#camino2014, Dag 2, etapp 2, Buiza-Campomanes

2 augusti, 44,61 km
Somnade rätt snabbt när jag lagt bort mobilen men vaknade några gånger på natten. Lite stel. Sen så klev de första personerna upp vid 5 men jag hade satt väckning på 0620 så jag vände mig och somnade om.

När klockan pep så snoozade jag en stund, kollade lite grejer i mobilen och klev upp en stund senare. Tog mina saker och gick till damernas och bytte om och packade i ryggan. 

Borstade tänderna och fyllde på med vatten för turen samt blandade en resorb i flaskan. Stoppade 2 knäckebröd i fickan. Idag ville jag gå iväg först när solen gått upp. Ville se omgivningarna. 

Tänkte inte på att kolla anvisningarna i guideboken då jag redan dagen innan gått lite i byn och visste hur jag skulle ta mig ut. Så 07:11 gav jag mig iväg. Kom till kyrkan och valde vägen över bergen. Hur någon frivilligt kan välja vägen vid en trafikerad väg förstår jag inte. Juliette (fransyskan jag åt med igår) och hennes sällskap hade gått iväg redan strax efter 6 och några spanska killar gjorde sig klara för att gå när jag gick. Men jag tror de skulle gå på vägen. Tydligen tokbråttom. 

Gick upp för backen och såg en skylt men registrerade uppenbarligen inte pilens håll utan gick åt vänster. Kom till ett stängsel som var jättelågt med en stig bakom. Ja ha har inget minne av att man skulle över ett stängsel. Började gå upp för en kulle. Jobbig stig. Men nä det kändes inte rätt. Men nedanför syntes heller ingen stig. Jag kollade i boken. Du skall gå längst med kanten på ett berg. Hmm det gör jag ju nu. Men nä när stigen försvann efter ytterligare några meter åkte GPS:en i mobilen fram och min karta där. Jag hade gått fel. Så ner igen. Hittade skylten och svängde rätt. Underbar grässtig mellan stenmurar. Det var murarna som dolt stigen. Jag tog upp ett knäckebröd och knaprade på det. 

Det var lite kyligt i luften men jag valde att inte ta på en tröja. Sen bar det av uppför. Ganska jobbigt men enkelt underlag. En grusväg. För att jag inte skulle stanna hela tiden och pusta ut räknade jag steg var trehundrade steg innebar vila. Höll det hyfsat men ibland kom det in stenar i sandalen eller så kände jag att nä nu slår kollibrihjärtat lite väl hårt. En kossa med kalv stod i en hage och blängde på mig, tog ett kort. Kossor är rätt söta. Fick ta mig under ett stängsel denna gången väl markerat där vägen svängde av till höger. Nu blev det snart stenigare och bara en smal stig på sidan av berget. Solen tittade över berget bakom mig och lyste upp berget framför mig. Vackert. Själv gick jag i skuggan. Skönt.

Vägen fortsatte att slingra sig fram. Mycket sten så det var bara att gå långsamt. Slutligen kom jag till Las Forcadas de San Anton. Spetsiga klippor/stenar längst kanten på ett berg, härifrån skulle det vara mest neråt. Jag fotade och passerade förbi dem. Snart så var jag på blomsterängar. Helt fantastiskt vackert och skönt att på. Om jag igår tyckt att starten var lite tråkig så kompenserades det idag rejält. Dock var det uppför mest hela tiden så jag fick verkligen praktisera långsamhet. Men med de omgivningarna gjorde det absolut inget.

