Jag orkar inte, jag är fan inte gjord för att vara hemmamamma ensam med en unge. Jag får noll tid för mig själv. Han vägrar sova, springer upp/ropar var 5:e minut och alltid är det något. Jag har inte kunnat motionera på en vecka så kroppen skriker om att få komma ut att röra på sin i min takt inte i Vincents takt.Hatar mig själv för att jag blir så förbannat rastlös av att vara hemma med barn, förstår inte hur andra gör som tycker det är såååå mysigt.
Han bara gnäller och surar, allt är fel, fel saker att göra, fel kompisar ringer... fel mat, fel fel fel fel... jag orkar inte. Jag vill inte. Jag står inte ut. Jag är dötrött när han väl kommer till ro men jag vill samtidigt göra annat än att sova som se en film, chatta med någon bekant eller läsa en stund men ögonen går i kors och jag vet att i morgon bitti kommer han komma och väcka mig och säga att nu vill han ha frukost och när jag väl fått fram den skall han bara se klart på något barnprogram eller spela klart något spel. jag hade kunnat sova en stund till.
Sorgsenheten som drog över mig häromdagen har inte gått gått över och jag hinner inte fundera på vad fan den beror på heller. För sånt brukar jag sköta ute i skogen på en långpromenad.
(Bild: Skriet av Edvard Munch)
Inlägg
3 kommentarer:
Så skönt att det inte bara är jag som tycker det är jobbigt. Man behöver vara för sig själv ibland!
Kram
Sofian
Jag har dock "turen" att det faktiskt bara är en vecka och att sambon och lilleman aka lekkamrat till storkillen snart kommer hem. Jag var ju dessutom ute tre dagqr i kajak men ändå känner jag mig helt instängd just nu. Kanske mest för att vädret är trist och Vincent så förbannat sur.
Känner så väl igen det där. Jag har varit ensam med Loppan i tre veckor nu... Nu ska hon vara hos sin pappa i tre veckor och då lär det väl bli lika tyst som det var liv innan...
Fixar bara inte ha någon "in my face" hela tiden - jag behöver "space" - låter så j-a klyschigt men så är det.
Kramen
Skicka en kommentar