28 februari 2010

Vecka 8, #365mil

Åttonde veckan avverkad och den lägger vi till handlingarna utan att kommentera för usch vilken dålig vecka pga resa till Stockholm och allmän lathet. Men nu i veckan åker sambon till Stockholm 2 dagar, blir en utmaning att försöka komma ut de dagarna.

Gillar fortfarande inte hur min röda kurva ser ut.

Summering:
v 53 0 mil
v 1 6,12 mil (promenad och skidor)
v 2 7,46 mil (promenad och skidor)
v 3 6,75 mil (promenad och skidor)
v 4 4,23 mil (promenad)
v 5 5,75 mil (promenad)
v 6 6,04 mil (promenad och skidor)
v 7 2,16 mil (promenad och skidor)
v 8 3,36 mil (promenad och skidor)
--------------
Total: 42,88 mil
Kvar: 322,12 mil

Ni kan se mer på min Funbeatsida, allt som jag räknar med här taggas med #365mil.
Här ser ni en graf som kommer fyllas på efter hand.

26 februari 2010

Men där är den ju

iPhone 026 Vår PSP har varit försvunnen sen en Abiskoresa i september 2008 (inköpt bara några månader innan) vi misstänkte att den legat kvar i barnens väska som åkt med till skolan och att någon snott den eftersom den var helt puts väck. För några veckor sedan när vi städade här hemma var jag på vippen att slänga bort laddaren och tänkte ge bort spelen vi hade men la allt i en låda “att sortera senare”.

I fredags förra veckan när jag skulle åka till London letade jag efter en väska i en garderob. Råkade riva ner en jacka från en galge. Jackan landade på min fot som fick svinont i en tå, det låg något hårt i innerfickan. Jag tittade efter och tada där var PSP:n. Sambon hade aldrig tagit den ur fickan och jackan hängdes in i garderoben där den hängt sen dess.

Vilken tur att jag sparade laddaren mm.

Gissa om barnen blev glada.

Så blir det när en absolutist ger bort sprit

25 februari 2010

På kurs dag 3

Sista kursdagen på OPIC Basic om offentlig upphandling. Idag handlar det om att skriva vinnande anbud.


- Posted using BlogPress from my iPhone

24 februari 2010

Promenerar "hemåt"

Skall strax ta mig över bron där borta.


- Posted using BlogPress from my iPhone

På kurs dag 2

OPIC Basic 2 - Framgångsrik försäljning sitter jag på nu.





Idag handlar det om att bli en effektiv och bra försäljare till offentlig sektor. Jag antecknar flitigt och får en mängd ahaupplevelser.

Apropå cliffhangern igår:

Om man skall leverera i samedräkt måste man till att fråga om det skall vara nordsamisk eller sydsamisk dräkt påpekar norrlänningen i församlingen bastkjolar vet hon mindre om. Men sen måste man fråga sig varför detta krav finns och fråga kunden det samma. Man skall inte bara svälja vilka galna krav som helst. Våga ifrågasätta.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Morgonpromenad

Vågade inte lita på att SL skulle ta mig från Bromma till centrum så jag promenerade de 8,59 km som det var från lägenheten till kurslokalen. Vädret var perfekt -11 och sol.







23 februari 2010

På kurs dag 1

På kurs i offentlig upphandling hos OPIC. Vi har en bra föreläsare, Magnus Josephson.













Nu skall jag få veta vad man gör om myndigheten kräver att anbudet levereras av en iklädd samedräkt eller bastkjol.

- Posted using BlogPress from my iPhone

22 februari 2010

Bokhög

Jag klarade nästan att ta mig från England utan böcker eller ja jag klarade mig faktiskt därifrån men väl på Luleå Airport så kunde jag inte låta bli att köpa en beggad bok för 20 kr som stöd till Haiti. Så min avhållsamhet från böcker gick inte riktigt hela vägen. Vi var på ett antal bokaffärer inne i London bland annat min favorit Foyles, där kan man gå i timmar nu blev det bara en snabbvisit. Men mer om Londonbesöket i ett kommande inlägg.

iPhone 050 Idag när jag kom hem från jobbet låg ett paket i brevlådan, det var Pocketförlaget som överraskade mig med ett bokpaket. 6 böcker kom det,Udda hade jag redan läst i danskt band den rekommenderar jag varmt. 2 av dessa böcker (Casanovas kvinna och Osynliga händer) får följa med mig till Stockholm i morgon, förhoppningsvis hinner jag läsa lite om kvällarna. Min plan är att ta mig till lägenheten från kursen så fort det bara går. Har ont i halsen och känner mig rätt hängig så efter kurs mellan 9-16 kan det nog vara skönt att ta det lugnt.

Den osynliga tidsmuren fastnade inte på bild

Man kan ju börja undra om vi har minutindelade tidszoner.


- Posted using BlogPress from my iPhone

21 februari 2010

Vecka 7, #365mil

Sjunde veckan avverkad och den lägger vi till handlingarna utan att kommentera för usch vilken dålig vecka. Dels helt slut i kroppen och sen en Londonresa fre-sön. Vi gick massor i London men eftersom jag sagt att jag bara skall räkna sådant som jag gör i träningssyfte får jag ju hålla mig till det.

Gillar inte hur min röda kurva ser ut.

