Godaste färdigköttbullarna

Inför julen började ICA här runt hörnet ha köttbullar från Dafgårds i frysdisken, till ett riktigt bra pris dessutom. Vi köpte en påse efter nyår och testade. När jag inte ids trilla egna köttbullar är det numer Farfars köttbullar från Dafgård som gäller. De smakar så nära egengjorda man kan komma. Skulle kunna vara lite mer kryddade. Men jag gillar att de inte är så där prefabfärs-släta inuti utan det är köttfärs med lök.

Jävla idiot

Herman glömde gympakläderna hemma men vi kom på det redan innan vi kört förbi andra villagatan som kan ta oss tillbaka till vår gata. Jag svängde in och då stod det en bil mitt i gatan med dörren öppen. Någon hade parkerat och sprungit in. Jag saktade ner och körde försiktigt förbi (vi hade bråttom om barnen skulle få frukost och vem vet hur länge bilägaren tänkt vara inne) men kom för nära snökarmen som blivit mjuk under plusgradsnatten. Och fastnade.

Mannen som parkerat kom ut ur huset medan jag står och spinner och inte kommer loss. Tror ni han då kommer fram och erbjuder sig att hjälpa till? Nä han sätter sig i sin bil och drar iväg. Min dörr satt fast mot snön.

Lyckades pressa mig ut efter att ha bankat bort snö med dörren oc fick kliva ut i den blöta snödrivan iklädd kostym. Jättekul. Där fick jag nu försöka skotta loss min bil med fötter och händer så gott det gick. För jag stod så knas till att hade jag tagit spade hade jag fått kliva in i en trädgård och skotta bort plogkarmen från det hållet.

Hur fan kunde han bara dra när han måste ha sett att jag satt fast? Om han nu oxå var tokstressad kunde han väl kostat på sig 20 sekunder för att säga det i alla fall.

Nu fick vi skrapa ihop lite frukostgrejer hemma och gör nytt försök att åka till skolan.

Visualiserade mitt LinkedIn-nätverk

Testade LinkedIns nya verktyg för att visualisera nätverk, var rätt kul att se hur mina kontakter hänger ihop. Gillar att man kan klicka på en kontakt och se vilka kontakter man har gemensamt med den personen.
Prova du också.

Kanske inte den placering Volvo tänkt sig eller?

Slöbläddrade i januarinumret av Femina som en på jobbet hade tagit med sig.

Hajade till vid en rubrik “Alla vill ha en SAAB” detta dagen efter att nyheterna rapporterat att SAAB sålde hälften så många bilar som beräknat i fjol. Tyckte bilderna till var lite märkliga inte en bil i sikte.

Eftersom jag bara bläddrade lite förstrött i tidningen i väntan på att mitt te skulle bli klart orkade jag inte läsa texten utan bläddrade snabbt förbi nästa uppslag med själva artikeln. Där möttes jag av denna annons:

Var tvungen att bläddra tillbaka, jo det stod Alla vill ha en SAAB först och sen kommer Volvo och säger att de inte kunnat säga det bättre själv. En slöbläddrare som mig som bara läser rubriker blev ju aningen förvånad till och med Volvo anser att alla vill ha en SAAB?

Valde Femina att lägga den annonsen där för att väcka uppmärksamhet kring antingen sin artikel eller annonsen eller tänkte ingen? I mitt huvud blev det ju helt knas.

Ps Saab är en kläddesigner.

Beslutsångest

2 favoritförfattare. Eller ja en och en duo om man skall vara mer exakt. Vilken skall jag börja med?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Olycksplats eller begravningsplats, var vill man minnas?

När jag är ute och går en av mina rundor passerar jag ett träd. Det trädet har ett stort jack i sig efter att en ung man slungades in i det när motorcykeln hamnat utanför vägen och träffat en stubbe. Första dagarna efter olyckan i juli 2010 låg där massor med blommor, gravljus, brev och mjukisdjur. Vänner och familj tog ett farväl vid dödsplatsen. Inget konstigt alls.