Sen ut på en vit stenig väg som gick brant nerför efter att jag passerar ett stentorn som någon byggt. Joggade ner så gott det gick i stenarna. Skönt att spara knäna lite. Kom ut i en tallskog och knaprade i mig knäckebröd nummer 2 och drack min flaska med resorb. Så mysig. Någon hade skurit ut ett kors i barken och målat gult. Nu visste jag att jag skulle hålla utkik efter ett skjul och ett till. Efter skjul 2 skulle jag svänga av från grusvägen och rätt upp på en kulle, tydligen var detta lätt att missa så Ender hade påpekat för oss om och om ingen sväng vid skjul 2. Det var rejält uoppmärkt men går man flera och pratar kan det nog vara lätt att missa ändå då stigen inte syntes alls från vägen. Nu blev det en fantastisk stig igen. Den gick mellan ljung och annan växtlighet. Låg en del hästskit på leden och jag tänkte att det kanske var en ridande pilgrim framför mig. Vore kul att få träffa en sådan. 

Passerade ett lite jobbigt stenigt parti med stup på sidan om, jag som är h'jdrädd tryckte mig mot klippan. På bergsväggen hade någon ritat en gigantisk pil. Kom runt och stigen fortsatte på andra sidan. Nu hörde jag bjällror, går det kossor här han jag tänka innan jag såg hästarna. He he det var nog de som skitit på stigen innan så inga ridande pilgrimer här inte. 

Nu blev det åter mer blomsterhed och Enders vackra handgjorda skyltar med musselskal och pilar dök upp. Fotade dem och blommor. Det var lätt att följa leden även om stigen var obefintlig ibland. Fick ta mig under några stängsel till. "Ryggsäckslimbo". 

Jag var högt uppe på ett berg och såg en by långt där nere. Klippväggarna på bergen runt omkring kastade sig tvärt ner. Ett väldigt speciellt landskap. Jag följde markeringarna och tackade molnen på himlen som gjorde temperaturen lagom. Jag tyckte att jag var noga med att följa markeringarna och kom fram till en liten väg som gick ner till en by. Gick lite snabbare på vägen och kom in i byn. Den såg inte alls ut som på bilderna i guiden. Konstigt. Hittade heller inga pilar. Frågade några kvinnor om vägen och de pekade. Fortfarande inga pilar. Mysko. Fram med offlinekartan. 

På något ställe precis i slutet av ängarna måste jag ha missat en vänstersväng och kommit ut i byn bredvid Poladura de Tercia som jag skulle till. Nåja det var bara några 100 meter dit. Kom in i byns utkant från sidan. Satte mig i en busskur och pustade ut lite och kollade lite mer på kartan. Försökte förstå var jag gått fel. Får studera mina guider och kartan mer noga hemma. Lite tråkigt då jag velat se byn och den bro som Enders gäng byggt. 

Nu missade jag hela byn, men såg i alla fall pilarna som kom ut ur den. Jag skulle över vägen och in på en stig. Där på andra sidan var en brant grässlänt utan någon stig på men där uppe kunde man se en stor pil. Jaha valfri väg upp alltså. Backen var full av blommor. Jag knatade på uppför, så fint det är. Uppåt uppåt och mer uppåt. Men ibland lite mindre uppåt så man fick vila lite. Vägen gick åter över fantastiska ljungängar, blandat med andra växter. Ibland bara gräs. Fantastisk bit på caminon. Även om det var lite jobbigt bitvis uppåt var det så värt det. Kunde ana den vy som snart skulle komma. 

Träffade på Juliette och hennes vän. De satt i en grässlänt och åt nötter. Hon hojtade att jon undrat var jag tagit vägen. Förklarade att jag sov rätt länge och dessutom ägnat en bra stund till lite felgående på morgonen. Sa adjö till dem då jag hade bra fart i benen.  

Solen gassade på rätt bra när den tittade fram mellan molnen. Framför mig bredde ett helt fantastiskt landskap med berg ut sig. Sett bilder härifrån, längtar efter precis det här tillfället. Så här var jag nu. Tog en del bilder och stod där länge och bara tittade innan jag tittade upp mot högsta punkten och det kors som satt där. Ja ha dags att ta tag i den där jättebranta stigningen då. Jag gick med små små steg. Segade mig upp långsamt långsamt. Det var bara några 100 meter men rätt jobbig stigning. 

