Hommus i mängder

Var med G och såg Jiddra inte med Zohan. Jag bär inget stort fan av Adam Sandler direkt och under bältethumor är inte min grej men ibland kan det vara skönt att se något lagom hjärndött och bara koppla av.

Det var så oerhört fånigt att min hjärna gav upp och jag skrattade gott åt skämten då och då.

Filmen handlar om en israelisk kommandosoldat som är less på hatet och dödandet, han fejkar sin egen död och far till NY för att leva ut sin dröm "Make people silky smooth". Men ingen vill anställa en frisör/stylist aka Scrppy Cocco som ser ut som han kommer direkt från 80-talet och som dessutom aldrig klippt annat än hundar. Förutom den unga palistinskan Dalia (spelas av Emmanuelle Chriqui som är sjukt vacker) som anställer honom som hårsopkille. Scrappy får en dag sin chans och gör succé som hårgigolo, sexskämten haglar och det juckas mot allt. Men hans förflutna kommer ikapp honom då både israeler och palistinier känner igen honom och våldet kommer till stan i form av en elak byggherre som vill utnyttja palestiners och israelers hat mot varandra för egen vinnings skull. Kvarterne måste enas för att överleva så sensmoralen i filmen blir make love not war och akta er för kommersialism.

Jag kommer nog inte kunna se en burk med hommus det närmsta året utan att se scenter ur denna film spelas upp. Hommus går att använda till precis allt.

Det är 2 timmar med låg humor, förvänta dig inget annat men å andra sidan bjuds det på några roliga kommentarer här och där.

För att den fick mig att skratta, bla pga driften med actionfilmer där folk kan sitta upp och ner i taket eller springa på väggar hur länge som helst får den 2 påsatta pensionärstanter med lila hår i betyg.

Andra bloggar om: Jiddra inte med Zohan, recension