Platsen vid trädet som för övrigt mer eller mindre ligger tvärs över gatan från kyrkogården börjar bli en allt mer permanent plats. Det sitter en skylt på träden med den avlidnes namn och i snön under står flera gravlyktor i metall. Det känns mer som en gravplats än som en olycksplats.

Kommer vi snart se minnesplatser (vägskrin) som de i exempelvis Grekland vid de svenska vägarna? För vem har hjärta att rensa bort sörjandes minnessaker? Varför går man inte till graven eller en minneslund istället för till dödsplatsen när personen väl kommit i jorden?

Det finns fler platser som blivit så, läste bland annat om denna i Trångsviken.

Samtidigt finns det en tradition att resa minnesmonument över tragiska händelser så som flygolyckor, ihjälfrusna lärarinnor på fjället och branden vid Backaplan i Göteborg. Så varför reagerar jag över platser längst med våra vägar?

Jag vet inte varför men jag tycker det är läskigt att hela tiden påminnas om att här dog en människa, i en olycka. Visst kan det ses som en varning, ta det försiktigt här men jag hamnar oftast mer i ett tillstånd av sorg, tankar som far iväg och sitter jag då bakom ratten blir jag väl snarare en trafikfara med tårar i ögonen och tankarna långt borta.

Kanske får jag ta och läsa Från olycksplats till minnesplats : Om platsens betydelse vid olyckor och katastrofer av Tuija Nieminen Kristofersson för att förstå.

Hur tänker du kring permanentandet av en olycksplats som minnesplats?

Jag hoppas verkligen inte jag trampar någon sörjande på tårna med detta inlägg, jag undrar verkligen hur andra resonerar och ifrågasätter min igen reaktion.

En långpromenad

Tog mig en långpromenad idag, 2 mil närmare bestämt. En skön runda lagom lång men jag hade helt glömt bort att man en bit på vägen går där det inte plogas något och plötsligt går det ganska brant uppför i mjuka skoterspår. Gud så jobbigt. Men men det är bra träning det också.

Tog några kort i början på promenaden.

Jag hade kanonfint väder, solen stod så högt den bara orkade på himlen. Här vid bron över sundet mellan Buddbyträsket och Bodträsket.

Sundet hade öppet vatten som ångade.Samma bild från Instagramappen  med filtret X-Pro II och sen ur min Canon Ixus 130 utan någon behandling. En viss skillnad.

Jag älskar gamla timringar som denna.

Precis innan det beger sig uppför i skoterspåret kommer man till en väldigt ensam tall, finns inte en enda annan tall i sikte.

Väl uppe för den långa sega backen finns en träplattform att stiga ut på för att njuta av utsikten över dalgången och bergen.

Plötsligt är solen mellan trädstammarna istället för att slicka trädtopparna.

Snart syntes inte solen mer än som en rodnad på himlen.

Efter 1,4 mil stannade jag vid några gamla förplägnadsbyggnader och åt en macka och drack mitt te medan solen gick ner.

 

Klicka på kartan för att se en zoombar karta

Hittade några gamla kort

Hämtade upp alla mina Finn & Fiffialbum från källaren. I samma kartong låg en drös med fotobuntar. Det var mest kort från sista året på gymnasiet och åren på högskolans systemvetarprogram. Även alla mina skolkataloger, studentkort och dopfoton låg där. Skolkatalogerna lade jag åt sidan, de får jag öppna och garva åt någon annan gång. Vet att jag inte såg klok ut på ett enda av korten.

Öppnade pärmen med studentkorten, 10 kort i en pärm, en ung Bea i 10 olika vinklar tittar tillbaka på mig. Hon har inga glasögon på sig och har bränt sin näsa lite. Jag undrar vad hon tänkte 19 år gammal. Idag är jag dubbelt så gammal om bara några månader. Vad har hänt i mitt liv sen dess, en hel del. Är jag en annan människa idag? Kanske. När jag var  19 trodde jag att jag visste allt, jag var stor. När jag träffar 19-åringar idag slås jag över hur små de är, hela livet ligger framför dem.

