2 September - 42.3 km
Hade galet ont i magen under natten, det hade nog varit svamp i maten dagen innan och det fick jag lida för under natten. Men jag sov i alla fall tillräcklig länge i sträck för att inte vara trött när väckarklockan ringde. Däremot var vristen tokstel. Fick inte ner framfoten i golvet utan fick gå på min häl.Dagen innan hade vi pratat om att det inte var någon idé att åka till Spanien och vandra i mörker, då kan man ju lika gärna vandra hemma. Portomarín var dessutom en stad jag såg fram emot. Första stället med mer än bara en liten rännil vatten. Jag hade faktiskt längtat efter Portomarín i en veckas tid nu, pratat om det med flera människor. Nu hade jag bara 2 km dit. Hade velat lite i min planering, spendera en eftermiddag i Portomarín och njuta av vatten eller stanna här i Vilachá och sen bara ha en liten morgonstund i vattenstaden? Det hade ju slutat med det sistnämnda eftersom alla pratat så väl om Casa Banderas. Ett rykte som visade sig stämma mycket väl. Det är jag glad för.
Jag hade beställt frukost till klockan 7 och fick lite dåligt samvete när jag kom ner några minuter sent, hade tagit lite tid att packa och massera benet. Tanken hade slagit mig att ta mig en dusch på morgonen men jag valde att sova länge istället.
Gordon väntade med riskakor, yoghurt, juice, marmelad, ost, te. Gott. Han satt ner med mig och vi pratade om resten av vägen. han tipsade mig om bästa vägen att få för att slippa den jättebranta vägen ner till mot río Miño och sedan ta direkt till vänster före bron för att inte gå upp i staden. Dvs skippa trapporna upp och sen gå ner igen. I backen ner mot río Miño ligger det en hel del grus och sonens flickvän hade ramlat där dagen innan och skrapat upp handen. Fick även veta att jag borde besöka Pulperian i Melide, den riktiga inte kopian tidigare i byn och slutligen fick jag ett kort med tips på ett boende i Santiago de Compostela. Gordon lovade att hålla utkik efter mig på tisdagen ifall det bara skulle ta mig 2 dagar att ta mig till Santiago de Compostela. Han skulle nämligen dit och lämna Anne-Marie på flygplatsen, hon skulle flyga hem till Danmark ett tag. Anne-Marie hade varit snäll och hämtat vatten från deras källa och ställt i en kanna på bordet så kloret fått dunsta. Gordon hjälpte mig att hälla upp det i min vattenpåse. Härligt att veta att jag har rent och gott vatten med mig. Hade kvällen innan fått veta att hur rent och friskt vatten de än har måste de tillsätta klor enligt reglerna och i vissa delar av landet krävs det väldigt mycket klor för att vattnet skall anse vara tjänligt.
Tio i åtta tackade jag för mig, lät Gordon få vara motivet i mitt dags-att-gå-foto. Jag skulle vandra vidare och han skulle gå krypa ner i sängen en stund igen. Fick ett sista tips innan jag gick, när jag kom till byn Ventas de Narón skulle jag INTE följa den stora gula pilen utan gå rakt fram. Killen som har Casa Molar är en bra kille och han som målat den gula pilen har bara gjort en stig genom ett fält så att man går förbi Casa Molar och hamnar på nästa bar istället.
När jag klev ut genom dörren var det ljust ute och det stod några danska pilgrimer där. Vi hälsade och pratade lite. Hade min rygg mot 2 andra pilgrimer som stod vid muren och höll på med något. Då hörde jag ett "God morgon" bakom mig. Vände mig om och tittade förvånat på killen där. Han hade en huvtröja med Linköping på. Se där min första svensk på hela caminon hittills. Vi pratade en stund innan jag gick iväg och jag kom snart ikapp 3 andra ungdomar. i dimman. De var tyskar.
Den ena tjejen hade svåra problem med sitt knä och det var jobbigt för henne när vi började gå nerför. Jag hade berättat för dem att vi skulle hålla utkik efter en väg som svängde till höger, den skulle vara några hundra meter längre än den på vägen men vara mindre brant och inget grus på sig men vi missade den allihop och fick istället ta oss ner på den branta vägen. Vi gled i gruset alla fyra minst en gång var.
Vi såg vattnet där nere. Tyvärr hade jag på morgonen fått veta att det var toklågt vatten i dammen just nu. När vi kom ner till bron stannade vi och fotade. Den tjej jag gick och pratade med var simmare och liksom mig hade hon längtat efter att få se vatten. Jag stod ett tag på den smala gångvägen med det låga räcket ut mot vägen och drog in dofterna, kände fukten i luften. Tyvärr kunde man inte se så mycket och min plan att stanna här och bara njuta försvann. Det låga vattnet gjorde också sitt till, såg liksom ut som det bara var lite vatten på botten.
Nu var jag halvvägs över bron och trapporna var framför mig, jäklar så branta de är. Jag släppte förbi mitt sällskap som skulle upp i byn och äta frukost.
En gång i tiden låg byn nere vid vattnet i dalen men så bestämde man sig för att bygga en damm här på 1950-talet och byn fick flytta upp på bergssidan istället. När vi kom över bron kunde vi se några gamla delar sticka upp ur vattnet. Gånger då vattnet är ännu lägre kan man se fler gamla byggnader sticka upp och på andra sidan kan man se den gamla romerska bron. Det måste vara en läskig syn. Kom att tänka på Peter Robinsons bok En ovanligt torr sommar när jag stod här och tittade ut över vattnet.
När byn flyttades så valde man ut några särskilda byggnader som fick flytta med upp på höjden, kyrkan var en av dem. Sten för sten togs de i sär, bars upp för berget och sattes ihop igen. Det är lite häftigt. Trapporna och spannet man går över sägs vara det som är kvar av en gammal bro från 100-talet!
