Kroppsmärken

Står i en provhytt och lyssnar på kvinnorna i den bredvid. Eller rättare sagt kvinnan bredvid, hennes väninna står utanför.

Kvinnan är i min ålder tror jag, hon såg i alla fall ut att vara strax över 40 som mig (fast jag får ju ofta höra att jag ser 10 år yngre ut men ni kanske fattar). 

Först hör jag henne säga "Åh jag hatar de där rynkorna kring ögonen, kan man göra något åt dem. Den där krämen jag köpte för några veckor sedan funkar inte."

Jag tittar på mina egna ögon, de som jag möter i backspegel på bilen ibland, då brukar jag le för jag gillar mina ögon för det mesta. De är grönblå och i backspegeln brukar de glittra. Jag brukar se de där rynkorna runt ögonen och jag gillar dem. De visar att jag trots ett ganska jobbigt svårmod inom mig ändå ler tillräckligt ofta för att ha skrattrynkor.

Kompisen muttrar något halvt uppmuntrande om att ge krämen tid annars finns det bra smink och sprutor. 

Kvinnan drar av sig kläderna, ett linne och en kort kjol. Jag hade sett att vi var ungefär i samma storlek hon aningen mer vältränad än mig. 

Jag hör henne sucka igen. Ser framför mig hur hon drar på sig byxorna hon skulle prova. Jag står med ett par likadana i hytten bredvid. En storlek större. Jag vet för vi tog byxorna samtidigt och log lite mot varandra. Hon tog en 38:a och jag en 40. 

Hon kommenterar sina bristningar på magen för väninnan. Och inte tala om de jag har på brösten säger hon. Med de här kan jag aldrig ha bikini. Nu ser jag inte hur hon ser ut men jag tittar på mig själv. Jo jag har bristningar på samma ställen och på insidan på låren. De senare är jag väl inte direkt så förtjusta i, eller ja ingen av dem får mig ju att jubla men varje gång jag ser dem på magen och brösten så behöver jag bara tänka på att de är resultat av de 2 skitjobbigt snorungarna där hemma (äh för det mesta är de helt ok de små, eller ja de är ju inte ens små längre). Och med dem i tankarna så vad gör lite streck på kroppen. Om folk skulle störa sig på dem på stranden är det i alla fall inte mitt problem. 

Byxorna är lite för stora för mig i midja och den sista 38:an är i hytten bredvid. Hör hon nu fått på sig byxorna och gnäller över att de får hennes lår att se feta ut, att låren tar i varandra. Det är bra med kjol, då syns det inte säger hon. Mina lår nuddar oxå varandra och visst har jag lite överflödigt fett där på insidan när jag är otränad efter nästan ett års stillasittande men jag har nog aldrig haft glipa emellan inte ens när jag var rejält underviktig i tonåren. Men herregud vi är väl inga Barbiedockor vill jag skrika över väggen. Hennes väninna börjar tipsa om morgonpromenader på bara kaffe efter barnen gått till skolan och inte träna lårmusklerna för mycket.

Håret hinner också avverkas, hon hittar ett grått hårstrå och verkar nästan panika över det. Själv gillar jag mina grå hår, de glittrar så fint. Enda dåliga med att färga håret rött, mina fina glitterstrån försvinner.

När hon börjar gnälla på bysten är jag på väg ut ur provhytten, det sista jag hör är något om att åka utomlands som väninnan och fixa tuttarna. Men hur skall hon ha råd. 

Jag tittar på väninnan, en sådan där som inte ser ett dugg naturlig ut. Bakom en massa BUS och smink i värmen, en uppenbart fixad byst och löshår. Hon ser nästan ut som min gamla Barbiedocka (eller var det Cindy jag hade?), fast hon är kort i galet höga klackar. Men hon kanske är lycklig i det, den modifierade kroppen alltså inte klackarna, ingens fötter kan vara lyckliga i dem. Vem är jag att döma. 

Jag ser på mig själv i spegeln på väggen, i BH ser det ut som jag har ett par hyfsade bröst. Det räcker för mig. Det är endast jag och sambon som ser hur de ramlar ner mot armhålan när jag ligger på rygg eller hur påsiga de är för att jag ammat och att kroppen tycker att bröst är väl dumt att ha när man tränar mycket. Ni skall inte tro att det är fettet på insidan av låren som försvinner då nä nå brösten och fett i ansiktet verkar vara det som ryker.

Min kropp är min och visst kan jag oxå ibland känna att det vore trevligt om pannan var lite mer sträckt så ögonen inte såg så trötta ut eller att jag hade lite fylligare läppar med mer uppåtpekande mungipor så jag inte såg så sur ut. Men jag är jag. Vid 41 års ålder är det bara att acceptera att man ser ut som man gör. Det är ju det som gör mig till mig och jag är dessutom sjuuukt rädd för sprutor och vara nedsövd. 

Visst händer det att jag kroppsnojjar, mest som nu när jag varit sjuk och skadad. Inte tränat på en evighet och typ inte kommer i några av mina kläder. Men det är mer för att jag tycker köpa kläder är så ofantligt tråkigt och jag vet ju att jag bara behöver röra på mig ordentligt några veckor så är "överflödet" borta och mina 38:or sitter bra igen. Så egentligen är det väl garderobsnojja. Så nu drar jag till Spanien och vandrar i 2 veckor så jag kan ha mina gamla kläder och slipper stå i provhytter och lyssna på hur kvinnor borde se ut. För enligt hon i hytten bredvid måste jag vara ett ohyggligt fettmonster som dessutom har mage att visa mina bristningar på stranden. Själv tycker jag att jag är rätt lagom. 

Jag hoppas hon har någon del på kroppen hon kan titta på och säga. "Nä men man är väl inte så pjåkig ändå." 

Själv tittar jag på mina ögon i bilen på vägen hem och säger precis det där, man måste känna att man duger som man är. Någon gång skall jag kanske känna att jag duger som jag är i huvudet oxå, det är svårare.