Summering:
v 53 0 mil
v 1 6,12 mil (promenad och skidor)
v 2 7,46 mil (promenad och skidor)
v 3 6,75 mil (promenad och skidor)
v 4 4,23 mil (promenad)
v 5 5,75 mil (promenad)
v 6 6,04 mil (promenad och skidor)
v 7 2,16 mil (promenad och skidor)
--------------
Total: 38,49 mil
Kvar: 326,51 mil

Ni kan se mer på min Funbeatsida, allt som jag räknar med här taggas med #365mil.
Här ser ni en graf som kommer fyllas på efter hand.

19 februari 2010

Osannolikt

Vår bonusresa efter att vi stod över ett fullbokat plan i somras resulterar nu i en ny avstående resa och nya vouchers. Ibland har man tur.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Oj

Köpte en biskvi på Luleå Airport hade jag sett prislappen innan hade jag inte handlat. Jämför storleken med tepåsen.



15 spänn!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dyrbara droppar

Nu är de på väg in i kroppen.





Numer kostar det visst pengar, 100 kr att få sin medicin administrerad på vårdcentralen. Vilken tur att jag skall ha 1-2 doser bara och inte 10 st.

18 februari 2010

Vilken jäkla tur

Kom hem efter att ha hämtat Herman på skolan. Skulle börja laga mat men blev tokyr, tror jag svimmade alt bara fick något tryckfall. Det blev i alla fall svart och jag satt plötsligt på golvet i köket med ett paket fryst fisk i famnen. Fick lägga mig och vila en stund.

Lagade middag och vi åt och då slog det mig fan jag har ju inte hämtat ut medicinen, vilostunden hade ju gjort att maten blev senare än vad jag hade tänkt. Denna  tanke slår mig 18:58, 19:00 stänger apoteket som ligger 600 meter bort med bil. Kastade på mig kläderna och ut i bilen. Hade det varit asfalt hade jag säkerligen åkt iväg med tjutande däck men nu var gatan snöklädd och jag slirade iväg. Tror jag knäppte loss bältet, stängde av bilen parkerade och öppnade dörren i en enda rörelse. En sista kund lämnade apoteket och de stod beredda att stänga, jag kastade mig in genom dörren och de var snälla att expediera mig.

När jag skulle betala upptäckte jag att mitt högkostnadsskydd inte alls gått ut som jag trodde så istället för 1975 kr fick jag betala 437kr, betydligt bättre.

Däremot var doseringen helt galen enligt apoteket, det motsvarade en som väger 35 kg, måste kolla upp det i morgon innan dosering. Tanken med ferinject är att jag bara skall behöva en dos istället för 10 doser så då måste det ju bli rätt med en gång så jag slipper köpa en förpackning till. Det vore så skönt att snabbt få upp värdena för nu är jag så snurrig att jag inte orkar något alls. Värdet var 87 på provtagningen idag.

17 februari 2010

16 februari 2010

Järnet får vänta

Var på Apoteket idag för att hämta ut min medicin. Den fanns inte inne och kommer först på torsdag, efter min tid på VC för att få infusionen. Det går ju inte. Måste alltså boka om till nästa vecka :-(

Insåg just att de dessutom inte tagit blod- och järnstatus på mig vilket de skall göra innan.

Såg priset på medicinen 1975 kr för 10 ampuller. Jäklar så dyr.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fikadags

Hemma med osjukt barn o magsjukekarantän från skolan. Då kan man passa på att fika mitt på dagen hemma vid köksbordet.

iPhone 009

iPhone 010

14 februari 2010

Vecka 6, #365mil

Sjätte veckan avverkad och 2 dagar gick bort pga problem med kroppen. Men sånt händer. I övrigt har jag kommit mig iväg utan större knot. Eller jo onsdag kväll var jag aningen seg men bad om lite tjat av en vän som såg till att jag pallrade mig ut och då gick jag längre än jag hade tänkt. Skulle gått lite till så jag hamnar på 36,5 mil denna vecka men han inte med 2 km till idag (om jag inte ger mig ut nu 20 över 11 men nej jag skippar det). Hade känts fint att ha 1/10 avverkat. 12 dagar är helt tomma hittills och 33 dagar har jag rört på mig. Snittar 8 km/dag än så länge måste se till att öka det lite. Får väl leta fram cykeln ;-)

Summering:
v 53 0 mil
v 1 6,12 mil (promenad och skidor)
v 2 7,46 mil (promenad och skidor)
v 3 6,75 mil (promenad och skidor)
v 4 4,23 mil (promenad)
v 5 5,75 mil (promenad)
v 6 6,04 mil (promenad och skidor)
--------------
Total: 36,33 mil 
Kvar: 328,67 mil

Ni kan se mer på min Funbeatsida, allt som jag räknar med här taggas med #365mil.
Här ser ni en graf som kommer fyllas på efter hand.

Lite kärlek till några av männen i mitt liv

hjärta Idag är det alla hjärtans dag en dag man förväntas ge presenter, äta lite speciell kärleksmat osv... Sambon överraskade mig med att kliva upp och göra frukost och låta mig ligga kvar i sängen och vila ut. Han fick en ask choklad av mig. Herman hade gjort fina kort till oss.