Vädret gjorde att jag inte var så sugen på att utforska själva staden, det var vattnet som hade lockat mig, kanske få gå ner till kanten, sätta mig och doppa fötterna i vattnet. Det verkade finnas de som gillar vatten i staden också, några har byggt sina hus väldigt långt ner med stora panoramafönster mot älven och långa bryggor. Uppe på höjden låg också några hus med gigantiska fönster.
Velade lite, skulle jag upp för trappan eller ta den andra vägen? Äh vad fasiken trappträning är alltid bra för rumpan :-) Bara att börja gå uppför. Men uj uj det var skitjobbigt. Hjärtat slog, andningen var tung och världen snurrade lite.
När jag kom upp för trappan visste jag inte riktigt var jag skulle ta vägen. De andra trodde jag skulle svänga höger för de hade hört att kaféerna låg inne i staden och man inte gick igenom den och vi såg ju kaféer till vänster. Vi sade adjö och jag började gå till höger men det kändes fel. Tog fram mobilen och kikade i GPS-appen och visst var det helt galet. Det var vänster jag skulle gå. Det stämde ju med det som Gordon sagt också. Han hade ju sagt att jag kunde svänga vänster innan stora bron och skippa gå in i staden. Snart fattade jag varför. När jag gått mot vänster istället så lutade det rejält neråt och svängde tillbaka som i en serpentinväg och vips var jag framme vid en bro som tog mig över vattnet igen och sen till höger där jag hade hamnat om jag gått vänster precis innan bron. Alltså hade man verkligen inte behövt gå upp för trapporna. Ja ja jag fick en fin utsikt från berget över älven och dammen i alla fall.
Nu hade jag rätt många andra pilgrimer runt omkring mig, inte alls van med så mycket folk. Det pladdrades överallt upplevde jag det som och när jag stannade för att fota kändes det som om jag var i vägen för folk. Hörde bland annat en kvinna sucka bakom mig när jag stannade för att fota en vacker stenvägg. Hon sa till sin dotter "varför fotar man den där väggen?" innan de trängde sig förbi mig.
Valde att öka på min takt lite, ville komma ifrån folk och jag passerade en hel drös innan jag kände mig ensam. Jag gick i min egen värld och det började i en härlig skog lite lätt uppför och sen senda längst med en lite större väg. När jag precis hade lämnat första mindre byn Toxibó fick jag syn på en välbekant figur framför mig, Chris men den konstiga ryggsäcken. Jag ropade på honom men han hörde mig inte. Det gick lite mer folk här, sådana som säkerligen hade startat i Portomarín tidigt på morgonen. De tittade på mig när jag ropade med Chris hörde inget. Så jag bestämde mig för att springa ikapp honom. Tog mig en liten stund att komma ikapp. Springa i sandaler på en knölig stig med mycket sten var inte helt lätt. Fick lite onda blickar men tillslut kom jag ikapp honom, stannade till bredvid och sa "hello my english american friend". Han blev förvånad men glad att se mig. Han sa att han undrade vad det var för en idiot som sprang på caminon.
Vi pratade om vad vi haft för oss sen vi senast sågs. Chris hade sovit på det ekologiska härbärget strax utanför Triacastela som mitt pilgrimsforum hade rekommenderat. Han hade även fått svar från sin vän på frågan om preparatet och vidarebefodrade mailet till mig.
Gordon väntade med riskakor, yoghurt, juice, marmelad, ost, te. Gott. Han satt ner med mig och vi pratade om resten av vägen. han tipsade mig om bästa vägen att få för att slippa den jättebranta vägen ner till mot río Miño och sedan ta direkt till vänster före bron för att inte gå upp i staden. Dvs skippa trapporna upp och sen gå ner igen. I backen ner mot río Miño ligger det en hel del grus och sonens flickvän hade ramlat där dagen innan och skrapat upp handen. Fick även veta att jag borde besöka Pulperian i Melide, den riktiga inte kopian tidigare i byn och slutligen fick jag ett kort med tips på ett boende i Santiago de Compostela. Gordon lovade att hålla utkik efter mig på tisdagen ifall det bara skulle ta mig 2 dagar att ta mig till Santiago de Compostela. Han skulle nämligen dit och lämna Anne-Marie på flygplatsen, hon skulle flyga hem till Danmark ett tag. Anne-Marie hade varit snäll och hämtat vatten från deras källa och ställt i en kanna på bordet så kloret fått dunsta. Gordon hjälpte mig att hälla upp det i min vattenpåse. Härligt att veta att jag har rent och gott vatten med mig. Hade kvällen innan fått veta att hur rent och friskt vatten de än har måste de tillsätta klor enligt reglerna och i vissa delar av landet krävs det väldigt mycket klor för att vattnet skall anse vara tjänligt.
Tio i åtta tackade jag för mig, lät Gordon få vara motivet i mitt dags-att-gå-foto. Jag skulle vandra vidare och han skulle gå krypa ner i sängen en stund igen. Fick ett sista tips innan jag gick, när jag kom till byn Ventas de Narón skulle jag INTE följa den stora gula pilen utan gå rakt fram. Killen som har Casa Molar är en bra kille och han som målat den gula pilen har bara gjort en stig genom ett fält så att man går förbi Casa Molar och hamnar på nästa bar istället.
När jag klev ut genom dörren var det ljust ute och det stod några danska pilgrimer där. Vi hälsade och pratade lite. Hade min rygg mot 2 andra pilgrimer som stod vid muren och höll på med något. Då hörde jag ett "God morgon" bakom mig. Vände mig om och tittade förvånat på killen där. Han hade en huvtröja med Linköping på. Se där min första svensk på hela caminon hittills. Vi pratade en stund innan jag gick iväg och jag kom snart ikapp 3 andra ungdomar. i dimman. De var tyskar.
Vi såg vattnet där nere. Tyvärr hade jag på morgonen fått veta att det var toklågt vatten i dammen just nu. När vi kom ner till bron stannade vi och fotade. Den tjej jag gick och pratade med var simmare och liksom mig hade hon längtat efter att få se vatten. Jag stod ett tag på den smala gångvägen med det låga räcket ut mot vägen och drog in dofterna, kände fukten i luften. Tyvärr kunde man inte se så mycket och min plan att stanna här och bara njuta försvann. Det låga vattnet gjorde också sitt till, såg liksom ut som det bara var lite vatten på botten.
Nu var jag halvvägs över bron och trapporna var framför mig, jäklar så branta de är. Jag släppte förbi mitt sällskap som skulle upp i byn och äta frukost.
När byn flyttades så valde man ut några särskilda byggnader som fick flytta med upp på höjden, kyrkan var en av dem. Sten för sten togs de i sär, bars upp för berget och sattes ihop igen. Det är lite häftigt. Trapporna och spannet man går över sägs vara det som är kvar av en gammal bro från 100-talet!
Vädret gjorde att jag inte var så sugen på att utforska själva staden, det var vattnet som hade lockat mig, kanske få gå ner till kanten, sätta mig och doppa fötterna i vattnet. Det verkade finnas de som gillar vatten i staden också, några har byggt sina hus väldigt långt ner med stora panoramafönster mot älven och långa bryggor. Uppe på höjden låg också några hus med gigantiska fönster.
Velade lite, skulle jag upp för trappan eller ta den andra vägen? Äh vad fasiken trappträning är alltid bra för rumpan :-) Bara att börja gå uppför. Men uj uj det var skitjobbigt. Hjärtat slog, andningen var tung och världen snurrade lite.Vi pratade om vad vi haft för oss sen vi senast sågs. Chris hade sovit på det ekologiska härbärget strax utanför Triacastela som mitt pilgrimsforum hade rekommenderat. Han hade även fått svar från sin vän på frågan om preparatet och vidarebefodrade mailet till mig.
Subject: supplementKanske värt att kolla upp väl där hemma.
https://www.xymogen.com/products/product-detail.aspx?pid=81
Xymogen
IgG 2000 DF
Its an immunoglobulin powder
Vi fortsatte vår promenad genom olika byar och pratade om de olika vägval vi hade gjort efter vi skilts åt senast. Båda var vi nöjda med våra val. Vi gick längst med fält, förbi smala passager mellan murar och plötsligt när vi gick bredvid en väg på en stenig väg så snubblade jag till på en större sten och flög lite. Stoppade flygturen med att grabba tag i en växt med vänsterhanden och jäklar vad det sved till, greppade nämligen tag i en brännässla. Chris hittade ett stort groblad i dikeskanten och gav det till mig. Och det var svalt, och lindrade smärtan i handen. Man hade varit omtänksam när man gjorde sendan här, man hade planerat växter mellan sendan och vägen, det dämpade ljudet från bilarna och gjorde vägen trevligare. Man hade fin utsikt ner i en dal där det odlades en massa, här uppe var det mer stenigt.
Vid 11 var vi båda lite fikasugna så vi stannade i Ventas de Narón på Casa Molar, dvs vi struntade i den stora gula pilen.
Tyvärr blev det som förra gången jag gick med Chris, vi gick och pratade och höll ett rackarns högt tempo så jag glömde bort att fotografera. Synd för det var fint här emellanåt. Så mellan Toxibó och Palas de Rei lyckades jag inte ta en enda foto :-( Men det talar också om att jag hade en trevlig vandring mellan de orterna med trevligt sällskap. Det var galet varmt ute, vi svettades båda två och ojade oss över hur varmt det var. När vi gick över en större väg hamnade vi bakom en kille som hade mer eller mindre hela sin packning på utsidan. Såg ut som han hängt alla kläder på tork och sen insett att det var dimma i luften i morse och hängt ryggans regnskydd över. Men han hade inte dragit det över utan det liksom hängde delvis över tvätten. Såg helt knas ut. Vi träffade även på en österrikisk kille som hade en stor Fjällräven Kajka på ryggen och en didgeridoo. Han var helt galet snabb, han saktade ner och pratade med oss en liten stund. Fick veta att ryggan hade han beställt på nätet, han ville ha det bästa. Han hade startat från sitt hem i Österrike, helt enkelt gått ut genom dörren och bara börjat gå. Cool kille. han sa adjö efter en stund och gick vidare.
Tyvärr blev det som förra gången jag gick med Chris, vi gick och pratade och höll ett rackarns högt tempo så jag glömde bort att fotografera. Synd för det var fint här emellanåt. Så mellan Toxibó och Palas de Rei lyckades jag inte ta en enda foto :-( Men det talar också om att jag hade en trevlig vandring mellan de orterna med trevligt sällskap. Det var galet varmt ute, vi svettades båda två och ojade oss över hur varmt det var. När vi gick över en större väg hamnade vi bakom en kille som hade mer eller mindre hela sin packning på utsidan. Såg ut som han hängt alla kläder på tork och sen insett att det var dimma i luften i morse och hängt ryggans regnskydd över. Men han hade inte dragit det över utan det liksom hängde delvis över tvätten. Såg helt knas ut. Vi träffade även på en österrikisk kille som hade en stor Fjällräven Kajka på ryggen och en didgeridoo. Han var helt galet snabb, han saktade ner och pratade med oss en liten stund. Fick veta att ryggan hade han beställt på nätet, han ville ha det bästa. Han hade startat från sitt hem i Österrike, helt enkelt gått ut genom dörren och bara börjat gå. Cool kille. han sa adjö efter en stund och gick vidare.
Vägen var omväxlande vacker och rätt trist, vi längtade efter att komma fram till Palas de Rei och äta lunch. Fick lite vibbar av Chris att han inte riktigt var sugen på mer sällskap efter Palas de Rei så när vi väl var framme valde jag att gå vidare medan han stannade och åt. Jag hade bra flyt i benen och Palas de Rei så så embarmeligt tråkigt ut att jag bara inte hade lust att stanna. Vi sade adjö och jag fortsatte tvärs över en gata, gick in på stadshuset och fick mig en stämpel och sedan in på något som påminde om en cykelväg ut till en förortsliknande del av staden, passerade en man jag sett förut, vi nickade åt varandra, sen kom jag ikapp en ganska ung tjej som såg ut att ha gått kort, skorna var kritvita.
Där på ett litet torg stod en otroligt ful caminostaty. Funderade på vad statyerna sa till varandra. Kanske "Ditåt?"
"Ja ditåt, se så gå nu!"
Jag gick i alla fall förbi dem och vidare mot Carballa där det skulle bli skog igen. Hittade en drickamaskin där jag köpte mig en halvliter iste. Gott! Gick förbi vägkrogen Ponterroxan men hungern fanns där inte. Fotade en Hórrero i Carballal och frågade på Instagram om någon visste vad de var till för. Fick gissningar om att de var för djur/fåglar. Men det verkar ju lite opraktiskt att få upp djuren där uppe.
Så kom skogen igen, skön och sval. Konstaterade att jag som bar solbrillor hade en mycket mörkare/mjukare syn på världen än vad den egentligen var. Allt hade en härlig brunaktig ton och med detta filter på bilden nedan stämmer det rätt väl med hur jag såg det genom brillorna.
Jag gick genom den sköna skogen fram till byn San Xulián de Camiño där jag fick en stämpel och jag köpte mig en coca-cola som jag svepte på några sekunder eller nä halva colan, sen fotade jag lite innan jag drack andra halvan lika snabbt. Några damer som satt vid ett uteserveringsbord stirrade på mig.
Fotade korset, man ser dem lite här och var längst med caminon.
Den lilla kyrkan från 1100-talet.
Bytuppen och hans harem.
Värmen var rätt jobbig denna dag och jag borde ha käkat mat i Palas de Rei för nu kurrade det i magen och enligt kartan fanns inte mycket innan Melide 12.5 km bort. Det är ju dock inte så långt, drygt 2 timmar bort bara. 2 timmar kan man vara hungrig utan att dö.
Träffade på mina första eukalyptusträd och blev väldigt förvånad över att de inte alls luktar eukalyptus. Tog några blad och krossade dem i handen. Doftade väldigt speciellt men inte eukalyptus. Kanske är det barken som doftar, tog upp en bit nä hä inte den heller. Kanske finns det olika sorters eukalyptusträd, undra om det är sådana här som koalor äter? Många funderingar. Borde väl ta upp telefonen och googla men vill inte.
Passerade en by som hette Casanova och undrade varför byn heter så, bodde här en riktig casanova eller vad, sen kom jag på vad det betyder - nytt hus. Inte alls lika roligt. Men undrade givetvis vilket hus som kan tänkas ha varit nytt och givit byn dess namn och vad kan den då hetat när de gamla husen fanns här, eller var det en tom plats innan någon slängde upp ett hus här. När i så fall.
I den lilla byn O'Lobreiro stod några arbetare och reparerade ett hus. De började prata med mig och undrade varifrån jag hade gått och var jag var på väg. Sa att jag startat i Vilachá och de tyckte jag var heeeelt galen. Men de sa även att jag var stark "Muy Fuerte" och önskade mig lycka till. Stannade till och tittade på deras lilla kyrka Sta. María XIII med en liten kyrkogård bakom. Här verkar de sällan gräva ner folk i marken utan det är väggar med hål för kistor/urnor. För mig känns det helskumt, för mig hör man hemma i jorden eller möjligtvis utspridd över havet/berget. Men efter diskussioner med andra under min vandring så har jag insett att i andra länder har man en helt annan inställning till det där. Folk har aska hemma, gräver ner den i trädgårdar, lämnar på caminon eller sprider ut i en stad. Kanske är en sund inställning, bara väldigt ovant.
Kom sedan fram till bron María Magdalena över río Seco i Disicabo där jag stannade till för ett foto. Tycker de gamla broarna är så fina och jag klurar på hur sjuttsningen de byggt dem och hur de har lyckats stå kvar så länge.
Tänk att pilgrimer gått här i så många år. Nu gick vägen längst med en stor väg på ena sidan och industribyggnader på andra sidan. Man hade gjort i ordning området som en park, riktigt fint och med en rad vattenfontäner. En grupp barn satt tillsammans med någon form av ledare mitt på leden i skuggan. Ett av barnen såg helt slut ut och sa att han inte ville gå en meter till. Ledaren försökte locka med allt möjligt. De hade några kilometer kvar och det var galet varmt ute. Jag trängde mig förbi dem. Kikade på de stora monumentstenarna över personer som betytt något för caminon, sten efter sten med plattor med namn. Blev nyfiken på vilka de var, förstod inte alla texter över varför de fick sina namn på plaketten. Längre fram insåg jag att min vattenflaska var tom. En man såg ut att ha slagit läger vid en picknickplats. Han hade tvättat sina kläder i en av fontänerna och nu stod han och bytte om.
Dubbelkollade att vattnet var drickbart innan jag fyllde flaskan. Riktigt iskallt vatten som smakade gott. Passade även på att hälla vatten över mig för att svalka mig. Så skönt.
Tjugo i fem kom jag fram till bron över río Furleos och den stora bron Ponte Velha. Tre kvinnor stod där och dividerade om hur de skulle ta kort. En av kvinnorna dirigerade upp de andra två på bron och skulle knäppa en bild. Frågade om de inte ville vara på samma bild allihopa istället och visst ville de det. Så jag fick ta deras kamera och ta en bild åt dem. Lämnade över kameran och när de hade gått över bron tog jag en bild på den innan jag själv gick över. Kom ikapp kvinnorna och vi pratade lite. De hade gått från Palas de Rei och tänkte stanna i Melide efter knappt 1,5 mil. De tyckte jag var galen som gick så långt. Det är en vanlig reaktion, men de här skällde i alla fall inte på mig. Går man "bara" från Sarria förstår jag att man tar korta dagsetapper, då tar det en 7-10 dagar att gå och det är ju rätt lagom.
På andra sidan bron steg jag in i Furleos som nu är en förstad till Melide och nu gick det uppför igen, uj uj tokvarmt och uppför precis vad jag behöver efter 40 km. Kände mig rätt trött faktiskt och ännu hade jag ju inte ätit något. Kändes av att gå uppför helt enkelt. Kom en hund och skällde och jag blev lite rädd men fortsatte framåt. Snart kom jag fram till en vältrafikerad väg, en massa människor satt på bänkar och en låg mur och väntade på bussen. Jag kom fram till en stor korsning där jag plötsligt inte fick syn på en enda skylt längre. Stod och velade mellan 2 korsningar, en rakt fram och en till höger. En man såg hur jag velade och pekade mig i rätt riktning. Jag tackade och gick över vägen till höger.
Snart var jag inne i gamla delen av staden, fina gamla hus runt torget. Jag fortsatte längst med markeringarna mot platsen där härbärget skulle finnas och fick syn på en skylt. Men det stämde inte med min bild om var härbärget skulle ligga och härbärget som var på skylten var dessutom ett privat och jag skulle till xuntahärbärget. Det kom en dam gående och jag frågade henne, hon pekade på skylten och sa där borta. Jag sa att jag skulle till xuntahärbärget, hon blev lite irriterad på mig och pekade på skylten och bortåt dit den pekade. Jag gav upp, det var väl ditåt då, hon bor här och bör ju ha mer koll än mig. Jag gick dit och fick syn på folk som såg ut som pilgrimer som stod utanför härbärget och sprayade alla sina grejer med "bed bug repellant". En ung kvinna och en äldre man. De sa håll dig borta från oss, bed bugs (dvs vägglöss).
Hittade en dörr och gick in, frågade om det var xuntahärbärget och jupp det var det. €6 för boende som på alla andra sådana i Galicien. Fick sängskydden och ett sängnummer.
Kom in i en ganska trist sal men sängarna stående 4 och 4 med låga väggar emellan. Tyvärr fanns bara ett strömuttag och det hade personen under mig tagit. Kände igen herrn under mig och hans kvinna i sängen bredvid men kunde inte placera dem. Såg att de tänkte likadant. Jag klättrade upp i min säng, bäddade i ordning och lade mig på sängen. Helt slut. Skrev på instagram "Trött räcker inte ens till för att beskriva tillståndet jag är i. Glömde äta lunch och nu helt tom på energi." och så kändes det verkligen. Ville bara sova men behövde äta. Efter en stunds vila hoppade jag ner, tog fram mina duschgrejer och rena kläder, orkade inte tvätta mer än underkläderna idag. Får gå i annan tröja i morgon, kjolen funkar även svettig.
Gick ner för trapporna och hoppade i duschen. Åh så skönt men de där tvålbladen jag hade är inte direkt supereffektiva, jobbigt att tvåla in mig. Schampoovarianten är än sämre, håret är en sorglig syn alltså. Men men vi är alla lite halvskitiga så vem bryr sig :-)
Jag gick ut från härbärget, gick upp för gatan utanför för att hitta någonstans att äta mat, enda stället som var öppet verkade vara restaurangen tvärs över gatan. Ja pulperian var säkert öppen den också eftersom folk åker hit för att besöka den. Men det vände sig i magen på mig bara på tanken på bläckfisk. Klarar inte av konsistensen. Gick in och satte mig. Där inne på innergården satt kvinnorna som jag träffade vid bron. De var från Nederländerna visade det sig. Trevliga. Vi jämförde lite stämplar i våra pass. De bodde på pensionatet som drev restaurangen och efter en stund tackade de för sig och gick upp medan jag beställde in en sallad och en kyckling. Båda var riktigt bra. Gott med mat som smakar ok.
Alla restauranger är rökfria här i Spanien vilket gör att folk går ut för att röka, två personer som stått vid ett bord precis innanför dörren till innergården (som hade ett halvtak) gick och ställde sig precis vid dörren och blåste in all rök i restaurangen. Smartskallar, rökare är verkligen ett släkte för sig, överallt.
Jag tog in melon som efterrätt och en kopp te. Tyvärr kom rökarnas rök även på mig så jag kastade i mig efterrätten. Gick till barnen och betalade och skyndande mig ut.
På caminon är det mycket som refererar till caminon och här i Galicien kunde man se det även på Coca-Colamaskinerna. Gissar att dessa kom under det senaste heliga året 2010.
Gick bort till stora torget med kameran med mig, fotade lite och kikade i skyltfönster. Fanns en underklädesbutik, synd att den inte var öppen, hade behövt ett par nya trosor. Ett av de två paren jag har med mig har fått ett litet hål i tyget på insidan i grenen. Fanns en kyrka jag ville gå in i och titta men de hade mässa och jag orkade inte stå utanför och vänta. Ett urgulligt barn sprang omkring och lekte på torget, höjde kameran för att ta ett kort men hans mamman gav mig en ond blick så jag sänkte kameran igen.
Yrseln och orkeslösheten satt i trots att jag hade ätit, fick nästan hålla mig i saker om jag skulle stå stilla. Klockan var nu kvart över 8 och jag insåg att idag skulle jag inte hinna äta någon mer vettig mat. Bestämde mig för att gå till en mataffär och köpa frukt, yoghurt och snacks, med lite tur kanske de hade något bra glutenfritt också.
Hittade en borta vid den trafikerade korsningen. Gick runt i butiken en hel evighet men tillslut köpte jag bananer, chips, nektarin och två yoghurt och en läsk.
Vinglade tillbaka till härbärget. Klättrade upp i min säng och hängde ut påsen med frukten och yoghurten genom fönstret, hade blivit mycket svalare ute nu. Gick sedan till ett av sällskapsrummen och satte mig med mobilen i en laddare. Började skriva på min dagbok när en äldre man kom in. Han rullade en apelsin mellan händerna, luktade på den, lade ner den på bordet och fortsatte så. Efter en stund började han prata med mig. Vi pratade om hur vi upplevde caminon, jag berättade att jag gillade att fotografera och att jag skulle vilja stanna länge här i Galicien bara för att fota de fina byggnaderna. Själv var han konstnär, han tog upp ett block och skissade medan vi pratade. Han ritade av mig där jag satt med mobilen i handen. Han visade sina teckningar, mest på människor han mött längst vägen men också många fina byggnader. Fick adressen till ett galleri där han visar sina alster och till en annan sida med hans grejer. Han öppnade tillslut sin apelsin och jag mumsade i mig halva min påse chips och drack upp mitt iste. Han frågade mig om varför jag gick så långt varje dag och jag försökte förklara att jag bara gick, att jag gick dit benen förde mig och inte brydde mig så mycket om hur långt, hur snabbt eller var jag hamnade även om varje dag oftast hade ett mål.
Jag ville fota det fina huset utanför fönstret från sällskapsrummet men visste att det blivit skitkallt ute och att det var för mörkt för att fota handhållet. Fick nöja mig med att kika på det genom fönstret. Tjejen som hade sprayat sina grejer utanför när jag anlände kom in och borstade sitt långa hår. Hon berättade att de fått vägglöss på sin för ett tar dagar sedan och nu hade de tvingats lägga €160 på att sanera tvätta alla sina saker, saneringsmedel, några nya grejer samt medicin. Tjejen hade blivit jättesjuk av betten. De hade gått ända från Le Puy i Frankrike och varit ute i 2 månader och så drabbas de av detta nu när de snart är framme. Jäklar vilken otur.
Jag satt kvar till 21:55 innan jag borstade mina tänder och smög in i min säng. Det var riktigt mörkt i rummet men jag hittade. Ingen annan låg i sängen i vår lilla hörna. Konstigt stället stänger ju kl 22. Kanske satt de nere i köket.
Fördel med det var att jag kunde klä av mig utan att klättra upp först. Svepte in mig i min sjal och tassade bort till ett uttag där jag lade GPS-klockan på laddning. Satte larmet på armbandsuret på 00:15 och lade mig. Värkte i benet, fick lägga det riktigt högt, lade en filt på räcket runt sängen så jag kunde lägga benet där.
Somnade tillslut men vaknade när mina sänggrannar kom in och lade sig. De höll på att göra mig galen sen, de låg och viskade. Bad dem vara tysta och de tystnade i 5 minuter och började sedan viska igen. Men idioter. De höll fortfarande på att viska när min klocka pep till och jag gick bort till uttaget och hämtade GPS-klockan samt smög ut på toa. När jag kom tillbaka viskskrek de åt varandra, förstod aldrig vad de bråkade om men de slutade kring 1-tiden och jag kunde äntligen somna. Väckaren skulle ringa kring kl 6.
Jag gick i alla fall förbi dem och vidare mot Carballa där det skulle bli skog igen. Hittade en drickamaskin där jag köpte mig en halvliter iste. Gott! Gick förbi vägkrogen Ponterroxan men hungern fanns där inte. Fotade en Hórrero i Carballal och frågade på Instagram om någon visste vad de var till för. Fick gissningar om att de var för djur/fåglar. Men det verkar ju lite opraktiskt att få upp djuren där uppe.
Så kom skogen igen, skön och sval. Konstaterade att jag som bar solbrillor hade en mycket mörkare/mjukare syn på världen än vad den egentligen var. Allt hade en härlig brunaktig ton och med detta filter på bilden nedan stämmer det rätt väl med hur jag såg det genom brillorna.
Jag gick genom den sköna skogen fram till byn San Xulián de Camiño där jag fick en stämpel och jag köpte mig en coca-cola som jag svepte på några sekunder eller nä halva colan, sen fotade jag lite innan jag drack andra halvan lika snabbt. Några damer som satt vid ett uteserveringsbord stirrade på mig.
Fotade korset, man ser dem lite här och var längst med caminon.
Den lilla kyrkan från 1100-talet.
Bytuppen och hans harem.
Värmen var rätt jobbig denna dag och jag borde ha käkat mat i Palas de Rei för nu kurrade det i magen och enligt kartan fanns inte mycket innan Melide 12.5 km bort. Det är ju dock inte så långt, drygt 2 timmar bort bara. 2 timmar kan man vara hungrig utan att dö.
Träffade på mina första eukalyptusträd och blev väldigt förvånad över att de inte alls luktar eukalyptus. Tog några blad och krossade dem i handen. Doftade väldigt speciellt men inte eukalyptus. Kanske är det barken som doftar, tog upp en bit nä hä inte den heller. Kanske finns det olika sorters eukalyptusträd, undra om det är sådana här som koalor äter? Många funderingar. Borde väl ta upp telefonen och googla men vill inte.
I den lilla byn O'Lobreiro stod några arbetare och reparerade ett hus. De började prata med mig och undrade varifrån jag hade gått och var jag var på väg. Sa att jag startat i Vilachá och de tyckte jag var heeeelt galen. Men de sa även att jag var stark "Muy Fuerte" och önskade mig lycka till. Stannade till och tittade på deras lilla kyrka Sta. María XIII med en liten kyrkogård bakom. Här verkar de sällan gräva ner folk i marken utan det är väggar med hål för kistor/urnor. För mig känns det helskumt, för mig hör man hemma i jorden eller möjligtvis utspridd över havet/berget. Men efter diskussioner med andra under min vandring så har jag insett att i andra länder har man en helt annan inställning till det där. Folk har aska hemma, gräver ner den i trädgårdar, lämnar på caminon eller sprider ut i en stad. Kanske är en sund inställning, bara väldigt ovant.
Tänk att pilgrimer gått här i så många år. Nu gick vägen längst med en stor väg på ena sidan och industribyggnader på andra sidan. Man hade gjort i ordning området som en park, riktigt fint och med en rad vattenfontäner. En grupp barn satt tillsammans med någon form av ledare mitt på leden i skuggan. Ett av barnen såg helt slut ut och sa att han inte ville gå en meter till. Ledaren försökte locka med allt möjligt. De hade några kilometer kvar och det var galet varmt ute. Jag trängde mig förbi dem. Kikade på de stora monumentstenarna över personer som betytt något för caminon, sten efter sten med plattor med namn. Blev nyfiken på vilka de var, förstod inte alla texter över varför de fick sina namn på plaketten. Längre fram insåg jag att min vattenflaska var tom. En man såg ut att ha slagit läger vid en picknickplats. Han hade tvättat sina kläder i en av fontänerna och nu stod han och bytte om.
Dubbelkollade att vattnet var drickbart innan jag fyllde flaskan. Riktigt iskallt vatten som smakade gott. Passade även på att hälla vatten över mig för att svalka mig. Så skönt.
Tjugo i fem kom jag fram till bron över río Furleos och den stora bron Ponte Velha. Tre kvinnor stod där och dividerade om hur de skulle ta kort. En av kvinnorna dirigerade upp de andra två på bron och skulle knäppa en bild. Frågade om de inte ville vara på samma bild allihopa istället och visst ville de det. Så jag fick ta deras kamera och ta en bild åt dem. Lämnade över kameran och när de hade gått över bron tog jag en bild på den innan jag själv gick över. Kom ikapp kvinnorna och vi pratade lite. De hade gått från Palas de Rei och tänkte stanna i Melide efter knappt 1,5 mil. De tyckte jag var galen som gick så långt. Det är en vanlig reaktion, men de här skällde i alla fall inte på mig. Går man "bara" från Sarria förstår jag att man tar korta dagsetapper, då tar det en 7-10 dagar att gå och det är ju rätt lagom.
På andra sidan bron steg jag in i Furleos som nu är en förstad till Melide och nu gick det uppför igen, uj uj tokvarmt och uppför precis vad jag behöver efter 40 km. Kände mig rätt trött faktiskt och ännu hade jag ju inte ätit något. Kändes av att gå uppför helt enkelt. Kom en hund och skällde och jag blev lite rädd men fortsatte framåt. Snart kom jag fram till en vältrafikerad väg, en massa människor satt på bänkar och en låg mur och väntade på bussen. Jag kom fram till en stor korsning där jag plötsligt inte fick syn på en enda skylt längre. Stod och velade mellan 2 korsningar, en rakt fram och en till höger. En man såg hur jag velade och pekade mig i rätt riktning. Jag tackade och gick över vägen till höger.
Snart var jag inne i gamla delen av staden, fina gamla hus runt torget. Jag fortsatte längst med markeringarna mot platsen där härbärget skulle finnas och fick syn på en skylt. Men det stämde inte med min bild om var härbärget skulle ligga och härbärget som var på skylten var dessutom ett privat och jag skulle till xuntahärbärget. Det kom en dam gående och jag frågade henne, hon pekade på skylten och sa där borta. Jag sa att jag skulle till xuntahärbärget, hon blev lite irriterad på mig och pekade på skylten och bortåt dit den pekade. Jag gav upp, det var väl ditåt då, hon bor här och bör ju ha mer koll än mig. Jag gick dit och fick syn på folk som såg ut som pilgrimer som stod utanför härbärget och sprayade alla sina grejer med "bed bug repellant". En ung kvinna och en äldre man. De sa håll dig borta från oss, bed bugs (dvs vägglöss).
Hittade en dörr och gick in, frågade om det var xuntahärbärget och jupp det var det. €6 för boende som på alla andra sådana i Galicien. Fick sängskydden och ett sängnummer.
Kom in i en ganska trist sal men sängarna stående 4 och 4 med låga väggar emellan. Tyvärr fanns bara ett strömuttag och det hade personen under mig tagit. Kände igen herrn under mig och hans kvinna i sängen bredvid men kunde inte placera dem. Såg att de tänkte likadant. Jag klättrade upp i min säng, bäddade i ordning och lade mig på sängen. Helt slut. Skrev på instagram "Trött räcker inte ens till för att beskriva tillståndet jag är i. Glömde äta lunch och nu helt tom på energi." och så kändes det verkligen. Ville bara sova men behövde äta. Efter en stunds vila hoppade jag ner, tog fram mina duschgrejer och rena kläder, orkade inte tvätta mer än underkläderna idag. Får gå i annan tröja i morgon, kjolen funkar även svettig.
Gick ner för trapporna och hoppade i duschen. Åh så skönt men de där tvålbladen jag hade är inte direkt supereffektiva, jobbigt att tvåla in mig. Schampoovarianten är än sämre, håret är en sorglig syn alltså. Men men vi är alla lite halvskitiga så vem bryr sig :-)
Jag gick ut från härbärget, gick upp för gatan utanför för att hitta någonstans att äta mat, enda stället som var öppet verkade vara restaurangen tvärs över gatan. Ja pulperian var säkert öppen den också eftersom folk åker hit för att besöka den. Men det vände sig i magen på mig bara på tanken på bläckfisk. Klarar inte av konsistensen. Gick in och satte mig. Där inne på innergården satt kvinnorna som jag träffade vid bron. De var från Nederländerna visade det sig. Trevliga. Vi jämförde lite stämplar i våra pass. De bodde på pensionatet som drev restaurangen och efter en stund tackade de för sig och gick upp medan jag beställde in en sallad och en kyckling. Båda var riktigt bra. Gott med mat som smakar ok.
Alla restauranger är rökfria här i Spanien vilket gör att folk går ut för att röka, två personer som stått vid ett bord precis innanför dörren till innergården (som hade ett halvtak) gick och ställde sig precis vid dörren och blåste in all rök i restaurangen. Smartskallar, rökare är verkligen ett släkte för sig, överallt.
Jag tog in melon som efterrätt och en kopp te. Tyvärr kom rökarnas rök även på mig så jag kastade i mig efterrätten. Gick till barnen och betalade och skyndande mig ut.
På caminon är det mycket som refererar till caminon och här i Galicien kunde man se det även på Coca-Colamaskinerna. Gissar att dessa kom under det senaste heliga året 2010.
Gick bort till stora torget med kameran med mig, fotade lite och kikade i skyltfönster. Fanns en underklädesbutik, synd att den inte var öppen, hade behövt ett par nya trosor. Ett av de två paren jag har med mig har fått ett litet hål i tyget på insidan i grenen. Fanns en kyrka jag ville gå in i och titta men de hade mässa och jag orkade inte stå utanför och vänta. Ett urgulligt barn sprang omkring och lekte på torget, höjde kameran för att ta ett kort men hans mamman gav mig en ond blick så jag sänkte kameran igen.
Hittade en borta vid den trafikerade korsningen. Gick runt i butiken en hel evighet men tillslut köpte jag bananer, chips, nektarin och två yoghurt och en läsk.
Vinglade tillbaka till härbärget. Klättrade upp i min säng och hängde ut påsen med frukten och yoghurten genom fönstret, hade blivit mycket svalare ute nu. Gick sedan till ett av sällskapsrummen och satte mig med mobilen i en laddare. Började skriva på min dagbok när en äldre man kom in. Han rullade en apelsin mellan händerna, luktade på den, lade ner den på bordet och fortsatte så. Efter en stund började han prata med mig. Vi pratade om hur vi upplevde caminon, jag berättade att jag gillade att fotografera och att jag skulle vilja stanna länge här i Galicien bara för att fota de fina byggnaderna. Själv var han konstnär, han tog upp ett block och skissade medan vi pratade. Han ritade av mig där jag satt med mobilen i handen. Han visade sina teckningar, mest på människor han mött längst vägen men också många fina byggnader. Fick adressen till ett galleri där han visar sina alster och till en annan sida med hans grejer. Han öppnade tillslut sin apelsin och jag mumsade i mig halva min påse chips och drack upp mitt iste. Han frågade mig om varför jag gick så långt varje dag och jag försökte förklara att jag bara gick, att jag gick dit benen förde mig och inte brydde mig så mycket om hur långt, hur snabbt eller var jag hamnade även om varje dag oftast hade ett mål.
Jag ville fota det fina huset utanför fönstret från sällskapsrummet men visste att det blivit skitkallt ute och att det var för mörkt för att fota handhållet. Fick nöja mig med att kika på det genom fönstret. Tjejen som hade sprayat sina grejer utanför när jag anlände kom in och borstade sitt långa hår. Hon berättade att de fått vägglöss på sin för ett tar dagar sedan och nu hade de tvingats lägga €160 på att sanera tvätta alla sina saker, saneringsmedel, några nya grejer samt medicin. Tjejen hade blivit jättesjuk av betten. De hade gått ända från Le Puy i Frankrike och varit ute i 2 månader och så drabbas de av detta nu när de snart är framme. Jäklar vilken otur.
Jag satt kvar till 21:55 innan jag borstade mina tänder och smög in i min säng. Det var riktigt mörkt i rummet men jag hittade. Ingen annan låg i sängen i vår lilla hörna. Konstigt stället stänger ju kl 22. Kanske satt de nere i köket.
Fördel med det var att jag kunde klä av mig utan att klättra upp först. Svepte in mig i min sjal och tassade bort till ett uttag där jag lade GPS-klockan på laddning. Satte larmet på armbandsuret på 00:15 och lade mig. Värkte i benet, fick lägga det riktigt högt, lade en filt på räcket runt sängen så jag kunde lägga benet där.
Somnade tillslut men vaknade när mina sänggrannar kom in och lade sig. De höll på att göra mig galen sen, de låg och viskade. Bad dem vara tysta och de tystnade i 5 minuter och började sedan viska igen. Men idioter. De höll fortfarande på att viska när min klocka pep till och jag gick bort till uttaget och hämtade GPS-klockan samt smög ut på toa. När jag kom tillbaka viskskrek de åt varandra, förstod aldrig vad de bråkade om men de slutade kring 1-tiden och jag kunde äntligen somna. Väckaren skulle ringa kring kl 6.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar