Självplågeri

Tittar på en dokumentär om Paulo Coelho och Camino de Santiago och varje gång något jag känner igen visas fylls mina ögon med tårar. Visste inte att man kunde sakna en plats och en upplevelse så. Att min vandring skulle sätta sig som ett så hårt minne. Att min längtan tillbaka skulle kunna vara så stark.

Har kikat runt lite och funderar på att ta och försöka åka ner i påsk och gå en av de kortare vägarna. Vädret kan vara lite lurigt kring påsk bara. Får klura lite till men jag vill verkligen tillbaka så snart det bara går.

Efter den filmen kollade jag på en till, en australiensare som släpade med sig 10 kg extra filmutrustning för att dokumentera sin resa 2004. Känner igen många av platserna även om han går på våren och allt är grönt istället för brunt. Fina bilder och många glada minnen, känner igen hans tankar längst med vägen. Han verkar ha gått precis när de anlade några av senda, de såg aptrista ut då, som nylagda grusvägar, när jag gick var de betydligt mer ihopsmälta med landskapet.



Men nu får det vara slut med självplågeri för idag. För att titta på filmerna betyder längtan.

Hoppsan måste lära mig hålla tyst

Här sitter jag på julstugan och säger att jag inte gillar julen och hamnar i tidningen. Jag måste ju lära mig att hålla tyst :-)

Ny roll på jobbet

Sådär då är man inte en säljarjävel längre ;-)

Nu mer står det Produktledare på mig och för att beskriva vad jag skall jobba med fick jag en presentation skickad till mig (här kallas rollen Produktchef). Har jobbat som det förr så det kändes väldigt bekant. Det är en viktig roll men lite svårdefinierad i få punkter och ansvarsområden. Kanske är det bara ett finare ord för "den allvetande skräphögen" ;-)

Whitepaper Produktledarrollen from billgren

Fast helt slutat att vara säljare har jag inte, är produktledare på halvtid än så länge och resten av tiden ägnar jag åt sälj, verksamhetsutveckling mm mm. men kommer sakta fasa över än mer åt produktledning och bara hålla ett fåtal kundkonton som mina som säljare.

När det bubblar upp....

Foto: Thómas som jag träffade på Camino Francés

Häromdagen samtalade jag med en kollega som sagt upp sig för att göra annat. Vi började prata om vad man vill här i livet och så tittade han på mig och sa "Du borde ju bli guide eller nå't". Och saker bubblade upp.

Jo så är det, det är ju min dröm. Har skrivit om det här i bloggen förut. Jag skulle vilja guida i fjällen eller varför inte nere på caminon i Spanien där jag kände mig så otroligt hemma. Ibland när jag tänke på att jag mest troligt aldrig kommer kunna jobba med det jag egentligen vill så känner jag mig helt fast och blir alldeles tung av ledsamhet. För flytta till fjällen går ju bara inte när inte resten av familjen vill/kan och hur sjutton skall jag lyckas få ett jobb man kan leva på med att bo kvar i Boden och försöka pendla till fjällen eller Spanien då och då.

Många pratar om självförverkligande men om andras välmående och självförverkliganden står i vägen då?

Men ibland sitter jag och tittar på foton, läser om andra som gör det jag vill göra och drömmer mig bort. För hur mycket jag än tycker om att jobba med och brinner för systemutveckling, affärsutveckling, marknadsföring mm så är det inte dit hjärtat längtar egentligen. Men hjärtat får inte tala, det är känslor, tankar och drömmar jag får gömma undan. Ungefär på samma ställe som jag stoppar undan mer triviala saker som längtan efter att gå ut och dansa, filmkvällar med vännen som aldrig har tid osv... Men ibland är det som det utrymmet svämmar över och saker läcker ut, upp till mitt medvetande och då komemr först euforikänslan "tänk om" och sen slår verkligheten till och jag knökar tillbaka det in i det där mörka rummet till nästa gång.

Men tänk om....

Aj Aj Aj

Fick i mig gluten för första gången på länge häromdagen. Nu värker varenda led i kroppen. Kan knappt röra mina händer och bara hålla i temuggen är jobbigt. Dessutom har jag nackspärr.  Synd om mig idag!