Själv tänkte jag här tillägna männen i mitt liv lite extra kärlek och samtidigt posta till Mymlans veckans bloggtema som är just kärlek. Man skulle kunna tro att det bara är min sambo och mina två barn men nej det finns fler. Här kommer de i bokstavsordning.

Anders aka Torger, för långa samtal med mig nästan varje dag om allt mellan himmel och jord. ICQ är vårt forum där avhandlas ensamhet, konsten att hitta en partner, kaffes pH-värde, skräddarsydda skjortor, musik, stress, skidåkning, träning, skador mm mm mm . Tror egentligen inte det finns ett enda ämne vi inte skulle kunna prata om. Emellanåt ses vi för en fika och jag brukar reta Anders med att ta på mig något urringat eller en kort kjol ;-) Anders är oftast brutalt ärlig och bra på att ge komplimanger.

EmilianEmilian, min stora goa röda kisse som är väldens bästa på att trösta, bara mysa och enormt uppmärksamhetskrävande. Vill gärna gå ut eller passa på att sova i dubbelsängen fast han inte får. Väldigt rutinberoende och skall exempelvis sitta i mitt knä varje gång jag går på toa.

Henrik, min sambo. Står ut med mig, det är en bedrift måste jag säga. Vi har våra duster ibland och egenheter den andre retar sig på men har en vardagslunk som funkar. Han är varm och omtänksam (förutom när han snor mitt täcke om natten). Vi skulle behöva lite mer tid för oss själva men det är svårt med 2 barn och inga släktingar här uppe som kan ta barnen. Älskar honom för att han låter mig ha “ett eget liv” dvs göra sånt som jag gillar så som fjällturer och konsertresor. Utan knot tar han barnen när jag far iväg. Han skulle nog behöva göra lite sådana saker själv också.

Kort från Herman Herman, yngsta sonen otroligt känslig för andras sinnesstämningar. Har ärvt mitt humör vilket inte är av godo men det går som tur är i vågor och just nu är det lugnt. Gillar att mysa och få pyssla om. Älskar att pyssla och få ge bort presenter.

JashaJasha, lillkissen inte bara yngst utan även väldigt liten rent fysiskt. Har varit hos oss ett år nu och gödslar med sin kärlek. Busig som attan, älskar vatten och driver oss till vansinne ibland. Oftast ursöt men inte när han duschat.

Joakim aka Nogge, min motivator, den som håller mig vid sans oavsett om han vill eller inte och är bra på att tjata ut mig för motion. Hur pissigt jag än mår så tar han sig tid att lyssna. Hur hopplöst negativ jag än kan låta fortsätter han att försöka peppa. Han vet så gott som allt om mig. Delar mitt intresse för skräckfilm och ger "filmaudiens" emellanåt. Saknar våra regelbundna filmkvällar men det är svårt att få ihop med jobb mm. Är rolig att umgås med och bra på att få folk att känna sig omtyckta.

Jonas aka Jalle, vi ses på tok för sällan nu för tiden men när vi väl ses är det långa stunder. När vi väl kan ses upplåter han timmar åt mig att ligga i soffan och softa, lyssna på musik, plöja lite tv-serier och prata om livet i allmänhet. Stunderna i hans soffa är som balsam för själen och jag saknar honom när vi inte setts på länge. Jonas är nu för tiden aldrig online i någon IM så det blir inget vardagspratande vilket nog än anledningen till 5-6 timmarssnack i soffan. Han är en person som har snabbt till skratt och mycket lätt att tycka om.

Jorma aka Pappa, min älskade pappsen som jag träffar på tok för sällan men han ringer titt som tätt. Mest för att han behöver teknisk hjälp men ibland bara för att höra hur det är. Charmigt glömsk när det gäller födelsedagar, brukar träffa rätt ibland. Tar bilen norrut och över till Finland och stannar hos oss 1-2 nätter.

Rolf, flyttade till Stockholm för en massa år sedan och lämnade ett hål. Vi lagade mat ihop, såg på film och förde långa samtal. Jag försöker hälsa på hos Rolf med fru i Upplands-Väsby så ofta det går. Rolf är oerhört bra på att få mig att må bra, varm och omtänksam. Duktig på att laga god mat och pyssla om mig när jag hälsar på. Brukar utan knot följa med på stan och kolla på kläder mm. Varför måste han bo så långt bort? Mån om hur andra mår och bra på att höra av sig.

Vincent Vincent, min äldsta son. Är just nu inne i en egoperiod, som om hela världen kretsade kring honom. Har inte många sekunder över för att vara med mamma, vill inte kramas och inte mysa speciellt ofta och är inte personen som kommer på att fixa små överraskningspresenter som sin bror. Men kan vara en myspelle även han när lusten kommer på så då är det bäst att ställa upp. Duktig och har ett behov av att bli bekräftad just som det. Älskar att bygga lego och sparar alla sina pengar för att kunna köpa nya legosatser.

En stor kram till er allihop! Ni betyder massor för mig, älskar er!

13 februari 2010

Nu skall foten bli bra

Äntligen fått tummen ur och köpt balansplatta, nu skall jag bara lyckas göra de fotstärkande övningarna också. Kanske är foten tillbaka till sitt vanliga jag lagom till FC. Vore skönt att slippa gå med en glapp fot i år också.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Visst blir man sugen på promenad?