Det är lite läskigt att tänka på att det snart gått 19 år sedan jag gick ur 3:an på gymnasiet (gick sedan ett år till). 19 år det är en evighet fastän det känns som om det var nyss.

Om ytterligare 19 år är jag 57 år, pensionär. Vem är jag då, hur ser jag då tillbaka på den 38-åriga Bea? Vad kommer jag hinna med på den tiden? Jag minns hur min egen mormor kändes väldigt gammal när hon var 57 år, min mamma fyller 59 i år hon känns inte alls lika gammal eller så är det för att vi inte setts på snart 6 år, hon kanske har åldrats jättemycket på den tiden vad vet jag. Men jag vet att mina referensramar gällande ålder flyttas samtidigt som allt fler “håller sig unga” längre. Men jag går fortfarande i någon sorts villfarelse att en dag skall jag vakna upp och känna mig vuxen på riktigt, inte som den naiva 19-åringen som visste allt.

Fotot är taget av Ateljé IRFO i Trollhättan och avfotat med iPhonen varpå kvalitén och färgerna inte blev de bästa. Men vem sjutton valde den där hiskeliga bakgrunden och vad är det för hemsk blus jag hade under kavajen. Det enda jag minns var att den matchade både mitt hår och mina ögon. Jag kommer ihåg hur nervös jag var när jag skulle hämta ut korten. Jag ser alltid ut som värsta miffot på kort och nu skulle jag alltså hämta ut ett helt album där någon annan valt ut de 10 bästa bilderna. Den bild som var först (den jag visar här) fick bli tackkortsbilden, jag minns hur lättad jag blev när jag i all fall på ett kort inte såg helt jävla galen ut, de andra 9 tycker jag än idag inte om. Men på det här kortet ser jag glad ut, det gjorde jag nog inte så ofta det året annars.

Bläddrade vidare i korthögarna, kort på andra människor, på naturen och på mina katter. men så öppnar jag två tjocka buntar som sitter ihop med gummiband och blir full i skratt. Av någon anledning så gick jag med på en fotosession där jag och en kille i systemvetarklassen under mig skulle göra reklam för linjen, fotona skulle användas till några monteraffischer. Visst verkar det ha varit otroligt kul att läsa Systemvetarprogrammet.

Mina barn såg korten och undrade först vad alla märken var för något sen hur sjutton någon fått in deras mamma i ett rosa plagg och det tredje var att mitt hår såg ut som en mössa. Förklarade att märkena var ett bra sätt att dölja att overallen var rosa :-) Håret tja vad säger man, jag hade en kort uppklippt page och med mina lockar blev den volymiös :-)

Måste lära mig valla

Så här skall inte skidorna se ut undertill.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Obehagliga minnen

Jag var på väg till jobbträningen på morgonen, en skidtur på Ormberget hägrade. Låg strax över 90 i ett bra trafikflöde på bra väg. Plötsligt blev allt bara blått framför mig, poliskontroll var det första som dök upp i huvudet på mig och jag släppte på gasen. Men så många, nä de har väl haffat någon tänkte jag vidare. Såg hur bilarna framför mig fick svänga över och in på en liten väg. Sen dök polisen upp mitt i gatan och pekade in även mig på den lilla vägen. Mysko mysko, vägspärr tänkte jag.Inne på den lilla vägen syntes dock inga poliser till och trafiken stod plötsligt tvärstilla. Halade fram mobilen och surfade in på ena lokaltidningen som snabbt upplyste mig om att det hade skett en frontalkrock mellan en personbil och en lastbil.

Då kom minnena, av dagen då jag fick veta att Daniel, en arbetskollega inte skulle komma till jobbet mer. Slog mig med större kraft än vad jag var förberedd på. Jag visste ju att jag skulle bli påmind om olyckan lite senare eftersom vägen till träningen går förbi platssen där han förolyckades när han krockade med en lastbil. Men det brukar bara komma som en rysning när jag kör förbi.

