Dag 60 - Reflektion

Idag fick jag tag på vårdcentralen, gick inte att få tag på läkaren idag och inga noteringar om att de skulle ge mig min medicin heller. Blev ombedd att komma in på torsdag under öppen mottagning. Det betyder att jag måste vara där före 07:30 och sen tar läkarna emot från kl 08:00. Har jag tur är jag först där men man kan ge sig fasiken på att någon pensionär har parkerat sig utanför dörren kl 06 och givetvis har samma läkare. Nå ja de skulle i alla fall se till att beställa hem medicinen så att jag efter samtal med läkaren kan få den. Men det kräver att det finns en distriktssköterska ledig minst 30 minuter efter det att jag har träffat läkaren och det har då aldrig hänt tidigare. Så med lite tur kan jag kanske få min medicin på fredag. Håll tummarna.

(Detta nedan fick jag fundera både en och två gånger om jag skulle skriva om, vi har pratat personligt varumärke och vad man skall visa upp för omgivningen. Inte vara för öppen. Men om jag jobbar på något och har ett allt för litet nätverk IRL så behöver jag ibland reflektera i denna form för återkoppling).

Idag hade jag min sista (eller näst sista, har begärt att få en till om en månad) session med coachen, 3,5 veckor, 3 träffar har gått fort men jag känner att de givit en hel del faktiskt. Kanske mest i att jag reflekterar, funderar mer på hur jag framstår/tolkas av andra. Men att genomgå en förändring själv tar givetvis tid, allt fixar sig inte bara för att jag träffat coachen. Det är nu jobbet börjar på riktigt, när jag inte har mina och hennes träffar att hänga upp det på, när allt skall bli vardag. När mailen skall skrivas, när möten skall klaras av och framför allt de gånger då saker inte går min väg, någon inte levererar som lovat, när jag inte förstår hur någon tänkt eller inte förklarar ett beslut bra nog så att det blir logisk och tydligt för mig. Jag är en strukturmänniska, jag vill förstå och jag vill framför allt att saker skall bli bättre, att vi lär av historien och tidigare misstag och det skall gå hyfsat snabbt. Jag skall hitta sätt att kommunicera utan att jag framstår som besserwissser eller ifrågasättande för oftast är jag bara engagerad och nyfiken men med helt fel tonfall. Tolkningsföreträdet ligger hos mottagaren och den kan jag inte ändra på, kanske upplysa om hur det är/uppfattas av mig själv men aldrig ändra på (när de lärt känna mig kan de dock lära sig att fösrtå). Glättig ton och leenden kommer liksom inte altid supernaturligt i situationer med människor jag känner, då är jag mer åt det effektiva och raka hållet. Jag tror inte kunder uppfattar mig så dock, så skulle de inte skicka med små hyllningar av mina prestationer via våra säljare :-)

Det finns små enkla saker som exempelvis om jag granskar en text och upptäcker att skribenten missat att få med några saker, så skall jag undvika att skriva "här saknas...." utan istället skriva "detta kan kompletteras med... för att ännu bättre...". Det första upplevs som att jag bara pekar ut bristen medan det andra är mer förlåtande, jag talar om att det som står här är bra men att det skulle kunna bli ännu bättre om... men samtidigt öppnar jag ju upp för att man väljer att strunta i det för det kan ju bara kompletteras, det måste inte, bör inte, skall inte... Ett exempel kan vara regelverk i ett testfall. Testfallet blir inte komplett om inte alla regler finns med. Då gäller det att hitta en skrivning i en vänlig ton som upplyser om att viktig information saknas i texten. Personligen hade jag föredragit om en granskare skrivit "Här saknas..." och eventuellt en förklaring till varför/referens till krav om jag inte anses förstå det själv utifrån den kunskap jag har i ämnet då behöver jag inte heller gissa om jag behöver komplettera eller om det bara är ett önskemål i mån av tid/lust/ork osv..

Hur gör ni?

Det jag däremot vet att även kunder tycker är jobbigt är att jag pratar så jäkla fort. Så det måste jag också arbeta med mer. När jag drar ner på tempot för mycket blir det masskrock i skallen, tankarna hinner fara i 180 medan jag bara pratar i 50. Oj vad jag då plötsligt kommer på mig själv att veta att jag tänkt något men att det liksom hunnit fara förbi. Det blir en utmaning att sakta ner tankarna så att de bara är ett litet steg före pratet.

Sen så får jag lära mig att inte avbryta människor som talar långsamt, inte fylla i slutet på deras meningar. Det är fruktansvärt ohyfsat av mig. Jag gör det ju inte för att vara elak, dels är det en bekräftelse av att jag är med, förstår vad de pratar om men också för att spara lite tid, det jag redan vet kan vi hoppa över, kom till saken där vi kan diskutera, problematisera eller skratta åt något... Detta är ju givetvis inte några medvetna tankar där och då. Men när jag nu börjat reflektera över en del beteenden så ser jag mönster. Så nu övar och övar jag på att vara en bättre lyssnare och hålla den egna munnen stängd. Silvertejp hade varit bra ibland :-)  Ibland får jag ta till att anteckna det som far genom min skalle.

En del av insikten kring detta kom efter att helt enkelt ha frågat en bekant som talar näst intill olidligt långsamt. Han ogillar starkt när man fyller i meningarna, inte för att man kanske har fel, för han vet att han ofta är tydlig och man vet var han skall men när man gör det tappar han sin tråd, hans tanke blir avbruten och då kommer han av sig. Man hjälper inte till ett dugg för att komma till det "gôttiga" man väntat på snabbare. Jag är tacksam för hans ärlighet att berätta det. Jag kan tvinga mig själv till att vara tyst, han kan inte tvinga sig till att varken prata eller tänka snabbare/på annat sätt. Vi funkar helt enkelt olika, hans långsamhet har inget med tröghet att göra, bara ett helt annat sätt att processa information, fundera innan han talar osv... Han blir dessutom väldigt stressad av mitt snabba tal, jag hinner få ur mig en massa fakta och byta spår medan han processar och sorterar in och funderar och medan han grubblar står jag där och väntar på en snabb respons. När han väl säger något är det oftast väldigt genomtänkt och klokt, värt att "vänta på". Men visst funderar jag ibland på varför "bara jag" skall anpassa mig och varför man anser att det skall var så lätt för mig.

Tanke och promenerande är lite lika ibland på det sättet. Jag som går snabbt förväntas sakta ner och gå i de långsammas fart, oftast så långsamt så att jag nästan faller omkull, jag måste ha styrfart för att inte vingla medan de långsamma extremt sällan snabbar på benen och går i min fart för det är för svårt. Samma sak är det med tankar och tal, det låter så lätt att man skall sakta ner men även tanken behöver ibland styrfart eller i värsta fall stödhjul. Stödhjulen i mitt fall får då bli att snabbt krafsa ner de tankar som liksom ligger på tur medan munnen talar lugnt. Det är en konst att lära sig behärska det, delvis lärde man sig det på universitetet, handen kunde inte skriva lika snabbt som den som föreläste gjorde och då behövde huvudet buffra upp och skriva medan man samtidigt lyssnade på det nya. För jag ogillar skarp när den där känslan av "det här har jag hunnit tänka ut redan men vad sjutton var det jag tänkte" kommer likväl som när man på föreläsningen får känslan av "shit här sa hon 4 saker men jag kommer bara ihåg tre av dem, oh shit vad sa hon nu..." samma sak men det händer i mitt huvud istället.

Jag tänker ofta högt, det är som om jag behöver audioåterkopplingen på mina egna tankar ibland. När jag skriver denna text pratar jag också högt för mig själv. Fingrarna hinner inte alls med i samma takt och jag måste stanna upp emellanåt för att hinna skriva klar. Ibland blir det väldigt konstiga meningar eftersom jag hunnit före i skallen och helt enkelt hoppar över en del.

Hade tänkt fota på vägen hem från jobbet idag, helt galet vackra moln idag men hittade ingenstans att stanna eller få något vettigt i förgrunden. Gav upp. Väl hemma fick jag hitta på något istället. Blev att låna Hermans målarbok Havens Hemligheter av Johanna Basford samt hans Stabilo Point 88-pennor och använda den enda sida han hittills har börjat färglägga som mitt motiv idag. Så här blev dagens bild.

Jag tittade runt lite på Johanna Basfords webb och Instagram. Hon visar väldigt ofta upp vad hennes kunder gör med motiven. Och jösses vad kreativa vissa är. Det jag gillar är när folk använder allt det vita runtom motivet till eget, inte låter de svarta strecken begränsa dem. Där är det helt klart bättre att använda vanliga färgade pennor än tuschpennor. Jag hoppas att Herman tar tag i sitt ritande och utnyttjar att han är grymt kreativ. Han skulle behöva den lilla pausen i stillhet ibland. Ett exempel på kreativitet och skicklighet samt förmåga att dela med sig kan man se i den här videon (del 1 av 4) från Alexandre Bavaresco och Rosana Penze som visar hur de tillsammans färglägger en av sidorna i boken. Jag blir ju lite sugen själv. Men jag håller nog min kreativitet till fotograferandet. Det är det jag älskar och börjar känna att jag delvis behärskar.