Fjällräven Classic 2010, Nikkaluokta-Abisko en tredje gång

Jaha då har man avverkat sträckan Nikkaluokta-Abisko under Fjällräven Classic en tredje gång. Trodde att jag inte skulle kunna skriva något men som vanligt blev det lika långt som vandringen. Här är mina minnen från FC nummer 3, en vandring som företogs nästan helt i ensamhet några sträckor med sporadiskt sällskap, det var jag mot klockan.

(Min första gång, min andra gång)

Dag 1, augusti 6 2010

Efter min något jobbiga morgon där saker glömdes, nagel bröts och frukosten inte hans med kom jag efter ca 1 timmes bussresa till Nikkaluokta där jag intog en rejäl frukost. Satt vid samma bord som en kille från Göteborg som varit och bestigit Kebnekaise och nu väntade på bussen till Kiruna. Han undrade varför lilla Nikka plötsligt blev invaderat av folk. Fjällräven Classic är nog inte så känt bland folk, man märker det även på leden, de som går åt samma håll eller som man  möter ser väldigt förvånade ut.

I Nikkaluokta checkade jag in och vägde ryggsäcken, 10 kg prick utan vattenflaskan fylld så det måste blivit 10,6 kg vid start. helt ok även om jag grämde mig över att jag i fickan hade kvar min iPhone av misstag. Köpte mig en ny keps inne på butiken och gick för att leta upp Nils Grundberg på Fjällräven. Vi hade kommit överens om att köra en intervju vid starten när jag träffade på honom på Ripan kvällen innan.

Efter lite letande av en plats som funkar och strul med kamera, kamerabyte så lyckades vi tillslut få till en intervju som var lagom kort (både jag och Nils var rätt bra på att babbla). Han är hur trevlig som helst så det var lätt att prata men plötsligt var det bara några minuter kvar till start. Jag bestämde mig för att i år skulle jag gå utan stavarna vid starten, i fjol hade jag ju fått en inflammation i axeln plus att stavarna mest var i vägen när man skulle förbi folk.



Foto: Nils Grundberg

Nikkaluokta – Kebnekaise 19 km

09:00-12:30

Jag fick skynda mig in i målfållan, hamnade bredvid en taggad Krister, och han nästan inte få kontakt med någon sattelit på GPS:en innan startskottet gick och jag missade att slå på den de första 100 meterna eller nåt sånt. Jag han varken bli nervös eller peppad innan jag plötsligt var iväg. Skojade med Anders som jag hade pratat med lite i Kiruna och sprang om honom och kom ikapp Krister Kolberg som jag gick lite med i fjol.

Slog följe med honom och hans kompis Peter ett tag men sen så drog de iväg. De skulle gå i ett och satsade på 28 timmar.

Hamnade med en tjej som heter Annika Lind och 2 killar från Göteborg som jag gick med mer eller mindre hela vägen till Kebnekaise, vi turades om att dra. Det var tokvarmt och jag funderade på att stanna och ta av underdelen av byxorna men kände inte för att ta den tiden, behövde ju gå på lite om jag skulle kapa fjolårets tid. Vi höll ett högt tempo tillsammans. Göteborgarna hade räknat med ett 3 km/h i snitt men låg nu en bit över 5 och var skitnöjda. Med den farten skulle de garanterat kunna köra på en 26 h plan istället för 3 dagar, de skulle lätt hinna till Tjäktja och jag berättade om tältplatserna där. Nu var vi 4 med ungefär samma mål, ta oss till Tjäktja för även Annika funderade på det eller ta sig vidare. Själv hade jag en liten fundering på ängarna efter Tjäktjakontrollen men kroppen skulle få avgöra.

Jag och Annika drog ifrån dem vid en kisspaus men blev sen ikappgångna av dem och några tyskar då drog Annika på farten och lämnade även mig men vid ett av hennes vattenstopp kom jag ikapp och vi slog följe en stund. Pratade en del om skillnaden att gå ensam och med någon och hur skönt det är att kunna gå i sin egen fart och bara kunna dra eller släppa utan att behöva känna något ansvar för någon annan. Även hur orättvist det är att män kan kissa så lätt på vandring avhandlades. Hon hade dragit upp farten för hon gillade inte att ha tyskarna flåsande i nacken när de aldrig gick om.

Fick blodtrycksfall flera gånger vilket var lite jobbigt när det hände i uppförsbackar eller där det var väldigt stenigt, allt blev svart och jag var tvungen att stå stilla. Blir så less på kroppen ibland. Men som tur känner jag i hela kroppen innan det svartnar så jag kunde stanna upp. Jag fotade lite då och då också. Det gjorde att jag då och då fick knata på lite extra fort för att komma ikapp de andra igen, trevligt med lite sällskap på transportsträckan. jag drack en massa vatten och fick fylla på flaskan i nästan varje jokk jag passerade. Insåg att det förelåg saltbristvarning i år igen pga värmen så resorben var inplanerad i Kebnekaise.

Jag hade några underliga krampkänningar mellan två revben på höger framsida då och då och strax innan Tarfalabron så gjorde det så ont att jag höll på att bryta ihop, så fort jag rätade på mig var det som någon körde in en kniv och vred om mellan revbenen och jag kurade ihop mig direkt vilket ledde till att det ömmade i ryggen. Annika studsade iväg som en bergget (ovan på väg rakt mot Tolpagorni) och Göteborgarna försvann senare över bron och sen ur mitt synfält. Jag började tro att helikopter ut från Keb skulle bli resultatet denna gång. Men jag bet ihop, till Keb skulle jag i alla fall, det var ju inte så långt kvar men jag skulle inte klara att kapa tiden från i fjol. Jag drack mer vatten, stannade och pustade ut och försökte långsamt sträcka på mig utan att falla framåt av smärta. Men sträckan är längre än vad man tror, det blev dryga sista km till Kebnekaise fjällstation.

Jag kom fram till checkpoint Kebnekaise 12:30, 2 minuter senare än i fjol. Inte bra hade ju hoppats på lite snabbare tid. Göteborgarna och Annika hade precis anlänt och slagit sig ner i gräset nedanför huset. Kollade efter Krister i listan men hittadehonom inte, konstigt. Räknade efter och jag var kring nummer 26 till Keb, i fjol var jag nummer 50. Inte lika många löpare som tidigare i vår startgrupp

Jag checkade in och slog mig ner bredvid. Då kom Krister och Peter in, de hade stannat vid övre båtlänningen och tagit en paus. Kriser fick upprepa fjolårets uppdrag, dvs ta ett kort på mig vid checkpointen. Som vanligt skulle det inte bli några fler checkpointfoton. Det var nu riktigt varmt så tröjan hade åkt av likaså nederdelen på byxorna. Men givetvis svepte några moln in då så jag började huttra. Göteborgarna tyckte att jag skulle behålla kläderna på så vi fick behålla solen. De andra hade redan hunnit plocka fram sina kök och börjat laga mat när jag packade upp mina saker.