-5 grader ute och strålande sol.












- Posted using BlogPress from my iPhone

12 februari 2010

Smart Bea smart!

Jag tål inte svamp, blir jättedålig när jag äter det. De senaste 2 veckorna har jag haft fruktansvärda kramper i magen och varit uppblåst som en spärrballong. Har inte fattat varför, mått skitdåligt. Idag på jobbet käkade jag 2 mackor med leverpastej. När jag stod och skulle skära en skiva till en tredje knäckemacka föll mina ögon på innehållsdeklarationen på pastejen och det första orden jag såg var Svamp(champinjon/fårticka) och 10-öringen trillade ner. Varje morgon de senaste veckorna har jag käkat leverpastejsmackor, Arbogapastej. Herregud det är ju därför jag slutade köpa den hem för att den innehöll svamp hur sjutton kan jag ha glömt det. Synd för jag tycker ju att pastejen är god.

Blev både lättad och arg på mig själv. Lättad för att detta rimligen borde förklara de jobbiga smärtorna och arg för att jag varit så jäkla tanklös.

En del påstår att man ofta har Candida när man inte tål svamp och en del av mina andra problem stämmer in på Candida men lika många av dess symptom har jag inte alls. Candida är heller inte någon erkänd diagnos inom läkarvetenskapen så jag vet inte. Känns ibland mest som ett humbug för att sälja speciella medel och eller dieter. Jag vet inte jag fortsätter nog att försöka undvika svamp i maten snarare än att utsätta mig dieten som skall ta död på svampen.

Bild lånad från www.arbogapastej.se

Kallt men vackert

Lite bilder från morgonen. -27 ute och en strålande sol.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Snälla säg att det är från en dålig svensk polisfilm

För om detta är sant är det ju helt vansinnigt. Vi får väl se om någon av tidningarna nappar på nyheten om polisens konstiga sätt att bemöta medborgare i tunnelbanan. Hur kommer polisen agera?

Tillägg: Det jag tycker är lite underligt med berättelsen är att han säger sig ha tagit tre snabba bilden när han sett 2 poliser trycka upp 2 killar mot en vägg. Men de 2 foton han visar upp visar på 2 poliser som tittar mot honom, en bit ifrån killen han har suddat ut plus att ena polisen står med händerna i fickorna.

11 februari 2010

Behöver lite lästips eller lyssningstips rättare sagt

Ljudboken jag lyssnar på nu insåg jag att jag hade i pappersfom också så de 169 kr var ju helt i onödan. Den passar bättre som pappersbok än ljudbok eftersom det då och då kommer in en annan röst och det fattar man knappt när man lyssnar på boken. Jag bytte över till pocketboken istället. Recension kommer i dagarna på Pocketblogg.

Men vad skall jag lyssna på nu då på mina promenader det står helst still, vet inte alls vad jag skall anförskaffa. Ingen idé att ni säger Liza Marklund eller Jan Guillou för de står jag inte ut med. Lättast kanske är att kika på vad jag läst och recenserat för Pocketblogg eller vad som ligger oläst här hemma i pappersform (dock finns det en del rester från chicklitkursen där och Dan Brownböckerna vet jag inte om jag kommer läsa även om de står i bokhyllan.

Men har du lyssnat/läst någon bra bok som du tror skulle passa mig kommentera detta inlägg eller varför inte svara på mitt frågetweet.

Kommer jag inte på något får det bli LibriVox ett tag igen.

På tal om kommentarer vet jag att vissa haft problem att kommentera. Har märkt det samma hos andra med Blogger ibland och märkt att efter man får ett felmeddelande om att begäran inte gick att utföra så kan man klicka på Förhandsgranska och när förhandsgranskningen kommer upp får man klicka på Skicka kommentar. Vet inte varför det blir så ibland. Men funkar det fortfarande inte, dra iväg ett mail och förklara vad det blir för fel för hittills har jag bara fått veta att det inte funkar men inte vad som blir fel.

10 februari 2010

Partykillar

Grabbarna skall på alla-hjärtans-dagdisco på fredag. De har fått vara på stan och välja kläder idag. Men på fredag måste vi göra något åt frisyrerna.







- Posted using BlogPress from my iPhone

Morgonpromenad

På jobbträningen idag valde jag och Ellinor att ta en promenad från Ormbergets topp ut på gamla Hagaviksvägen och tillbaka. Båda vägarna tog vi en avstickare mot rastplatsen. Det pistade spåret var tungt att gå i. Bra träning för lår och rumpa.

Det var fint att gå i skogen med all snö.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Varför tror de henne inte?

Läser i Aftonbladet om Gisele Bünchen som uttalat sig om sin förlossning "Det gjorde inte ett dugg ont". Experterna försöker näst intill bortförklara hennes uttalande med att hon födde hemma något hon säkerligen fått kämpa för i kliniska förlossningslandet Brasilien och att det på något sätt gjort att hon måste glorifiera sin hemförlossning. Eller så har hon glömt att det gjorde ont tack vare de hormoner som utsöndras efter förlossningen.

Varför kan inte hon få minnas sin förlossning positivt, varför skall det förklaras ner i minsta detalj, är man så rädd för att någon skall läsa det och tro att en förlossning kan vara smärtfri och sen bli fruktansvärt överraskad när det faktiskt känns?

