En kreativ berg- och dalbana
Jag hade ansökt om en plats på Freewall 2019 och tänkt att dela med mig av bilder från en pilgrimsvandring på 153 mil tvärs över Spanien. Mitt mål var att visa bilder från vandringen jag var nöjd med men också berätta om livet som pilgrim och det man möter som inte bara är vackra vyer. Från början fick jag ingen plats så bilderna blev liggande. Men den 15 februari fick jag frågan om jag ville ta en av platserna när en hoppat av och den 10 juni skulle det vara vernissage. Nu startade några månader av kreativ berg- och dalbana.
Kön - när man är euforisk över att snart få åka. Man kommer fixa det här och det skall bli så roligt.
Första uppförsbacken innan ett stup - Vad i hela friden har jag gett mig in på, det här kommer aldrig sluta bra, jag är urusel som fotograf inte en enda bild duger och inte kan jag ta mig ut och ta nya heller. Jag funderade allvarligt på att ställa in och bara skita i det. Såg inte en bild jag ville att någon annan skulle se på en vägg. De sa inget, de berättade inget.
Greppa efter handen - När det är läskigt är det skönt att hålla någon i handen. I mitt fall blev det 2 gamla kollegor, Tobias som är brutalt ärlig och vet hur man publikflirtar och Anders som är fotobörd och brukar gilla lite mer udda bilder. Jag lät Tobias gå igenom hela mitt album (526 kamerabilder) från Spanienresan och säga bu eller bä på varje bild. Gjorde samma övning själv samtidigt. Sen jämförde vi anteckningar. Många bilder åkte då i papperskorgen. Kvarvarande lista gjorde jag ett nytt album av och började dela in resan kronologiskt men också tematiskt; omgivningarna, livet, pilgrimen. Kunde ju inte bara ha bilder från en och samma dag eller plats. Insåg rätt snart att pilgrimen inte skulle täckas in av kamerabilder så bestämde mig för att spränga in små snapshots mellan de stora bilderna för att visa på det livet. Min gallring gav mig då 36 bilder som jag printade ut i vykortsformat. Detta var 41 bilder jag kunde stå för, nu skulle de ner till max 15-20.
Det suger i magen och är rätt kul - Jag bad Anders träffa mig på ett kafé och så slängde jag ut de 41 bilderna på bordet. Jag hade även med mig måtten på väggarna som utställningen skulle hänga på samt vilka ramar som jag hade tillgång till. Vi satte kryss på bilder som gick bort direkt (oftast kliché eller sa nada om vandringen) och ring på den här känns bra och kryss med parentes för kanske. Max 1-2 bilder från en och samma dag och max 3 från samma vecka så hade vi satt ring på det antalet så åkte resten bort och några fick en parentes. Allt är inte apkasst.
Andra varvet - nu kan man banan men den där ångesten infinner sig ändå i uppförsbacken. För där satt jag plötsligt med ett potentiellt urval men tänk om ingen annan förstår. Jag har ju minnen till bilderna hur mycket påverkar det. Kanske skall den sönderbrända maken bytas mot en solnedgång ändå? Men jag bläddrade igenom slängdhögen och tänkte att där fanns faktiskt några riktigt bra bilder så då måste det ju finnas några bra i de potentiella valda bilderna. De bilderna grupperades efter hur de skulle hänga kronologiskt på väggarna och både jag och Anders blev förvånade hur bra vi fått ihop det varje väggpanel hade lagom mängd bilder och färger som gav harmoni samt bra balans i tema. Nu kände jag mig plötsligt väldigt trygg i mitt urval, det såg bra ut och det kändes som att jag kunde få fram det jag ville. Nu var det bara detaljer som att välja tryckeri, papper mm kvar. Bagateller. Samt sålla ner 1470 mobilbilder till ett hanterbart antal.