Wow vilken utsikt det var därifrån, så vackert. Tog mer bilder och försökte mig på ett självporträtt men misslyckades fatalt. Helt galen vinkel.  När jag var klar tog jag mig ner från klippan jag stod på och såg att Juliette med sällskap hade påbörjat sin klättring uppåt. Jag vände mig mot leden och började gå över ett lite stenigt parti. Konstigt att fortsätta uppför när man precis lämnat vad som sägs vara högsta punkten på leden. Men korset sitter i alla fall på finaste platsen på leden. 

Efter en liten stund planade det ut igen och jag var åter igen omgiven av blommor. Om än lite lägre. Sluttade en liten stund igen uppför. Kom ut i ett pass med fantastiskt vy bakåt och en fin vy ner i dalen framför mig. Fick ta mig över ett stängsel och på en kulle bredvid stod några spanjorer som ropade att jag skulle vara försiktig pga tjurarna. Bara några meter ifrån mig stod en tjur. Men han såg så snäll ut så. Jag tog några kort och gick vidare ner i dalen. Där fanns massor med kor och tjurar. Plötsligt blev en liten tjurkalv rädd för mig och började springa på leden framför mig. Han var så sjukt gullig med de stora klövarna och den lilla rumpan. Han kom till ett brantare parti där han höll på att stå på näsan den lille. Kossorna blängde på mig.

Rättade till en pil som hade vridit sig åt fel håll och reste upp en annan som vält,ner i koskit, blä!!! Lyckades torka av mig i gräs och få fram papper och vatten att tvätta av mig med. Fortsatte ner längst den branta stigen. Tur att det fanns pilar att ta sikte på för här hade korna trampat upp många stigar över sluttningen.

Tillslut kom jag ner bara för att inse att leden nu gick över vad ett stort antal djur nu tyckte var deras lilla heliga plätt. Tog ett steg fram och en ungtjur började stampa och krafsa med benen. En gammeltjur som låg ner en liten bit bort ställde sig upp och undade vad som stod på. Fler småtjurar kom och ställde sig bredvid den första. "Nä men jag tar en annan väg" sa jag på så mycket spanska jag kan och försökte tråckla mig förbi via en liten kulle med buskar. Inte helt lätt och en kossa som stod där såg irriterad ut. Men jag kom i alla fall förbi helskinnad. 

Nu gick det brant uppför på en grusväg. Mitt på vägen stod en ny ko och blängde. Men hon flyttade på sig. Backen upp var galet seg. Fick räkna steg och belöna mig med vatten. Jag kunde se byn jag skulle ner till från berget och trodde att nu går väl bara vägen dit ner. Men så lätt skulle det inte bli alls. Vägen störtade tvärt neråt bara för att göra en u-sväng upp på berget bredvid, dvs upp igen innan det åter igen bar av neråt. I u-svängen hade jag tittat bakåt och fått syn på Juliette på andra sidan. 

Kändes som om byn aldrig kom närmare men tillslut var jag ute på en äng med en stig uppe på en höjd med ris av olika slag. Lyckades ta mig till stigen och fortsätta framåt. Kom ut på en ny gräsäng mellan några kullar och gräset hade djupa gångfåror. Måste gått kossor här tänkte jsg och navigerade mig ner till en grind med en gul pil. Jag kom ut på riksvägen i Arbas. I Arbas finns en romansk kyrka som tydligen skall vara väldigt fin men jag visste att den inte hade öppet nu så jag tog vägen mot Pajarespasset istället. Kändes konstig att gå på asfalt efter så många steg i bergen. 

I passet finns ett igenbommat Parador (man kanske skulle köpa det och öppna ett outstanding härbärge för San Salvadorpilgrimerna (som är jättefå)). Der finns även en bar och det var den som hägrade. Hungrig som attans. Jag tog mig dit ganska så snabbt på asfalten. Fötterna lite trötta nu trots att det bara varit 18,5 km.

