Att våga ta porträtt både nära och långt ifrån

Tack Kristina Alexanderson för att du fick mig att våga. Ditt och Therese Tjernströms projekt med porträtt på måndagar har jag följt sen det startade och du sa åt mig att våga när jag kände mig tveksam. ahr varit extremt feg här hemma i Sverige men när jag var i Dan Francisco i april så vågade jag. Dels fota bekanta men även obekanta, både sådana jag pratade med och sådana jag fotade lite mer i smyg. Är fortfarande inte helt bekväm med att fota andar människor oavsett om det är utan att fråga eller fråga men när ja väl gjort det brukar jag gilla bilderna. Skall öva lite mer på gatufotografering tror jag.

Här är några av bilderna.

Den här mannen stod vid vändplattan för cable car varje dag. Han sa inget, hans skylt, mössa och jacka hade samma budskap. Jag funderade mycket på vad som drev honom att bara stå där. Hade velat ha hans ansikte lite mer i solljuset. Ett ansikte som visade att den här mannen varit med om en del i sitt liv. Stör mig på den kapade skon. Nu när jag publicerar bilden ser jag att jag borde kanske ha rätat upp bilden lite också. Nu är en oredigerad. Kanske provar jag att lätta upp skuggorna också om jag redigerar bilden.

Simon min kollega och jag åker cable car och jag hojtade på honom och knäppte en bild. Gillar att vi har ögonkontakt och att det syns var vi är. Inte helt lätt att fota ombord på en skakig vagn.

Niklas är också en kollega, han vet om att jag fotograferar honom och han fick därmed sitta rätt stilla i det dåliga ljuset på restaurangen medan jag fotade med lite längre slutartid. Ett porträtt jag gillar. Han ser lite drömsk ut. Fotade i svartvitt för att Niklas hade bränt sig i solen denna dag, han var röd då blev svartvitt bättre. Har lättat upp skuggorna i bilden.

Den här mannen satt i rullstol. Han hade svårt att komma över en hög trottoarkant så jag hjälpte honom. Vi började prata och han berättade om sitt liv på gatan. För några år sedan hade han tvättat fönstren på sitt hus, fallit av stagen, brutit båda benen illa. Utan försäkring kunde han inte få benen fixade. Nu satt han i rullstol och tiggde på gatorna. Ändå var han en stolt man, stolt över sitt indianska ursprung. Jag frågade om jag fick ta en bild på honom, han rullade fram till en svart vägg och tittade mig i ögonen. Jag gillar bilden, svårmodet men ändå glimten i ögat, och det gjorde han också, men han kommenterade att han nog måste ta och klippa sig. Ett fint möte.

Önskar jag vågat gå lite närmre, satt i en trappa någon meter bort. Hade velat ha med hans ansikte tydligare. Mannen, en uteliggare, sov så fridfullt på en hög med sina saker. Han störde ingen men ändå tyckte väl polisen inte att det var helt optimalt att han låg där, En polisman väckte honom, han blev lite förvirrad. Polsien behandlade honom med sådan stor respekt, talade lugnt och framför allt vänligt till honom. Om jag förstod konversationen rätt så hjälpte de honom till ett härbärge.  Har lättat upp skuggorna i bilden.

Smygfoto ombord på BART till flygplatsen. Det var något med mannen, hur han hade klätt upp sig. Han stod ut mot resten av resenärerna i vagnen. Även här skakig miljö och dålig belysning. Utmaning. Minskade bruset i bilden lite.