Jag hävdar bestämt att det gör inte ont att föda barn, för mig. Sen kan det ju vara så att jag också glömt att det gjorde ont. Men jag har faktiskt inget minne av smärta, sådan man hört andra prata om, den som fått dem att vilja ge upp, plocka ihop sina saker och skita i allt eller skrika efter bedövningar eller snitt. Jag födde mina två utan smärtlindring och för mig var värkarna mer en naturkraft, de drev fram barnet och min kropp jobbade med mig inte mot mig. Jag intalade mig själv att klarade kvinnor i grottor av det för 1000-tals år sedan och andra däggdjur gör det ute i naturen varje dag så skall väl ja klara av det på ett av europas modernaste sjukhus.

Det känns som om det är tabu att berätta om en bra förlossning nu för tiden, som om det skulle vara att glorifiera något som "egentligen" är hemskt och fruktansvärt och som måste lösas med smärtlindring eller snitt. Jag tror att de flesta faktiskt skulle klara av en förlossning bara de vågade tro på kroppen men var och en måste givetvis själva göra som man vill men hör man bara det negativa om förlossningar är det nog svårt att tro att det går.

08 februari 2010

Vilket goddag yxskaftsvar

Jag svarade på en enkät i villapanelen. Efter att ha tragglat mig igenom frågor om husuppvärmning,miljötänkande, bilar, färger, ommålning av hus, vad man vill läsa om i tidningen mm kom de personliga frågorna om bostadsort, årsinkomst och kön. Jag surnade till då könsfrågan var obligatorisk att svara på. Jag ogillar nämligen när man drar slutsatser utifrån kön eftersom man sedan använder det för att klumpa ihop alla av ett visst kön plus att frågan faktiskt är besvärlig att svara på för vissa. Bostadsort och inkomst kan jag se som relevant i flera av frågorna eftersom de handlade bland annat om uppvärmning och inköpsvanor.

Sist i enkäten var ett fält "kommentera gärna våra frågor". Jag frågade då: Varför frågar ni alltid om kön i era enkäter? På vilket sätt har kön med saken att göra? varpå följande svar kom:
Hej och tack för att du hör av dig.

I rapporterna som svaren genererar är det, för oss, intressant att se skillnader på åsikter mellan kvinnor och män. Därav frågan om kön.

Tack för ditt engagemang!

Vänliga hälsningar

Tina Svensson för villapanelen

Borde kanske förtydliga min fråga till dem och fråga varför könsindelningen av svaren är intressanta. Jag såg inte en enda fråga där könet har någon som helst relevans annat än att försöka fortsätta upprätthålla en bild av att män/kvinnor tänker olika. Jag tror knappast Villapanelen består av ett underlag stort nog (idag är det ca 25000 medlemmar) för att dra slutsatser som gäller generellt över könen. Jag trodde att jag var med för att min åsikt som villaägare skulle vara det betydelsefulla inte min åsikt baserat på att jag har en kvinnlig kromosomuppsättning.

07 februari 2010

Vecka 5, #365mil

Femte veckan avverkad och även denna vecka var det fullt av latmask och en svår dipp i humör vilket ledde till 3 dagar utan någon mil. Irriterande när det blir tomma dagar men men kroppen protesterar ibland och andra dagar är det humöret som säger stopp. Andra dagar går det hur bra som helst. Får försöka mig på lite fler långpromenader på helgerna framöver bara höften orkar med.

Summering:
v 53 0 mil
v 1 6,12 mil (promenad och skidor)
v 2 7,46 mil (promenad och skidor)
v 3 6,75 mil (promenad och skidor)
v 4 4,23 mil (promenad)
v 5 5,75 mil (promenad)
--------------
Total: 30,25 mil
Kvar: 334,25 mil

Ni kan se mer på min Funbeatsida, allt som jag räknar med här taggas med #365mil.

Här ser ni en graf som kommer fyllas på efter hand.

Jag och min ekivoka temugg

Jag samlar på tekoppar/muggar och samlingen är en brokig skara. Har några olika favoritmuggar. Stora skall det vara och den jag gillar mest köpte jag när jag var sisådär 13 år gammal, oerfaren samt inte så bra på sexuella undertoner. Jag älskar katter så flera av mina muggar avbildar just detta djur, så också min favoritkopp. Men det är inte bara en katt på den det står något också. Jag fattade aldrig då vad den egentligen sa utan tyckte det var en söt, stor och bra mugg.

Kan meddela att min mugg har lett till många fniss och skratt och dessutom lite konstiga diskussioner. En del killar som följt med “hem på te" efter krogen har frågat om jag är lesbisk/bisexuell när de sett min mugg och faktiskt bara fått te.

Jag älskar min kopp och använder den ofta, som ikväll. Jag ler varje gång jag ser på den.

iPhone 020

Det hade gått jättebra

Hämtade en glad Herman hos klasskamraten. De hade lekt väldigt bra ihop och han ville inte alls åka hem. Känns som om vi är ett litet steg på väg mot en hållbar relation och förhoppningsvis en lugnare Herman även här hemma.

