När författaren Mary Hoffman kom till Venedig blev hon besviken. All guldutsmyckning i staden kändes så prålig och gondoljärerna var fula gubbar. Allt borde istället glittra av silver och gondolerna styras av de vackraste unga män, tänkte hon. Och så skrev hon Stravaganza - Maskernas stad, om en plats som nästan, men inte riktigt är Venedig. Gör samma sak" Välj en plats som borde vara annorlunda och skriv om den så som den borde vara. Gör världen till en sagoplats.
(Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s.7)
Här kommer ett första snabbredigerat utkast skrivet i ett "flow" utan att direkt tänka på vad som hamnade i texten. Får väl skriva ut det och korra lite mer. Får se om det blir någon fortsättning i del 2 (som skrevs senare än del 1) någon gång. Det har i alla fall varit en rolig text att skriva och det är väl huvudsaken med övningarna, att ha kul. Extra roligt eftersom denna övning var en jag hade väldigt svårt att komma igång med. Men det kanske blev för många personer, för rörigt. Skall jag skala? Tanken är att några av "inventarierna" skall återkomma i del 2.
KAPITEL 1
Nutid
Skylten som hängt på samma plats nästan ett sekel säger "Kafé Elsa eftr. Est. 1932" Den gnisslar i de rostiga kedjorna och den gröna färgen är lite flagnad. Guldet i de snirkliga bokstäverna skulle behövas fyllas i. Men här hos 'Elsa' som alla säger behövs ingen perfekt yta. Genom fönstret kan man se stressade människor kila förbi medan det här inne vilar ett lugn, som om pulsen går ner bara av att stiga in genom dörrarna. Caféet är inte stort, rymmer kanske 30 personer i sina caféstolar och de sammetsklädda fåtöljerna. Just idag är nästan varenda plats upptagen. Det är fredag och lunch och jag har satt mig här för att äta och jobba en stund.
Här inne är det som om tiden stått stilla. Bakverken är klassiska som prinsesstårta, Napoleonbakelse, Budapeststubbe, kanelsnurror och fler än 7 sorters småkakor. Smörgåsarna är enkla tekakor med leverpastej, ägg och ansjovis eller ost och skinka. Utbudet kan variera lite från dag till dag och jag inte har lyckats hitta mönstret mer än att det alltid finns leverpastejsmörgåsar och schackrutor och på fredagar som idag finns det alltid varma smörgåsar - croque monsieur med en ostig bechamelsås över. Gudomligt goda med en aning honungsdijón. Smörgåsen krasar när jag skär i den och tar den första tuggan och munnen fylls med sötma, sälta och och det lite sträva brödet.
Man hör inte så mycket ljud, i bakgrunden spelas antingen klassisk musik eller någon gammal dänga från 40-talet. Bestick mot porslin, låga mummel från gästerna och personalen som tar beställningar vid borden. Lyssnar man noga kan man höra ett kaffemaskinsmonster. Ja de kallar maskinen monstret, den enda eftergift till moderniteter men den står inte i lokalen utan bak i köket. Teresa som äger kaféet idag insåg för ungefär 10 år sedan att just kaffe där nöjer sig ingen med en vanlig slät kopp bryggkaffe längre, dessutom blev hon bortskämt med gott kaffe under sina 5 år i Italien. De åren har lämnat ett spår till i kaféet, det finns ofta biscotti av olika sorter inklämd bland småkakorna.
Jag bryr mig inte så mycket om kaffet utan njuter av deras stora teutbud, de som serveras i stora fina kannor och tekoppar. Servisen här är ett kapitel för sig. Teresa samlar på sig porslin från dödsbon och loppisar. Hon har flera olika serviser och vet vilken stammis som föredrar vad. Jag får alltid den största lediga tekoppen, idag blev det en Gröna Annakopp från Rörstrand. Mannen bredvid mig läser en tidning och sippar på en espresso i en mockakopp som är så liten att jag inte riktigt förstår hur hans stora fingrar får tag om det lilla örat. Men liksom mig tillhör han stammisarna och det där är hans favoritkopp. Förr bad han alltid om moccakaffe men så var han på semester med frun i Spanien förra sommaren och sen dess är det tydligen espresso som gäller. En bit bort sitter Gustav, han är lika gammal som kaféet, vilket vi ofta får höra. Ni skulle hört honom när monstret anlände och monterades upp. Han är definitivt team kokkaffe, och jo man kan få riktigt kokkaffe om man beställer det. Ett par tonårsflickor frågade en gång "vad är det?" och pekade på "kanna kokkaffe" i menyn som står på varje bord. Lisa förklarade hela processen med kaffepanna, kaffe, klarskinn osv... ni skulle sett tjejernas min när Lisa förklarade vad klarskinn var. Men hon viskade så Gustav inte skulle höra, han har förvånansvärt bra hörsel, att de slutade med klarskinnet någon gång på 50-talet. En annan av alla Gustavs historier är hur han som pojk levererade ålaskinn till Elsa. Att fånga ål kräver tålamod och list enligt honom och de är de bästa klarskinnen eftersom de saknar fjäll. Jag tror minsann Gustav skall få Ålevangeliet i present.