Lyckades fiska fram köket och maten ur ryggsäcken. Hämtade vatten och skruvade fast brännaren på gasflaskan. Tryckte på pizotändaren, ingenting, nada. Hepp drog fram en tändsticksask och försökte den vägen. Nä inget, lyssnade, det kom ju ingen gas. Lite lätt panik, småirriterad, jag var ju försenad redan. Hade brännaren pajjat eller var det fel på gasen. Den yngre göteborgaren sa att hans kök betedde sig så där när det var nytt. men mitt var ju inte nytt jag har ju haft det i tre år och det har aldrig strulat förut. Jag skruvade av brännaren och sen på igen och skruvade ner en ett snäpp extra förbi gängningen och då kom det gas. När vattnet nästan kokat upp kom en vindpust och blåste omkull brännaren och välte matpåsen som jag ställt för nära så den tog eld, men det var bara längst upp och gick snabbt att släcka. De andra åt nu och satt och tyckte synd om mig som hade problem.

Jag fick vatten som var nästan kokvarmt av Göteborgarna och började om. Men då kom en FC-funktionär och sa att vi var tvungna av säkerhetsskäl att flytta bort brännaren längre från huset pga brandrisk. Så jag tog mina grejer och flyttade bort till andra sidan vägen, där jag suttit de andra två åren var det i år Fjällräventältutställning eller nåt. Men för att slippa att det välte igen fick jag låna Göteborgarnas lilla kaffekanna att koka i, den är stabilare. Och snart så hade även jag vatten till matpåsen. Fick vänta en bra stund innan påsen var klar. Spagetti Bolognese, inte en favorit och den var så otroligt okryddad att jag fick tving ner de sista skedarna. Inte gott. Jag lyckades även klanta mig och lägga mitt ben på brännaren som låg på marken framför mig. Pzzz ett brännsår i vaden. Bravo Bea nu är du FC-märkt även i år.

Jag skippade en kopp te för att komma iväg, jag hade tid att gå igen och den ville jag helst kapa på stopp snarare än att behöva gå allt för fort. Jag vill ju hinna se lite mer än bara de stenar man har på leden.

Stoppet i Kebnekaise varade i 51 minuter dvs längre än i fjol nu låg jag ytterligare back.

Kebnekaise - Singi 15 km

13:21-16:52

Resorben var i flaskan, inga knäckta näsor pga saltbist denna gång på denna sträcka. Jag skickar några meddelanden hem om att nu lämnar jag Keb och stoppar sedan undan mobilen.

Jag lämnade Kebnekaise med Annika vi banade vår väg fram lite snirkligt, leden är inte så tydlig här eller rättare sagt det finns för många stigar att välja. Göteborgarna kom strax efter men gjorde annat vägval. Plötsligt fick jag syn på en mycket konstig buske, aha det var ingen buske utan en ståtlig renhornskrona. Försökte peka ut renen för Annika men hon trodde också det var en buske tills renen började röra på huvudet.

Vi tog sikte på bron över Sielajohka men kom för långt söderut och hamnade vid ett vad över Kittelbäcken när vi gick där och pratade förlossningar och graviditeter. Göteborgarna och några andra kom dit samtidigt. Vi såg en spångbro lite längre upp, gå tillbaka eller vada, gå tillbaka eller vada? Både jag och Annika sa att vi är för klumpiga för vad, är det någon som skulle drutta i så skulle det vara vi. Så vi vände om och gick upp till bron igen och över. Sen bar det av mot andra bron igen. Vi gensköt Göteborgarna och kom i samlad tropp till bron över Siellajohka men efter den kom mina kramper tillbaka mellan revbenen. Jag fick gå sakta och såg de andra försvinna bortåt.

 

Nu var jag helt ensam i Stellavagge, eller ja mina underliga revbenssmärtor höll mig ju sällskap. Jag gick och filosoferade över varför man gör en sådan här grej, varför jag inte bara lägger mig ner och bryter ihop när smärtan skär genom kroppen. Vet inte om jag kom fram till något vettig. Mer än att jag gillar utmaningen, jag gillar att pressa kroppen och det är för myggigt för att lägga sig ner och tycka synd om sig själv och det hjälper ändå inte eftersom det inte bara är att vända om och gå hem igen. Så jag travade på. Funderade på var det var jag hade ramlat året innan. Visst var det före Laddjubahta eller? Tänka tänka efter måste det ha varit för jag hade nytt vatten i flaskan och vi passerade inget bra ställe för att tvätta av såren efteråt. Så jag stannade vid Laddjubahta fyllde min flaska med lite nytt vatten och passade på att tvätta av mig, som vanligt knastrade det av salt i ansiktet. och då hade jag ändå tvättat av mig i Keb också. Värmen var otrolig på att driva ut salt ur kroppen. Jag matade på utan att ha några speciella tankar i huvudet, jag lät kroppen sköta sitt medan jag navigerade mellan stenarna och tittade på omgivningarna. Värken släppte efter lite och jag kunde slappna av ännu mer. Skönt.

När jag gick ut med Lassajaure och balanserade på stenarna blev jag omgådd av tre finnar som också tävlade. Vi kom att passera varandra flera gånger under denna dag och hälsade glatt på varandra varje gång. Ibland var det de som hade paus och ibland jag. Ibland kom vi ikapp varandra på leden och då vek man av då den andre kunde komma förbi. Så är det att tävla i FC, man tävlar liksom inte mot varandra. Jag gick och åt lite energibar för att hålla mig mätt och energifylld fram till Sälka där det vankades mat, Singi är bara ett in-stämpla-ut-stopp. Möjligtvis gå på toa och fixa fötter-stopp.

Plötsligt dök stugorna upp där i fjärran och energinivån tog ett skutt uppåt och benen ökade farten. Jag hade nyligen sett Krister och Peter bakom mig, jag skulle dit före dem. Lite tävlingsinstinkt har man ju om inte annat för att pressa sig själv lite. Så nu var farten nästan uppe i den jag hade haft till Kebnekaise i början. Det kom några hugg bland revbenen men det började aldrig krampa, jag pustade ut och log när jag kände hur benen matade på. Jag älskar när jag kommer i ett flyt där benen går av sig själva.

Jag kom fram till Singi kl 16:52, 6 minuter efter i fjol, jag hade tagit igen lite förlorad tid men inte allt. Jag var fortfarande efter min önskade tid. Det skulle bli till att behöva kapa sömn. Jag fick en smärre chock när jag kom till Singi, man hade flyttas checkpoint Primus hit, det betydde att det var mat redan här. Jag som inte var hungrig. I vandringspasset stod det Primus på Sälka som vanligt. Så får man bara inte göra. Frågade varför de gjort så men de hade inget bra svar, sa bara att maten skall ju vara en överraskning och det blev det ju även för gamla rävar nu när den kom en checkpoint för tidigt. Men vi som gått många gånger räknar ju med att maten är på vissa ställen och planerar vårt energiintag efter det. Det blev till att äta ändå och få en kopp te och en morotskaka.  Frågade om de även flyttat på pannkakorna och fick först ett svar med “Pannkakor vilka pannkakor?” och blev aningen irriterad. Jag ville ju veta om jag behövde fylla på 2 matpåsar i Alesjaure eller inte annars skulle jag lätt klara mig på en lunch i Alesjaure och sen pannkakorna innan jag gick sista biten i mål. Fick tillslut svaret att nä då pannkakorna var där de brukar och i år skulle grädden vara ätbar (vilekt den tydligen inte varit i fjol enligt somliga, smakat citron).

Gäteborgarna var här men Annika hade redan hunnit försvinna. Rena rama duracellkaninen hon bara går och går. Jag var imponerad, visste att hon ville skära ner sin tid från i fjol men nu verkade hon ha siktet inställt på att slakta den istället. Bra jobbat.