Promenad i solen med trevligt sällskap

iPhone 011 Trodde inte det skulle gå att promenera idag pga värk men det blev i alla fall 6,6 km på en timme tillsammans med Peter. Höften kändes, stramade men gjorde inte ont som igår, kan ju bero på att jag smorde in med Voltarengel strax innan.

Det var trevlig att gå med sällskap, händer ju inte så ofta.

Rundan gick runt Bodträsket, en lagom runda när Vincent är i dojon. Vi stannade och fotade lite. Eller rättare sagt jag tog en bild Peter fotade mer.

iPhone 008Jag passade även på att testa en ny App till iPhonen, RunKeeper som loggar sträcka, karta mm. Verkar rätt trevlig men helst av allt vill jag ha en Funbeat app.

På tal om vill ha, så vill jag ha en våg från Withings men det får vänta har inte råd just nu.

Håll tummarna

Lämnade just Herman hos "antagonisten", de har lyckats hålla sams på skolan några dagar nu och Herman ringde och frågade om de kunde leka. Hoppas Herman kan hålla humöret i schack. Herman var i alla fall på strålande humör när jag lämnade. Han har förövrigt inte haft några utbrott på ett par dagar nu. Skönt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

06 februari 2010

Mmmm…

iPhone 015

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Melodifestivalen 2010, deltävling 1

melodifestivalen_logo Barnen ville att jag skulle se Melodifestivalen med dem ikväll och vad gör man inte för sina barn. Men det var ingen större musikalisk positiv upplevelse. Det var ingen av låtarna som föll mig i smaken direkt. Några av dem kanske kan växa tillräckligt för lite mednynnande i bilen så småningom så som Jenny Silver om man bara slipper se armviftningarna och Salem El Fakir.

Däremot var Twitters hashtag #mel2010 underhållande så tack till alla er som skrev och gjorde timmarna framför TV:n uthärdlig. Vi ses väl nästa lördag gissar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2,1 mil blev lite för mycket

Lovade mig själv igår när jag skippade min mil att jag skulle ta igen det idag så jag valde rutten runt Gammelängsberget där brukar jag gå om sommaren, lagom för 2 mil. Men det jag inte tänkte på är att en av delsträckorna inte är en väg där folk åker på vintern så jag fick pulsa i snö ett tag. Under ca 1 timme fick jag gå riktigt sakta, var enerverad av att inte komma någonstans. Men sen gick det bättre igen men med 6 km kvar hem slog värken i höften till. Jag trodde det var läkt, att sjukgymnastiken hade gjort sitt men nä 1,5 mil var vad höften klarade innan den protesterade vilt så 6 km smärta blev resultatet. Det enda bra var ju att jag inte kände av min vrickade fot :-)

Turen gick delvis där jag gick i förrgår och det hängde en affirmation till i ett träd.
Må gott stod det, det fick mig att tänka jo det är ju det jag vill göra. Må gott. Blir så glad av dessa små skyltar, de funkar.
iPhone 013
Några fler bilder innan solen gick ner kommer här. iPhone 011 iPhone 012
När det gick som trögast på promenaden kom ett meddelande från N, fikat hade varit bra men livat, många barn. Han vet att jag oftast vill slippa undan barn en stund när jag flyr hemmet så det var kanske lika bra att jag inte åkte och fikade :-)

I morgon blir det nog promenad med Plae65.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ja vem skulle jag ringa?

Nattens bibliotek frågar vem man skulle ringa om man låg för döden. Den funderingen väcktes för mig liksom för Nattens bibliotek av att läsa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna där han ringer en kvinna som betytt mycket för honom förr, hon släpper allt och kommer till hans sida medan hans liv sakta rinner ur honom. Den enda jag spontant kan tänka på är mormor, hon skulle komma och hålla min hand. Men räknas släkten? Idag har jag ju sambo och 2 barn, förhoppningsvis väljer de att stå vid min sida men jag skulle vilja ha hit mormor, hon är tryggheten i mitt liv, hon har alltid funnits för mig. Det finns 1-2 personer till som jag skulle vilja ha där, som jag skulle vilja leva de sista månaderna med men tyvärr är jag tveksam till att de skulle släppa allt så det vill jag inte tänka på, det är för sorgligt.

Jag brottas snarare med frågor kring till vilka skulle jag vilja skriva avskedsbrev till om jag får för mig att svänga in i en bergvägg (nä jag tänker inte göra det, det har jag lovat) men den hypotetiska tanken föresvävar mig då och då och jag skriver mentala avskedsbrev. Ibland funderar jag på om jag inte skulle skriva ner det ändå, inte som avskedsbrev utan för att faktiskt förklara för de människorna vad de betyder för mig. Ett mer allmänt hållet brev skulle väl hamna här i bloggen.

Sjumilakliv som också funderat kring den här fråga skriver:
Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.
Jag vet inte hur jag vill ha det gällande bloggen, ett sista brev ja men sen? Vill jag att mina texter skall finnas kvar för barnen? Ja kanske, kanske inte. När jag inte finns kvar för att förklara hur jag kände, vad jag menade kanske de inte är lämpliga?

Mina nätbekanta är precis som för Sjumilakliv viktiga för mig i vardagen, utan Twittersamtalen och kommentarer i bloggen skulle livet kännas än mer isolerat och ensamt men senast igår när jag körde hem från pizzerian funderade jag på om det ens skulle märkas om jag bara försvann, död eller bara helt enkelt gjorde som jag skrev i inlägget igår, kopplade ut, bort. Stängde ner min Miranda i 2 veckor en gång, inga missade meddelanden och ingen som hörde av sig via mail/telefon istället.

Men ett minne ploppar upp i huvudet, jag var 18 år, anemin hade slagit till igen och värdena var riktigt dåliga. Blev inlagd på sjukhus i 2 veckor och då ringde Anders C. en kille jag strulade med fram och tillbaka under lång tid. Det var väl mer ett KK-förhållande än något annat. Men han ringde, frågade hur det var med mig, var orolig och kom till och med upp på sjukhuset och hälsade på. Förvånande men så otroligt värmande för inte ens min mor var upp någon gång på sjukhuset. Så vem vet vem som står där vid ens sida när döden knackar på dörren.

Strålande sol




Tror ni solen skiner efter kl 14. Vill gå ut på en långpromenad då. Kan inte nu eftersom Vincent är på kalas och skall hämtas kl 1405. Hade velat promenera eller fika nu men istället har jag 2 h väntan. Får väl städa lite istället. Badrummet ser ut att behövs sig en genomgång. Tjoho vad roligt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

05 februari 2010

Måste bara ösa ur mig lite till

Tror ni läkaren/distriktssköterskan har hört av sig om min medicinering? Nä jsut det, har ännu ingen aning om när jag skall få börja ta mina infusioner. Varje dag det dröjde gör att jag hinner få färre doser innan Abiskoturen vecka 11. vill verkligen ha lite ork tills dess.

Har gått med ont i ryggen och svårt att andas in ordentligt i en vecka nu och insåg igår att det kommer inte släppa av sig själv. Igår ringde jag kiropraktorn men han hade inte några tider lediga och min massör hade en tid den 15/2 tog den för säkerhets skull. Hon skulle höra av sig om det kom några avbokningar. Ringde idag till vår sjukvårdsrådgivning via sjukvårdsförsäkringen på jobbet idag för att få hjälp. De konstaterade att det var Hermelinen i Luleå så skulle ge mig behandling (fast jag sa att jag kunde gå både i Luleå och Boden) och att de har stängt på fredagar. Så jag får återkomma till dem på måndag om jag fortfarande har ont då. Så less jag blir.

Dessutom verkar det som ett kalas Vincent skall på gör att jag inte kan åka och fika med Nogge och Torger i Luleå i morgon. Får se om jag kan få tag på någon annan förälder som kanske kan skjutsa hem Vincent så jag kan fara och fika. Håll tummarna.

Slutligen så fick jag p-böter idag. Parkerade med p-skiva 17:45 på Coopparkeringen, slängde ett öga på klockan, en kvart kvar tills det var gratisparkering, ett snabbt öga på p-skivan jo nog stod den på 6. Gick till leksaksaffären med barnen, köpte en present till barnet som fyller år och tillbaka till bilen. Var tillbaka 18:10. Nog fan hade jag fått en bot på 150 kr kl 17:49. Kikade på P-skivan den stod på 8 men en bit snö på rutan hade nog gjort att det sett ut som en 6:a. Så jäkla irriterande och onödigt.

Men så typiskt

iPhone 008 Det låg ett brev från Filmpool Nord i min brevlåda när jag kom hem. En inbjudan till förhandsvisning av en film. "Hur kunde hon" av Ingela Lekfalk. Jag blev glad och lite nyfiken på varför jag fick den. Det var inget följebrev eller nåt.

Tror det är en rätt smal film och nog inget jag själv skulle sett i bioprogrammet och valt ut men jag blev nyfiken på den och tänkte den skall jag gå på och funderade på om det fanns någon som skulle kunna tänkas gå med mig. Men så föll mina ögon på datumet 24 februari. Det var då självaste f-n just då är jag ju på Upphandlingskurs i Stockholm. Så det blir inget förhandsvisning för mig. Men jag skall ändå maila dem och tacka för inbjudan. Kanske får jag fler chanser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Idag orkar jag inte bita ihop, bryter ihop istället

(Varning för repriserat gnäll om ensamhet så har du inget annat att svara än "men hur svårt kan det vara?" så snälla skippa inlägget och kom tillbaka en dag jag är på bättre humör).

Vädret är lika uruselt som igår, jag känner mig nere efter en lång diskussion med N om ensamhet. Jag skippar promenaden idag och sover tidigt för jag orkar bara inte gå ut, eller rättare sagt orkar inte byta om, köpa ny ljudbok, vänta på att den skall tankas över.

Diskussionen idag kändes så himla onödig egentligen, jag var på rätt bra humör och N brukar ju få mig att må bra i vanliga fall men ibland blir saker bara helt fel även om det är rätt skönt att få ösa ur sig lite frustration ibland.

Det är så himla lätt för någon som andra gladeligen hör av sig till och som till och med kan längta efter att få vara ensam/ifred att säga "Men du får väl ta och bredda bekantskapskretsen" och "hitta något intresse där du lär känna folk". Vad fan tror folk jag ägnat hela mitt vuxna liv åt (och stora delar av barn-/ungdomstiden)? Visst jag är numer kanske jävligt pessimistisk och säger "jag har försökt det går inte" och får då till svar att med den inställningen går det inte alls. Men när får man ge upp, när får man känna att det kostar på för mycket emotionellt att försöka? När får man känna "det är mig det är fel på" för det kan ju inte vara de andra. Jag har verkligen försökt men jag känner mig inte hemma/välkommen, alla har sina gäng/grupper redan och det är så jävla svårt att bryta igenom en grupps pansar. Hur många gånger skall man dyka upp på fika för att lyssna på de andra prata om något de skall göra tillsammans senare på dagen/dagen efter eller precis har gjort ihop utan att känna sig utanför, ensam, oinbjuden? Hur många gånger skall man själv höra av sig innan man faktiskt får längta efter att någon annan någon gång tänker på en och hör av sig?

Jag vet att N försöker peppa, komma med förslag men när man provat allt redan, när allt bara gör ont så är det svårt att inte låta sur, bitter och cynisk tillbaka. Så just nu känner jag mig bara ledsen, nere, misslyckad (klarar inte ens av att skaffa vänner). Har god lust att bara säga upp allt, stänga ner, koppla ur bara jobba och ägna mig och familjen, förtränga allt vad socialt liv heter. Kanske borde skaffa mig några lagom avtrubbande tabletter, sådana som tar bort känslorna, bli ett lallande troll med ett påklistrat leende som steker hemtrillade köttbullar och bakar kanelbullar. Istället för att längta efter att få ha träningsvärk i ansiktet över att ha skrattat och lett en hel kväll. Fått vara en del av ett socialt umgänge utan att känna sig som femte hjulet.

N föreslog att jag skulle börja med någon motionsidrott eller nåt för att umgås med folk men det är liksom inte "göra saker i grupp" som jag saknar, jag saknar samtal, bara umgås, ha någon att spontanfika med, någon som hör av sig ibland. Det finns några sådana som hör av sig, nätvänner och de som flyttat men jag saknar det fysiska mötet, det spontana mötet inte planering om att åka iväg 100 mil om x veckor. Som yngre kunde man alltid se till att ha en pojkvän med bra umgängeskrets som gjorde att man automatiskt halkade med, blev en i gänget. Men så fort det tog slut stod man där utan igen. Min sambo umgås med sina bekanta mest i WoW så han är inte till så mycket hjälp.

Nu är inte allt mörker mörker jämt. I onsdags tog jag mig i kragen och ringde J, hade surat länge nog för att han aldrig aldrig hör av sig. Saknade honom alldeles för mycket. Det är bara jag som förlorar när jag ger upp att höra av mig även om det tar på stoltheten att alltid vara den som ringer. Visst hade han tid för en gångs skull, vi låg i hans soffa från 19:30-01:30 pratade om musik, paddling, jobbet, filmer, såg på The Simpsons, inga tråkiga ämnen bara ren glädje. Behöver sådana där uppsamlingsstunder ibland för att tanka energi.

Så när får man bryta ihop? Tydligen var vid 36 års ålder fel enligt N, det är bara att bita ihop och fortsätta leta efter en vidare bekantskapskrets enligt honom. Men ibland känns den där bergväggen jävligt lockande, tänk att bara få svänga lite lätt på ratten och slippa fundera, slippa vara deppig, slippa vara sjuk och ta infusioner. Jag vet att anemin gör att jag lättare blir deppig dessutom, jävla negativa spiral. Blir alldeles yr av att spinna neråt i allt snabbare takt men vet inte hur jag skall få stopp.

Nu skall jag stoppa ungarna i säng, se om jag kan slita sambon från WoW eller vad han nu gör framför sin dator och se om vi inte kan se en film eller nåt. Magen har lugnat ner sig lite efter smörgåstårtechocken.

Bara att bita ihop

Häromdagen vrickade jag min fot, skulle sätta motorvärmarkabeln i bilen och stoppade inte i fötterna i skorna ordentligt. 3 steg ut på gången och snedtrampningen var ett faktum. På min promenad igår så värkte foten som attan. Där den var svullen klämde kängan och sista 2 km var olidliga. Till promenaden idag valde jag att dra på mig mina speedcross2 istället, lite kallare om fötterna men klämde inte på vristen. Kommer nog ta dem fler gånger när det är varmare än –15. Det är så mycket lättare att gå i dem, även med vrickad fot.

Idag var det bråk med sambon och längtan efter att få lyssna på slutet på min bok som drog mig ut trots blåst och underkylt regn som gjorde att det kändes som någon kastade vasst glas på mig i ansiktet. Var extremt trött ville egentligen bara gå och sova. Försökte få lite pepp från den personliga motivatorn men han svarade inte. Men så tänkte jag han går en halvmil varje morgon till jobbet och en halvmil hem, kan han kan jag och jag får ju lyssna klart på boken. Så jag tog mig ut.

Log när jag nere vid vattnet möttes av denna hängandes i ett träd:

iPhone 051 Plötsligt kändes det inte lika kallt längre, fotade och tackade den som tagit sig tiden att sätta upp lappen.

Väl hemma full i snö i kläderna. Då räckte det inte med att tänka på den söta lappen för att bli varm. Krävdes en lång varm dusch.

iPhone 059

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,