Traditioner är viktiga här hos Elsa, och en del av dem är tydliga så som de gammaldags bakverken medan andra mer sitter i väggarna. Man tar inte en stammis plats när hen är på ingång. Är någon nykomling på väg att göra det så finns det alltid någon gammal gumma eller gubbe som säger "vännen det vore bra om du kunde ta en annan plats, det där är Stigs plats och han kommer snart". Ändå blir ingen stammis upprörd om hens plats skulle vara upptagen. I bästa/värsta fall kan de slå sig ner vid samma bord och inleda en konversation eller sonika slå upp sin tidning och hålla dig sällskap i det tysta. Kanske skall tillägga att detta mest gäller våra gamlingar, de som liksom tillhör inventarierna, vi andra är aningen mer flexibla.
Alla stammisar har sitt schema. Och det är då det slår mig, schemat för kakorna och smörgåsarna. Kan det vara så... jag tänker efter och jo jag anar ett mönster. Stig som älskar klenäter är bara här på onsdagar och klenäter finns bara på onsdagar men även på måndagar ibland. Jo men är det inte så att Stigs barnbarn kommer och besöker honom en gång i månaden på måndagar och då brukar de gå hit. Kan det verkligen vara så? Jag funderar vidare, och ja jag är nog något på spåren.
Jag vinkar till mig Bojan, hon har jobbat här sen jag var barn. Hon borde ha gått i pension men kan inte sluta, hon älskar att småprata med gästerna och jag får en känsla av att hon vet exakt vem jag är. Numer är hon bara i servisen och bakar inte längre, det gör Ewa-Britt, mamma till Teresa och Mohammed en yngling på 19 år som drömmer om att bli känd konditor. Han är idag proffs på svenska småkakor som han brukar packa i vackra plåtburkar Teresa hittar på loppmarknader och skickar hem till släkten i Iran. Ibland byter han ut biscottin mot något spännande iranskt bakverk som smakar himmelskt. Mohammed har sparat en särskilt vacker hjärtformad burk, jag tror någon kommer få den på alla hjärtans dag.
Bojan kommer över med blocket i högst hugg, hon vet att jag brukar komplettera min beställning efter mackan och jag frågar om det finns någon Mohammed special på menyn idag och hon nickar. Jag beställer en sådan men säger också att jag har en fråga om hon har tid. Hon tittar sig om och alla har fått sina beställningar och jo någon minut kan hon avvara innan det är dags att börja plocka disk. Jag berättar om min teori om bakverken och smörgåsarnas schema. Hur jag identifierat vissa personer preferenser och hur de verkar stämma med serveringen. Hur korintkakorna försvann när Tilde dog 101 år gammal förra hösten och när Kalle slutade komma på torsdagar men dök upp på tisdagar istället eftersom det passade med hans seniorgympa så bytte Brysselkexen dag. Bojan ser lite häpen ut men ler stort. "Du har kommit på oss" säger hon och skrattar. "Om du kan sitta kvar en stund till efter rusningen så skall jag berätta om "Kändislistan" för dig. Hon går men kommer snart igen med en liten pistagekaka som skickar mig till himlen. Måste komma ihåg att be Mohammed om receptet. Han kommer göra någon väldigt lycklig en dag.