Jag skyndande att äta upp maten innan den skulle bli kall och njöt av en kopp varmt te och n morotoskaka. Gick på toa, det är lyx att kunna kissa på utedass. Det höll dock på att gå väldigt illa för GPS-klockan, den föll i golvet och höll på att ramla ner på ett ställe där jag aldrig hade fått tag på den. Pustade ut när jag han fånga den. Jag tvättade händerna utanför toan men tvål, ytterligare en härlig lyx och gav mig iväg.

Singi – Sälka 12,5 km

17:21-20:14

Äntligen var jag före de gamla tiderna om än med yttepyttelite. Men det gjorde mycket mentalt. Jag tog adjö av Singi och skuttade iväg över risheden bort mot Sälka.

Här skulle det kapas tid. I fjol gick jag fortfarande med Krister här. Jag hade precis tryckt i mig Resorb och hade fortfarande lite krampkänningar kvar från mitt fall men var pigg och full av energi. Den här gången var jag mätt, proppmätt. Mitt ystra skuttande över risheden tog rätt snabbt slut när underlaget byttes mot sten, sten och mer sten.



Lyckades vricka till foten lite på en sten som vickade, tror att ett och annat djur fick lära sig en svordom eller två. Men värken släppte snabbt. Gick och funderade på hur många kullar det är man skall över bort till Sälka, varför har jag inte räknat dem någon gång tidigare år, det hade ju varit smart. Men innan alla kullarna skall tas är det ett rengärde som skall passeras och när man kommer till värmestugan med toan har man avverkat mer än en tredjedel av tävlingens sträcka.

Jag tycker om att gå i Tjäktjavagge, det är så lugnt och stilla på något sätt man är omgiven av höga berg och små tjärnar kantar leden då och då. Solen började närma sig bergstopparna och jag minns hur vi i fjol mötte Clas, en av trivselvärdarna här men i år inget spår av någon. I förrfjol var det här vi kom ikapp Filip Hedberg. Nästan varje plats är kantad av minnen från åren innan och de poppar upp då och då. När jag tänker på Filip minns jag hur han senare kommer att glömma sin MP3-spelare på en toa och jag kommer plötsligt ihåg att jag har ju faktiskt en MP3-spelare i fickan med en ljudbok laddad. Men bestämmer mig för att först passera borta vid värmestugan. När jag gått en tredjedel kan jag belöna mig med ljudbok.

På den här delen av leden börjar även ledmarkeringarna dyka upp. Orange stenar i rösen visar var leden går. Förstår inte riktigt varför de dyker upp just här men ibland är de rätt bra att ha som riktmärke upp för en kulle eller så. Jag traskar på och värmestugan kommer allt närmare och närmare, ljudboken börjar kännas lockande i fickan. Men jag håller ut, lyssnar på en fågels skri långt borta någonstans istället.

När jag når värmestugan fick jag för mig att spela in en liten filmsnutt. Fjällrävenbloggen hade sagt att de ville ha material från leden så varför inte. Men vi får väl se om de kommer upp eller inte.



 

7 km kvar till nästa checkpoint och efter det ca 2 timmar kvar tills det är dags att slå upp tältet. Än så längre ganska pigg och funderingarna på att gå längre än till planerad sovplats innan Tjäktja dyker upp igen, tänk om jag skulle…Jag bestämmer mig för att i Sälka skall jag kolla på kartan, finns det något bra ställe inom en timmes gångavstånd för mer än så är nog dumt att gå trots allt. Litar inte helt och fullt på kroppen, huggen i revbenen kommer då och då med den ihållande smärtan har hållit sig borta ett tag nu.

GPS:en piper att den vill ha ström så jag slår mig ner på en sten och vilar ryggen och fötterna en stund medan jag plockar upp laddaren och kopplar in den. Passar även på att fiska fram MP3-spelaren ut fickan och slår igång ljudboken. Medan jag krånglade på mig ryggan igen kom finnarna och gick om mig igen. Nu såg en av dem riktigt sliten ut. Efter ett tag kom jag att gå förbi dem igen, jag hälsade glatt på finska och de såg förvånade ut. Fick förklara på engelska att min finska är mer än ringrostig men att jag spenderat en hel del tid på Tarmontie 10 i Oulu som liten. Det visade sig att de var från just Oulu de också. Jag sa adjö och gick vidare. Himlen hade mörknat lite och några moln såg oroväckande ut. Solen hade försvunnit men värmen var fortfarande tryckande. Kikade på snön en bit bort och tänkte att det hade varit skönt att få lägga sig ner i snön en stund.



Nu syntes stugan där borta och jag gick över spången som går över den blöta marken. Såg hur något kilade iväg nedanför mina fötter och tittade närmre. Det såg ut som en stor randig hamster. Fjällämmel, jag hade fått se fjällämmel. Fiskade upp kameran men den lilla rackaren var för snabb. Sprang och gömde sig under spången. Stoppade ner kameran igen. Ökade på stegen, då kom det en till kilande under fötterna på mig. Den stannade upp och tittade på mig. Söta små djur måste jag säga.

Det blå tältet syntes inte förrän jag hade tagit mig upp för backen, jag nästan småsprang upp, slängde av mig ryggsäcken och tog fram passet för en stämpel. Jag saknade verkligen den stämning som varit här de andra gånger. Men å andra sidan verkar jag fortfarande ligga väldigt långt fram i startfältet. Göteborgarna kom in precis efter mig och vi småpratade en stund. Tydligen var det bara 2-3 tjejer som varit in före mig enligt funktionären och de tyckte jag hade gått på bra. Var inte ens 50 pers före mig ännu. Vi var ju 250 startande så jag hade alltså mer än 200 bakom mig. Det var en liten häftig känsla. Jag fick en matpåse, en laxgryta att ha till lunch kommande dag.

Sälka-Sovstället vid 800-metersnivån innan Tjäktjapasset, ca 8 km

20:21-22:55

Jag hade ingen anledning att stanna här speciellt länge så jag slängde upp ryggsäcken och gav mig av ganska så snart, stannade bara 7 minuter. Göteborgarna lämnade ungefär samtidigt men jag stoppade i hörlurarna till ljudboken och trampade på. Men jag höll på att gå fel. Vek ner mot tältplatsen så funktionären undrade vart jag skulle och pekade åt rätt håll. Jag tackade och gav mig iväg på den rätta stigen 39 minuter före i fjol, äntligen lite vittring på min önsketid 36 timmar.



Nu var det lite småkyligt i luften. Funderade på om jag skulle dra på mig benen på brallorna igen och ta på fleecen men kände att jag blev varm av att röra på mig. Dumt att bli svettig strax innan sovandet. Jag kom på att jag hade glömt kolla kartan i Sälka som jag tänkt så jag bestämde mig där och då för att hålla mig till originalplanen gällande sovandet.

Sträckan börjar med att man går över en myr, det är spång efter spång och det var skönt att kunna dra på lite och lämna Göteborgarna bakom. Hatar att ha folk bak i nacken på spängerna när man inte kan hoppa av och släppa förbi. Men nu var jag alldeles solo och jag gick där och njöt. Det fläktade lite och var bara helt underbart. Just nu inga smärtor alls, skönt kom i ett gå-flow där det kändes som jag hade kunnat gå hur långt som helst.



