Anna har tänkvärda tankar

Läste ett blogginlägg av Anna Toss som jag tycker är tänkvärt men det ställer även några frågor.

Du som är mamma, hur är du som kvinnlig förebild för din dotter? Känner du dig fri, jämlik och nöjd med ditt liv? Vill du att din dotter ska ta efter dina vanor när det gäller kläder, intressen och arbete? Vill du att dina söner ska ta för givet att andra kvinnor är som du?

Jag har ju inga döttrar så jag kan inte svara för del delen med vad gäller för sönerna så hoppas jag att jag är en bra förebild för dem på hur en kvinna kan vara. Vad gäller kläder, intressen och arbete så är jag en salig blandning av klassiskt manligt och kvinnligt.

Men vad hjälper det att jag är "könsneutral" när mina barn tycker att jag är konstig? Någonstans annat än hemmet får de en bild av vad som är det normala. Varför skulle de annars då och då påpeka att det är konstigt att jag alltid kör bilen istället för pappan, eller att det är jag som fixar datorn. Eller varför det är jag som är ute och reser i jobbet, andras mammor hämtar dem på förskolan nästan varje dag. Anna skriver

Vi föräldrar är de som påverkar våra barn mest. Hur vi lever - vad vi gör, inte vad vi säger! - är det som formar våra barns sätt att se på sig själva och världen.

Problemet är att det är mycket svårare att ändra på sin egen livsstil, än att välja pedagogiska leksaker och neutrala kläder åt sina barn.

Det stämmer säkert att det är vi föräldrar som påverkar barnet mest men jag måste säga att det kan kännas jäkligt jobbigt att bli ifrågasatt av sina barn för att man är den man är och att man inte faller inom "klassisk hemmamammanormen". Hur vet de vad den normen är när vi inte lever så hemma?

En familj där man inte försöker vara bra förebilder tror ni att man där tänker på frågor som rör genus? Kan det vara så att man tänker att ens egna barn skall bli bättre än en själv på det men sen inte bryr sig om att ändra på sig själv? Kanske, kanske är det så att mamman och pappan inte ser själva att de inte är några bra förebilder i frågan men har läst om att man skall tänka på vilka kläder barnen har och vilka leksaker de får och så vidare. Men borde inte det väcka tankar hos de vuxna över hur de själva är och agerar? Processen kanske måste börja någonstans? Kanske det är ett sätt att sparka igång sig själv att välja de där pedagogiska leksakerna och de neutrala kläderna?

Sen undrar jag lite över Annas frågeställningar, varför frågar hon bara pappan vad han har för syn på jämlikheten och om han förväntar sig lika mycket av döttrar och söner? Är inte mammor minst lika skyldiga till särbehandling av flickor/pojkar? Varför är det mammorna som får frågan om de känner sig fria, jämlika och nöjda med livet? Borde man inte ställa samma fråga till papporna? En pappa som känner sig instängd är nog heller ingen bra förebild.

Anna ställer några frågor till som jag kan försöka svara på
Handen på hjärtat, hur många kvinnor tycker att deras man passar i klänning?
Kan ju inte svar för massorna men skulle nog gissa att det inte är så många, det finns även en hel drös kvinnor som inte är speciellt snygga i klänning. Min karl skulle definitivt inte vara det. Men det handlar inte om ifall man passar eller inte passar i klänning, det handlar om att man skall ha valet att bära klänning om man vill det oavsett om man är kille eller inte. Sen finns det rätt många kulturer där män faktiskt bär klänningar även om de då kallas kaftaner, särkar etc.

Hur många män är bekväma med att bli försörjda av en kvinna?
Tror det är rätt många men jag tror också att det finns många kvinnor som mår dåligt av att känna sig ekonomiskt underkastade sin man. Att inte ha ekonomisk frihet.

Hur många mammor bantar bort sin tid och energi?
Ingen aning men det är säkert lika många mammor som jobbar i karriäryrken och tappar all ork för allt annat (men det kanske är att banta bort sin tid?).

Hur många pappor ser till att vara föräldralediga?
Finns säkert bra statistik på sådant och den visar säkerligen på att andelen pappor som tar ut föräldraledighet är skrämmande lågt. Men det inte statistiken visar är hur mycket papporna är hemma med sina barn. Jag känner flera familjer där pappan tagit ut väldigt lite föräldraledighet men han har ändå varit ledig månader isträck med sina barn, ex semestern (mamman har jobbbat och pappan varit hemma), kompledighet, tjänstledighet mm. Bara för att man är den som tar ut FP (vilket är det som mäts inte hur mycket man är med barnen) så behöver inte det betyda att man är med sina barn. Pappan kan vara hemma av andra orsaker oxå så som arbetslöshet, jobbar hemifrån, jobbar natt, sjukskriven mm. Jag önskar att man kunde undersöka hur mycket föräldrar är med barnen istället för att titta på det ekonomiska uttaget.

Anna skriver

(Sen om målet verkligen ska vara att bli könsneutral, det är en annan fråga. Återkommer till det :)

Mitt mål är inte att få könsneutrala barn, mitt mål är att ha barn som vågar vara de de vill vara, att de inte låter sig begränsas av gamla invanda mönster som baseras på kön eller klass. Att de inte blir retade eller retar andra för att de gör något som anses tillhöra det andra könet. Förhoppningsvis slutar de att fundera på varför deras mamma inte är som andras mammor.

Andra bloggar om: barn, föräldraskap, könsroller, könsidentitet, flickor, pojkar, genus, förebilder, barnuppfostran