Lunchfolket byts ut, nykomlingar och bekanta i en härlig blandning. Vera lägger en lila stickad sjal om axlarna när det drar för mycket från dörren. Bredvid hennes tekopp (alltid en 40-talskopp med violer på) med Elsas blandning som innehåller viol, vilar ett stickmönster. Vera skall snart bli mormorsmor och har bestämt sig för att barnet inte skall frysa så det stickas och stickas, tror hon är uppe i 1-årskläderna nu. Hon stickar i finaste alpackaull med de tunnaste stickorna jag någonsin sett. Kalle skojade med henne en gång och frågade om hon stickade med spagetti. Nu ser jag hur en randig kofta i dova regnbågsfärger växer fram. Själv har jag ett par fantastiska inomhustofflor i grovt ullgarn som jag tofflar omkring i hemma. En julklapp från Vera fast jag försökte betala henne. Tilde begravdes i en rosa skir kofta med rosor som hon fått av Vera någon vecka efter att hon sagt att hon var så frusen mitt i sommaren. En ung flicka vid bordet bredvid säger till sin flickvän, åh man skulle haft vantar i det där garnet kollat så fint det är. Om hon dyker upp här igen är det inte helt osannolikt att Vera sticker till henne ett par vantar i rätt storlek och kommer inte tjejen tillbaka får Röda Korset dem till nästa julbasar. Hon är sådan "vår Vera".
Mitt i lokalen sitter två studenter med var sin laptop och lagbok. De vet nog inte att Katrin vid bordet bredvid har varit toppjurist i Stockholm men fick nog en dag på arbetsvillkoren på firman, sa upp sig och flyttade hit och tog över bokhandeln vägg i vägg med kaféet. Jag ser hur hon lyssnar på deras resonemang och verkar försöka hålla sig från att fylla i. Kommer de tillbaka kommer hon nog inte kunna hålla sig. De långa fingrarna med de blodröda naglarna, enda elegansen hon hållit kvar vid, håller hårt i den grova chockrosa keramikmuggen med en stor silverstjärna på som ser ut som ett dagisbarn har fått leka keramiker för en dag. Mjölkmustaschen gör att jag gissar på varm choklad idag till dammsugaren. Muggen har Katrin med sig varje dag när hon kommer på lunch. Det är hennes dotter Stella som har gjort den i mellanstadiet. Dottern som valde att bo kvar med pappa i Stockholm istället för att flytta till en liten byhåla i Norrland. "Vem fan vill det?" sa 16-åringen och åkte till sin far på Östermalm. Katrin undrade vad folk skulle säga, lämna sitt barn. Men hon behövde verkligen flytta från Stockholm, flytta hem. Hon åker ner och är med Stella så ofta det går och Stella har varit upp några gånger och inte helt vantrivts, i sommar skall hon faktiskt sommarjobba här på kaféet ett par veckor. Hon vägrade arbeta hos mamma i bokaffären. "Vem behöver böcker när man har en telefon?" Katrins kramande om koppen är saknad efter dottern, dottern som hon försummande för en karriär som ändå är kastad i soporna nu. Ibland ser jag henne titta på jobb- och lägenhetsannonser i Stockholm men kan se på henne hur hela hon liksom krymper ihop. Det livet är borta. Jag hoppas hon och dottern får ihop sin relation, tills vidare äter hon dammsugare som dottern älskar och skickar ett foto med "Tänker på dig! Puss puss! /Mamma."
Jag ser Bojan bana sin väg fram till mitt bord med något i händerna. En sista svepning över lokalen, några sitter med lurar och stirrar ner i telefoner medan de dricker cappuccino och latte macchiato. Lattepapporna har letat fram varenda barnstol men ungarna krälar just nu på golvet och letar smulor eller suger förstrött på en klämmis medan papporna stjälper i sig kaffe och pratar om något. Minns hur trött man var som föräldraledig och hur skönt det var att få träffa andra emellanåt. Ett tjejgäng som verkar ha tillkommit som stammisar har tagit ett av de större borden, de ser precis likadana ut allihop, samma sorts frisyrer, smink och kläder. Handväskorna är stora, dyra och bärs som rustningar. I början var de ganska högljudda för att vara på Elsas men någon av våra älskade gamlingar sa sonika "Man pratar inte så högt här att Stig måste dra ner på hörapparaten för att inte få tinnitus". Och sen dess håller deras prat och asgarv en trevlig nivå, det behöver inte vara tyst här men hela lokalen behöver inte få höra om vem man är kär i eller vilken lärare som är helt jävla slut i huvudet. De vet också att de kan få hjälp med sin matte på måndagar för då är Egon här. Egon kom från Ryssland under 60-talet och visade sig vara ett mattegeni, flyttade till Göteborg och forskade på Chalmers i flera år innan han kom hit igen som pensionär, "Jag saknade kylan och hatade regnet" sa han. Nu saknar han undervisningen och det gör honom inget att det är högstadie- eller gymnasiematte som han får förklara. Ibland stannar andra till och tar del av hans utläggningar, vi har sett misslyckade kakor användas för att förklara multiplikation av matriser och saft har hällts i glas för volymer. Lissie, en av tjejerna sa i måndags "Asså Egon du borde ha en matteyoutubekanal, jag skulle lätt kolla". Egon skrattade och sa att han skulle fundera på det men så länge får de nöja sig med honom på måndagar IRL.