Var framme vid baren ca 12:30. Inne på baren så förklarade jag att jag ville äta. Hon sa att de bara har smörgåsar och mycket besviken fick jag förklara att jag inte kan äta gluten. Hon såg ledsen ut men sken sedan upp. Ost och skinka funkar väl? Det blir utmärkt sa jag och beställde det och en cola. Slog mig ner på en stol, tog av mig sandalerna och lade upp fötterna på en stol. Skönt. Maten kom in efter tio minuter. Oj så god ost och skinka. När jag hade ätit ungefär hälften kom ägarinnan med ett fat med en kaka. Hon hade kommit på att en av kakorna hon bakat var gjorda av majs. Jag tackade och beställde en te till kakan. En stor kopp te kom in. 

När jag nästan var klar kom Juliette med han som bara pratar franska. De slog sig ner hos mig och vi jämförde hur vi upplevt dagen etapp hittills. De hade sluppit att ha en massa tjurar i vägen för sig på vägen ner. 

När de kom in hade ägarinnan berättat att köket skulle öppna för mat om 15 minuter. Så de valde att värma sig med en kaffe medan de väntade. När det var dags för dem att gå in i ett annat rum för att få mat så sade jag Buen Camino till dem och satte på sandalerna igen. Jösses vad fötterna svullnad medan jag sitter stilla och lilltårna åker in under tån bredvid. Gjorde ont att gå och jag stapplade till toan. Tur jag vet att det går över efter 5 minuter igen. Bara att bita ihop. 

Ute hade det regnat lite medan jag satt i baren. Men nu var det uppehåll. 

Ender hade sagt igår att man inte behövde gå tillbaka till där leden svängt av från vägen utan det skulle gå en stig bakom baren. Jag lyckades ta mig dit bakom och upp på en liten höjd och såg en väg som måste vara leden så jag lyckades ta mig dit över en äng med en knappt synlig stig. 

Vid en av pelarna till strömledningarna som löpte ner för en lång grässlänt fanns ett staket. Här skulle det finnas en grind men jag såg absolut inget annat sätt att ta mig förbi än via att slänga över ryggan och krypa under en taggtråd som fastnade i min tröja två gånger. Men tillslut, aningen lerig om händerna kom jag igenom. Nu var slänten framför mig och i min guide stod det att man skulle försöka följa stigen ner men om allt annat misslyckades följa elledningarna. Jag hittade stigen och började följa den men det var halt i gräset och lerigt, dessutom började det regna. Stannade och tog på regnkläderna och satte skyddet på ryggan och när jag tittande på backen var det massor med stigar. Bestämde mig för att bara ta sikte på den lilla uppställningsplatsen för långtradarsläp där nere och försöka undvika att ramla, bli allt för blöt om fötterna och krocka med en ko. Lyckades rätt väl men var sjöblöt i svett när jag kom ner. Det hade slutat regna och solen sken igen. Tog av jackan och kepsen. Knäppte några kort över de vackra bergen som nu var i Asturias. Tidigare hade jag varit i Castillen y León. Ny region med nya vanor och mattraditioner. Såg en lapp med numret till ett Casa Rual i Campomanes och fotade av. Såg trevligt up på bild. Däremot bär det mig lite emot att stödja dem som skräpar ner caminon med reklam. Men de verkade bara ha satt upp denna enda på en grind. 

Nu gick leden på gräs igen och snart var jag vid valet om jag skulle gå till Pajares eller skippa och snedda direkt till San Miguel. Det senare ett par km kortare. Men efter lite fundering valde jag att gå mot Pajares i alla fall då har jag i alla fall möjligheten att stanna där om jag vill. 

