Facebook är inte för mig

Hört på festen i lördags "Bea är en annan jag är förvånad över att hon inte finns på Facebook". Var tvungen att efter ett tag fråga varför det var så förvånande och fick svaret att jag är ju så exhibitionistisk och finns på så många andra communities mm (de påpekade även att min lista över saker i Googleprofilen är den längsta de sett och då är det underligt att Facebook inte är med där) Varför finns jag inte då på Facebook och delar med mig av bilder mm, håller koll på vad mina vänner gör och så.

Ja varför finns jag inte på Facebook, det finns många anledningar en är att jag har varit fast i forumträsket förut, ägnat på tok för mycket tid till att läsa/skriva/kolla runt. Tror man lätt kan fastna i Facebook. Ett annat är att det blev så sjukt poppis och alla skulle vara där och då blev jag totalt anti, vet inte varför men så funkar jag ibland men mest hänger det ihop med den viktigaste anledningen som är att det finns människor i mitt förflutna som jag tryckt långt bort, de finns inte längre att plocka fram i mitt medvetande. De gjorde mig oerhört illa när jag var yngre. De människorna vill jag inte att de skall ploppa fram igen.

Då säger alla ja men du kan ju välja vilka du vill knyta ihop dig med, och ja det kan man men innan man vet om man skall tacka ja eller nej så sätter processen igång i huvudet och letar fram personen ur minnet. Jag tror säkerligen att jag idag som vuxen och med ett bearbetat bagage skulle kunna hantera det. Inte må allt för illa av att bli påmind. Men varför chansa. De eventuella vinster med Facebook väger inte upp att riskera att riva upp vissa själsliga sår som jag tror läkt igen. Jag har mina närmsta vänner på ICQ/MSN/Jabber om jag behöver prata med dem online. Jag har min blogg där jag skriver av mig och det är rätt skönt att veta att de som faktiskt är mina absolut närmsta vänner inte läser bloggen. Ibland har de läst något inlägg för att någon gemensam bekant har delat ut det i GReader. Vi har med andra ord något att prata om när vi ses :-)

Det går tydligen att välja ännu mer på Facebook att inte bli kontaktad utan bara vara den som söker upp och det skulle väl i och för sig funka. Då skulle jag som någon sa på festen kunna del med mig till bara de jag verkligen vill ha kontakt med. Så vad skulle Facebook tillföra mer än att jag kan se en uppdaterad statusrad och ha lite mer koll på vad mina vänner pysslar med? Om mina närmsta vänner (dvs de som jag träffar rätt ofta) nu hade läst min blogg hade de kunnat svara på frågan om varför jag skall vara vän med dem på Facebook, vad den stora vinsten skulle vara. Får väl fråga dem i RL. Ni andra underbara goa vänner som jag mest har kontakt med online får ju givetvis också svara.

Fick höra av en annan som inte är mig speciellt närstående, ja men du är väl bara så jävla rädd för att ingen vill bli kompis med dig på Facebook och vem vet det kanske är sant. Jag kanske egentligen är livrädd för att utsätta mig för det värsta jag vet, utanförskap. Att stå vid sidan av och veta att alla andra är med i något där jag inte får vara med. Det skulle vara som att flytta tillbaka till skoltiden. Men det är inte det som är anledningen till att jag inte är med. Då skulle jag inte klara av att blogga heller, då skulle jag nog må piss av att ha så få läsare/kommenterare i bloggen och vara bedrövad över att mina absolut närmsta vänner vägrar läsa bloggen.

Så ni som envisas med att försöka bjuda in mig till Facebook (det är förvisso inte så många), jag kommer inte hoppa in där. Det är helt enkelt inte för mig.

Jag missar kanske att återknyta kontakten med några men ärligt talat så finns det faktiskt inte så många att återknyta kontakt med. Det är liksom först nu i mitt liv jag har vänner. Har via LinkedIn knutits ihop med några gamla klasskamrater och så men vad har vi idag gemensamt mer än att vi gick skola ihop egentligen? Jag låter det mesta av mitt gamla liv stanna kvar i det fördolda.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, vägran