Bojan har med sig en ny kanna te och en kopp till sig själv som hon balanserar på några lådor. Hon har tagit av sig förklädet. Åh så jag älskar att hon har hållit kvar vid sitt gamla Elsasförkläde. Det börjar bli lite luggslitet som så mycket annat här men det är det som är Elsas. Hon är liksom som den Elsa jag föreställer mig. Hon finns på en bild på väggen bakom mig. Står där vansinnigt vacker framför det nyöppnade kaféet men hennes leende når inte riktigt ögonen. Håret i en vacker läggning, en typisk 30-talsklänning och ovanpå det ett förkläde som det står Elsas på. Det där med eftr. kom till senare. Förklädena har försvunnit, ingen annan som jobbar har det. Bojan tar fram ett papper, det är ett schema över veckodagar, överst står det 2019, där står namn och bakverk i en salig blandning. Det finns alltså ett system. Här och var finns överstrykningar och pilar i en rad olika färger, fläckar av deg och smet. Jag ser Tildes namn överstruket och "tjejgänget" inskrivet med en blyertspenna på måndagar. De har alltså varit här så ofta på måndagseftermiddagar nu att bordet mest troligt kommer hållas och det säkerligen kommer finnas fat med misslyckade kakor för Egon att demonstrera med. Konsulthjärnan tänker "Ur ett GDPR-perspektiv är detta säkert inte alls ok" men vem bryr sig, detta är ren omsorg. Den vanliga personalen har säkert allt detta i sina huvuden men de har rätt ofta extrapersonal som också vill kunna ge rätt service. Kanske hade det räckt med kaknamnen. Men det är mer service än så hos Elsa.
Hon toppar upp min kopp och häller upp en till sig själv medan jag studerar pappret och får en tår i ögat av strykningarna 2019, 4 st. Tilde, Kristian och Gustavs bror Nils. Kristian som älskade pariserbröd som han doppade i vaniljsås, han var bara 6 år och kom alltid på lördagar med sin mamma. Alla tre hade begravningskaffet här på kaféet. Ni kan ju gissa vad som serverades på de fikastunderna. Jag minns också hur det berättades om hur det blev deras favoriter. Kristian hade en hjärntumör och behandlingen gjorde att han hade svårt att äta. Han hade alltid älskat de söta pariserbröden för hans mormor bakade dem men när han blev sjuk kunde han inte tugga utan att det gjorde för ont. Då sa Teresa "Du prova att blöta upp det lite" och kom med en skål vaniljsås. Det gjorde susen för humöret men tyvärr inte för tumören. Tildes korintkakor kom att bli hennes favorit för att det var den enda kakan på söndagarnas kakbord i prästgården ingen annan gillade så hon fick allihopa efter att hon hjälpt till att duka av. Hennes mamma kallade också "Min lilla korint". Nils han älskade ansjovismackorna, han åt aldrig sötebröd men mackorna kunde han komma in för en varje dag och varje gång frågade han om han kunde få en nubbe till, eller en öl i alla fall. Han hävdade bestämt att det fick man minsann av Elsa. Gustav berättade att när de växte upp hade familjen ett litet jordbruk och de åt det som jorden gav samt kött när det gick, det mesta gick till försäljning samt att man hade några dåliga år där sjukdom tog djuren. Pappan gillade inte fisk efter att ha fått ett ben i halsen som barn så det serverades aldrig hur knapert det än var i huset. När Nils skickades iväg på militärtjänstgöring fick han för första gången äta en ansjovismacka med en öl. Och han lovade sig själv efter det att han minst en gång i veckan skulle äta denna gudasända maträtt. Den fjärde strykningen är streckad, Mattias, han flyttade bara till Malmö för att studera så han har väl typ kvar sitt bord nummer 8 där han vill rökigt te och en ostmacka. Jag söker mig själv i listan och hittar mig i sidan “Iris *". Måste komma ihåg att fråga om den där stjärnan. Men det känns lite fint att ha en * bakom sitt namn.