Gräset byttes snart mot nerför på ganska så branta klippor och jag var glad att det växte grejer att hålla sig i längst vägen. Lite läskigt funderade på hur länge jag skulle kunna bli liggande om jag ramlade. Juliette skulle ju kunna välja den andra vägen (fast hon sagt att de skulle till Pajares). Men ner kom jag och via ett fält med högt gräs in i en skog. Så välkommet i värmen. För nu var det tryckande åskvärme helt plötsligt. Väderprognosen hade ju sagt åskoväder på eftermiddagen så det var väl så det skulle bli. I skogen var det svalt och skönt underlag att gå på. Skogen påminde om den innan Roncevalles. Den jag gillat så mycket. Men så plötsligt blev det gegga på stigen. Massor med gegga. Fick klättra uppåt på sidorna och försöka hålla mig i träd för att ts mig förbi. Inte helt lätt men jag klarade mig utan några större incidenter. Vissa gånger kanske jag borde stanna och ta på mig mina kängor i ryggan istället :-)

Tillslut kom jag ut i utkanten av Pajares precis vid deras kyrkogård. Då öppnade sig himlen. Jag han kasta mig in under taket på kyrkogården och av med ryggsäcken och på med mina gore-texstrumpor och regnjackan. Kjolen är vattenavvisande och torkar supersnabbt så jag skippade regnbyxorna. Så länge fötterna är torra brukar jag vara nöjd. På med kepsen igen och kameraväskan innanför jackan och ut i regnet mot byn. Nu hade jag gått 23 km. Klockan var runt 15 och det kändes som för tidigt att stanna plus att byn såg rätt trist ut. Gick förbi byns bar där det verkade pågå något firande. De hade en massa mat uppdukad på ett bord och fullt med folk. Utanför stod några och pekade på härbärget, dit skall du!

Då bestämde jag mig. Nix dit skall jag inte. Sa att jag skulle vidare och tog upp telefonen och i skydd av en vägg ringde jag och bokade ett rum. Jag är ju inte telefonpratartypen på svenska och än mindre på spanska men jag hoppades att jag hade lyckats och få dem att förstå att jag nog kunde vara där så sent som 20:00 och vandrade vidare. Nu bröt solen fram igen. Knäppte upp jackan och av med kepsen medan jag började gå ner för en backe. Men jag lurades för bara några minuter senare öppnade sig himlen och kjolen blev genomblöt på någon minut bara. Jösses vad det regnade. Nu började även åskan mullra. Skulle jag vända och gå upp igen och stanna på härbärget. Nä det skall till mer än så här för att vända en Karjalainen. Så jag bet ihop och traskade vidare. Blev lite osäker på om jag gått rätt när det inte fanns några pilar. Tog fram mobilen och försökte få fram min nsvigeringsapp men skärmen funkar dåligt när den är blöt. Försökte hålla mig under ett träd och under kepsen men nix hjälpte inte. Fingrarna var blöta och inget att torka sv dem på. Fick chansa och så småningom dök det upp en pil. Puh! Dock tog mitt vatten i platypusen slut här. En halvliter i flaskan dock.  Skulle ju fylla på i baren i Pajares ju. 

Regnet upphörde och när jag 2 km efter mitt beslut nådde San Miguel de Rio så stod en kvinna på en trappa vid ett hus. Frågade om jag kunde få en liter vatten. Efter lite språkförbistringar så förstod hon mig och hämtade en kanna vatten i kylen. Hon hällde i min liter men nä jag skulle ha allt sa hon och hällde i en halvliter till. Tack. En halvkilo extra. Jag tackade och började gå. Hon hojtade och pekade på andra sidan huset. Gick runt och där fanns stadens fontän, kände mig lite dum men tanten hade ju inte sagt något och verkade mest glad över att få hjälpa en pilgrim. 