Efter ett tag börjar stenarna, stora stenar ligger utkastade på marken huller om buller och man måste verkligen kolla var man sätter fötterna för att inte råka kila fast en fot eller snubbla. Det kräver koncentration och huvudet blev trött. Benen var dock pigga. Jag matade på utan att kolla på klockan, det fick ta den tid det tog.

Sen blev leden lite bättre igen, jag visste att nu är det inte långt kvar bara förbi en sjö. över en höjd och sen skulle jag vara framme där tältet skulle upp. Jag hoppades innerligt att inte de ca 45 före mig också fått för sig att tälta just där. Då hade jag behövt planera om. Längst med sjön är leden riktigt trevlig att gå på igen och tankarna vandrade iväg åt helt annat håll, tappade koncentrationen på boken och fick skärpa mig, I boken avhandlade de filosofiska frågor om rätt och fel, att slutföra vad man åtagit sig och att som i mina favoritfilmer Saw lyssna på vad de andre faktiskt säger. I slutet på sjön kan man se Tjäktjapasset och nog fanns det minst ett tält på vägen dit upp.



Det hade börjat skymma lite när jag började gå upp för kullarna bort mot passet. Lite kyligare luft svepte in och jag längtade efter att få krypa ner i en varm sovsäck. En kopp te hade inte varit så tokigt det heller. Men först skall jag bort till tältplatsen så det var bara att knata på.

Tjäktjavaggi är inte så där jättevacker på kvällen när man tittar bakåt, den ser så skräpig ut på något sätt med alla stenar, brun och trist men jag vet att på morgonen kommer jag tyckta helt tvärt om.



Plötsligt känner jag hur spången jag går på sviktar till lite och en kille kom bakom mig. En löpare som startat i grupp 2 eller om det var 3 jag minns inte. Han beklagade sig lite över underlaget och tyckte det var lite småtrist att han verkade vara den enda som sprang i sin startgrupp. Vi gick och samtalade en kvart och jag berättade hur leden såg ut framöver.

Jag önskade honom lycka till i natt och han gav sig iväg. Hans packning vägde nästan som min, jag var impad över att man orkar springa med det på ryggen.

Jag strävade vidare i min egen fart och funderade på hur sjutton man klarar av att springa så där länge. Jag är mer vandrartypen helt klart även om det vore trevligt att orka springa lite då och då.

Nu var det inte långt kvar jag kunde höra vattnet som forsade förbi bara några meter från där mitt tält skulle upp. Jag ökade på stegen och kom allt närmare passet där borta.



Nu var underlaget sten sten och mer sten blandat med små rännilar som letade sig ner från bergen på sidorna. Om man ser all den här stenen kan man ju undra var sjutton skall det gå att sätta upp ett tält. Jag var glad att jag visste exakt var det finns tältplatser här.

22:21 (i fjol 22:55) var jag framme och slängde av mig ryggsäcken på marken.

Natten

22:21-05:05

Jag skyndande mig att slita upp alla grejer och drog på mig fleecejackan för att inte kyla ner mig. Tältet fick jag upp på bara några minuter medan andra vandrare passerade mig. Visst for tanken genom huvudet på mig att dessa skulle få en bättre tid än mig då de skulle gå hela natten (jag frågade dem när de passerade) men samtidigt var det här inte en tävling mot andra på det sättet. Jag hade ett mål, 36 timmar, det var det enda som hägrade. Sen vore det kul att komma in bland de första 200 (dvs vara bland de bästa 10 procenten) men det var inget som fick mig att ändra taktik, sovplats och sånt utan det är det min kropp, mitt humör och allmänna tillstånd som bestämmer. Mitt emot stod ett annat tält och uppe på höjden bredvid jokken stod ett tredje, nyfiket undrade jag om det var andra tävlande eller om det var “civila vandrare” som jag delade platsen med. Försökte komma ihåg vad Annika sagt om sitt tält men kunde inte identifiera något av dem som hennes, de var för stora. Hade hon gått längre tro.

När tältet var uppe kom tröttheten. Jag gick och hämtade vatten i jokken och tänkte koka te men insåg att det bara var dumt, dels skulle det ta onödig tid från sovandet och dels skulle jag bara bli kissnödig av teet. Så jag klädde av mig och kröp ner. Jag hade valt att ha ryggan inne i tältet så jag kunde lägga upp fötterna på den och vila dem lite bättre.

Jag tog fram vandringspasset och skrev ner lite tider och tankar, kollade lite på kartan inför morgondagen. Flätade håret, lade min fleecejacka under huvudet, tog ett kort och sen var det sova som gällde. Kände hur kroppen var alldeles spänd. Ena knät började mola lite och höften talade om att jag ansträngt den. Ryggen var stel och huggen i revbenen fick mig att svära till i tältet. Satte mig upp igen, letade fram min röda säkerhetspåse och tog fram en Eox och min voltarengel. Smorde in knäna och höften och kröp sedan ner igen. Svalde tabletten med lite jokkvatten och gjorde nytt sovförsök. Kroppen blev strax mer medgörlig men jag var fortfarande spänd, svårt att hitta en skön ställning att sova i, det liksom spratt i musklerna. Jag hörde ljud utanför tältet, det lät precis som någon som försökte hitta en plats att slå upp ett tält på. De pratade om stenar, någon snubblade till på en av min linor. Helvete att det skall vara så svårt att låta någón sova i fred. Somnade tillslut men vaknade till av ljud utanför tältet. Tyckte mig höra mitt namn, några stod utanför och pratade. Somnade om efter lite muttrande. Det var nog mest troligt när Krister och Peter passerade, de hade tydligen kommenterat att här ligger Bea.

Jag sov från och till under 3 timmar. Vaknade strax innan tre och gick ut för att kissa. Den här gången utan att flasha mig för en massa vandrare som i fjol. Kröp ner och somnade snabbt om, skulle ju upp kl 4. Vaknade med ett ryck, det var ljust. För ljust. Trodde klockan var hur mycket som helst. Vågade knappt titta efter. Varför hade inte klockan ringt? Men klockan var 4:21. Den hade säkerligen ringt och jag hade stängt av den i sömnen. Livsfarligt. Skulle satt iPhonen som ändå var med på ringning i stället. Fick bråttom. Hade ju tänkt att ta in en timme här från ifjol då jag hade gått upp klockan 5:05 och lämnat 5:58. Nu var det bråttom att koka gröt kändes inte ett dugg lockande. En tekopp längtade jag efter men kände att nä det fanns det inte tid för. Istället tog jag mig en dubbelmacka med kaviar som jag sköljde ner med Vitargo och tog fram en energibar att tugga på under vägen.

Trots att jag bara varit stilla i mindre än 7 timmar och sovit av och till kanske i 5 så kände jag mig rätt så pigg när jag 05:05 hade allt ihoppackat på ryggen igen och gav mig av. Såg att tältet mitt emot redan var borta men tältet på höjden stod kvar.

Dag 2, augusti 7 2010

Sovstället vid 800-metersnivån innan Tjäktjapasset – Tjäktja, 7 km

05:05-07:06

Nu var det Tjäktjapasset som låg framför mig. 2 par hade precis passerat, de hade gått i ett, tillhörde startgrupp 3. De hade gått ikapp mig medan jag sov. De hade startat 7 timmar efter mig. Bra traskat.

Jag lät dem få lite försprång, vet ju själv att jag inte vill ha någon hack i häl. Såg hur de segade sig uppför medan jag själv tog de första stegen över jokken och försökte hitta en bra väg mellan stenarna. Sen började uppförsbacken. Jag hade fleecetröjan på mig för morgonen hade varit lite väl fuktig och kall. Men solen hade stigit upp över bergskammen och belyste dalen bakom mig. Det skulle nog bli en riktigt fin dag idag.



Sakta tog jag mig framåt och snart började stigningen. I fjol hade jag gått 50 steg vilat, 50 steg vilat och jag anade att jag skulle behöva göra något sådant i år oxå. Men jag hade tagit fram stavarna denna gång och med deras hjälp blev passet mycket lättare. Visst det var jobbigt och tungt men jag behövde inte stanna så där jättemånga gånger utan kröp sakta sakta upp för de flera etapperna. Jag stannade och fotade dalen innan jag försvann över kanten.



Jag knatade vidare och när jag hade för mig att det var en till etapp att ta sig över såg jag plötsligt värmestugan där uppe. Vilken lycka. Framme snabbare än vad jag hade kunnat tro. 38 minuter efter att jag lämnat tältplatsen stod jag nu vid skylten som markerade högsta punkten på Kungsleden och Fjällräven Classic.

Paret som hade gått framför mig hade använt toan och var precis på väg därifrån när jag kom fram. Hade tänkt be dem ta ett foto åt mig men han inte innan de försvann ner i månlandskapet.

Jag passade på att nyttja toan. Satt där inne i mörkret och tänkte “undra vad som händer om någon utanför skulle få för sig att sätta på haspen och sen snor min rygga som står utanför”. Knasiga tankar strax innan sex på morgonen på ett utedass uppe i fjällen.

När jag skall ner för berget i Tjäktja går jag alltid fel, hamnar liksom snett från leden och får trixa mig tillbaka. Tror jag vet vad jag gör för fel nu, strecket på kartan är heldraget vilket betyder att sommar och vinterled sammanfaller men jag får alltid för mig att jag inte skall följa vinterleden men det är ju längre bort de går isär. Ner i blockstenen kom jag i alla fall och jag såg de upprättstående stenblocken som visar var man kan gå lätt och tog sikte mot dem. Passerade lite blommor som kämpade mellan stenarna. De har valt ett tufft ställe att leva på.



Snart så nådde jag första spången. Här hade jag gått och pratat med Jon i fjol, nu ensam gick det mycket fortare att ta sig framåt. Ryggsäcken kändes lätt, revbenshuggen höll sig borta och jag flög fram över spängerna.

 

Mellan dem gick det långsammare och här och var var det riktigt blött. Balanserade mig fram så gott det gick. Kikade på klockan och insåg att antingen var det jättelångt kvar eller så hade jag gått in en massa tid från ifjol nu. Jag knatade på. Började känna mig lite hungrig så jag tuggade på enegibaren jag varit smart och lagt i fickan.

Solen fyllde snart hela dalen och jag gick där med min ljudbok och kände mig hur lycklig som helst. Att få vandra i ensamhet, inte se en enda annan människa är riktigt skönt emellanåt. Många kritiserar Fjällräven Classic för att det är så många som går, man får inte uppleva stillheten och lugnet i ensamheten. Det stämmer inte, fältet dras ut väldigt fort och man går i sin ensamhet om man vill. Strax innan checkponten är det ett vad över Sielmmajjira som brukar vara lite klurigt att komma över torrskodd. Jag gjorde några försök att ta mig över men insåg hela tiden att det inte skulle gå bra. Så jag backade, tog fram stavarna och lyckades balansera mig över utan att bli blöt.

Jag kom fram till Tjäktjakontrollen 07:06. 1 timma och 28 minuter före i fjol. Hejja hejja jag kan klara mig på 36 timmar. Jag småpratade med funktionärerna en stund och gav mig sedan iväg kl 07:12. Det var inte speciellt många som hade passerat mig under natten, ett tjugotal bara.

Tjäktja – Alesjaure, 12,5 km

07:12-10:12

Denna sträcka brukar vara jobbig i och med att man ser stugan så länge men aldrig kommer fram. Jag bestämde mig snabbt för att inte titta åt stughållet utan stället titta på allt annat i denna vackra del av leden. Här i Allesvagge skulle jag så gärna vilja gå när höstfärgerna kommer. Efter checkpointen visste jag att det skulle komma några vad så jag tänkte att jag tar mig över dem och sen försöker jag hitta någonstans att sätta mig ner och vila lite. När jag kom till vaden insåg jag att det var mer vatten än vanligt även här så ryggan åkte av och stavarna fram igen och jag lyckades ta mig över utan att blöta ner fötterna igen. Jag lämnade det steniga bakom mig och det blev grönt.



Några andra vandrare som hade suttit och fikat på en sten vid Tjäktjakontrollen kom ikapp och vadade över i rask takt. De försvann bakom en krök och jag var ensam igen.

När jag hade gått i ca 30 minuter började det kurra i magen. Jag bestämde mig för att det var dags för frukost nummer 2. Jag hittade en perfekt sten att slå mig ner på och intog en ny dubbelmacka sittandes i solen. Jag njöt av lugnet i ca 10 minuter innan det började spritta i benen, de ville iväg igen.

Gräset blev allt med rished och långt där borta kunde jag ana Alesjaure. Jag räknade med att det skulle ta strax under 3 timmar att ta mig dit.

   

Jag mötte en hel del tidiga vandrare som lämnat Alesjaure på morgonen på väg mot Tjäktjastugan och Sälka. De hälsade vänligt. En del frågade om tävlingen och andra hejjade på när man passerade. Just de sista 2-3 km mot Alesjaure brukar vara skräpiga, det låg mycket tappade huvudbonader och på ett ställe verkar någon ha fått väldigt bråttom. Jag funderade på att plocka upp grejerna men samtidigt såg de helt nya ut, någon kanske bara gått iväg med en liten rygga och vattenflaska för att hämta vatten till maten. Tänk om denne då kommit tillbaka och funnit platsen tom.

Jag lyckades hålla blicken borta från stugan långt där borta nästan hela vägen vilket gjorde att sträckan inte alls kändes så lång som den gjorde första gången. Kanske gjorde ljudboken sitt också. Slapp även de omogna hjortronen denna gången, de som plågade mig i fjol. Vips var jag vid Alesjaure och bron och i år hände inget med fötterna. Förväntade mig att det skulle bränna till någonstans eller att en blåsa skulle spricka. Det brukar ju alltid ske vid bron. Men nu skuttade jag ned för berget och fram till brofästet. Hälsade på några äldre herrar som packade ihop ett tält. Bron är enkel att ta sig över, det blåste lite kallt dock men sen kommer mördarbacken, den är värre än Tjäktjapasset.





Jag släpade mig upp för backen, var arg på mig själv för att jag inte hade tagit fram stavarna. Tog mig fram till det blå tältet och krängde av mig ryggan. Fick stämpel i passet och ankomstiden blev 10:12, 1 timma och 33 minuter före i fjol. Tjoho det går bra nu!

10:12 vilken galen tid för lunch men jag behövde ju äta så det var bara att plocka fram grejerna. Killarna som studsat om mig vid vadet höll på att laga mat bakom en sten. där verkade det vara lä. Jag slog mig ner i närheten och tog fram mina grejer. Jag satte upp brännaren och den startade med en gång. Medan jag plockade fram övriga grejer märkte jag inte att brännaren slocknade utan när jag kollade om det kokade efter några minuter var vattnet bara pissljummet. Försökte starta den igen. Inget. Den var ju sval redan så jag skruvade av och på den igen och då startade den. Vattnet började röra på sig lite. Då lyckades jag återupprepa gårdagens bravad, den tippade omkull, den hade även stannat igen.



Jag svor, hämtade nytt vatten och startade brännaren på nytt. Nu satt jag och tittade på den hela tiden och efter ca 4 minuter så slog den av sig. Det kom ingen gas. Jag kände på vattnet, det var nog varmt nog för påsen kanske. Jag hade Vitargoblandning i min vattenflaska med mått och Mountain House har inte något streck för vattennivå (plus att man inte skall hälla så mycket vatten de säger då får man soppa). Så jag hällde i så mycket jag trodde skulle funka. Stängde igen påsen och gick in i butiken. Köpte mig en coca-cola (enda gången jag dricker cola är i Alesjaure) och en kopp te.

Medan jag väntade på att maten skulle bli klar kom helikoptern in och bland annat Putte Eby från Abisko klev av. Jag hade träffat några vandrare inne i butiken som skulle bryta, de var trötta i fötter och knän, jag tyckte det var väl ändå bara i pannbenet man avgör hur trötta fötterna är, de skrattade och sa att nä här tog äventyret slut för dem, de skulle flyga helikopter ut tillsammans med några andra skadade. Så kul är det inte att pressa sig i mål. Vilka veklingar ;-) Mina egna fötter kändes och såg förvånansvärt bra vilket jag var glad för.

Jag tittade på klockan och konstaterade att maten borde vara klar nu. Öppnade påsen och hittade en kall soppa som inte var klar på långa vägar. Brännaren vägrade starta. Jag surade ihop lämnade min mat till deras återvinningsstation, tog en dubbelmacka med kaviar och drack upp mitt te. Det kom några enstaka regndroppar men det upphörde lika fort som det kommit. Jag hällde i mig min cola och växlade några ord med Putte som önskade mig lycka till på vägen ner till Abisko. Klockan var 11:12 när jag hade krängt på mig ryggan efter att ha varit på dasset och åter igen lyxat till det med en ordentlig hand- och ansiktstvätt med tvål. Jösses vad man svettas.

Alesjaure-Kieron, 18 km

Den här sträckan var den värsta i fjol pga vatten och energibrist. Näst sista sträckan, ganska lång och man har en nästan lika lång kvar när man är framme. Här gäller det att bita ihop. Jag hade redan gått 19,5 km idag och hade 35 km kvar. Dvs en rejäl dagsetapp kvar att avverka.

Här brukar man bli omsprungen av folk i senare startgruppen men i år ingen. De nya packningskraven verkar ha gjort att det är väldigt få som kutar hela sträckan. Jag satte fart mot de röda markeringarna ner i slyn. I början går man längst strandkanten och jag blev rätt sugen på ett dopp. Det otroligt blåaktiga vattnet såg lockande ut men var säkerligen iskallt.

Det hade tydligen regnat en hel del den senaste tiden och solen hade inte hunnit med att torka upp marken. Nog för att det brukar bli geggigt här men inte så här mycket gegga. Jag tog en lång omväg upp i buskarna för att hitta en väg där jag inte skulle stå i lera över fotknölarna. Klarade mig nästan helt torr över, bara lilltån på vänster fot blev blöt. Mötte några vandrare och dirigerade upp dem i snåren så de också slapp komma till Alesjaure indränkta i lera om fötterna. Nu kändes ryggsäcken lite tyngre mot axlarna, hade inte lyckats justera in den bra efter vilan. Stannade efter ca 1 timme och tog av ryggsäcken, släppte på alla remmar och började om. Sådär ja nu satt den bättre. Såg till att vattenflaskan var fylld innan jag lämnade sista vattenstället. Vände mig om och tog ett sista kort över sjön.

Nu visste jag att det skulle bli ganska stenigt igen och backigt, spänger och korta sträckor där det går att gå fort. Jag såg till att ha en energibar lättillgänglig i benfickan. Här är det lätt hänt att man tappar energin, gått länge och orken tryter och energinivån i botten då blir det bara tråkigt. Tyvärr kom tråkigheten över mig, kanske för att jag visste att det var så rackarns långt kvar och att jag hade rundningen av Kartinvare kvar. Ett mygg- och knotthål. Jag försökte peppa mig själv, kom igen Bea du har gjort detta förr, du vet att det inte är så jäkla långt det går fort kom igen nu. Precis efter lite pepp trampade jag på en spång som var mer än blöt, när man trampade ner på den blev det blött om båda fötterna. Fasiken oxå.

Så jag fäste blicken i fjärran, tog sikte på något och trampade på. Bytte stig lite då och då på den flerfiliga vandringsleden som skulle ta mig ner mot Checkpoint Keiron.

Jag kom ikapp några vandrare, antingen hade de gått i ett eller så hade de sovit någonstans efter där jag tältade. Jag gissade på att de hade gått i ett, de hade den där trötta stilen och var mycket tysta. Tittade bara ner på spången de gick på.

Jag passerade dem och kom ifrån dem rätt snabbt. Myggen började komma och jag upptäckte att jag glömt lägga nya myggservetter i fickan. Det fick bli ett stopp längre fram och plocka fram om det behövdes.

Nu var huvudet ganska tomt på tankar, jag koncentrerade mig mer på ljudboken och var jag satte fötterna än att tänka. Av någon anledning är näst sista etappen alltid jobbigast vad jag än gör. Så var det på Lappland Ultra också. Det är bara att bita ihop och mata på.Inte nog med det batteriet i MP3-spelaren tog slut mitt i ett spännande kapitel och jag hade 30 minuter tidigare stannat och satt GPS-klockan i laddaren. Det blev till att gå resten av sträckan utan ljudbok.

När jag hade gått över rengärdet och var precis där man kan se Kartinvare kände jag något bekant.

Det blev varmt och blött i strumpan på vänster fot. En blåsa mellan stortån och nästa tå hade spruckit. Det gjorde förbannat ont. Jag hade gått i tre timmar sen lunchstoppet. Jag stannade så fort jag bara kunde. En stor sten som jag kunde sitta på fick bli platsen för ett mindre kirurgiskt ingrepp. Av med ryggan och fram med den röda påsen. Sax, compede, sårtvätt och något att torka med. Jag fick av mig tejpningen som satt i vägen. Foten under tejpningen såg finfin ut. Men mellan tårna är det svårt att tejpa och jag har alltid ett hudveck där som brukar ställa till det. Såret såg inte så mysigt ut. Tjock hud hade spruckit och det var alldeles rosa. Precis som på Lapland Ultra. Jag grinade illa när saxen försökte få bort blåsan så att inget skulle ligga och skava under compedeplåstret. Knotten attackerade vilt, de kröp till och med ner i såret. Jag fick lite lätt panik. Medan jag satt där kom 2 tyskar förbi och undrade hur det stod till och om jag behövde plåster. Sa att jag hade allt och de gick vidare. De tog fram sin Mygga och sprejade sig och sa att det var det bästa medlet som fanns. Varför vad jag dem inte om att få låna lite? Jag jagade bort knotten från min fot och slutförde rengöringen med att hälla sårsprit över foten. Helvete vad ont det gjorde, jag skrek rakt ut. Torkade torrt och lyckades få dit en compede på något sätt. På med rena strumpor och sen skon. Tog fram myggservetter och smorde in mig. Äntligen lämnade djuren mig i fred. Det tog bara några minuter innan smärtan i foten försvann och jag kunde gå som vanligt.

Vilken tur för jag hade rätt långt kvar och att gå med smärta hela den vägen var inte något jag längtade efter. Jag fick snabbt upp farten igen, det är lättgången just här och passerade snart tyskarna igen. Han hade dragit ifrån henne rejält och de log båda när jag kom gåendes i raketfart. Nyss hade de sett mig sita och gräva i min egen fot i jakt på hudslamsor. Compede is the shit!

Plötsligt kom tankar och funderingar tillbaka och en av dem var. Varför ligger det så ofta en stor sten före/efter en spång? Man snubblar ju på dem. Jag kan förstå när det är en platt sten men många är rätt höga.



Snart smalnade leden av och blev den steniga gå-på-skrå-stigen man minns mede fasa från tidigare år. men för varje år blir den mindre och mindre jobbig. Jag lyckades hålla ett riktigt bra tempo över stenarna och kände mig jättenöjd.



Över spängerna småjoggade jag, jag hade vittring på Kieron och pannkakorna. Vattenflaskan for av så jag sprang med den i handen en stund men tog mig sedan tid att stanna och fästa fast den igen.



Vips var jag framme vid den stora nedförsbacken. Mötte lite vandrare som kämpat sig upp från Alesjaure och gick om några vandrare som var på väg dit ner. Jag bad om ursäkt om jag stressade dem när jag med lätt böjda knän joggade nedför backen. Bästa sättet att ta sig ner. Nädå var svaret men ta det försiktigt bara, det är brant.

Vattenflaskan gjorde ett nytt rymningsförsök och rullade ner en bit men jag fick tag på den och våldade fast den på ryggan igen. Vågade inte springa nedför med den i handen.

Plötsligt var jag nere där man gör en 90-graderssväng och skall ner för en “dödsbrant” till bron. Det hade gått hur snabbt som helst kändes det som.



Efter bron är det några hundra meter till checkpointen och jag hade en förhoppning att nå dit senast 15:45 och klarade det med en minuts marginal efter att ha studsat fram över stenarna. Fan vad nöjd jag kände mig. Jag hade inte varit här förrän kl 17:28 i fjol. Och ännu nöjdare blev jag när jag fick se att Krister och Peter som gått hela natten satt där och åt pannkakor. Jag hade sovit och var nu ikapp dem. Vilken känsla. Jag fick själv stämpla in i checkpointen, det fanns ca 1 miljon anledningar till att ingen ville stå i det tältet, knott till förbannelse.



Jag släpade ryggsäcken bort till mattältet och fiskade upp min kastrull och en kåsa samt spork. Fick tre pannkakor och en slev med übersöt sylt och en kopp te. Slog mig ner vid de andra vandrarna och njöt av maten och att få vila fötterna en stund. Just här passerar många andra vandrare som inte är med i loppet och de tittar längtansfullt på våra pannkakor. Ett gäng tjejer kom in. De höll också på att gå de 11 milen och skulle hålla på i 5 dagar. De tyckte att de nästan borde vara värda pannkakor de också.

Pratade lite med Krister och några andra vandrare innan det blev dags för dem att bryta upp. Jag hade fått i mig pannkakorna väldigt snabbt och var klar att ge mig av strax innan kl 16. Passade på att skutta ut i riset och kissa innan ryggan åkte upp på ryggen igen. Tackade för mina pannkakor ochkonstaterade att klockan var 16:04 dags att skutta vidare. De i checkpointen skrattade lite åt mig när jag gav mig iväg. De andra hade lämnat kl 16:00 och låg nu 4 minuter före mig. Skulle jag klara av att gå ikapp dem tro?

Kieron-Abisko, 17 km

16:04-19:21

Jag var fylld av energi och hade snart gått ikapp ett gäng som lämnade samtidigt som Krister och Peter. Ena tjejen såg ut att ha ett riktigt jobbigt sår på knät. Verkar som hon fallit på en sten eller nåt. Hu, glad att jag klarat mig från skador i år. Leden här inne i naturreservatet är väldigt lättvandrad och på spängerna joggar jag lite lätt. Vill ifrån en kille som hamnat precis bakom mig. Jag flyger fram känns det som. Men pulsen rusar, kroppen var inte riktigt glad över detta tilltag. Jag är på väg att gå fel några gånger, går så fort att jag inte uppfattar var leden går men korrigerar lätt.



Snart är jag nere vid Abiskojaure. Nu har man satt skyltar här så att vi leds genom skogen istället för ner mot stugan och vända. Bra. Jag trivs i den låga skogen, skönt med lite skugga som varvas med öppna fält.

Av någon anledning luras min hjärna på denna sträcka, den är 17 km men hjärnan säger 1 mil vilket gör att sista milen är förbaskat dryg man går och går men kommer aldrig i mål känns det som. Jag har av någon anledning inga delmål på den här sträckan, den skall liksom bara avverkas. Så jag försöker tänka mig hur sträckan ser ut. Blundar och ser kartan framför mig. Jag skall först följa sjön väldigt länge sen är det in i skogen en bit, marmorbrottet och sen är det grillplatsen eller är den före marmorbrottet och var kommer tältlägerskylten? Jag funderar på att stanna och ta upp kartan för att få lite ordning på ordningen men orkar inte slå av på farten, just nu flyter det.

Får syn på Peter och lite längre fram Krister. Ökar på farten pressar mig ordentligt. Kommer ikapp Peter som säger att han inte är någon bra hare och släpper förbi mig. Du börjar huggen i revbenen igen. Fan fan fan…. Jag biter ihop, slår av på takten lite och pratar med Peter en stund. Undrar varför han och Krister inte går ihop längre, de har ju delad utrustning då borde de ju gå i mål samtidigt. Men Krister ville ha en bra tid sa Peter och de hade kommit överens om att släppa på följandet.

Jag sa adjö och ökade på farten igen, här skulle det tas in lite tid. Att jag inte hade kartan klart för mig i huvudet irriterade mig och jag surade lite över att jag inte hade ljudbok. Funderade på att slå av GPS-klockan. Många tankar for runt, kände hur negativ energi byggdes upp och jag bestämde mig för att stanna vid första bästa stora sten, ta av ryggsäcken och äta en bit på en energibar, stoppa vandringspasset lättillgängligt i byxan och dricka ordentligt. Kollade på GPS.en och gick inte ihop sträckorna, 13 km hade det stått vid Alesjaure men nu sa GPS:en att det var 23 kvar. Öhh var hade en mil tagit vägen? Förvirrande. Men jag lät den vara på med hjälp av den kunde jag på ett ungefär beräkna avståndet kvar i alla fall. Jag matade på och kom till en vilosten. Pustade ut en 4-5 minuter och Peter kom ikapp mig. Vi växlade några ord och han traskade vidare. Jag slängde upp ryggsäcken på ryggen igen. Nu började den kännas tung på axlarna och höfterna hade blåmärken efter höftbältet. Ca 11 km kvar gissade jag vilket var nästan rätt kom strax till 10,5 skylten och några meter senare passerade jag stenarna där jag och Tim vilat året innan och jag och Janne året där innan. Ryggontstenarna, och visst kom det ryggonda precis här i år igen. Ryggen gav liksom upp, orkade inte mer. Det värkte och värkte och som grädde på moset intensifierades huggen i revbenen.

Jag blev så arg, jag ville inte ha smärta, jag ville ha den där härliga go-with-the-flow-känslan tillbaka. Jag gick om Peter och försökte hålla ett jämt tempo. Justerade om ryggsäcken helt och puh värken lättade. Väckade rätt ofta mellan att bära på axlarna och höften. Det hjälpte, ryggen skulle orka i mål hoppades jag.

Men den positiva energin ville inte riktigt rinna till, jag kände mig gansak trött och mötte en massa glada pigga vandrare som luktade tvål och tvättmedel. Jag luktade garanterat svett, ull och träskmark själv. Hälsade på den och till ett par killar lade jag till “åh ni ser så äckligt pigga ut”. De skrattade och passerade. Men stannade till och ropade tillbaka “Du ser jäkligt pigg ut du också för att ha gått så långt”. Att några få ord kan få en att sträcka på sig och faktiskt känna stolthet. Jag log med hela kroppen tror jag, tackade och gick nu med lite lättare steg. Jag fortsatte att hålla mitt tempo strax över 5,5 km/h och nu kändes det som kilometrarna matades på rätt snabbt, jag kan kanske klara att vara i mål före kl 19:45 om jag trampar på lite for genom huvudet. Det fick bli målet.

Vägen här nära stationen är mycket ny spång och det är sönderkört och fult. tråkigt att sista upplevelsen av fjällvärlden skall vara detta, att de underbara vyerna ersätts med hjulspår och lera. Men samtidigt skänkte jag en tacksam tanke till de som jobbar med att lägga ut spång. De gör ju vandringen så oerhört mycket lättare vissa sträckor och om något år borde naturen ha läkt. Och snart snart skulle jag ju få se en vy jag tycker så mycket om, Lapporten.



Där kom den, en så välkänd vy när jag varit i Abisko, en trygghet en känsla av snart i mål. Känslorna bubblade i kroppen och jag blev nästan gråtfärdig, snart skulle 11 mils vandring vara över för denna gång. Jag brottades med känslan med att vilja göra det igen, ensam, att gå med sonen långsamt nästa år  eller skippa FC helt och göra något annat 2011. För “Varför varför utsätter jag mig för detta” for även det genom huvudet. Varför gör jag detta, vad är det jag vill bevisa? Att jag klarar det snabbare, att jag kan bestämma över kroppen, att kroppen orkar?

Men svaret var nog snarare, känslan som kommer sista 100 meterna, glädjen, adrenalinkicken, all trötthet som bara rinner av under spurten och euforin som rusar genom kroppen när jag tittar ner på klockan och ser att jag lyckades med det mål jag satt upp.

  Med de här tankarna i huvudet passerade jag de sista hållpunkterna på sträckan in till Abisko. Backen vid marmorbrottet höll på att knäcka mig. Varför kan inte leden gå runt den kullen? Men nu var jag på hemmamark, Abisko Turiststation-Marmorbrottet och tillbaka brukar ju vara morgonpromenad när jag är där uppe. Alltså hade jag bara en halv morgonpromenad kvar. Bit av kaka. Men var var Krister, hade han fått eld i baken, han måste ha gått jättefort, 4 min är ju inte så jäkla mycket att jag inte ens ser honom. Nu gav ryggen upp igen, helt slut, jag var väldigt glad över att det inte var mer kvar.

Men vips var civilisationen synbar. Järnvägen. Energin rann till i benen de började gå fortare av sig själv. Jag hade målvittring och tom att komma in under 34 h och 30 min. Jösses amalia!

Spången som går som en trappa upp till Kungsportsportalen tog jag i långa kliv och skrämde nog ett par stackars kinesiska turister på väg nedåt, de trippade i sina gummistövlar och tittade konstigt på mig när jag nästan sprang uppför backen.

Jag fick syn på portalen mellan träden, ökade på stegen lite till. Stannade och knäppte ett kort.



Nu var det den psyksikt mest påfrestande biten kvar. Att inte få svänga häger, lubba över E10:an och sen bara upp för backen till turiststationen. Nä den elaka skylten säger att man skall följa snitslarna, snitslarna som leder en till vänster, bakåt och sen in under bron, till en uppförsbacke och sen ner i skogen på Rallarleden en bit. Sen kommer den, grusbacken. Den som jag övade plogsvängar i med turskidorna i vintras, den där jag ramlade och asgarvade i, den där Liliane såg ut som en gammal lappgumma när hon swichade ner bredbent. Nu skulle jag upp för den, över vägen och sen upp för en backe till. Svänga upp mellan husen, se Trekkers Inn, det blå tältet, banderollen över målet och alla glada vandrare som redan kommit i mål och bara sitter där i kvällen och njuter av maten och få heja in andra vandrare.



Glädjetårarna över att vara nästan framme vilade i ögonvrårna, skrattet bubblade, ni vet så där konstigt skratt, nästan nervöst fnittrande. jag joggade upp för backen. Korade vägen och nu var det bara en liten liten backe kvar. Jag tog mental sats, inte börja gråta inte börja gråta, men skrattet det bara fortsatte bubbla i halsen. Så fort min ryggsäck stack över kanten för de få tappra som satt i Trekkers Inn började de och funktionärerna att applådera, de var inte många men det räckte. De gav mg den sista energikicken som behövdes för att springa i mål, jag fiskade upp vandringspasset och smackade det i bordet. Backade för ett målfoto och fick ett glas saft, mitt pass tillbaka med tiden ifylld, ett tygmärke och en guldmedalj samt en påse med lite grejer i.

Jag var i mål på 34 timmar och 21 minuter. Det var betydligt snabbare än vad jag trodde det skulle gå på. Lycka! Kollade när Krister hade kommit in. 8 min före mig. Tänk om jag hade pressat på lite till… :-)

jag kom in som nummer 62 men visste att den placeringen skulle försämras, kommande startgrupper hade många snabba. Jag slutade på plats 136 vilket kändes jäkligt bra. Det var 1767 st som startade (2068 anmälda) så jag kan väl få vara rätt stolt över att ha kommit in bland de första 8% deltagare.

Kikade på Annikas sluttid, kring 30 timmar, hon måste ha trampat på bra. Imponerade bruden! Tack för sällskapet i början.





Foto: En av funktionärerna vid målgången, missade tyvärr namnet.

Jag sov väldigt gott i min säng på turiststationen när jag efter mingel, en macka till middag och en lång dusch kröp ner i sängen. Jag drömde om mat, riktig lagad mat.

På söndagen blev jag åter igen intervjuad av Nils för Fjällrävenbloggen.

Står jag på startlinjen nästa år, vem vet, kanske. Sonen vill ju gå.

Läs även andra bloggares åsikter om Fjällräven Classic , Abisko , Nikkaluokta , vandring , fotografera , fjällen