Jag hade förlorat mig i funderingar, minnen och tydligen andras minnen så jag hörde inte när Bojan börjar prata. Hon lägger handen varsamt på min arm och tar pappret. Hon ser på mig att jag är ledsen. "Ja jag saknar dem också, har förlorat så många under mina år här men det gör också att vårt utbud varierar lite" säger hon och skrattar. Bojan säger att det är dags för mig att få veta varför vissa rätter är fasta på menyn, leverpastejsmörgåsar, schackrutor och smörgåsen jag just ätit. Dessa hade jag inte lyckats hitta något mönster till vilket jag sagt till henne. Jag slår ihop datorn där ett dokument blinkar tomt, blev visst inte mycket jobbat idag.
Bojan lägger en chokladask och en lite större kartong på bordet, jag är på väg att tacka nej, jag äter inte choklad, när jag ser att asken är jättegammal. Hon öppnar asken och lägger ut några foton på det lilla bordet. En stilig man i 40-årsåldern, en parant dam i 60-årsåldern och en pojke i 6-7-årsåldern samt en bild på Elsa när hon var mycket ung iklädd typiska biträdeskläder, svart klänning, vitt förkläde och en vit hätta. Bakom henne syns vad som verkar vara en restaurang eller ett stort kafé med sammetssoffor, dämpad belysning och vackra människor i 20-talskläder. Elsa säger jag och pekar på bilden. Bojan nickar och pekar på damen och säger "Elsas mormor, Edna". Edna var den som uppmuntrade eller rättare sagt tvingade Elsa att starta kaféet för att få något annat att tänka på efter katastrofen. “Katastrofen, vilken katastrof?” säger jag men Bojan bara fortsätter.
"Hon gav Elsa kapitalet som behövdes, hon sålde smycken och några möbler från sin våning för att få ihop pengarna. Elsa krävde att få betala tillbaka pengarna så de skrev ett kontrakt. Men när hon läste igenom detta så stod det istället Elsas kommer alltid servera schackrutor, i enlighet med detta dokument, varje dag. Edna kan komma när hon vill och äta så många hon vill. Hon kan även ta med sig sina väninnor för att äta schackrutor, dock får de själva stå för dryck. I avtalet fanns även Ednas eget recept på den lilla kakan. Så än idag serveras schackrutorna och eftersom du aldrig har beställt någon så vet du inte att de är gratis, men man måste köpa dryck till. Vi behandlar alla gäster som vänner till Edna för det gjorde Elsa. Du kanske även har sett att Egon brukar använda dem och mattetjejgänget alltid beställer in dem. De har fått ett uppsving bland unga i den här staden. En kvinna kom in förra veckan och sa att hon behövde få ett recept på sådana där Matterutor, hennes son hade sagt att hon skulle baka sådana till fotbollen för alla älskar dem. Jag kopierade receptet ur 7 sorters kakor och gav det till henne. Ednas specialrecept håller vi hemligt än så länge."
Härnäst pekar hon på den lilla pojken i kortbyxor som håller en leverpastejsmörgås i handen. Så där var hans favorit, lätt att identifiera. "Torsten. Fina lilla Torsten." Bojan får en tår i ögat när hon säger hans namn och tar en servett från bordet och torkar sig. "Torsten var Elsas ögonsten, hennes son. Han föddes 8 år före Elsa öppnade kaféet. Hon fick honom när hon bodde i Paris." Bojan pekar på det andra fotot och säger “Jacques, Elsas älskare." Jag häpnar lite, en kvinna som hade en älskare på vad då 20-talet? Är det han som gav upphov till mackan frågar jag. Bojan nickar och ser om möjligt ännu mer sorgsen ut. Tydligen har jag hällt i mig allt mitt te och Bojan säger "Det är nog bäst du besöker rummet i hörnet innan jag fortsätter berättelsen om hur det kom sig att Elsas öppnade". Jag reser mig upp och inser att hon har rätt. Skyndar mig bort till toaletten och på vägen tillbaka tittar jag på porträttet på Elsa. Berätta din livs historia för mig tänker jag, vad hände? Vad råkade du ut för egentligen?
Plötsligt kommer det in ett stort gäng genom dörren, turister. Teresa ropar till Bojan “tar du det, jag sitter i telefon med mjölleverantören”. Bojan stoppar ner fotona i chokladkartongen och skjuter över kartongerna till mig “Jag litar på att du tar väl hand om materialet och kommer tillbaka med det. Du som gillar att läsa kommer nog tycka om detta.” Och så reser hon sig upp och går.
Jag tittar på klockan och inser att det nog är dags att börja gå hemåt. Det blev inget jobb gjort på kaféet idag men den här rapporten kommer inte skriva sig själv. Teresa som kommit ut i kaféet ser att jag har kartongerna och viskar till mig “trevlig läsning, betala nästa gång, gå nu.” Hon plockar undan efter mig och två ur det stora sällskapet hugger snabbt bordet jag lämnade och ställer ifrån sig en massa kassar. De har uppenbarligen varit på shoppingrunda i varenda turistbutik vi har. Förhoppningsvis spenderar de lika mycket hos Elsa. Gustavs färdtjänst anländer samtidigt som jag lämnar kaféet och taxichauffören håller upp dörren så både jag och Gustav kan ta oss ut. Gustav har fått en rullator, den är Ferrariröd säger han och brukar försöka förevisa hur snabbt den går.
Jag balanserar de två kartongerna de två kvarteren hem. Sparkar av mig skorna innanför dörren och katten blir förnärmad när jag inte bryr mig om honom alls utan istället går raka vägen in till vardagsrummet och ställer ifrån mig min last på bordet. “Först rapport sen Elsa, först rapport sen Elsa” rabblar jag som ett mantra men jag kan ändå inte låta bli att ta fram de fyra bilderna som Bojan hade lyft upp. Jag tittar på dem ett och ett igen. Sen lyfter jag locket på den större kartongen. Böcker, det förklarar varför en var så tung. Jag tar upp en bok. Den är i brunt läder och på framsidan är det präglat “Elsa Borg”. Jag tvingar mig att lägga ner boken igen och ta fram min dator. Medan datorn startar upp lyfter jag upp Penelope och tar med henne ut i köket. Lägger upp lite mat och kliar henne bakom öronen. Jag sätter på vattenkokaren och tar fram en tekopp. Dags att jobba.
För att kunna koncentrera mig lyfter jag ner kartongerna på golvet, bara fotona får ligga kvar som en liten påminnelse att när jag skrivit och skickat rapporten så får jag titta på det där igen. Jag plockar fram mitt material och sen började jag, fingrarna flyger fram över tangentbordet. Grafer ritas och slutsatser dras i en rasande fart. Jag är som bäst när jag har lite tidspress på mig och något roligt finns framför mig som belöning uppenbarligen. Två timmar har gått när jag avslutar med rättstavning samt en snabb chatt med en kollega som lovar att granska under kvällen så att jag kan få iväg rapporten under morgonen.
Öppnar den stora kartongen igen och lyfter upp boken jag tittade på tidigare. Slår upp första sidan och ser datumet 8 maj, 1919. Tar upp nästa bok och ser att den började året därpå. Kollar en till och de verkade ligga i ordning. Detta är nog första boken alltså. Jag anar vilken skatt det är jag har framför mig.
Tar med mig boken och chokladkartongen ut i köket. Plockar fram en matlåda ut frysen och stoppar den i micron. Medan jag väntar på plinget dukar jag fram bestick, sallad och ett glas vatten. Det är några minuter kvar tills maten är klar så jag öppnar boken igen och läser.
KAPITEL 2
Elsa
11 maj 1919
Jag har fått en dagbok idag av min mor. Magister Lindh har sagt att jag måste öva mer på att skriva, att jag har talang och sådan skall vårdas nu när jag snart inte längre kommer gå i skolan. Att skriva dagbok har han hört är bra för att tvingas skriva regelbundet, att bli bättre på att observera omgivningen och gestalta den i text. Mor gav mig två böcker att läsa. Jag vet att vi saknar medel för sådana här extravaganser men mor har tydligen lagt undan en del av hushållskassan för att ge mig dessa gåvor idag på mig 16-årsdag. Dagboken är enkel med bruna skinnpärmar men hon har låtit prägla in mitt namn “Elsa Borg” hos Mäster Karlsson, skomakaren längre ner på gatan. På insidan av pärmen har mor skrivit med sin vackra handstil
“Till Elsa på sextonårsdagen.
Må du hitta orden och tankarna
att sätta på pränt innanför dessa pärmar.
Med kärlek,
Mor”.
Jag stryker över texten, äskade mor.
Ibland tänker jag på det att hon nästan aldrig använder eller hör sitt namn, det är “Fru Borg” eller “Mor”. Far som är en mycket kärleksfull man säger oftast något av de smeknamn han har på henne “Älskling”, “Min ros” eller “Trissan”. En gång i 6-årsåldern frågade Tilde vad min mamma heter och jag svarade “Trissan”. Det var Tildes mor som berättade för mig att mors namn är Ivy-Theresa. Tänk att man kan vara 6 år och inte veta vad ens mor heter. Jag vill aldrig bli någon Fru ditten eller datten eller bara ett smeknamn, jag vill alltid vara Elsa — det är jag. Möjligtvis Elsie för det är vad mor kallade mig som liten. Hon kunde inte säga Elsa så bra, Elsie låg bättre i munnen på henne. Ivy-Theresa (nä det känns konstigt att säga hennes namn istället för mor) är från England och kom hit när hon hade gift sig med far. Hon sa aldrig Elsie så far hörde, det var när vi låg i den trånga sängen tillsammans ensamma medan far var iväg på någon av sina inköpsresor. Då sjöng hon engelska barnvisor för mig och lärde mig språket, det är min och mors hemlighet. Far vill att hon skulle glömma England och livet där borta eftersom det gör henne så ledsen att tänka på det. Jag vet att mor älskar far men att inte ha medel till att besöka familjen, vara med när syskonen gifte sig, fick barn inte kunna vara med när mormor begravdes tar hårt på henne. De senaste åren har dessutom flera släktingar gått bort i kriget.
Mor brukar dock säga, “Elsie du skall ha språket, en dag skall du åka dit och se vilket vackert land det är och så skall du få uppleva riktigt te”. Det där med te är min mors svaghet och nog det hon saknar allra mest från England, riktigt te. Nästan varje år har det kommit ett paket från släkten med fruktkaka och te lagom till jul och då har mor blivit som en annan. Det är som en kopp te kan ge henne en bit av det saknade landet för en stund. Sen blir hon nedstämd när teburken tar slut. Men min dagbok kanske inte skall handla om mor.
Böckerna jag fick var samma bok, en på svenska och en på engelska, Pride and Prejudice av Jane Austen. Den engelska boken är vältummad och full av små noteringar så jag anar att det är mors eget exemplar, skall fråga henne. Även om jag talar utmärkt engelska så har jag inte övat på att läsa och skriva på språket. Genom att läsa böckerna parallellt kommer jag kunna bli bättre på min mors språk, lära mig fler ord.
Tänk att det bara är en månad kvar av skolan. Jag hade velat fortsätta på gymnasiet, flickor kan göra det nu. Men vi har inte råd då närmaste gymnasium är inne i staden och jag hade behövt ett inackorderingsrum. Magister Lindh har sagt att det är synd på begåvning men jag behöver inte kosta mina föräldrar mer utan snarare hjälpa till att dra in pengar till hushållet. Fars affärer har gått dåligt ett tag misstänker jag, de säger inget men han sitter vid köksbordet med papper och muttrar, räknar om och om igen och vill aldrig ha sina favoriträtter till kvällsvard längre. Han ber mor om de allra enklaste rätter. Något är galet. De tror att jag inte märker.
Fars firma har alltid sett till att vi haft mat på bordet och kläder på kroppen, små presenter vid födelsedagar och jul men nu vet jag inte. Jag börjar bli orolig. Orolig för mors hälsa också, Hon ser bräcklig ut men kanske är det bara blekheten efter vintern som sitter i ännu, men nu är jag hos mor i tankarna igen. Vi fick en fantastisk tårta idag, fylld med den smakrika jordgubbssylt som vi kokade fjol. Det var som att äta sommar. Vi njöt alla tre av varenda tugga, fanns inte en smula kvar efteråt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar