Självplågeri

Tittar på en dokumentär om Paulo Coelho och Camino de Santiago och varje gång något jag känner igen visas fylls mina ögon med tårar. Visste inte att man kunde sakna en plats och en upplevelse så. Att min vandring skulle sätta sig som ett så hårt minne. Att min längtan tillbaka skulle kunna vara så stark.

Har kikat runt lite och funderar på att ta och försöka åka ner i påsk och gå en av de kortare vägarna. Vädret kan vara lite lurigt kring påsk bara. Får klura lite till men jag vill verkligen tillbaka så snart det bara går.

Efter den filmen kollade jag på en till, en australiensare som släpade med sig 10 kg extra filmutrustning för att dokumentera sin resa 2004. Känner igen många av platserna även om han går på våren och allt är grönt istället för brunt. Fina bilder och många glada minnen, känner igen hans tankar längst med vägen. Han verkar ha gått precis när de anlade några av senda, de såg aptrista ut då, som nylagda grusvägar, när jag gick var de betydligt mer ihopsmälta med landskapet.



Men nu får det vara slut med självplågeri för idag. För att titta på filmerna betyder längtan.