Konstaterade att min kjol nu var torr igen men jag vågade inte ta av mig jackan. Då skulle det väl vräka ner igen. Så lite svettig av regnjacka på fortsatte jag framåt. Ut ur byn och uppåt mot Santa Marina ca 500 meter bort.Här skulle jag hålla utkik efter en blå gruind som jag skulle igenom vid kyrkan. Ender hade sagt något om att den var grön men jag förstod inte riktigt när han pratade om den delen och i guiderna stod det blå. Vid kyrkan såg jag ingen blå grind så jag fortsatte inåt byn lite och stötte på en familj utanför ett hus, de pekade upp i en smal gränd, ja ha har leden draits om tänkte jag. Frågade varför det itne var någon pil på väggen och de ryckte bara på axlarna och förklarade att jag skulle upp för den steniga backen och sen till höger ut på en väg. Jag började knata upp för backen men det kändes inte bra i magen, visste ju att jag inte skulle gå på en väg. Tog fram mobilen igen och klartan och kollade nä det här var absolut inte rätt. Vände om, tassade förbi huset men de såg mig och jag ursäktade mig och sa att jag letar nog efter den markerade vägen istället. HIttade igen grinden på bilden men nu var den visst grön. En äldre man stod vid grinden och han ville absolut inte släppa igenom mig, han sa att jag skulle gå på vägen istället, detta avr en svår väg att gå bla bla bla.... jag förklarade att jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv och att jag ville gå den markerade vägen för att hitta. Vägen är mycket enklare fortsatte han. Häll nästan på att bli arg och till slut släppte han igenom mig och öppnade de övriga grindarna åt mig. En sista varning innan jag smet in bland träden.

Det var en något överväxt stig, björnbärsriset hängde över stigen på vissa ställen och fastnade i mina goretextstrumpor så jag höll på att flyga. Men allt gick bra. Det var mysigt att gå inne i skogen så tyst och lugnt, gick även förbi några fält. Skogen doftade gott efter regnet och vid fälten fläktade det, jag bara njöt. Så mycket bättre än att gå på en jädrans väg. Ibland blir jag lite less på ortsborna som tror man gör detta för att ta sig mellan by A och B på lättaste sätt.

Väl framme i Llanos de Somerón blanskade jag av mig i ansiket i fontänen innan jag nu kunde fortsätta på en smal liten asfaltsväg 4 kim till Puente ls Fierros. 4 km asfaltsnerför, jag joggade nerför för att spara knäna så de 4 km gick ganska snabbt men det blev varmit i regnjackan även om jag hade den uppknäppt.

Nu var det dags för ett val, 6,5 km i skog och över hedar och ängar med en brant nedstigning i Campomanes eller riksvägen. Lätt val inga riksvägar här inte. Jag svängde av in i skogen och började gå. Kom fram till en grind (den fanns inte med i guiderna men jade de gula pilarna på sig samt texten CF Serreo). Men jag fick inte upp den hur jag än försökte, den avr igenstängd med stålvajrar jag inte förstod hur de funkar. Jag stod där frustrerad och varm, tog ett kort på grinden och skickade till pilgrimsforumet. Det började ösa ner regn precis när jag stoppat undan mobilen. Drog igen jackan och tryckte kepan på huvudet och kurade ihop mig och bötrjade gå ner till vägen igen. Kom till en vägkorsning där det stod Camponames 5 km, alltid något det är i allla fall 1,5 km kortare längst med vägen. Det öste verkligen ner, men eftersom jag gick lätt framåtböjd så blev faktiskt inte kjolen så blöt. Första kilomentern gick på en trottoar med en hög plexiglasavskärmning mot vägen, skönt så slipper man bli nedsprejad av vatten från bilarna. Knatade på och rade mig med att räkna steg mellan stolpar, fram till ett träd osv. Det knastrade under föttetrna där jag gick för det låg så mycket sniglar med skal på vägen. Gick inte att undvika dem utan att kliva ut i vägbanan. När jag hade gått lite mer än en kilometer kom en ny skylt vid vägen, Campomanes 5 km. Men WTF det var ju 5 km för mer än en kilometer sedan. Gahhhhh....

Nå ja Campomaens skulle komma när det kommer, bara att gå på. När jag hade gått i lite mer än 4 km så slutade det faktiskt att regna i alla fall, solen tittade inte fram men en lätt vind gjorde att jag torkade upp hyfsat. MIna goretextstrumpor (seal skinz) är verkligen värda sina penagr, vara torr om fötterna hela tiden i ösregnet gör så mycket för humöret (och att jag vet att jag inte sabbar fötterna helt). När jag hade gått i 5 km stannade jag och drog fram mobilen, nu ville jag veta hur långt det faktiskt avr klar. Google maps sa att det var 1 km kvar. Ja ha, nå ja 1 km går fort. Snart kunde jag se byn och svängde in i den. Fram med Google maps igen för att hitta till mitt sovställe. Andra änden av stan självklart. Hittade fram och blev välkomnad av en kvinna som nog bara kunde hej på engelska.

Hon berättade att hon kunde tvätta mina kläder och jag försökte förstå hur jag skulle lämna över kläderna till henne. Hon förklaraade att de skulle finnas i receptionen kl 8 på morgonen och jag förstod den biten men hur/var skulle jag lämna kläderna. Gav upp och tänkte ja ja det löser sig på något sätt, tog emot påsen och gick upp till rummet. Oj oj vad trött jag var. Klockan var strax efter 18 och jag var ganska så hungrig dessutom och galet svettig. Lade mig på sängen och packade upp väskan och blev liggande och stirrade in i väggen i 20 minuter innan jag mödosamt släpade mig upp ur sängen och in i duschen. Tänkte jag skiter i att tvätta idag, har ju ett ombyte till tar det ocvh hängde upp sakerna, så de skulle torka i alla fall, på allt jag hittade i badrummet. Duschade ocgh oj så skönt med en duschtvål med rejält lödder. Satte mig på golvet i duschen och höll sen inte på att komma upp igen. Stängde av vattnet och mer eller mindre kröp ut och dro mig upp i handfatet. HUNGRIG!

Svepte in mig i min sjal medan jag letade fram rena kläder och då knackade det på dörren. Utanför stod föreståndarinnan med en lapp i handen och pekade på en ikon för tvättmaskiner. Skrattade eftersom jag ju förstått den biten och lyckades rafsa ihop kläderna i påsen och lämna dem till henne. Insåg sen att jag inte frågat ad rummet kostade och inte heller vad tvätten skulle kosta. Ja ja, pengar har jag ju. Det får kosta det det kostar, nu måste jag äta.

På med kläderna och ut genom dörren började jag leta mig fram. När jag kom hade hon pekat uppåt mot ett berg och sagt att där fanns en bra restaurang så jag gick ditåt men på berget fanns bara en återvändsgata, hmm vad var det hon hade sagt, jo gå mot berget men sväng höger så var det. Så jag gick neråt igen och gick in på en gata men där fann inte heller någon restaurang. Snurrade runt i staen en kvart och såg flera stälen som hade stängt. Men tillslut på sniskan i ett hörn låg restaurangen hon nämnt. Där inne beställde jag mat och och  dricka och hoppades det skulle gå fort.In kom en T-bensstek och pommer med sallad samt grillad paprika. Pommesen var urusla så de åt jag inte så många av men resten var helt ok. Åt jättefort och skyndade mig sedan tillbaka till mitt rum, borstade tänderna och kläde av mig och kröp ner. Utanför fönstret satt familjen som ägde stället och åt middag på sin terass, inte helt tysta direkt. Men jag var toktrött så efter att jag ställt klockan på 07:30 däckade jag gansak så omgående.

Skärmdump på sträckan och höjdkurvan från mitt FunBeatkonto. Klicka på bilderna för att komma till informationen för mer detaljer.