Nu steg tårarna i ögonen. Men jag hoppades på att det inte var en allvarlig krock, att allt allt skulle ha gått bra den här gången. Men så när jag väl kom till jobbet läser jag i tidningen att en man i 30-årsåldern och en äldre man båda avlidit i krocken. Kanske kommer människor på arbetsplatser att få veta att en medarbetare aldrig kommer mer, en familj har mist sina anhöriga och de kommer säkerligen känna ett obehag mångt större än mitt varje gång de passerar olycksplatsen.

När jag far hem ikväll kommer säkerligen ljus brinna i vägkanten och jag skänker en tanke till de människor som fått lämna livet på detta ohyggliga sätt.

Roller derby i Luleå

Idag for jag in till Luleå för att se på roller derby. Luleås lag Slaughter Daughters mötte besökarna Ume Radical Rollers. Det var första matchen i Luleå.
Jag hade väldigt dålig koll på sporten men en bekant är med i Luleålaget så jag tänkte det kan ju vara kul att kolla ändå. Reglerna fick jag lära mig under tävlingens gång och man lär behöva mer träning i reglerna innan man kan sitta och svära åt knasiga domarbeslut.
Fast idag kunde knappt domarna reglerna heller tror jag, snabbt inkallade och fått läsa in sig men det verkar vara en gentlemannasport trots hårdheten. De verkade komma överens om poängen rätt bra.
Det är en fartfylld sport med sjukt fula kläder och mycket “åh ah” från publiken när det flyger åkare än hit än dit. En match resulterar nog i ett och annat blåmärke kan jag tänka mig. Det verkar vara en sport för alla både ålder och kroppsbyggnad varierade stort. Det var en kul sport att kika på så ta chansen nästa gång de har match. Eller varför inte börja träna själv, de verkar alltid leta mer folk. Själv vill jag inte riskera mitt knä annars hade jag i all fall provat tror jag.
En sak som slog mig var hur brutala de var mot varandra i tävlingen men så fort den var slut var det ett stort kramkalas mellan båda lagen. Och några av umespelarna visade sig vara luletjejer egentligen men som hoppat in då ume saknade folk antar jag. Och när man hör några av tjejerna prata om sporten låter det som det är ett enda stort community över hela världen med roller girls som hjälper varandra med med än det ena än det andra.
Mattias som satt bredvid mig på läktaren knäppte en drös fartfyllda foton, kika in i hans album.
Tack tjejer för en underhållande match!
Vill du lära dig lite om reglerna kan du kika på klippen här:

Tapetfunderingar igen

Jag tittade på lövtapeten i verkligheten och den är jättesnygg på avstånd men när man kommer nära var den alldeles för grovhuggen i mönstret, dessutom slog den grå färgen i grönt på ett obehagligt  sätt. Synd på en så snygg tapet. Så när jag stod i butiken fångades mitt öga av en mörk tapet med lite lila på. Fällde ut den och hängde upp den framför provspeglarna. Och där var min tapet. Den där skall jag ha ovanför huvudet när jag sover. Den är från Eco Retro (1078).

Bild wallstore.se

På de övriga väggarna blir den en mellangrå tapet, samma färg som bladslingorna i bakgrunden. Det blir ganska mörkt men det gör inget i ett sovrum.

Problemet med byrån kvarstår men jag får klura på det sen. Nu skall jag beställa tapeter och få tag på en hantverkare som kan slipa golvet och tapetsera. Så glad att jag äntligen hittat en tapet.

Och när jag ändå hade några tapetböcker hemma tror jag att jag hittat tapeten för vardagsrummet också. Vi har en vägg där inne som vi vill ha i en stark färg och resten av väggarna skall vara i någon varmvit målad färg. Vår matsalsmöbel är målad i en vindrödaktig färg och stolarna behöver kläs om. Jag fastnade för en starkt turkos/blå tapet från Intrade Belle de Jour. Den första bildens färg stämmer bäst i alla fall på min skärm. Måste ge mig ut och leta ett matchande tyg till stolarna.

Bilder: InTrade.se

Nyårslöfte eller intention kanske man skall säga

I år SKA vi renovera huset, vi bara måste. Ett rum i taget. På måndag är det jag som ringer till hantverkare och kollar av priser och sånt nu jävlar ska vi ha tag i någon som faktiskt kommer också. På måndag kväll åker jag till tapetbutiken runt hörnet och hämtar tapetprover. Först ut är sovrummet. Skulle vilja ha lite inspiration. Snöade in på att jag ville ha ett lila sovrum för några år sedan men är inte lika säker längre.

Sänggaveln (bild nedan) och sängborden är ganska mörka och dörren och garderobsdörrarna har ungefär samma färg. Garderobsdörrarna skulle jag kunna tänka mig att måla, rätt less på trädörrar. Undra om det går att måla dörrarna till rummen också, då måste vi nog ta alla tre samtidigt och samma färg i alla fall på utsidan mot hallen. Drömmen vore ju att ha råd med skjutdörrar både till garderoberna och rumsdörrarna.

Efter att ha lekt lite med Duros tapethittare funderar jag på detta, kan nog funka. Blev kär i den där bladtapeten. Den grå färgen kan nog gå ihop till möblerna.

Duro 272-03 och 221-63

Men frågan vad jag skall ha för ny byrå. Idag har jag en skitful gammal furubyrå som borde kastats för länge sedan. Och hitta en byrå i samma färg som den jag har nu lär ju inte gå. Måla om furubyrån i samma grå färg? Köpa ny sänggavel (vi skulle egentligen behöva köpa en helt ny säng) och bord?  Eller skippa sänggavel och bara köpa nya bord. Skippa byrån och ställa dit några elfabackar och sätta ett tygdraperi runt? Lägga alla mina underkläder i rullbackar under sängen? Sätta in en garderob till där jag har byrån idag. Tänk om jag kunde hitta en som var max lika bred som murstocken då skulle den kunna stå på sidan och jag kunde tapetsera sidan så den smälte in med resten av rummet.

Årets första skidtur

Vincent ville åka skidor så vi åkte till Björknäs och hade tänkt åka 13 km men Vincent surade ihop redan efter 2 km så vi ändrade oss och tog 7 km slingan istället och tur var väl det för temperaturen bara sjönk och sjönk och tillslut var det ca –21 ute och min vänsterhand frös som fasiken, var på väg att bli förfrusen, hade ingen känsel i den alls när vi väl nådde bilen.

När vi hade 1,5 km kvar var ljuset väldigt underligt ute allt var blå/grått och vitt och suddigt, det enda i annan färg var Vincents jacka. Tyvärr är väl inte iPhone 3Gs världens bästa kamera så ni får hålla tillgodo med några små bilder idag.

 

 

365mil en gång till

År 2010 blev mina 365mil bara 290,79 mil. Eller bara och bara det känns rätt ok men att inte nå ett uppsatt mål är ju alltid tråkigt.

Mina blodvärden gjorde 2 större dippar med medicinering och en dunderförkylning i slutet på året satte definitivt stopp för allt vad röra på sig hette och när den var över var det dundermegakallt och jag blev helt enkelt lat. Gick inte att hålla upp peppen för mig själv när jag behövde göra 2 mil om dagen i över en månad.

Så här såg det ut 2010:

Men i år gör jag ett nytt försök, den här gången börjar jag inte med 5 mil back (i fjol startade jag ju den 6:e januari när jag fick den här knäppa idén).

Idag har jag i alla fall gjort det som behövdes för dagen, först 7 km skidåkning med Vincent och sen 5 km promenad. Om vädret tillåter i morgon skall jag ta mig antingen en lång skidtur eller en långpromenad.

Jag har rensat grafen här till höger och hoppas på att det röda strecket skall hålla sig jämt med det blå hela året ut den här gången.