Tredje varvet - Nu är man ute på upploppet, bilderna hänger på väggen och om några timmar kommer det folk som skall titta på dem. Uppförsbackenskräcken var nu, tänk om ingen kommer, tänk om ingen fattar, tänk om jag bara svamlar. Men så tänkte jag, prata det kan jag och förhoppningsvis ta med dem på mig resa tvärs genom ett land 153 mil. Kanske har de då fått något med sig i alla fall. Passa på att njut av tillfället, prata med folk, diskutera bilderna, lyssna vad de säger. Och allt jag hörde var positivt och 2 bilder såldes (mina 2 favoriter).
Men är det redan slut, snälla ett varv till - Nu kan man verkligen banan och man vet var det kommer att suga till i magen och framkalla lite härlig yrsel men då bromsar tåget in på perrongen och man måste kliva av. Tavlorna plockas ner. Dags att ställa sig i kön igen.
Kön - när man är euforisk över att snart få åka. Man kommer fixa det här och det skall bli så roligt.
Första uppförsbacken innan ett stup - Vad i hela friden har jag gett mig in på, det här kommer aldrig sluta bra, jag är urusel som fotograf inte en enda bild duger och inte kan jag ta mig ut och ta nya heller. Jag funderade allvarligt på att ställa in och bara skita i det. Såg inte en bild jag ville att någon annan skulle se på en vägg. De sa inget, de berättade inget.
Det suger i magen och är rätt kul - Jag bad Anders träffa mig på ett kafé och så slängde jag ut de 41 bilderna på bordet. Jag hade även med mig måtten på väggarna som utställningen skulle hänga på samt vilka ramar som jag hade tillgång till. Vi satte kryss på bilder som gick bort direkt (oftast kliché eller sa nada om vandringen) och ring på den här känns bra och kryss med parentes för kanske. Max 1-2 bilder från en och samma dag och max 3 från samma vecka så hade vi satt ring på det antalet så åkte resten bort och några fick en parentes. Allt är inte apkasst.
Andra varvet - nu kan man banan men den där ångesten infinner sig ändå i uppförsbacken. För där satt jag plötsligt med ett potentiellt urval men tänk om ingen annan förstår. Jag har ju minnen till bilderna hur mycket påverkar det. Kanske skall den sönderbrända maken bytas mot en solnedgång ändå? Men jag bläddrade igenom slängdhögen och tänkte att där fanns faktiskt några riktigt bra bilder så då måste det ju finnas några bra i de potentiella valda bilderna. De bilderna grupperades efter hur de skulle hänga kronologiskt på väggarna och både jag och Anders blev förvånade hur bra vi fått ihop det varje väggpanel hade lagom mängd bilder och färger som gav harmoni samt bra balans i tema. Nu kände jag mig plötsligt väldigt trygg i mitt urval, det såg bra ut och det kändes som att jag kunde få fram det jag ville. Nu var det bara detaljer som att välja tryckeri, papper mm kvar. Bagateller. Samt sålla ner 1470 mobilbilder till ett hanterbart antal.
Tredje varvet - Nu är man ute på upploppet, bilderna hänger på väggen och om några timmar kommer det folk som skall titta på dem. Uppförsbackenskräcken var nu, tänk om ingen kommer, tänk om ingen fattar, tänk om jag bara svamlar. Men så tänkte jag, prata det kan jag och förhoppningsvis ta med dem på mig resa tvärs genom ett land 153 mil. Kanske har de då fått något med sig i alla fall. Passa på att njut av tillfället, prata med folk, diskutera bilderna, lyssna vad de säger. Och allt jag hörde var positivt och 2 bilder såldes (mina 2 favoriter).
Men är det redan slut, snälla ett varv till - Nu kan man verkligen banan och man vet var det kommer att suga till i magen och framkalla lite härlig yrsel men då bromsar tåget in på perrongen och man måste kliva av. Tavlorna plockas ner. Dags att ställa sig i kön igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar