog en omväg tillbaka till stugan. Herman åkte i en tokbrant backe som svängde. Jag och Vincent gick ner. Rundade stationen och ner mot hundgården. Herman fick syn på "pulkabacken" och tog sig upp för den med skidorna och kom i en hiskeligt fart ner. Han är galen. Själv lyckades jag ramla och dra något galet i axeln. Gör skitont och mitt redan trasiga knä gillade inte skidåkning. Men men vad gör man inte för barnen. Skall åka lite i morgon oxå. Idag blev det en mil på över 4 timmar så vi tar inte ut oss direkt. 

Men nu var barnen helt slut, solen började gå ner och när vi kom till stugan tittade jag ut och fick syn på de rosa topparna på bergen och visste att snart skulle himlen vara fantastiskt ljusblå. 

Ville gå ut och fota men fick inte för Vincent. Det var Settlers of Catan som gällde. Medan han satte upp spelet skickade jag turtips till IG-killen vi mött. 

Jag vann Settlers och fick äran att laga middag. 

Lövstek med avokado, sallad och currysås till mig och barnen hade även pasta. Sen efter middagen blev det sängliggande med mobiler. Jag bloggar, Herman gör slut på mitt 3G genom YouTube och Vincent gör tydligen det samma. 

Prognosen för norrsken ser tyvärr dålig ut men himlen är klar så vi får väl se om jag ids gå ut något eller inte. 

Hans med ett parti Carcassonne idag också. Vincent vann.