Post Winnerbäck Pre Kent

Hade ett litet dilemma innan konserten. Jag har inte kunnat få nog av Dave Gahans Hourglass så jag har knappt hunnit lyssna på LWs nya och knappt heller Kents nya. Fy på mig men Daves skiva är bara så bra att det är svårt att förmå mig att trycka bort den.

Men jag överlevde konserten utan att kunna de nya låtarna. Jag har ju inte heller lyssnat på allt hans gamla så vissa delar av konserten var absolut inte allsångsläge på för mig. Men skivan har snurrat i lurarna på jobbet hela dagen så jag kände i alla fall igen vad som var nytt.

Kentskivan har gått i bilen ett par dagar till och från jobbet och den är helt ok, den har växt in på mig den med men jag kan absolut inga texter ännu.

Winnerbäckkonserten då (förutom att jag inte kunde alla låtar). För det första hade ticknet helt fel var våra platser var i förhållande till scenen så jag hade skitplacering vid sidan av scenen och en hög högtalare rakt framför mig så jag såg typ Lars överkropp (de andra 4 jag var med såg bättre) och för det andra var det några unga som sprang fram och tillbaka mellan golvet och stolarna framför oss hela tiden och under en av mina favoritlåtar började de snacka högljutt var på väg att sätta en känga i huvudet på en av dem i ren ilska (De som var med på DM vet hur ilsk Bea kan bli när hon blir störd under en favvolåt ;-) )

De stunder som jag kände igen låtarna och redan visste vid ackord 2 vad som kom var det magiskt. Men mycket kommer ju av resten av publiken, jag får gåshud när alla stämmer upp i den första strofen och man bara flyter med i en ljudmassa. Hans röst gillar jag starkt och den gör siv verkligen live. Sen hade han gärna fått vara lite mer spontan i snacket. Han försökte få oss att känna oss utvalda, speciella men det hördes att det var "standardtugg" ibland tyvärr (eller så var det för att jag visste vilka låtar som skulle komma och det inte kändes ärligt när det försökte framställas som just denna låt var för oss eller så var det bara hans blyghet som får mig att fundera på om han menar det han säger).

Tyckte det kunde bli lite segt mellan låtarna, det var många instrumentbyten och då var det helt tyst medan de roddade om. Sen har jag ju svårt för inrop 2 st blev det. Men de 2 sessionerna var nog de bästa på hela konserten, idel gamla godingar som allihop har en speciell plats i mitt hjärta och vissa låtar har extra stor mening så då kom tårarna i ögonen.

Men att ha sittplats mitt bland människor som njuter av konserten genom att nästintill blunda och sitta med armarna i kors är inte min grej riktigt. Konsert för mig då skrålar man med (om det nu inte är något klassiskt operastycke eller så) man klappar takten osv... det är ju en del av upplevelsen att dela musiken och då skrika lite av ren lycka.

Men jag ger konserten 4 svaga stenhuggare, Lasses sång var underbar, musikerna jätteduktiga, låtvalet helt ok men dötiden var trist, min placering var skit och stämningen var inte riktigt på topp i Pontushallen (kanske varit annat om man stått mitt bland folket på golvet).

Ni som skall se den på en större arena alt väldigt liten och tight har det nog bättre gällande stämningen. Och den gamla räven är väl värd att vänta på.

En annan sak som irriterade mig var att när jag kom till hallen visade det sig vara garderobstvång. Det stod inget om det på biljetten så jag hade inte en tjuga med mig, inga svenska pengar alls men en massa euro och pund men det hjälpte ju föga. Lyckades låna en 20:a av en arbetskamrat som var med. Missade nästan hela förbandets uppträdande pga av köhelvetet.

Efter konserten stod vi i garderobskö hur länge som helst. Ville ha en t-shirt från konserten och lånade 300 av en annan arbetskamrat. När jag sa vilken jag ville ha (den svart/rödrandiga) så svarar killen bakom disken "Nä de har vi packat ner redan" de låg i en kartong under bordet (fast det kanske var herrmodellen) man såg dem men jag orkade inte bråka. Han sa att de hade bråttom till Haparanda och att tröjorna finns att beställa på webben. Suck. De kan ju glömma att jag surfar in och köper en t-shirt för 300, det priset ger man bara när man har konsertendorfiner i kroppen och är löjligt lycklig. Nä ligger pengarna på bordet så borde de minsann ta tillfället i akt och sälja oxå.

Nu låter jag ju tog negativ men så var det inte, för det mesta var det fantastiskt, jag giller verkligen LW så att för första gången få se honom live och höra härliga liveversioner av låtarna (med mycker violin och även mandolin) var häftigt. Han är en bra liveartist. Ni som har konserten kvar att gå på har verkligen något att se fram emot. Men jag saknade "Varning för Ras" som är en av mina absoluta favoriter.

Men nu är det Kent på lördag som gäller och innan den skall nya skivan sitta som klister i huvudet. Men mitt dilemma är nu vad fasiken skall jag ha på mig?


Andra bloggar om: Lars Winnerbäck, konsert, Daugava,recension